Stadsodling

Sedan jag började studera humanekologi har jag blivit allt mer peppad på stadsodlingar. Vid en första anblick kan det tyckas smått naivt och romantiserande. Men matproduktion är en fråga av allra största vikt och hur vi får tag på vår mat formar i stor utsträckning vår världsbild. Självklart vet vi alla innerst inne att maten inte tillverkas i mataffären och att någon faktiskt har producerat den och tranporterat den till affären men det är ändå inte en process som vi är särskilt medvetna om och inte ett dugg deltagande i. Detta innebär att vi alieneras från de processer som vi är beroende av för att överleva. Detta i sin tur leder dels till att vi underskattar värdet av vår mat och att vi är fullständigt boeroende av det samhällssystem som producerar vår mat. Vi är beroende av att skaffa fram de små papperslappar som vi byter mot mat. För att få papperslappar behöver man sälja sin tid eller råna värdetransporter och båda två alternativen är både jobbigare och mer osäkra än att själv odla sin mat.

Bor man på landet i en fin liten villa är det kanske ingen svårighet att plantera lite buskar, träd och ett land som förser en med delar av ens kost. Men bor man i en stad så minskar ens chanser att odla sin egen mat betydligt. Anledningen till detta är självklart att all mark inne i staden ägs av någon annan som antagligen har mer pengar än dig. Men precis som det finns tomma hus som borde anses vara allas hus så finns det stora oanvända markytor som används föga eller på ett dumt sätt (som parkeringsplatser tillexempel). Att helt enkelt ta sig rätten att se efter sin egen försörjning borde inte vara något kontroversiellt. Om jag nu inte vill ha ett jobb så borde jag väl få lov att odla min egen mat, på en bit mark som inte används, för att försörja mig själv?

Tyvärr är det inte alls självklart, precis som det inte är självklart att tomma hus är allas hus. Guerilla-gardening som det har kommit att kallas är nämligen en form av direkt aktion som stärker självständigheten hos de som utöver den och som utmanar hur vi ser på ägande och rättigheter. Att anlägga en stadsodling är därför en revolutionär handling så god som någon, oändligt mer konstruktiv än att kasta sten och förhoppningsvis minst lika själsligt belönande. Samtidigt bildas en gemenskap kring den konstruktiva verksamheten och om skörden är god kan även mycket av avkastningen skänkas till de som inte har råd att köpa mat.

Det är därför som vi med stor glädje välkomnar att Mykorrhiza startar upp en odling i Göteborg! Håll er uppdaterade på det här projektet så att du inte missar en chans till fina erfarenheter och inspererande arbete!

För er stackare som inte bor i Göteborg så har även Klimax ett projekt som heter Tillväxt som kan vara värt att kolla upp.

VSE Media i primitivismen

Utan att ha läst ett enda ord om hur sociala rörelser organiserats så ser jag följande steg på vägen mot en primitivistisk folkrörelse:

1. Väcka intresse och sprida information
2. Nätverkande
3. Aktivering på lokal nivå

Jag kommer därför att se till att denna blogg på bästa sätt täcker punkt ett. Vi ska tillhandahålla lättillgängliga texter, filmer och ljudböcker om primitivism och civilisationskritik på både svenska och engelska samtidigt som vi fortsätter att skriva egna texter om ämnet. Vi ska föra ut primitivismen som idé till nya grupper och etablera våra tankar i det offentliga medvetandet och det offentliga rummet.

Vi behövs. Samhället befinner sig i en skenande situation och radikala tankar behövs för att ta med allmänna debatten i nya riktningar. Som Daniel Quinn skreiver i The Story of B så behöver vi människor med nya idéer, nya sätt att göra saker på. Tillsammans kan vi hitta på något riktigt dumt, men vi måste bli fler, vi har en lång väg framför oss.

När målen helgar medlen

Det har under den gågna veckan uppdagats att vi har en grupp i Sverige som anser sig ha rätt att bryta mot lagen för att gagna sina egna intressen. En stor skandal har prånglats ut framför allmänheten ögon och julskinkan själv är i fara. Som aktiv i kampanjen Ett liv som gris så har jag uppfattat att människors reaktioner över lag har varit oerhört positiva till den utredning som Djurrättsalliansen genomfört. Men ändå kan jag inte räkna hur många gånger representanter från kampanjen av media fått frågan: tycker ni att målen helgar medlen? Man refererar då till att Djurrättsalliansen har gått in genom öppna dörrar för att dokumentera grisarnas situation. Jag hörde detta senast igår på Aktuellt då Svenska Veterinärförbundets informationschef fullständigt gjorde bort sig genom att beskylla Djurrättsalliansen för att vara lika skyldiga till missförhållandena på farmerna som farmarna själva.

Det som gör mig så förbannad med denna fråga är att det ständigt är vi som måste svara på den. Det skulle inte falla någon in att ställa samma fråga till en grisbonde. "Du har ju brutit mot djurskyddslagen på åtta punkter här i din produktion, tycker du att målen helgar medlen?" Aldrig hört det och jag kommer nog tyvärr hellre aldrig få höra det. Varför? På grund av målen.


