Stadsodling

Sedan jag började studera humanekologi har jag blivit allt mer peppad på stadsodlingar. Vid en första anblick kan det tyckas smått naivt och romantiserande. Men matproduktion är en fråga av allra största vikt och hur vi får tag på vår mat formar i stor utsträckning vår världsbild. Självklart vet vi alla innerst inne att maten inte tillverkas i mataffären och att någon faktiskt har producerat den och tranporterat den till affären men det är ändå inte en process som vi är särskilt medvetna om och inte ett dugg deltagande i. Detta innebär att vi alieneras från de processer som vi är beroende av för att överleva. Detta i sin tur leder dels till att vi underskattar värdet av vår mat och att vi är fullständigt boeroende av det samhällssystem som producerar vår mat. Vi är beroende av att skaffa fram de små papperslappar som vi byter mot mat. För att få papperslappar behöver man sälja sin tid eller råna värdetransporter och båda två alternativen är både jobbigare och mer osäkra än att själv odla sin mat.

Bor man på landet i en fin liten villa är det kanske ingen svårighet att plantera lite buskar, träd och ett land som förser en med delar av ens kost. Men bor man i en stad så minskar ens chanser att odla sin egen mat betydligt. Anledningen till detta är självklart att all mark inne i staden ägs av någon annan som antagligen har mer pengar än dig. Men precis som det finns tomma hus som borde anses vara allas hus så finns det stora oanvända markytor som används föga eller på ett dumt sätt (som parkeringsplatser tillexempel). Att helt enkelt ta sig rätten att se efter sin egen försörjning borde inte vara något kontroversiellt. Om jag nu inte vill ha ett jobb så borde jag väl få lov att odla min egen mat, på en bit mark som inte används, för att försörja mig själv?

Tyvärr är det inte alls självklart, precis som det inte är självklart att tomma hus är allas hus. Guerilla-gardening som det har kommit att kallas är nämligen en form av direkt aktion som stärker självständigheten hos de som utöver den och som utmanar hur vi ser på ägande och rättigheter. Att anlägga en stadsodling är därför en revolutionär handling så god som någon, oändligt mer konstruktiv än att kasta sten och förhoppningsvis minst lika själsligt belönande. Samtidigt bildas en gemenskap kring den konstruktiva verksamheten och om skörden är god kan även mycket av avkastningen skänkas till de som inte har råd att köpa mat.

Det är därför som vi med stor glädje välkomnar att Mykorrhiza startar upp en odling i Göteborg! Håll er uppdaterade på det här projektet så att du inte missar en chans till fina erfarenheter och inspererande arbete!

För er stackare som inte bor i Göteborg så har även Klimax ett projekt som heter Tillväxt som kan vara värt att kolla upp.

Mikroekonomier

När jag imorse satt och läste UN-Habitats rapport State of the world om vår urbana framtid (för det är sånt som jag brukar göra innan klockan åtta på lördagmorgnar), så fick följande stycke mig att tänka till lite extra. Efter att ha berättat om Wal-marts ökade (och nästan imponerande) arbete för att framstå som ett miljövänligt och ansvarstagande företag tar författaren ett steg tillbaka och frågar sig:

If global forces such as Wal-Mart are signing on to save the planet by supplying organic produce and lobbying for carbon caps, why bother trying to strengthen local economies?
There are several critical reasons to pursue such a strategy. First, economic development rooted in local ownership and import substitution has clear benefits in terms of stopping economic leakage, a term that refers to community income that is spent outside the local economy. For example, each time a resident shops in a different town or larger center, the amount spent represents dollars and income lost to the home community. There are two basic forms of leakage: immediate and secondary. Immediate leakage occurs when members of a community travel to another center and use their locally generated incomes to make non-local purchases. Secondary leakages occur when a resident makes a purchase in the community but the product was purchased or manufactured outside the community. Money spent outside the community represents a loss to the local economy.

Anledningen till att jag fastnade för detta stycke var att det fick mig att tänka på något som Immortal Technique skriver en hel del om och som jag tidigare delvis kopplat till DIY. Om "vi" (dvs vår kulturella enhet t.ex. den autonoma vänstern, punkscenen eller en blandning däremellan) vill se oss själva som ett hot mot det omgivande samhället så måste vi i största möjliga mån göra oss självständiga från det omgivande samhällets stöttepelar. Detta är vad som menas med ett systems resiliens. Om det kapitalistiska samhället krisar och kraschar så kraschar vi med det så länge vi håller fast vid ett beroande av denna struktur. För att stärka vår egen rörelse måste vi därför tänka på vart våra pengar tar vägen och undvika "ekonomiskt läckage". Detta är självklart svårt så länge vårt "community" inte erbjuder alternativ till mat-, klädproduktion etc. UN-Habitat igen:

Two alternatives for development without growth are supporting existing
businesses and increasing the number of times a dollar is spent in the community.
Local purchasing is the primary means both of supporting existing businesses and of increasing the economic multiplier, resulting in a more efficient, self-reliant, economically resilient community.

Så länge vi tänker på DIY som något som är isolerat till musik eller kultur så kan inte begreppet bli särskilt revolutionerande annat än på en kulturell nivå. Men även produktion måste läggas om och omfattas av DIY-begreppet. Genom att organisera produktionen genom självstyrande arbetarkollektiv kan man uppnå en småskalig och hållbar produktion med bättre arbetsvillkor högre löner för arbetarna. Även detta är något som UN-Habitat tar upp och lobbar för även om man inte gör den koppling till anarkism som jag direkt tänker på när jag läser rapporten.

Slutligen kopplar UN-Habitat lokalisering av ekonomin till hållbar utveckling, något som känns relevant för eventuella alternativa sociala rörelser som vill frigöra sig från massamhällets oljeberoende:

cities need to reduce their dependence on outside markets and fossil-fuel-dependent transportation systems. What is needed are more localized systems of production, distribution, and consumption.
Local trading systems not only allow cities to increase self-sufficiency, they also contribute to strengthening local economies by giving communities the ability and resources to meet their own needs.

HC>DIY>DA>A

För de allra flesta människor kommer hardcorekulturen aldrig att få någon större betydelse. De allra flesta kommer överhuvudtaget aldrig höra talas om den, men det betyder inte att hardcore inte kan vara revolutionärt. Dels är det ett forum för radikala idéer som sedan förhoppningsvis kan spridas utanför scenen, lite som radikala djurrättstankar spreds utifrån hardcorekulturen på 90-talet. Men hardcore är också en arena där vi kan utforska nya förhållningssätt till varandra och prova nya organisationsformer. Det är ett utrymme som vi själva kontrollerar och på så sätt kan hardcore tjäna som en form av minirevolution. Precis som en liten strejk på ett visst företag inte omstörtar hela systemet men fortfarande är viktig för de inblandade individernas uppfattning om rådande maktförhållanden så kan hardcore hjälpa oss ändra vår egen världsbild och våra förhoppningar om vad vi tror är möjligt.


Utmaningen för dagens hardcorerörelse ligger tyvärr ett steg längre bak eftersom vi idag överhuvudtaget verkar sakna en ambition att vara ett alternativ till konsumtionssamhällets kulturformer. Vi verkar nöja oss helt och fult med att vara passiva konsumenter av en subkultur istället för att vara deltagande individer i något som ständigt skapas och återskapas.

