Om man tar en snabb titt på vilka ideal som förmedlas till oss via reklam, filmer, TV-serier, nyheter och och tv-program så ser man ganska så snabbt att det finns ett krav man ska vara rik, snygg, tvåsam, berömd och lycklig. Jag ska ta en närmare till på de här målen, ett i taget.
1. Rik. Begreppet rik är ett mycket relativt begrepp, rik i förhållande till vem? I vilket fall som helst så finns det inte en möjlighet att alla kan bli rika. Nationalekonomerna skulle få frispel och bli tvungna att läggas in på mentalinstitutioner. Inflationen skulle dra iväg med allas ökade köpkraft och ekonomin skulle överhettas. Dessutom så finns det undersökningar som visar att de allra flesta, oavsett inkomst, tycker att de har lite pengar. Det är alltså ytterst få förunnat att vara rika.
2. Snygg. Att vara snygg är också ett mycket relativt begrepp. Speciellt när alla matas med ett ideal som är mycket svårt att leva upp till, att döma av hur mycket pengar som spenderas på att folk ska "rätta till" sitt utseende med hjälp av smink, hårfärg och operationer måste det ligga något i vår självbild som är djupt fel.
3. Berömd. På samma sätt som med rikedom är berömmelse någonting som är få förunnat, om alla var berömda så skulle berömmelse i sig inte ha någon betydelse. Jag tänker inte ens förklara vilken stor roll berömmelse verkar spela för många människor, det räcker med att slå på TVn och kolla på vilken sjuk, sjuk dockusåpa som helst. Skulle du bete dig på det viset offentligt för någonting du inte brydde dig om?
4. Tvåsam. Man kanske inte behöver vara tvåsam, men man får i alla fall inte vara ensam, vare sig om du valt att vara ensam eller inte så räknas det som ett förlorarardrag, och ingen vill väl ha att göra med en förlorare, nej det är ju slöseri med tid. Att hela tiden kämpa för att vara i ett förhållande eller i ständiga lösa sexuella relationer blir till en kamp som ytterst få kan vinna. om man dessutom valt det senare är det så finurligt uttänkt att man måste ju tänka på sitt rykte, annars kan man ju bli klassad som lösaktig och då är det kört.
5. Lycklig. Det här är vad alla stävar efter. Det är inte så konstigt men när det blir ett krav att man ska vara det, eller i alla fall inte erkänna att man inte är det. Men i en värld när man inte får utvecklas som man vill och hela tiden måste tänka på vad man ska bli när man blir stor, hur man ska kunna passa in och hur man ska kunna uppfylla de andra fyra kraven är det svårt att bli lycklig.
Så vi har en kultur med mål som inte går att uppfylla, vissa kanske skulle säga att det ständigt finns någonting att sträva mot men jag ser det mer som att ständigt vara en förlorare, att aldrig riktigt kunna ta en paus och känna sig, i alla fall lite, färdig.
1. Rik. Begreppet rik är ett mycket relativt begrepp, rik i förhållande till vem? I vilket fall som helst så finns det inte en möjlighet att alla kan bli rika. Nationalekonomerna skulle få frispel och bli tvungna att läggas in på mentalinstitutioner. Inflationen skulle dra iväg med allas ökade köpkraft och ekonomin skulle överhettas. Dessutom så finns det undersökningar som visar att de allra flesta, oavsett inkomst, tycker att de har lite pengar. Det är alltså ytterst få förunnat att vara rika.
2. Snygg. Att vara snygg är också ett mycket relativt begrepp. Speciellt när alla matas med ett ideal som är mycket svårt att leva upp till, att döma av hur mycket pengar som spenderas på att folk ska "rätta till" sitt utseende med hjälp av smink, hårfärg och operationer måste det ligga något i vår självbild som är djupt fel.
3. Berömd. På samma sätt som med rikedom är berömmelse någonting som är få förunnat, om alla var berömda så skulle berömmelse i sig inte ha någon betydelse. Jag tänker inte ens förklara vilken stor roll berömmelse verkar spela för många människor, det räcker med att slå på TVn och kolla på vilken sjuk, sjuk dockusåpa som helst. Skulle du bete dig på det viset offentligt för någonting du inte brydde dig om?
4. Tvåsam. Man kanske inte behöver vara tvåsam, men man får i alla fall inte vara ensam, vare sig om du valt att vara ensam eller inte så räknas det som ett förlorarardrag, och ingen vill väl ha att göra med en förlorare, nej det är ju slöseri med tid. Att hela tiden kämpa för att vara i ett förhållande eller i ständiga lösa sexuella relationer blir till en kamp som ytterst få kan vinna. om man dessutom valt det senare är det så finurligt uttänkt att man måste ju tänka på sitt rykte, annars kan man ju bli klassad som lösaktig och då är det kört.
5. Lycklig. Det här är vad alla stävar efter. Det är inte så konstigt men när det blir ett krav att man ska vara det, eller i alla fall inte erkänna att man inte är det. Men i en värld när man inte får utvecklas som man vill och hela tiden måste tänka på vad man ska bli när man blir stor, hur man ska kunna passa in och hur man ska kunna uppfylla de andra fyra kraven är det svårt att bli lycklig.
Så vi har en kultur med mål som inte går att uppfylla, vissa kanske skulle säga att det ständigt finns någonting att sträva mot men jag ser det mer som att ständigt vara en förlorare, att aldrig riktigt kunna ta en paus och känna sig, i alla fall lite, färdig.
Hur löser man då det här, antingen gör man som jag och går på hc-spelningar, organiserar mig politiskt, tränar och på det stora hela försöker hitta en egen väg istället för deras eller så gör man det som vi matas med hela tiden och konsumerar sig igenom sitt misslyckande. Konsumtion är nämligen den närmsta vägen för att närma sig dessa fem krav, köp dig snygg så att nån vill ha dig eller så att folk lägger märke till dig. Shopping har blivit till en livsstil och folk verkar köpa högvis med kläder och prylar varje år. För att kunna konsumera behöver man ju jobba, vilket jag har fått känna på nu när fattigdomen kommer krypande. Jag vet inte hur det är med dig men jag har i alla fall aldrig haft ett jobb som jag trivts riktigt bra med, möjligen mitt jobb som diskplockare men det hör inte riktigt hit. Att jobba är att sälja tid som man skulle kunna gjort någonting bättre av. Kanske rent av förverkliga dig själv utan deras krav? Så för att hålla dig på jobbet så måste man upprätthålla konsumtionsbehovet.
Jag vet inte riktigt vad som kom först men någonstans någon gång var det någon som kom på den lysande iden att om saker inte håller så länge så måste man ju köpa nya hela tiden, det blir man ju rik på. Sagt och gjort, nu är inbyggt åldrande någonting som finns i allt utom möjligen böcker. Om man köper någonting så räknar man nästan aldrig med att det ska hålla mer än kanske några år lite beroende på vad det är man har köpt. Om man är van vid att ingenting håller runt omkring en och att det inte finns någon kontinuitet i någonting från städer till hem, till jobb, så är det klart att det påverkar hur vi ser på andra, ickemateriella, saker också. Man räknar helt enkelt inte med att relationer ska hålla heller, jag träffar nästan aldrig någon som tror att dom träffat den rätta, är det för att termen den rätta är en livslögn i sig eller är det för att vårt sätt att producera varor påverkar vårt sätt att se på kontinuitet och vårt förtroende för allt runt omkring oss?
Det samhället erbjuder dig är ett förgängligt rus i en värld av förgängliga ting och relationer, ett kast samvete och en jävla massa skit.