En grisfarmares mål är att tjäna pengar på sina djur vilket generar billiga varor och ekonomisk tillväxt i samhället. Djurrättsallainsens mål är att försvara individer som inte kan föra sin egen talan och därigenom sätta käppar i hjulen för en produktion som kortsiktigt ses som samhällsnyttig eftersom den generar pengar.

Detta är det mesta dagsfärska exemplet på hur maktstrukturer används för att maskera våld och ursäkta överträdelser mot regler. När Djurrättsalliansen gör sig skyldiga till olaga intrång så använder vi "olagliga metoder" men när en bonde fixerar sina suggor eller inte strör båsen tillräckligt så bedriver han/hon en "rationaliserad produktion" och hans/hennes tillkortakommanden ursäktas med att det minsann inte alltid är så lätt att hinna med att ströa och rengöra spiltor med en så stor gård, speciellt inte när det är varmt. Våldet mot grisarna som befinner sig i en lägre ställning än farmarna har på så sätt rationaliserats medan Djurrättsalliansens lagöverträdelse upprör. Aldrig får man höra att om det nu är så svårt att följa djursskyddslagen så kanske man inte ska hålla 1.400 suggor i sin drift...


Vi måste erkänna för oss själva att vi alla brukar olika metoder för att nå våra mål, även om vissas metoder och mål sticker ut lite extra. Tyvärr så är det ganska ovanligt att ha som mål att föra en talan för oskyldiga varelser utsatta för ett fötryck. Så nästa gång någon i din närhet referar till Djurrättsalliansens metoder som oetiska eller olagliga, fråga dig själv vilka medel det är som helgar vilka mål och tänk därefter till vilka du känner mest tilltro till: företagaren med ett vinstintresse i att få fortsätta rationalisera sin produktion i brott med djurskyddslagen eller med ungdomar som jobbat dag och natt helt ideellt i två år för att föra någon annans talan.

HC>DIY>DA>A

För de allra flesta människor kommer hardcorekulturen aldrig att få någon större betydelse. De allra flesta kommer överhuvudtaget aldrig höra talas om den, men det betyder inte att hardcore inte kan vara revolutionärt. Dels är det ett forum för radikala idéer som sedan förhoppningsvis kan spridas utanför scenen, lite som radikala djurrättstankar spreds utifrån hardcorekulturen på 90-talet. Men hardcore är också en arena där vi kan utforska nya förhållningssätt till varandra och prova nya organisationsformer. Det är ett utrymme som vi själva kontrollerar och på så sätt kan hardcore tjäna som en form av minirevolution. Precis som en liten strejk på ett visst företag inte omstörtar hela systemet men fortfarande är viktig för de inblandade individernas uppfattning om rådande maktförhållanden så kan hardcore hjälpa oss ändra vår egen världsbild och våra förhoppningar om vad vi tror är möjligt.


Utmaningen för dagens hardcorerörelse ligger tyvärr ett steg längre bak eftersom vi idag överhuvudtaget verkar sakna en ambition att vara ett alternativ till konsumtionssamhällets kulturformer. Vi verkar nöja oss helt och fult med att vara passiva konsumenter av en subkultur istället för att vara deltagande individer i något som ständigt skapas och återskapas.

Deltagandet på gräsrotsnivå är det som gör hardcorescenen speciell. Så länge det är vi som hardcorekids som bestämmer vad som är bra och inte, vad som är hardcore och inte så har vi makten att påverka vår scen. Vi väljer vilka band vi stöttar och inte, men det handlar inte bara om en liten egen minimarknad. Det handlar om det aktiva deltagandet i att skapa den kulturupplevelse som man "konsumerar". Som jag ser det är hardcore bara hardcore så länge vi själva har detta handlingsutrymme och inte låter företag eller medier diktera för oss vad hardcore innebär eller vad vi bör lyssna på. Detta handlingsutrymme som DIY-kulturen erbjuder oss ser jag som en form av direkt aktion. Direkt aktion förknippas ofta med att hitta på något olagligt men i själva verket handlar direkt aktion om att handla utan ombud vilket är vad DIY handlar om. Direkt aktion kan vara att anlägga en grönsaksodling på hyreshusets tak eller skapa en subkultur lika väl som att bränna nån idiots bil eller krossa en fönsterruta. I det långa loppet kan även dessa "icke våldsamma" former av direkt aktion vara en större känga mot samhället än de former som betraktas som "våldsamma". Genom att anlägga en odling på sitt tak kan man lära fler människor att odla sin egen mat vilket i längden kan göra dem mindre beroende av att löneslava för sin överlevnad. I sig självt kommer detta inte att leda till någon "revolution" men det innebär att förändra någons världsbild. Mat går från att vara något man betalar för i affären till något som växer ur jorden.