Deltagandet på gräsrotsnivå är det som gör hardcorescenen speciell. Så länge det är vi som hardcorekids som bestämmer vad som är bra och inte, vad som är hardcore och inte så har vi makten att påverka vår scen. Vi väljer vilka band vi stöttar och inte, men det handlar inte bara om en liten egen minimarknad. Det handlar om det aktiva deltagandet i att skapa den kulturupplevelse som man "konsumerar". Som jag ser det är hardcore bara hardcore så länge vi själva har detta handlingsutrymme och inte låter företag eller medier diktera för oss vad hardcore innebär eller vad vi bör lyssna på. Detta handlingsutrymme som DIY-kulturen erbjuder oss ser jag som en form av direkt aktion. Direkt aktion förknippas ofta med att hitta på något olagligt men i själva verket handlar direkt aktion om att handla utan ombud vilket är vad DIY handlar om. Direkt aktion kan vara att anlägga en grönsaksodling på hyreshusets tak eller skapa en subkultur lika väl som att bränna nån idiots bil eller krossa en fönsterruta. I det långa loppet kan även dessa "icke våldsamma" former av direkt aktion vara en större känga mot samhället än de former som betraktas som "våldsamma". Genom att anlägga en odling på sitt tak kan man lära fler människor att odla sin egen mat vilket i längden kan göra dem mindre beroende av att löneslava för sin överlevnad. I sig självt kommer detta inte att leda till någon "revolution" men det innebär att förändra någons världsbild. Mat går från att vara något man betalar för i affären till något som växer ur jorden.

Den hardcorekultur jag vill se bygger med andra ord på ett medvetet tänkande kring direkt aktion och vill utmana det övriga kulturetablisemangets upplägg. Det är en kultur som vill förändra människors världsbild och visa på att det är möjligt att tillsammans åstakomma saker som man inte trodde var möjligt.

Slutligen så menar jag att vi, om vi organiserade oss på ett sånt här sätt, oavsett om vi ville det eller inte, skulle organisera oss anarkistiskt. En platt rörelse som arbetar utifrån direkt aktion för att utmana samhället är enligt mig så anarkistiskt som det går att bli.

Men frågan är ju: vill vi verkligen förändra? Har vi ambitionen att hardcore ska vara något mer än ännu en subkultur med en viss klädstil och en egen liten marknad där pengar cirkulerar fram och tillbaka för att skapa demos, zines och t-shirts som slutprodukter? Eller vill vi ha en annan slutprodukt? Kan vi tänka så långt? Vill vi tänka så långt i dagsläget?

Vart ska alla jävla jävlar ta vägen egentligen?

Elisabeth Höglund vill i en kolumn i Expressen bemöta anarkoprimitivismen och avslöja den som en inkonsekvent och smygfascistisk ideologi. Det främsta argumentet hon verkar anföra är att primitivismen kräver en enorm befolkningsminskning. Detta är sant och absolut ingenting att hymmla med. Jordbrukssamhället och den teknik som det frambringat har lett till en allt brantare befolkningsökning som under de senaste åren blivit explotionsartad. Det råder delade meningar kring vad jordens bärkraft egentligen är. Höglund påstår att jägar- samlarsamhället skulle kunna förse 100.000 personer med föda globalt sätt, andra menar att jorden kan bära upp till en miljard människor. Hur som helst så behövs det en befolkningsminskning som är väsentlig.

Höglund vill alltså antyda att anarkoprimitivister skulle börja systematiskt avliva människor för att kunna uppnå sitt idealsamhälle alternativt att ideologin är naiv och ogenomtänkt. Förutom att vara i sig självt ett helt absurt missförstånd kring primitivismens människosyn så faller denna tanke på två punkter:

1) I egenskap av att vara en anarkistisk ideologi har anarkoprimitivismen inget som helst maktanspråk som skulle kunna administrera denna form av massutrotning. Att utrota en så stor del av mänskligheten skulle kräva absolut järnkoll och total makt över hela världen. Detta är inget som anarkismen strävar efter. Anarksimen är istället den enda ideologi som väljer att frånsäga sig centraliserad makt för att kunna uppnå verklig mångfald och demokrati.

2) Anarkoprimitivismens huvudpoäng är att det samhälle vi idag lever i är ohållbart då det strider mot naturens lagar. Vi kan leva på det sätt vi gör idag, men enbart under en kort period. Om man kastar upp en boll högt upp i luften så kommer den att stiga för att sedan hänga en kort stund i luften innan den störtar tilbaka mot marken. Sådan är tyngdlagen. På samma sätt kan vi leva i ett system som bygger på konstant ekonomisk expansion under en (för planeten) kort period, processen är inte lika synlig som tyngdlagen då det handlar om hundratals generationer mellan kastet och fallet men förr eller senare kommer vi att dyka ner igen. Befolkningsminskningen är något som krävs av naturen, den är ofrånkomlig och en direkt konsekvens av kapitalismen. Blodet från dem som kommer dö när vi rasar neråt igen hör därför hemma på de händer som desperat försöker knuffa bollen lite högre upp i luften istället för att inse naturens begränsningar. På samma sätt som tyngdlagen verkar så kommer vårt fall bli hårdare ju högre det blir. Primitivismen är därför den ideologi som strävar efter att så få människor som möjligt ska behöva stryka med och att de som kommer efter kollapsen ska ha en så pass beboelig planet som möjligt.

Det är inte anarkoprimitivisterna som utgör det egentliga hotet mot den kapitalistiska civilisationen. Det är naturlagarna.

Nationalismen är skitfånig

Igår slog det mig återigen att nationalism är lite av det fånigaste någonsin. Så även om det gjorts förrut på den här bloggen så tänker jag såga nationalismen igen.


Nationalismen är vad man inom antropologin kallar för en "föreställd gemenskap". Med detta menas att de som deltar i denna gemenskap har en mental bild av att det skulle finnas någon som förenar dem fast de kanske inte har nånting annat än sin nationalitet gemensamt och trots att de aldrig kommer att träffa alla som ingår i samma nationalitet. Nationalismen är därför en abstrakt ideologi som skapar denna inbillning hos folk inom ett geografiskt område. Enligt Benedict Anderson var det främst uppkomsten av folkspråk i samband med boktryckarkonsten som bidrog till att nationalismen fick en psykologisk grund att bygga en gemenskap på. Tryck-industrin kunde tjäna mer pengar på att ge ut böcker på flera olika språk och därmed nå ut till fler läsare. När tidigare dialekter kunnat utgöra flytande gränser mellan olika språk så fick man här en tydlig gräns iom det skrivna ordet. Vidare har historieskrivning, kartritande och demografi använts för att förstärka upplevelsen av en nationell gemenskap, genom att kategorisera omvärlden och exkludera de som man anser inte ingår i den nationella gemenskapen. Genom att måla upp bilden av en homogen grupp med gemensamt förflutet och gemensamma intressen skapar man så en nationell gemenskap.

Vad som dock kan vara viktigast att komma ihåg när vi tänker kring grupper av den här storleken, hur de uppstår och hur de förstår sin gemenskap är att skillnaderna inom gemenskapen kan vara mycket större än skillnaden mellan grupperna. Man måste därför fråga sig: Vem gynnas av att en nationell gemenskap skapas och upprätthålls? Vilka förlorar? Från första början har det varit kapitalister och makthavare som tjänat på nationalismen genom att utnyttja dess inbillade gemenskap för att hålla samman sin makt över andra människor. Nationalismen gynnar i de allra flesta fall främst de som redan besitter makt, eftersom den men sin utpräglat abstrakta gemenskap har en tendens att utformas uppifrån. Precis som Anderson beskriver så är det en process som i stor utsträckning kan regleras av statliga institutioner och marknadskrafter även om den oftast ges ett folkligt utseende utåt. Därmed kan nationalismen med lätthet användas för att legitimera de maktskillnader som finns inom gruppen. Det vore tillochmed omöjligt att utforma en inbillad gemenskap egalitärt eftersom gruppen deltagare aldrig kommer kunna mötas samtidigt och därför krävs det en ledare av någon form.

