Nationalismen är vad man inom antropologin kallar för en "föreställd gemenskap". Med detta menas att de som deltar i denna gemenskap har en mental bild av att det skulle finnas någon som förenar dem fast de kanske inte har nånting annat än sin nationalitet gemensamt och trots att de aldrig kommer att träffa alla som ingår i samma nationalitet. Nationalismen är därför en abstrakt ideologi som skapar denna inbillning hos folk inom ett geografiskt område. Enligt Benedict Anderson var det främst uppkomsten av folkspråk i samband med boktryckarkonsten som bidrog till att nationalismen fick en psykologisk grund att bygga en gemenskap på. Tryck-industrin kunde tjäna mer pengar på att ge ut böcker på flera olika språk och därmed nå ut till fler läsare. När tidigare dialekter kunnat utgöra flytande gränser mellan olika språk så fick man här en tydlig gräns iom det skrivna ordet. Vidare har historieskrivning, kartritande och demografi använts för att förstärka upplevelsen av en nationell gemenskap, genom att kategorisera omvärlden och exkludera de som man anser inte ingår i den nationella gemenskapen. Genom att måla upp bilden av en homogen grupp med gemensamt förflutet och gemensamma intressen skapar man så en nationell gemenskap.
Vad som dock kan vara viktigast att komma ihåg när vi tänker kring grupper av den här storleken, hur de uppstår och hur de förstår sin gemenskap är att skillnaderna inom gemenskapen kan vara mycket större än skillnaden mellan grupperna. Man måste därför fråga sig: Vem gynnas av att en nationell gemenskap skapas och upprätthålls? Vilka förlorar? Från första början har det varit kapitalister och makthavare som tjänat på nationalismen genom att utnyttja dess inbillade gemenskap för att hålla samman sin makt över andra människor. Nationalismen gynnar i de allra flesta fall främst de som redan besitter makt, eftersom den men sin utpräglat abstrakta gemenskap har en tendens att utformas uppifrån. Precis som Anderson beskriver så är det en process som i stor utsträckning kan regleras av statliga institutioner och marknadskrafter även om den oftast ges ett folkligt utseende utåt. Därmed kan nationalismen med lätthet användas för att legitimera de maktskillnader som finns inom gruppen. Det vore tillochmed omöjligt att utforma en inbillad gemenskap egalitärt eftersom gruppen deltagare aldrig kommer kunna mötas samtidigt och därför krävs det en ledare av någon form.
Verkliga gemenskaper finns överallt omkring oss. På våra arbetsplatser, i idéella föreningar, församlingar, skolor och inom kulturlivet. Dessa gemenskaper är starkare än den nationella eftersom de baserar sig på något verkligt, en grupp med ett gemensamt mål eller intresse. Det är dessa grupper som utgör ett hot mot den nationalismen genom att visa på kraften i verklig gemenskap.
Människan levde i egalitära grupper under större delen av sin existens här på jorden. I och med uppkomsten av jordbruk och bofast leverna upprättades ledare. Detta var mindre än tiotusen år sedan. Nationalstaten uppkom som idé för ca trehundra år sedan. Den är abstrakt, flummig och den kommer inte att hjälpa oss mot en bättre morgondag. Den historia och den geografi som hyllas inom nationalismen är en medveten konstruktion för att stärka upplevelsen av en gemenskap. En gemenskap som inte finns.