Den hardcorekultur jag vill se bygger med andra ord på ett medvetet tänkande kring direkt aktion och vill utmana det övriga kulturetablisemangets upplägg. Det är en kultur som vill förändra människors världsbild och visa på att det är möjligt att tillsammans åstakomma saker som man inte trodde var möjligt.

Slutligen så menar jag att vi, om vi organiserade oss på ett sånt här sätt, oavsett om vi ville det eller inte, skulle organisera oss anarkistiskt. En platt rörelse som arbetar utifrån direkt aktion för att utmana samhället är enligt mig så anarkistiskt som det går att bli.

Men frågan är ju: vill vi verkligen förändra? Har vi ambitionen att hardcore ska vara något mer än ännu en subkultur med en viss klädstil och en egen liten marknad där pengar cirkulerar fram och tillbaka för att skapa demos, zines och t-shirts som slutprodukter? Eller vill vi ha en annan slutprodukt? Kan vi tänka så långt? Vill vi tänka så långt i dagsläget?

Unga och skitförbannade

Reaktionerna kring upploppen i Rosengård de senaste dagarna har varit många, men vad man fått höra alldeles för lite kring är resonemang kring varför? Visst, proffshuliganer hit och dit, men varför finns de från första början? Vad är de så arga på? Varför känns det fullt logiskt och nödvändigt för dessa ungdomar att bränna släpvagnar och attackera snutbilar?


Självklart handlar det om ett jävla missnöje. Den uppväxande generationen är inte tillfreds med att ärva en värld i ekonomisk, ekologisk och social kris. Något måste göras, frustrationen måste få ett utlopp. De tumult som under de senaste dagarna rått i Rosengård är inte det första av sitt slag. I Frankrike har liknande händelser skakat hela landet. Om det är "rätt" eller "fel" att attackera snutar och bränna grejer på måfå låter vi stå osagt här. Ni kan säkert räkna ut att vi inte direkt är de som grinar mest när snuten får på käften och det smäller högt. Vad vi ber om är istället en förståelse för dessa kravaller som ett socialt fenomen. En konsekvens av en omständighet som skapar social oro och missnöje.

Jag är hur som helst skitförbannad och jag förväntar mig detsamma av alla som betraktar världen med öppna ögon. Att kravalla i Rosengård kommer inte omstörta världsordningen. Det är inte ett medel mot en bättre morgondag. Det är ett symptom för hur illa ställt det är, även i myspys-sverige. Mitt råd till de härskande är att lyssna till vad dessa unga och skitförbannade ungdomarna vill. För det här handlar inte bara om en moské. Det här handlar om integration, meningslösheten i att vara ung och sakna plats i samhället, missnöjet över vart världen är på väg och frustrationen inför att inte känna att man kan påverka.

Om du inte redan sett Terrorister - En film om dom dömda så rekommenderar jag dig att göra det. Kanske kan du få en lite bättre inblick i hur det är att vara ung, skitförbannad och maktlös.

if this is what the world has made of me
then let it live with the consequences

Intervju med Jonatan del 3 - Direkt aktion

- Vad fick dig att ta steget till att bryta mot lagen för det du tror på? Vad var det som inspirerade dig?

Det var en bra bit innan jag började med ”ekotage” som jag började bryta mot lagen i min politiska kamp. Det som från första början motiverade mig var insikten, som egentligen borde vara uppenbar och självklar för alla som engagerar sig i samhällsomdanande rörelser, att alla handlingar inom lagen är handlingar som inte kan skada det rådande systemet. Allt som tillåts är det som samhället förmår hantera utan att förlora kontrollen. Har du då ett mål som innebär just att samhället ska förlora kontrollen och förändras i den riktning du strävar efter, är lagbrott en självklarhet.

I mitt resonemang kring lagen i de ”brott” jag står åtalad för så kan jag bara uppmana alla som ”vill men inte vågar” att se lagen för vad den är. Lagen är en idé, om du inte tror på den kan den inte hindra dig. Visst, den situationen jag befinner mig i bevisar ju att de som tror på lagen kan hindra dig, men vad gör det? Kan du bara se till att hålla dig utanför snutens radar och se lagen för vad den är, så kan du genomföra långt mycket mer än om du bäddar in dig i den trygga lilla lagboken.

Att tillägga är också att lagen helt uppenbart alltid varit skriven av de maktbesuttna och välbärgade i alla lagstyrda samhällen, och därmed alltid utgått från deras resonemang. Och en maktbesutten individs resonemang är aldrig detsamma som den som lyder under dennes makt. Skulle någon lagstiftare börja identifiera sig med sina livsgivande omgivningar, traditionella samer, flyktingar, hemlösa, missbrukare eller slavarbetare i en annan världsdel, så skulle den personen snabbt tystas ner och avsättas sin post.

Jag ser inte problemet med att bryta mot lagen, jag ser däremot problemet i att så få gör det och att så få gör det trots att deras liv och dem de älskar står på spel.