Verkliga gemenskaper finns överallt omkring oss. På våra arbetsplatser, i idéella föreningar, församlingar, skolor och inom kulturlivet. Dessa gemenskaper är starkare än den nationella eftersom de baserar sig på något verkligt, en grupp med ett gemensamt mål eller intresse. Det är dessa grupper som utgör ett hot mot den nationalismen genom att visa på kraften i verklig gemenskap.

Människan levde i egalitära grupper under större delen av sin existens här på jorden. I och med uppkomsten av jordbruk och bofast leverna upprättades ledare. Detta var mindre än tiotusen år sedan. Nationalstaten uppkom som idé för ca trehundra år sedan. Den är abstrakt, flummig och den kommer inte att hjälpa oss mot en bättre morgondag. Den historia och den geografi som hyllas inom nationalismen är en medveten konstruktion för att stärka upplevelsen av en gemenskap. En gemenskap som inte finns.

Den autonoma vänstern behöver primitivismen

Jag tror att den anarkoprimitivism som förespråkas av denna blogg och Derrick Jensen har väldigt mycket att erbjuda den autonoma vänstern. Autonom marxism (kommunism, anarkism eller vad man nu vill kalla det) har några inbyggda ideologiska problem som anarkoprimitivismen erbjuder lösningar på.

För det första är det svårfrånkomligt att den marxistiska historiesynen är eurocentrisk. Idén om att samhällen går från lägre till högre stadier är tätt knuten till kolonialismens kulturevolutionism. Detta innebär att kulturer som inte följer ett europeiskt mönster ses som lägre stående och måste därför "hjälpas upp till vår nivå". Ett sådant tänkande är enbart en förlängning av idén om den vite mannens börda och inte heller ett hållbart tänkande. Jag tror att tillochmed den industrikåtaste statskommunist inser att om hela världen befann sig på samma teknologiska nivå som väst så skulle ekosystemet kollapsa (ännu fortare än vad det gör idag när bara västvärlden lever efter denna standard). Primitivismen kan här erbjuda en djupare respekt för andra kulturer än den europeiska. För att läsa mer om olika historiesyner/tidsuppfattningar rekommenderar jag det här gamla inlägget.

För det andra har den autonoma marxismen och då främst syndikalismen (som vi gett en hel del utrymme i denna blogg och tillochmed menat på är den rimligaste vägen till revolution) ett starkt fokus på arbete. Det krävs dock en problematisering av arbete och en större fokus på frihet från arbete som primitivismen kan erbjuda. Målet med vår kamp bör inte vara ett samhälle där vi jobbar ihjäl oss med våra egna produktionsmedel utan ett samhålle där vi enbart jobbar så mycket som krävs. Man tror att människan på stenåldern jobba ca tre timmar om dagen med något som vi skulle kunna definera som arbete. Jag är övertygad om att arbete och fritid inte var begrepp som fanns i dessa människors begreppsvärld, bara saker som var olika viktiga. Arbete är ett nödvändigt ont lär vi oss genom anarkoprimitivismen.

För det tredje problematiserar anarkismen makt på ett sätt som många andra vänsterideologier inte gör (detta har vi skrivit om tidigare och jag vill inte upprepa mig). Anarkoprimitivismen erjuder en logisk följdtanke: det lättaste sättet att anhilera maktförhållanden är om det int finns något kapital. Civilisationen är själva grunden till kapitalismen, utan möjligheten att lägga värden på hög kan det inte uppstå klassklyftor (även detta har vi skrivit om tidigare).

För det fjärde kan primitivismen erbjuda den autonoma vänstern ett sunt förhållningssätt till djur och natur, något som fan kan behövas.

mer tid

"and if we are born to fail then just slit your throat"

Jag satt i bilen och lyssnade på the spectacle när jag hörde den raden, jag tyckte det verkade som en konstig strof eftersom det inte direkt finns något mål med livet och alla ska ju dö på slutet, det skulle nog rätt många kunna kalla att förlora. Det är svårt att slå döden helt enkelt.
Jag har en teori:
Jag tror att det har mycket med media att göra och framför allt film, lite en manifestation av linjär tidsuppfattning. Film är ju som vi alla vet ett referat ur ett eller flera liv som man kan avnjuta på en två timmar eller så. De brukar i regel ha ett lyckligt slut och lite trubbel på vägen. Så när slutkyssen har tonat bort så börjar eftertexten rulla.
Ett riktit liv fungerar inte så. Ett riktigt liv slutar inte så. I ett riktigt liv avlöser pepp och opepp varandra hela tiden, Oavsett vilken väg du valt. För det mesta kan man göra om och göra rätt om någonting skulle bli fel, annars brukar det lösa sig efter ett tag.
Vad jag vill säga med det här inlägget är att synen på tid flåsar en i nacken hela tiden så att man blir helt förtvivlad om man inte hinner med allt det man "ska" hinna. Det finns ingenting som du "ska" hinna egentligen. Bara försöka födas och sen dö. Allt däremellan bestämmer du själv.

Nu ska jag såga nationalismen

Jag tror att jag sett det dummaste någonsin när jag sökte runt lite efter de nya anarkisterna. Naziströrelsen har återigen överträffat sig själv genom att lansera national-anarkister med decentralisering och nationalism, bevarandet av alla folkslag och automini som sina styrkefrågor. Anarkism och nationalism, har jag missat något? Jag tror inte det och därför ska jag nu såga nationalismen.
Som vi alla vet så är världen uppbyggd på ett kapitalistiskt system med klassindelning. Där är alla socialister överens. Det finns klasser som pruducerar och det finns klasser som äger produktionsmedel. Vad som är grunden till klassamhället och vad som ska komma efter råder det lite mer delade meningar om. Eftersom dessa två klasser har högst olika intressen så finns det, som alla kan förstå, ett upplägg för konflikt. Och konflikter är precis vad som varit, hela tiden. Mellan arbetare som vill få ut mer av det mervärde de producerar och till slut kontrollera produktionsmedlen och kapitalister som vill tjäna mer på andras arbete och de produktionsmedel de äger. Här ligger den verkliga konflikten och har gjort det hela tiden. Mellan fattiga och rika, de som producerar och de som tar det som produceras. För att kapitalisterna inte skulle förlorat för länge sedan och blivit fråntagna sina fält och fabriker så var de tvugna att hitta på något, nationalstaten. Men hjälp av nationalstaten och framför allt nationalismen kunde man lura arbetare att dom hade en nationell gemenskap med kapitalisterna. Med lite prat om natonen och lite om kulturen och skit hit och dit, kryddat med ett och annat krig och en sjuhelvetes massa propaganda har man kunnat vända arbetarna mot sina likar i andra länder istället för att se den sociala gemanskap som finns mellan arbetssäljare i alla länder. En gemenskap utifrån sociala intressen istället för nationella. Nationalismen är inget annat än en jävligt smart kupp. Om arbetare känner en gemenskap med kapitalisterna som äger produktionsmedlen där de jobbar så kommer de inte att ta och kollektivisera samma produktionsmedel. Men om det inte finns någongemenskap mellan arbeteare och kapitalister så är vi många, många fler än dem och kan ta makten över vårt arbete och våra liv.
Så för att samanfatta: Nationalism är en bluff, produktionsmedel ska kollektiviseras och nazister ska ha stryk.

Språkfascist

Jag vet att jag är en jävla språkfascist iband, det är lite lustigt eftersom jag inte stavar särskilt bra men ändå. Nu skulle jag vilja påpeka ett fel som väldigt, väldigt många svenskar gör. Det är det här med "arbetsgivare" och "arbetstagare" som jag stört mig på ett tag nu. Det heter ARBETSKÖPARE och ARBETSSÄLJARE och ingenting annat, och jag ska förklara varför.
Någon gång för långe sedan började människor lönearbeta, de började sälja sin tid och sitt arbete för pengar istället för att producera sin egen mat. Eller strängt taget så jobade de flesta inte helt för sig själva då heller efterson de flesta var tvugna att betala till någon jävla härtig eller baron eller någon annan lat jävel som inte kunde producera sin egen mat men i gengäld hade en massa råa typer till sin hjälp som tvingade folk att ge honom mat. Man skulle kunna säga att det var en klass av tjuvar rätt och slätt.
Men i sinom tid så ändrade den här tjuvklassen lite på sig och blev kapitalägare istället. Det var de som ägde productionsmedlen och då så fick de som producerat mat åt dem tidigare vackert ändra på mitt arbete och börja jobba i fabriker istället. Det gjorde de.
Istället för att behålla en del av det dom producerade fick dom lön i pengar istället vilket visserligen inte var något nytt, hantverkare och soldater hade fått det under lång tid. För pengarna kunde man som alla vet köpa vad som producerades på landet och i fabrikerna.
Det vanligaste ordet för att någon får pengar för att göra eller ge någonting till någon är att den personen säljer detta nånågonting, och det vanligaste ordet att betala för något är att man köper samma något. Undantaget i det svenska språket är arbete, arbete får man, som en påse godis av sin mamma, det är alltså någon som ger dig arbete. Är det någon mer än jag som tycker att det hela är lite bakvänt. Vi får betalt för att utföra saker och vi är alltså säljare av arbete, det är ingenting vi får som vi ska tacka och bocka för. Dessutom är det alltid så med lönearbete att det arbete man utför är värt mindre än vad arbetsköparen kan få ut av det. Det är hela poängen.
Meningen med denna språkförvanskning är rätt tydlig. Att skapa en tacksamhet till de som köper arbete istället för till dom som utför det. Det får vara slut på det nu. Jag tänker inte vara tacksam mot någon som producerar all skit som håller den stora skiten uppe.
språk är ett maktmedel och det måste vi vara på det klara med. Det gäller inte bara arbete utan har med allt förtrck att göra, specisism, sexism, kapitalism, fascism. Så nästa gång jag hör ordet arbetsgivare tar det hus i helvete.

skit som inte finns

för några dagar sedan gick den svenska börsen ner med en jävla massa. 2,6% tror jag det var. Det betyer att alla börsnoterade svenska föredag förlorade i snitt 2,6% av sitt värde och att miljoners, miljarders med kronor gick upp i rök. Jag märkte ingenting av det. Stor skräll.
De pengar som försvann fanns inte och har aldrig funnits, det är ett jävla hittepå alltihop, en handel med luft och fantasifoster som kalls aktier ch som bara fått ett värde för att vi vanliga dödliga accepterat att det finns ett värde i det. Men så är det väl egentligen med det mesta. Om alla skulle sluta gå med på så jävla mycket så skulle mycket grejer inte fungera. Jag vill ta MOVE some ett exempel. även om det exemplet är ett exempel på ett uppror och en ovilja att böja sig än på en efektiv kamp.
Medlemmar ur move hamnade i domstol titt som tätt vilket är ett vanligt förekommande tema hos folk som vägrar böja sig för överheten. Men istället för att visa ånger så avkrävde dom dmmaren på med vilken arktoritet som han kunde döma ut fängelsestraff åt dom. När han sa att han var dommare och att det var därför han kunde göra det vägrade dom acceptera han arktoritet och sina domar. Deras uppförande gjorde hela det amerikanske rättsväsendet stummt av förvåning och sedn rött i ansiktt av ilska. Det betyder att det hade effekt.
När en av mina vänner låg på sjukhus med svåra lungproblem för ett gäng år sedan så berättade hon om en en överläkare som kommit in i hennes rum samtidigt som han skällde ut en sköterska och betedde sig som en riktig jävla gris. Han fortsatte med det även en stund inne i rummet innan han tog någon notis om Caroline som bodde där.
hon ville inte vara beroende av något jävla as till snubbe utan sa att "jag vill inte att du rör mig, jag dör hellre". Utan läkarhjälp skulle hon dö bra mycket fortare än hon faktiskt gjorde. Läkaren kunde inte hantera att det fanns någon som inte betraktade honom som en arktoritet och stormade ut och sa något om att "han faktiskt skulle säga till överläkaren!"
Det är så mycket skit som kan hålla på och hålla på för att vissa tar för givet att dom har arktoritet och att alla andra tar för givet att dom ska bekräfta detta. sluta med det.

jag saknar fortfarande Caroline.

Vart ska vi bo?

När vi tidigare diskuterat exempel på kapitalismens totalitära natur har vi ofta nämnt lönearbete kontra matsamlande som ett exempel. Du kan i det kapitalistiska samhället inte på ett lagligt sätt tillförskansa dig det som du behöver för att överleva utan att få tag på de små papperslapparna som man vanligtvis får genom lönearbete, bidrag eller bankrån.

Ett annat exempel som är ytterst tydligt är bostadsmarknaden. Vi kan stanna upp direkt och betänka ordet "bostadsmarknaden". Det innebär kort sagt att det finns en marknad där man säljer och köper bostäder. Där det finns en marknad brukar det finnas pengar och där det finns pengar kan man ge sig fan på att det finns makt. Skitstora lass med makt. Så om man inte kunde tjäna pengar på att köpa och sälja bostäder skulle ju självklart allt gå åt helvete eller hur? Det är därför makt alltid går hand i hand med sin följeslagare kontroll.

Om man ska ha en bostadsmarknad så funkar det ju självklart inte om ett gäng ungdomar tycker att det suger att behöva betala och be om lov bara för att ha någonstans och bo och därför helt sonika tar sig ett ödehus och gör det till sitt hem. Det raserar ju hela idén med att en bostad måste ägas av någon och att det ska gå en massa pengar fram och tillbaka så att någon blir rik. Även om huset ifråga inte bebotts på flera årtionden så kan man räkna med att direkt få snuten på nacken om man skulle förvandla rucklet till sitt hem. Hur fruktansvärt ett sådant övertramp är kunde vi tydligt se när exakt detta hände här i Linköping för åtta år sedan. Det blev kort sagt ett himmla liv och rätt vad det var så står insatsstyrkan och knackar på dörren.

Det hela är en uråldrig konflikt: landägarna mot de landlösa. De som måste arbeta för att betala sin hyra mot de som hyr ut sina fastigheter. Den anarkistiska infallsvinkeln till denna konflikt är glasklar - vi vill inte böna och be för att ha någonstans att bo. Vi vill inte betala bara för att överleva. Vi vill inte lyda en överhet utan vi vill styra vår egen skit på vårt eget sätt.

Vi ockuperar skiten.