- Hur såg du på risken att hamna i din nuvarande situation då du utförde aktionerna och hur ser du på möjligheten att hamna i fängelse idag? Skulle du än idag vara beredd att ta den risken?

Som jag nämnde ovan är lagbrott en självklarhet, hur obetydliga eller allvarliga de än må vara. Det är svårt för många, speciellt i Sverige, att identifiera sina politiska eller liknande kamper med krig men det är just det som är en nödvändighet för att kampen ska vara framgångsrik. Med krig menar jag inte nödvändigtvis en från aktivisternas sida beväpnad sådan; jag har i mina handlingar jobbat för att inte skada något levande tex…mer än konstgräset på golfbanan där masten stod. Men anammar du insikten om din roll som ”krigare” ser du också att vare sig du förklarar krig eller inte mot staten, samhället, patriatkatet, civilisationen eller kapitalismen; så har ett krig för länge sedan förklarats mot dig. Det är bara upp till var och en att fortsätta ignorera, som Jensen skriver, ockupationsmakten, eller att ta upp vapen.

I ett krig du aktivt deltar i (eller passivt betraktar) står ditt liv ständigt på spel men i dagsläget, i detta vagt formulerade krig mellan svartgröna ”aktivister”, och den dominerande kulturen, är det snarare troligt att du hamnar i fängelse än dödas. Det är ju inte något man kan ta för givet. Runtom i världen pågår det här kriget på allvar och många förlorar verkligen sina liv för samma saker som aktivister i nord/väst fängslas för. Det är inte ockupationsmaktens vilja att vi ska lyckas och den kommer att fängsla oss tills anstalterna överfylls, bygga fler anstalter och fylla även dem; det är viktigt att inte glömma det och att alltid försöka vara beredd på att hamna där men så långt det är möjligt undvika det.

Sammanfattningsvis som svar på frågorna: Laglydighet har inte gynnat och kommer inte att gynna någon annan än förtryckarna, och tillhör du inte förtryckarskaran så ser jag inte varför du ska lyda den.

Vikten av fångstöd

I en rörelse med många olika grenar är det viktigt att vi alla håller fokus mot samma mål och att även de som arbetar med olika metoder eller olika frågor ser till att stötta varandra i svåra tider. Det är därför som det är viktigt för den öppna rörelsen att stötta den del som inte jobbar öppet och som ständigt sätter sin egen frihet på spel för djuren, miljön eller den sak man kämpar för. Om du tror på det dem tror på så har du allt intresse i världen att stödja deras kamp.

Det finns gott om folk som går runt med ALF-tröjor och som snackar om en jävla massa hårda grejer på spelningar och möten. Det finns en hel del folk som stöttar den underjordiska djurrättsrörelsen ideologiskt. Men tyvärr så räcker inte enbart detta. Det är när tiderna är som hårdast som vi måste visa vårt stöd för direkt aktion allra mest.

Just nu sitter tre personer häktade i Stockholm misstänkta för skadegörelse och förberedelse till skadegörelse mot en pälsaffär. Om du är en av alla de som snackat snacket, burit tröjorna, sjungit med i låtarna och läst nyhetsbreven så är det här din tid! De behöver ditt stöd nu!

Skriv till de häktade på sthlm3@gmail.com eller sätt in en slant till fångstödsarbetet på DBF SG's konto. Kom ihåg att inte skriva något som skadar dig själv eller de häktade.

Edgeday

I fredags var det edgeday. Vi var på en helt lysande spelning i Göteborg. På andra sidan havet hade någon bättre saker för sig:

Received anonymously

In the early morning hours of October 17th, a lone activist infiltrated the fur farm at 92659 Simonsen Road in Astoria Oregon. About 1,500 mink were released from their cages with at least 200 of these being breeding stock. The fact that there is no fence around this farm should help ease their escape.

This action is being claimed for the vegan straight edge community. not as a self-congratulatory ego boost, but in the vein hope that it might spur others into action. It has become apparent that the combined tactics of record collecting, sing-alongs, and militant posturing have failed to stop those who abuse innocent life. once we accept this then we can stop squandering our potential and choose a more effective plan of action.

I would like to close by offering apiece of advice to the owners of this farm, to the owners of the other farms in the Astoria, OR area (it was simply by luck of the draw that your farms weren't chosen), and to ALL fur farmers: find a new profession. fur farmers are a dying breed. get out before you are forced out.

"your laws will have no meaning past the setting of the sun."
- -VSE

Tänk på det!