Friheten är inte fri

Som det framgår i inlägget "Inte bara ett personligt val" så kan man aldrig helt isolera val kring droger till den personliga sfären. Den sortens val är väldigt ofta en del av en bredare kontext där andra påverkas av dina val. Samma sak gäller med väldigt många andra val och det här är väl vad man skulle kunna kalla den allra mest grundläggande skillnaden i politisk höger och politisk vänster som jag ser det.

Anledningen till att jag inte kan förneka att jag fortfarande är vänster är att jag tycker att det är så väldigt viktigt att se människan som en del av en grupp. Det är så vi förstår hennes handlande och hennes val. Kontexten påverkar våra val och våra val påverkar kontexten, det är en cirkel som vi inte kommer ur. Detta är något som tas tillvara i socialistiska (kommunitaristiska) idéer. Det är därför som anarkismen inte bara är en extrem form av liberalism utan en frihetlig tolkning av socialismen. Vi behöver en kommunitaristisk (klass)analys för att uppnå verklig frihet och inte bara frihet åt de rika och starka.

Detta skiljer sig från högerns människosyn där alla borde få göra som de vill (fast ändå inte). Högerns valfrihet innebär att vi ingjuts känslan av att våra val inte påverkar andra människor. Du har rätt att välja vilka kläder du ska köpa, för ingen annan ska väl diktera det för dig? Men att dina kläder är sydda av barnarbetare i Bangladesh det är inte så viktigt. Det är mycket viktigare att du har en valfrihet vad du vill göra för dina pengar. Man spelar vidare på det klassiskt manliga tänkande som Virginia Held angriper i sin bok Feminist Morality. Man vill isolera etiska dilemman för att kunna göra generaliseringar som man kan bygga regler på. På detta sätt kommer man fram till regeln att man alltid bör ha rätt att göra vad man vill med sina pengar, men å andra sidan så är det fel med barnarbete. I högerns (liberalernas) världsbild så rangordnar man valfriheten över solidariteten. Solidaritet blir en s.k. prima facie-plikt som man kan följa när det inte finns andra värden som krockar med den. Om man värderar solidaritet överhuvudtaget dvs. Held förkastar detta värderande av plikter och rättigheter och menar att alla etiska dilemman måste ses i sin kontext. Precis som vi människor.

Liberalerna vill ingjuta en känsla av att deras frihet är fri. Att dina val inte påverkar någon annan. Man vill även få dig att tro att du har varit med och valt det samhälle som du lever i. Att du valt våra härskare och att du har ett val att välja bort dem. Men vi kan inte rösta bort företagsledare och kapitalister. Vi kan inte rösta bort lönearbete. Vi kan inte rösta bort global mänsklig dominans och djurförtryck. Deras val är tomma val. Vilket schampo ska du köpa? Vilken radiostation vill du lyssna på? Deras frihet är inte fri.


Människan är ett flockdjur. I alla tider så har människor ingått i kollektiv där de tvingats samarbeta för att överleva. Det är det mänskliga djurets huvudsakliga styrka, samarbetet. Tar vi inte vara på det utan istället förvandlar den mänskliga existensen till ett lopp, en tävling, då hamnar vi här. I civilisationens sista dagar. Ruinens brant.

D.I.Y. or die

Jag insåg essensen i anarkismen genom ett litet häfte som jag hittade i en distrolåda på Skylten för många år sedan. Essensen är att vi inte behöver någon stat eftersom vi kan styra över oss själva. Vi behöver ingen som äger våra arbetsplatser för vi kan göra det själva. Jag är övertygad att punken föddes ur den progressiva rocken med samma essens: vi behöver inte er musikaliska skolning, era enorma arrangemang och era managers, vi kan göra det själva.

DIY, den politiska punkens heliga mantra innebär att skapa sin egen kultur på egna villkor utan att dra in ekonomiska intressen, företag, sponsorer och annan skit. DIY är tanken att vi alla kan spela roll även om vi inte har en dyr utbildning och feta resurser.

Vårt samhälle är uppbyggt på arbetsfördelning och specialisering. Ju mer vi specialiserat oss på ett område ju mer vilsna kommer vi vara på alla andra områden och därför desto mer benägna att betala för tjänster som vi lika gärna skulle kunna göra själva.

Med DIY-kulturen är vi fria att göra vad vi vill utan att behöva tänka på marknadskrafter eller profitjakt. Det vi vill uppnå uppnår vi i själva handlingen. Vi skapar det vi vill se och tar på så sätt direkt kontroll över våra egna liv. DIY kan innefatta allt från pärlplattekonst till ockuperade hus och den ekonomi som byggdes upp i Argentina av folket som jag skrev om i mitt förra inlägg.

DIY är att ta makten över sitt liv och forma det som man vill utan att vänta på grönt ljus från någon överhet. DIY är direkt aktion. DIY är direktdemokrati. DIY är anarkism.

För en längre text om DIY i hardcorescenen klicka här.

"Don´t tell me what to say, don´t tell me what to do."

Que se vayan todos!

I stort sett alla begrepp som vi omger oss av är kontruktioner eller i tysthet överenskomna kontrakt. Ägande är ett sånt begrepp. Det finns inget ägande utanför det som vi har kommit överens om. Du kan inte äga en skog men du kan äga ett papper som gör att alla inom vårt samhälle håller med om att du äger skogen. På så sätt är hela vårt ekonomiska system beroende av vår egen tro på dess stabilitet. Jag är den första att erkänna att jag inte vet mycket om ekonomi men jag minns att när jag gick på gymnasiet så hände det en jäkla massa spännande saker i Argentina.

På grund av skenande inflation hade man fixerat peson mot dollarn och öppnat upp den argentinska marknaden somtidigt som man priviatiserade statliga företag vilket ledde till att utländska varor konkurrerade ut de lokalt producerade varorna och mycket av den lokala produktionen gick under. Den stabilitet som man först hade upplevt var alltså inte långvarig och de som tidigare varit de producerande lagren i samhället blev arbetslösa och fattiga medan de som redan var rika hade råd att fortsätta importera lyxvaror från utlandet. Social oro växte och i december 2001 utbröt kaos i landet. Läs mer.

Förutom upplopp och en hastig växling av presidentposten mellan olika misslyckade gubbar så valde folket också att bygga en egen ekonomi, baserad på byteshandel. Genom att vägra att ta del av maktens sociala kontruktion av värde (dvs. valutan) underminerade man hela makten i samhället. Därför möttes man också självklart av starkt motstånd från den parlamentariska eliten. Detta exempel visar vilken makt den stora massan har vad det gäller att acceptera eller förkasta konstruerade begrepp.

Om vi finner att det finns begrepp eller konstruktioner som inte gynnar oss så är det vår uppgift att förkasta dem. Om vi inte gynnas av skönhetsideal så är de inte av något värde. De kommer enbart få oss att känna oss misslyckade och pressade. Förkasta skiten i så fall!

Om vi inte känner att det finns någon heder i att lönearbeta i det här samhället. Skit i vanäran som är förknippad med att arbetsvägra! Jag vill inte arbeta för att någon annan ska bli rik resten av mitt liv. Vill du verkligen det?

Rasism, sexism och nationalism är alla exempel på konstruerade gemenskaper som inte reflekterar verkliga avdelningar för intressen. Den verkliga fördelningen ligger i klass. Så länge vi accepterar de sociala konstruktioner som inte gynnar oss och våra intressen så kommer eliten att fortsätta prägla oss med de värden som de vill att vi ska omfatta för att på bästa sätt gynna dem: arbetssamhet, maktlöshet, isolation, konsumtionsvilja.

Så istället för att hjälpa dem bygga murar mellan oss så måste vi hitta sanna gemenskaper där vi kan utöva våra intressen och kämpa för det vi vill uppnå. Att finna gemensamma mål och arbeta mot dessa är det högsta vi kan hoppas på. Vårt ultimata mål är att säkra vår egen överlevnad som just nu hotas av den kapitalistiska världsordningen som strävar efter att sluka allt liv på denna planet. Är inte det värt att kämpa för?

Danmark

"Christine Brockdorf, direktör för barn- och kulturförvaltningen i Köpenhamns kommun säger till DR att hon beklagar om unga människor hamnat mellan stolarna, och redan på måndag ska hon se över behovet av mer stöd till unga på Nörrebro." - DN 16.02.08


Jag vill bara påpeka att det fanns ett bra självständigt ställe för unga på Nörrebro att ta sin tillflykt till. Jag vill minnas att det låg på Jagtvej 69. Men det var visst någon som var tvungen att riva det. Är Danska myndigheter efterblivna eller har dom någon allergi mot egna initiativ som ligger utanför dess deras kontroll? Lita inte på någon som är över 40!

Hårda linjer och flyktiga utopier

I det här inlägget vill jag göra en egen version på Tors inlägg om hans politiska utveckling samt sätta fingret på vilken punkt i vår/min utveckling som lett till att vi strävar efter att kombinera djurrätt och primitvism (se inlägget Djurrätt vs. Primitvism med kommentarer).

Min mamma var en 70-talshippie och min pappa var på 60-talet det lilla östgötska samhället Horns enda kommunist. Jag växte upp väl medveten om att hjärtat sitter på vänster sida. Det tog mig egentligen ganska lång tid att utveckla egna politiska åsikter, man skulle kunna säga att jag inte reflekterade längre än "vänster är bra och USA är dåligt" förränn jag i sommaren innan gymnasiet började hänga med ett nytt gäng kompisar som senare samma år skulle dra in mig i Loesje.

Loesje i Linköping höll på den här tiden till i en lokal där allsjöns vänstermänniskor hade sina möten, workshops och kontor. Här kom jag i kontakt med djurrättsaktivister, antifascister och revolutionära socialister. När denna lokal något år senare lades ner var detta en stor förlust för vänsterrörelsen i Linköping och jag insåg hur viktigt där är att ha något att samlas kring. en plats som inte tillhör någon utan som är en öppen mötesplats där folk med olika åsikter och mål kan träffas och dra nytta av varandra.

På den här tiden var jag trots mina egna högst lösryckta åsikter väldigt kompromisslös. Jag avfärdade både Revolutionära Socialister och Ung Vänster för småsaker som skilde deras åsikter från mina men som jag tyckte var helt avgörande på den här tiden. Idag är mina åsikter mer genomtänkta och om jag idag skulle vägra samarbeta med någon som inte följer mina idéer till punkt och pricka så skulle jag nog inte kunna samarbeta med någon annan än Tor. Vad jag har kommit att inse är dock att detta kompromisslösa sätt att tänka är alldeles för verklighetsfrånvänt. Även fast jag idag inte ser mig som en del av vänstern så är första steget på vägen mot min utopi att kapitalismen ska störtas och därför har jag mycket att vinna på att sammarbeta med andra som delar mitt mål, även om dessa är köttätare eller okritiska till teknologi.

Under min tid som politiskt wildcard i Linköpings autonoma vänster plockade jag upp lite av varje och försökte forma mig något som var mitt eget tills jag tillslut hittade hem i Linköpings Djurrättsaktivister. Ett kort tag innan dess kallade jag mig kommunist och ett tag var jag sjukt politiskt korrekt feminist. Under hela tiden fanns dock punk/hardcorescenen som en inspiration och ett forum för att möta nya människor och ta del av nya åsikter. Man ska dock inte överdriva öppenheten i varken hardcorescenen eller den autonoma vänstern. Precis som överallt så finns det åsikter som inte är välkomna och precis som överallt annars så blir dessa åsikter lite extra intressanta för den som står lite utanför och vill provocera en smula.

Så jag skulle självkart exprimentera med dessa åsikter och det var så jag blev känd som prolife-jens. Jag tycker än idag att det är viktigt att det går att ifrågasätta alla åsikter som ses som gjutna i sten, kan man inte det är man inte i närheten av vad punk handlar om. Abort är jag dock inte särskilt intresserad av, det är en allt för svår etisk fråga för att man man ska kunna ha en generell åsikt. Dessutom så ger jag väl fan i 40 000 foster så länge vi fortsätter slakta 70 miljoner kycklingar varje år. Men var kom då dessa åsikter ifrån från första början?

Både jag och Tor turades om att peppa på Hardline. Det var ju lockande, lite förbjudet och jävligt militant, klart som fan att man faller för det om man är tonåring, vegan straight edge och vill sticka ut. Hardline hade funnits i Linköping under slutet av nittiotalet och svallvågorna av det levde fortfarande kvar om man letade noga i hardcorescenen och i vänstern. Många snackade om det men jag tror att jag tog Hardline på lite större allvar än många andra som mest gillade att skämta om att vara jävligt militanta. Det var hardline som fick in mig på civilisationskritik och min tolkning av primitvism har därför alltid varit kopplad till ett starkt ställningstagande för djurens frigörelse och veganism eftersom Hardline-rörelsen bestämt hävdade att människan till naturen var en växtätare. Man ska dock komma ihåg att Hardline hävdade många saker som var lite sisådär välgrundade.

Och för alla som sitter och är oroliga nu så har jag aldrig hävdat att homosexualitet är onaturligt.

Hardline kombinerat med Crimethinc och en massa djurrätt lade grunden till Tors och mitt zine Alive som vi gav ut för några år sedan, och därifrån har det rullat på. Analysen av civilisationen och teknikens roll i människans utveckling är något som vi jobbat på kontinuerligt och sedan Alive är den här bloggen första gången vi försöker formulera våra åsikter i svart på vitt.

Idag vill jag förstå människan för att förstå varför hennes samhällen inte verkar fungera. Hur kommer det sig att människan till synes är det mest otillfreställda och rastlösa djuret på planeten? Hur kommer det sig att vi ständigt känner oss manade att kontrollera varandra och vår omgivning genom symbolsystem (religion) och samhällen? Som jag skrivit tidigare är jag föga intresserad av höger eller vänter på en skala där alla alternativ enligt mig leder bort ifrån oss själva och det liv som vi var ämnade för och in i en framtid som bara lovar en sak: kollaps.

New forms

Vi brukade vara slavar och livegna, guess what, det är vi fortfarande. Jag kan inte röra mig fritt eller utvecklas på det sätt jag vill, mina idéer och min inspiration förblir helt värdelösa tills det att jag kan tjäna pengar på det. Annars är det bara att knuffa moral och nyfikenhet åt sidan för att välkomna det förbannade kapitalistiska systemet in i mitt liv. Inte bara i mitt liv heller för den delen utan i varje liten aspekt av världen. Jag är inte alienerad från mitt arbete längre, eller jo det är klart att jag är det men mer än så känner jag mig alienerad ifrån hela skiten, manligheten, karriären, ekonomin, alltihop.

Det verkar inte som om någonting finns för sin egen eller någon annans skull längre, utan allt verkar finnas till för att man ska kunna tjäna pengar på det. Bröd och mat produceras inte för att människor ska kunna bli mätta utan för att någon tjänar en massa pengar på det. Varför hittade jag annars bröd i en container förra veckan som inte ens hade gått ut än och som det verkligen inte var något fel på, förpackningen var inte ens bruten. jag åt gladeligen upp det!