Trubbel på jobbet del 6

Det var ett bra tag sen jag skrev om min fackliga konflikt senast. Det beror inte på att det inte har hänt någonting utan det beror på att jag inte vill ge min före detta chef, nuvarande svarande i det här faller, några ledtrådar om vad han har att vänta sig. Jag vill ha det här så vattentätt som möjligt. Därför kommer jag fatta mig rätt kort här också och jag kommer inte skriva någonting som jag inte är säker på att han redan vet.

såhär har det gått: vi (SAC) gick till kronofogden för att få in mina slutlöner. Kronofogden skickade ett krav till Göda som de bestred. Min föra chef ringde upp mig och var hotfull i telefonenn och sa att jag inte viste vem det var jag bråkade med och att det var många som var "jävligt förbannade på dig."
Kronofogden skickade tillbaka vårt krav till oss och frågade om vi ville driva det vidare. det ville vi och vipps så är hela affären i tingsrätten.

en dag damp det ner ett brev till mig från ett aniara ekonomikonsult som hänvisade till tidigare kravbrev och en skuld som jag skulle ha till Göda. Brevet var stavat åt helvete och företaget som hade skickat brevet var jävligt svårt att hitta. tills lut hittade vi ett telefonnummer som ingen svarade på. På adressen som de angivit fanns det inget aniara ekonomikonsult. De skrev att de drivit min skuld till Göda (som inte finns) vidare till kronofogden. Jag synade och ringde kronofogden och det fanns ingenting på mig där.

Kort därefter ringde min förra chefs mamma till mig för att försöka få till en lösning på den här konflikten. Vi pratade en stund och kom överens om att höras i slutet på samma vecka. När hon ringde upp mig i början av veckan därpå ville hon att vi skulle komma fram tillen lösning. När jag uttryckte att det inte var en lösning att jag bara skulle få mina slutlöner föreslog hon att jag skulle lämna facket och lösa det här på egen hand.
Jag ska göra det här väldigt klart. Det ligger inte i mitt personliga, moraliska, ekonomiska eller principiella intresse att lämna facket och gå med på skitkrav. för det är precis vad det skulle leda till. om Göda vill förhandla så är jag öppen för det men det finns inte att lägger mig med att bara få mina slutlöner.

terrorism

Jag tror och hoppas att det här är lite fel forum för den här texten men efter alls skit jag sett på sjuårsdagen av 11 september 2001tänkte jag att det ändå var viktigt att reda ut några saker.

Jag gick i 1an på gymnasiet 2001 och på hösten så hade vi en del om terrorism, vi fick en defenition: "terroris är att med våld eller hot om våld uppnå politiska eller religoiösa mål." det är en rätt dålig defenition, eller det beror på hur man ser det.
Att använda våld i politiska samanhang är mer regel än unmdantag i dagens värld. "Nähä, ni vill inte låta oss bygga vår ledning genom ert land?Men då skjuter vi er till skit och sen bygger vi vår ledning ändå." var det någon som kommer ihåg det från 2002?
Alla krig går ut på att uppnå politiska eller religiösa mål. och kanske inte bara krig fö den delen utan alla som får göra folk illa utan att åka dit på det, poliser, väktare, soldater.
Att chockhöja A-kasseavgiften och därmed göra det för dyrt för folk att vara med i a-kassan kvalar in som våld i mion bok. varför gjorde man det? jo för att tvinga folk till skitdåliga jobb och göra situationen för arbetssäljare mycket osäkrare. Politiska mål med våld = terrorism, eller?

Björn Kumm ger i sin bok "Terrorismens historia" utgiven på historiska medier 1998 en annan defenition: Terrorism är den svages krig mot den starke.
Det är en mycket bättre defenition som säger mer om ordet terrorism, dess innebörd och hur det annvänds.

Vad är den svags krig mot den starke? Bara att det finns en som är svag och en spom är stark tyder ju på att det finns en hirarki, antingen politisk eller militär. som vi vet sen tidihare så får man inte utöva våld åt fel håll (uppåt) i hirarkier.

Jag ska presentera en sista defenition av terrorism: Ordet terrorism eller terrorist är den starkes sätt att orättfärdiga den svages kamp.
Att kallas terrorist är att likställas med allt från militanta muslimer till högermiliser i USA till IRA och ETA och andra väpnate nationella projekt till UNAbombaren/F.C till röda brigaderna och RAF. Egentligen skulle man kunna räkna in alla regeringar och stater som någonsin krigat och det är nog alla.

Frihet i teori och praktik

Igår arrangerade Klimax sin första aktion i Linköping. Den bestod av att man ockuperade en central korsning under en halvtimme. Polisen stödde aktionen och dirrigerade om trafiken men trots det var aktionen lyckad. Själva syftet med en sk. klimatkrock är att få folk att tänka till och reflektera över hur man själv är involverad i den kultur som håller på att ta kol på vår planet. Cudos till Klimax Linköping.

Även lokalpressen var där och filmade lite så idag går debatten hög på deras forum. Tyvärr är debatten en smula ensidig då det bara är slan som uttalar sig om hur förskräckligt det är med dessa snorungar som inte har något vett och tror att gatan är till för att uttrycka sin åsikt. Med vilken rätt har dessa ungdomar stoppat trafiken i innerstaden?

Det är intressant hur de flesta människor verkar se yttrande- och demonstrationsfrihet som något ytterst symboliskt. Det är något som tydligen kan utnyttjas för att nazister ska få demonstrera i fyra timmar på Stora Torget men hur många har någonsin reflekterat över hur de själva skulle kunna uttrycka sina åsikter? Om den enda frihet vi har är friheten att välja vilka varor vi konsumerar och vilka politiker vi röstar på då ligger vi bra jävla brunt till. Dessa handlingar reflekterar bara i vilken mån man håller med någon annan och inte vad man själv tycker.

Så jag kommer att fortsätta tycka och göra så länge jag bara kan, även om det betyder att jag i de flestas ögon fortfarande är en snorunge när jag är 25. Det samhälle ni har skapat skrämmer skiten ur oss, fattar ni inte det? Är det konstigt att vi är desperata och försöker hitta vägar att förändra när den värld som vi ska ärva håller på att kollapsa under bördan av era misstag? Städa upp er skit innan ni går eller acceptera att den generation som idag växer upp kämpar för sitt eget vacklande framtidshopp, och de uttryck som denna process kommer att ta. För det här är bara början, det kan jag lova.

You beleve in violence, well...

När jag var 15 år var jag på ett konfirmationsläger precis på gränsen till lappland, 10 mil norr om Vilhelmina. Det var fyra fina veckor även om jag aldrig konfirmerade mig. Min präst sa bland mycket annat det här: ”Det där som Jesus sa om andra kinden till, det ska ni inte lyssna på så mycket. För om någon slår er på vänster kind och ni vänder den högra till så kommer han slå er på dem högra kinden också. Ni ska slå tillbaka, sen ska ni förlåta den som slagit er.”

Våld är någonting väldigt fundamentalt i vår kultur, från slavsamhället och framåt. Självklart upprepar samhället hela tiden att våld inte löser någonting, det är bara ord, det har ingenting med verkligheten att göra. Men för att samhället ska tolerera ett våld och fördöma ett annat har man löst det så att våld som kommer uppifrån en hierarki och träffar någon längre ner i hierarkin så är det osynligt eller berättigat. Om någon längre ner i hierarkin riktar våld mot de högre upp är våldet väldigt uppmärksammat och det finns ingen förståelse för det. Vi kan ta några exempel:

För några år sedan hörde jag på radion att Ericsson skulle spara och varslade 10 000 anställda om uppsägning. 10 000 personer som skulle mista sin inkomst och tyvärr i många fall sin identitet och plats i samhället. Det vad ett kort reportage om det här innan nyheterna gick vidare till något annat. Jag skulle velat se hur de anställda på Ericsson skulle promenera upp till ägaren och säga att nu äger vi företaget och eftersom du inte längre fyller någon funktion kommer vi inte betala ut din lön längre.

En man som föder upp minkar för att vid några månaders ålder gasa ihjäl dem för pälsens skull driver en helt legitim rörelse. När det kommer aktivister som känner igen våldet mot minkarna som våld och släpper ut dem och förstör farmen är dessa våldsamma terrorister som förstör farmarens verksamhet och djurplågare som släppt ut djur i naturen som inte kan klara sig och kommer dö.

En snut slår dig på en demonstration upprätthåller ordningen, när du kastar sten på snuten som slagit dig så är du terrorist och hamnar i finkan.

Det våld som vi inte ser och inte talar om är alltid mycket grövre och mer storskaligt en det våld vi ser. Några anlagda bränder och förstörda fordon kontra ödeläggelsen av skogar som är hemvist och försörjning åt miljontals vilda arter som inte kommer klara sig utan skogen.

Vissa ägnar sig åt ickevåld. De kanske känner igen en del av det våld som slår ner över dem och runt omkring dem, speciellt när deras blockader och manifestationer drabbas av ett oproportionerligt våld från ordningsmakten, och vill genom att visa att de är bättre genom att uppmärksamma våldet som riktas mot dem och mot andra med juridiska processer och insändare. Vad de inte förstår är att det våld som riktas mot dem är helt legitimt i samhällets ögon eftersom det kommer uppifrån och riktas neråt.

Andra sätter hårt mot hårt och försvarar sig, de möts ofta med ett större våld för att de riktat våld uppåt i hierarkin. Exempel på det är zapatisterna i Mexiko, djurrättare i österrike eller indianer i USA. Även om inte aktivisterna i österrike tagit upp vapen så sätter de press på företag som förtrycker djur och tvingar dem att sluta med sitt våld emot djuren och kastas i fängelse på skrattretande grunder. 1967 tog en grupp nordamerikanska indianer upp vapen för att försvara sig mot det förtryck de utsatts för i hundratals år. De blev mördade av FBI.

Zapatisterna i Mexiko kämpar fortfarande mot den mexikanska regeringen som tagit det land och de resurser som de är beroende av och givit dem piss tillbaka.