Samma sak med bostäder, hur kommer det sig att det finns tomma hus och människor som inte har någon stans att bo. Jo, för att hus inte byggs för att folk ska ha tak över huvudet utan för att de ska kunna betala hyra eller köpa sin bostad. Men det här är inte heller någon naturlag utan någonting som går att bryta, jag vet för jag har besökt hus som ockuperats av människor som inte vill vara med på de här reglerna längre och jag har sett folk slåss för vad som rätteligen tillhör dom när snuten kört ut ockupanter ur hus som de har byggt ett liv kring i 20 år och som sedan sålts bara för att rivas.

Men det är när man säger ifrån och bryter det man lärt sig som man utvecklas som mest. Ett uttryck som jag mest hör företagsledare och personalstrateger använda är att "tänka utanför lådan", eller de flesta använder det engelska uttrycket som egentligen bara är en direktöversättning. Jag tänker gärna utanför lådan, cellen eller du nu vill kalla det. Vet du vad världen skulle kunna bli om alla gjorde det? Men det rör ju så klart bara produktionen, sociala mönster får inte brytas, hierarkier får inte ifrågasättas och framför allt får ingen fråga vart vi är på väg egentligen, eller ens var vi är. Det skulle bli som att spela monopol utan att bry sig om reglerna. "Nej jag tänker inte betala för att gå på din gata, det kan du glömma, jag har inte råd med det". Till slut kanske man kan göra någonting roligare än att bara försöka vinna över varandra hela tiden. För just så är det nu, en tävling mellan mig och samhället. Hur lite tid kan jag komma undan med att sälja, hur mycket feta grejer kan jag komma undan med att göra istället. Om jag kan ta era sopor och ha bröd till soppan eller till frukost så är det inte bara gratis och gott, det är också en liten seger i sig över ett samhälle som vill att jag ska dra runt på deras hjul och kuggar. För det vill jag inte göra. Jag vill vara en del av ett samhälle där man tar hand om varandra och där folk får utvecklas istället för att formas till en liten utbytbar kugge i ett jättestort hjul. Om jag ändå är utbytbar så behövde jag väl inte vara med från början, eller?
Snubbarna med slips och kostym eller bara kallingar som du ser på TV och i reklam är inte jag, inte ens i närheten. Jag tror att jag inte tänjer för mycket på sanningen om jag säger att jag inte känner igen mig i min könsroll, eller vem fan gör det för resten? En banaliserad kopia av hur jag som människa skulle fungera och se ut är allt det är, jag vill inte bli reducerad till en kuk som Jaan beskrev det. Men det är ändå vad som händer. Det är inte bara så att reklam, film och TV riktar en massa helt värdelösa förslag och krav på hur jag ska tänka, känna och bete mig, det är också så att andra människors förväntningar på mig riktas på samma sätt, både kvinnors och mäns. Det finns en bestämd form för både män och kvinnor som man ska knycklas in i vare sig man passar eller inte. "Tänk inte på vad du skulle vilja vara, tänk på hur i helvete du ska komma in i eller fylla ut den förbannade formen som tydligen är så jävla gudagiven."
Bara att vara vegan gör mitt liv till en ständig skattjakt där jag hel tiden snokar reda på nya underbara saker att äta. Att vara drogfri gör att jag måste komma på andra saker att göra än att gå ut på krogen och supa mig full eller sitta hemma framför TVn och röka låda. Mer än bara det så ger det mitt liv en ny mening som inte är bunden till att göra karriär, supa mig redlös och bete mig som en jävla idiot. Det ger mig en anledning att tänka. Om jag inte vill jaga mitt genus längre, om jag bara skulle sluta bry mig, vad skulle hända då?

Jag var på ett födelsedagskalas i för några dagar sedan. Jag var ganska malplacerad, inte bara för att jag var ensam om att inte dricka utan kanske mest för att jag var den enda som inte var student och med student så menar jag inte bara att läsa på universitetet utan de var verkligen studenter. Det sorgliga var att det verkade inte vara någon som tänkte speciellt mycket på vad de läste utan mest på hur många terminer de hade kvar, hur de skulle klara sina tentor och vad de skulle jobba med när de var klara. Vilket slöseri med tankemöda, om de bara ville ha ett jobb kunde dom väl lika gärna jobbat i industrin. Det var som om de inte utvecklats ett enda litet steg sen gymnasiet. Ingen nyfikenhet, ingen reflektion, bara stoff som man ska trycka in i huvudet så att man klarar sin förbannade tenta och sen bara kassera kunskapen. Jag har träffat csn-turister som har tänkt så mycket längre och som reflekterat så mycket mer över vad de läser än de här lärarstudenterna som ska ha som yrke att förmedla en kunskapstörst och ett kritiskt tänkande. Hur ska det gå?

I WOULD RATHER DIE, THAN SUBMIT TO THAT LIE!

men vad fan!?

Om man tar en snabb titt på vilka ideal som förmedlas till oss via reklam, filmer, TV-serier, nyheter och och tv-program så ser man ganska så snabbt att det finns ett krav man ska vara rik, snygg, tvåsam, berömd och lycklig. Jag ska ta en närmare till på de här målen, ett i taget.

1. Rik. Begreppet rik är ett mycket relativt begrepp, rik i förhållande till vem? I vilket fall som helst så finns det inte en möjlighet att alla kan bli rika. Nationalekonomerna skulle få frispel och bli tvungna att läggas in på mentalinstitutioner. Inflationen skulle dra iväg med allas ökade köpkraft och ekonomin skulle överhettas. Dessutom så finns det undersökningar som visar att de allra flesta, oavsett inkomst, tycker att de har lite pengar. Det är alltså ytterst få förunnat att vara rika.
2. Snygg. Att vara snygg är också ett mycket relativt begrepp. Speciellt när alla matas med ett ideal som är mycket svårt att leva upp till, att döma av hur mycket pengar som spenderas på att folk ska "rätta till" sitt utseende med hjälp av smink, hårfärg och operationer måste det ligga något i vår självbild som är djupt fel.
3. Berömd. På samma sätt som med rikedom är berömmelse någonting som är få förunnat, om alla var berömda så skulle berömmelse i sig inte ha någon betydelse. Jag tänker inte ens förklara vilken stor roll berömmelse verkar spela för många människor, det räcker med att slå på TVn och kolla på vilken sjuk, sjuk dockusåpa som helst. Skulle du bete dig på det viset offentligt för någonting du inte brydde dig om?
4. Tvåsam. Man kanske inte behöver vara tvåsam, men man får i alla fall inte vara ensam, vare sig om du valt att vara ensam eller inte så räknas det som ett förlorarardrag, och ingen vill väl ha att göra med en förlorare, nej det är ju slöseri med tid. Att hela tiden kämpa för att vara i ett förhållande eller i ständiga lösa sexuella relationer blir till en kamp som ytterst få kan vinna. om man dessutom valt det senare är det så finurligt uttänkt att man måste ju tänka på sitt rykte, annars kan man ju bli klassad som lösaktig och då är det kört.
5. Lycklig. Det här är vad alla stävar efter. Det är inte så konstigt men när det blir ett krav att man ska vara det, eller i alla fall inte erkänna att man inte är det. Men i en värld när man inte får utvecklas som man vill och hela tiden måste tänka på vad man ska bli när man blir stor, hur man ska kunna passa in och hur man ska kunna uppfylla de andra fyra kraven är det svårt att bli lycklig.