Men någon stans måste man bestämma sig för hur mycket våld man kan klara av innan man får nog, vissa väljer att blunda för det våld som samhället utövar över oss och köper lydigt en massa skit, går till sitt jobb och ställer inga frågor, de som tycker att om man inte är kriminell har man inget att dölja och därför är FRA-lagen inget problem. Andra sätter sig emot och förstör reklamskyltar, sätter press på företag som mördar djur för profitens skull, stör eller stoppar nazistiska och kapitalistiska möten, slår tillbaka mot polisen som försöker hindra dem, organiserar fångar på fängelser eller arbetare på arbetsplatser. Det finns de som bekämpar ockupationer och fascistiska regeringar, andra som ockuperar hus för att kunna ha någon stans att ta vägen. Vissa tar till och med upp vapen för att deras land blir förstört av företag som är ute efter betesmark eller timmer, guld eller olja.
En annan intressant aspekt på det hela är hur ickevåldsaktivister glorifieras både som personer och idé. Jag ska ge ett exempel på det här också.

Medborgarrättsrörelsen i USA på 60-talet var en väldigt dynamisk rörelse som bestod av många olika grupper med olika medel och lite olika krav. Ändå har Martin Luther King Jr fått vara förgrundsfigur för hela kalaset med sitt tal om I have a dream och massmöten i Washington. Man sysslade med sit-ins och försökte bryta segregationen genom att inte gå med på den. Men det fanns även en militant del, vi kan ta de svarta pantrarna som exempel men det fanns även andra. Pantrarna hade som grundinställning att vi kommer att försvara oss. Och snutarna kommer till våra områden och trakaserar oss så kommer vi driva ut dem med våld om det behövs. Det här var ingen liten extremistgrupp utan en stor rörelse. De hade även betydligt hårdare krav än King. De svarta pantrarna ville bland annat dela USA i två för att de inte trodde på att det vita samhället skulle släppa ifrån sig makt eller produktionsmedel. Vi kan ju se hur det ser ut idag, ghettona bebos fortfarande av svarta och fängelserna är fortfarande fulla av dem, armén också. Är det någon som tror att det har med något annat än klasstillhörighet att göra? Att dela USA var förstås inte vad den Amerika regeringen ville så genom att ge efter för Kings krav om minskad segregation kunde man lugna tillräckligt många för att försvaga black power rörelsen, sen för att göra slut på den dumpade man extrema mängder knark i rörelsen för att oskadliggöra människor och de som inte ville gå på det slog man helt enkelt ihjäl, i fängelser eller på gatan.

”If anything happens to dr. King or any other black person in Alabama you are going to receive maximum retaliation by those of us who are not handcuffed by this nonviolent felosofie.” –Malcom X

Last of the sane

För tre och ett halvt år sedan skrev jag ett ganska förtvivlat brev till en vän och djurrättsaktivist i Jönköping. Jag skrev om hur jag kände att alla andras hängivenhet sviktade och att jag fruktade för djurrättsgruppens överlevnad på grund av det låga deltagandet. Jag avslutade mailet med att lova att det alltid skulle finnas åtminstone en djurrättsaktivist i Linköping så länge jag bodde där.

Jag bor fortfarande i Linköping och vi har fortfarande en liten grupp med dåligt deltagande som lägger allt för mycket tid på att försöka värva nya medlemar som i slutändan tappar intresset och vänder oss ryggen. Men de senaste dagarna har min pepp på djurrättsarbetet varait större än på länge. Så när jag träffade min vän från Jönköping igår kväll kände jag mig en smula stolt över att jag stått fast vid mitt ord.

Det är väldigt mycket som blir finare med tiden. Vin brukar ofta nämnas men eftersom jag inte dricker sån skit kan jag inte uttala mig om det. Däremot så kan jag faktiskt vittna om att aktivism blir bättre och bättre med tiden, förutsatt att man fortsätter utvecklas, testar nya saker och lär sig av sina misstag.

I fredags satte sig redaktionen förr denna blogg i en bil och pep ner till Tranås pälsmuséum. Där la vi upp två flådda minkar på ett skynke och ställde oss med en banderoll. Muséet stängde en halvtimme tidigare på grund av våra protester och vi lyckades helt uppenbart reta upp dem som jobbade där. Vi fick även en artikel i Tranås tidningar. Med en självsäker inställning, kunskap om våra demonstrationsrättigheter, sakkunskap om pälsfrågan och en stark övertygelse kom vi väldigt långt trots att vi bara var två personer. Peppade av framgången i Tranås fortsatte vi till Jönköping där vi gjorde samma sak på ett centralt torg och fick två tidningsartiklar skrivna om oss. Sedan höll vi infobord på Grand Fest Auto och på stan i Jönköping.