Så vi har en kultur med mål som inte går att uppfylla, vissa kanske skulle säga att det ständigt finns någonting att sträva mot men jag ser det mer som att ständigt vara en förlorare, att aldrig riktigt kunna ta en paus och känna sig, i alla fall lite, färdig.

Hur löser man då det här, antingen gör man som jag och går på hc-spelningar, organiserar mig politiskt, tränar och på det stora hela försöker hitta en egen väg istället för deras eller så gör man det som vi matas med hela tiden och konsumerar sig igenom sitt misslyckande. Konsumtion är nämligen den närmsta vägen för att närma sig dessa fem krav, köp dig snygg så att nån vill ha dig eller så att folk lägger märke till dig. Shopping har blivit till en livsstil och folk verkar köpa högvis med kläder och prylar varje år. För att kunna konsumera behöver man ju jobba, vilket jag har fått känna på nu när fattigdomen kommer krypande. Jag vet inte hur det är med dig men jag har i alla fall aldrig haft ett jobb som jag trivts riktigt bra med, möjligen mitt jobb som diskplockare men det hör inte riktigt hit. Att jobba är att sälja tid som man skulle kunna gjort någonting bättre av. Kanske rent av förverkliga dig själv utan deras krav? Så för att hålla dig på jobbet så måste man upprätthålla konsumtionsbehovet.

Jag vet inte riktigt vad som kom först men någonstans någon gång var det någon som kom på den lysande iden att om saker inte håller så länge så måste man ju köpa nya hela tiden, det blir man ju rik på. Sagt och gjort, nu är inbyggt åldrande någonting som finns i allt utom möjligen böcker. Om man köper någonting så räknar man nästan aldrig med att det ska hålla mer än kanske några år lite beroende på vad det är man har köpt. Om man är van vid att ingenting håller runt omkring en och att det inte finns någon kontinuitet i någonting från städer till hem, till jobb, så är det klart att det påverkar hur vi ser på andra, ickemateriella, saker också. Man räknar helt enkelt inte med att relationer ska hålla heller, jag träffar nästan aldrig någon som tror att dom träffat den rätta, är det för att termen den rätta är en livslögn i sig eller är det för att vårt sätt att producera varor påverkar vårt sätt att se på kontinuitet och vårt förtroende för allt runt omkring oss?

Det samhället erbjuder dig är ett förgängligt rus i en värld av förgängliga ting och relationer, ett kast samvete och en jävla massa skit.

Nihilism

Nihilismen är en lustig liten ideologi som grundades av lustig liten man med stor mustasch och krångligt namn under slutet av 1800-talet. Hans idéer har sedan använts av såväl nazister som punkare.

Vissa vill foga samman Nihilism med anarkism men det finns egentligen inget revolutionärt i Nietzches tankar. Han vill egentligen bara frigöra sig från den jude-kristna slavmoralen. Nihilisten tror inte på något eller tar större hänsyn till några moraliska principer. Detta gör att t.ex. hänsyn för svaga individer ersätts med en inbjudan att nedgöra dessa individer i processen att skapa sig själv, vilket är målet med Nietzches ideologi, att skapa övermänniskan. Kort sakt - makt ger rätt.

Nihilismen blev viktig för nazismen och dess avsaknad av moraliska principer banade också väg för den hänsynslösa konsekventialism som rådde i Stalins Sovjet. Efter andra världskriget stod världen förbluffad inför den blottade grymhet som hade ägt rum. Väst sekulariserades och relativism och pluralism blev allt viktigare. Detta är bra förändringar men det ger upphov till svåra moraliska frågor i en värld som tidigare haft en moral dominerad av tro. Vem svarar vi till moraliskt i sista hand? Om gud är död, är det då människan som utgör den högsta moraliska principen? De här frågorna hade börjat ställas redan under upplysningstiden då förnuftet höjdes till skyarna och religionen fick sitta i baksätet. Men nu, i efterkrigstidens väst stod människan där med sitt öde i sina egna händer och tänkte att "vafan nu då?"

I den värld som uppkom blev livet en tävling under produktionen, människan separerades ännu tydligare från sig själv i ett post-industriellt samhälle och makt gav helt plötsligt rätt.

Idag så häcklar vi gärna folk som bryr sig, antagligen för att vi själva inte orkar med att bry oss. Vi försöker stänga av vår empati för det kostar oss för mycket energi att bry oss om något som inte stärker utan kanske tvärt om försvagar vår position i Den Stora Tävlingen. Vi kan tänka oss att avstå från kött om det är smittat av sjukdomar men inte för att djuren lider. Gör man det är man ju jävligt naiv. Tror man att man kan påverka så är man bara barnslig. Klipp dig och skaffa ett jobb. Det är precis vad Nietzche skulle sagt om han såg den här bloggen. Som tur är så är han jävligt död nu.

Att inte vilja bry sig är något som tyvärr även går igen i grupper som ligger mig nära till hands. Punkare som hellre super än går på demos och inte bryr sig för att "allt ändå är skit", hardcorekids som tycker mer om att köpa skor än att rädda djur. Och sen har vi de jävla fotbollshuliganerna. Jag har inte satt mig in i den kulturen mer än att jag tvingades titta på Football Factory och Green Street Hooligans när de hypades för några år sedan. Vad dessa filmer speglar (och då främst Football Factory) är den klassiska tankegången att vardagen är skit och att man gör vad som helst för att uppnå en upplevelse som gör att man slipper undan den, precis som fyllepunkarna. Båda grupperna klär sig dessutom skitfult.

Att lägga stor vikt på att skapa en gruppidentitet och att fly sin vardag är inte på något sätt revolutionärt. Det är enbart ett symtom på värde-nihilismen som vi uthärdar i den postmodernistiska världens meningslösa hetsjakt på det perfekta jobbet och den enklaste vägen till en försenad grav.

Den som har flest prylar när han dör vinner.

jag vill inte vara rädd längre

Det finns inga naturlagar i mänskligt beteende, världen kan fungera som jag vill att den ska fungera om jag verkligen vill det. jag tänker inte vara rädd när jag är ute för att bli påhoppad av fyllon eller drogpåverkade snorungar, jag vill inte gå med på nån jävla bytesekonomi och att allt kan köpas för pengar. jag vägrar sträva efter mål som jag ändå aldrig kommer kunna uppnå, jag tänker inte äta kött eller dricka alkohol.
Nu när jag tänker på saken så är inte bara historien full av folk som vägrat ställa upp på den rådande ordningn, även i mitt liv finns det gott om tillfällen när jag inte velat vara med längre och slutat. när jag blev vegiterian, när jag slutade dricka, när jag slutade tro på löneslaveri och äganderätt, när jag blev vegan. Det handlar inte bara om att jag ska göra det som känns rätt för mig, det är också att statuera ett exempel, att visa folk att ingenting är givet, att man inte behöver vara någon annan för att göra det man känner är rätt.
Det är klart att jag får vara beredd på att ta konsekvenserna av det här, jag kan få stryk och måste vara beredd att försvara mig, jag kan hamna i fängelse och måste lära mig att hantera både den tanken och den situationen, jag kan till och med bli dödad, sånt vet man inte. Men vad jag verkligen vet är att jag inte tänker gå med på att världen ser ut som den gör.
Så nesta gång jag hör någon säga: Det funkar inte så kommer jag fan kräkas. Det fungerar precis som jag vill om jag är beredd at stå upp för det.

We'll slip through the cracks, we're not afraid
For every bent knee to shall break
We'll dance in the shadow of the great guillotine.