Så trots att vi bara var två stycken har vi den här helgen lyckats få tre artiklar skrivna om pälsindustrin, vi har sålt och delat ut massor av djurrättsmaterial i Jönköping, skramlat in pengar till dömda djurrättsaktivister och samlat ett hundratal namnunderskrifter mot sexuella övergrepp på djur. Detta främst för att vi var dedikerade och erfarna nog. I bilen på vägen hem eldade vi upp oss över nya idéer på effektiva protester som vi skulle kunna genomföra på två personer. Så misströsta inte om ni är få eller ens om ni är oerfarna på din ort eller i din grupp. Med tiden kommer erfarenhet och med tillfäckligt mycket erfarenhet och hängivenhet kommer du långt. Fortsätt läsa på, fortsätt peppa och kämpa så kommer du få ovärderliga erfarenheter och rutin som kommer göra att kampen till slut känns mycket lättare och mycket roligare. Lär dig knepen för att vinna och vara effektiv. Organisera dig men lita inte på att någon annan ska göra jobbet åt dig eller tänk att du behöver andra för att göra något överhuvudtaget. Tänk istället vad du skulle kunna göra på egen hand, eller med de resurser som står till buds. Gör det bästa av det och fortsätt kämpa så är det bara en tidsfråga tills du känner att du börjar vinna!

Trubbel på jobbet del 4

Ok, förlåt. Jag sa i förra inlägget om mitt jobb att det var slut på trubbel men det visade sig inte vara riktigt sant. Igår skulle jag lämna tillbaka mina arbetskläder och få ett intyg på att jag jobbat där i tre månader samt ställe en liten fråga om vad som hänt med min lön och att det trots allt var den 6e och att länen skull kommit den 28e månaden innan. Jag kommer dit, får vänta i två timmar innan min underhuggarchef kommer tar emot mina arbetskläder. Men när det kommer till det jag vill ha från min arbetsplats: 12000:- samt ett intyg på att jag jobbat så blev det annat ljud i skällan.
Jag fick prata med n annan chef som skulle kunna fixa det och då fick jag veta att jag hade fått ett brev av dom (till det här bör sägas att jag inte alls fått något brev) och att de ville reda ut problemen de haft med mig på företaget innan jag kunde få min lön. Jag påpekade att jag inte fått något jävla brev och lämnade min mail för att få detta uteblivna brevet per mail istället. Jag fick ringa och påminna om det idag... det har fortfarande inte kommit. vidare sa de att jag gjorde fel när vi hotade med att strejka och att mitt fackliga ombud hade kränkt goda samt och varit allmänt ohyffsad och elak mot chefen. Det här kommer då från den man som ringde mig och sa att han skulle ringa sin moster (som känner mina föräldrar) och fråga vad det var för "jävla idiot han hade hjälpt med jobb?" Dom sa också att jag skulle ringa mitt fack igen.
Det hade dom inte behövt säga och jag fick tag i mitt fackliga ombud precis inann han skulle till jobbet. Så jag fick ringa tillbaka idag.
Jag åkte in till stan och köpte en tågbiljett till Jönköping för att gå på spelning. Jag var så jävla arg och ledsen så jag var inte riktigt upplagd för att lifta. Hela resan satt jag och hänkte på hur mycket chefen har ljugit och hållit käft för att få den här konflikten efter att jag slutat för att undvika strejk.
När jag ringde tillbaka till facket idag så blev jag lite lugnare, och att dom lyckades manuverera bort mig från strejk gör inte så mycket eftersom det finns andra stridsåtgärder som man kan ta till, så om chefen inte tar sitt förnuft till fånga snart och ger mig mina pengar så kommer det bli jättedålig stämning. Jag har inte blivit såhär pissad på sen någon gång i grundskolan och det tycker jag inte är roligt. Så nu är det krig. BRING IT!

fortsättning förljer...

Trubbel på jobbet del 3

Så var det slut på trubbel, och slut på jobb.
jag har verkligen avskytt att jobba på det här förbannade företaget. inga kollegor att prata med, tidspress och strul till som tätt och arbetstider som tagit knäcken på mitt sociala liv.
Med det här i bagaget orkade jag inte vänta på at min idiot till chef skulle behagta svara på förhandlingsframställan utan jag ville sluta så fort som möjligt. Så jag rådgjorde lite med facket och frågade vad dom trodde om min areferenser efter allt bråk. Dom sa att dom skulle ringa och prata med chefen och förslöka få dom att släppa mig så fort som möjligt men att jag ville ha de referenser jag faktiskt förtjänat. Chefen förstod inte att det här var ett erbjudande utan gav sig i valnig ordning in i en lång harrang om att han kunde sparka mig när han ville och att jag hade två veckors uppsägningstid och avslutade det hela med "ring aldrig hit och hota mig igen din jävla fitta" vart han nu fick det ifrån eftersom det inte handlade om något hot alls.
när jag fick reda på det här kort därefter tog jag det tunga beslutet att säga upp mig i alla fall utan förhandling och bara komma därifrån så fort som möjligt. Jag skrev ner min avskedsansökan på en lapp som jag fick på bibblan när min telefon ringde, det var från jobbet och först övervägde jag att inte svara men tänkte att jag måste ju ta tag i det här förr eller senare. Det var en underchef som ringde och frågade om jag var på väg, jag svara de att jag skulle gå ner till centralen och sätta mig på bussen så fort som möjligt. under de 45 nmin som det tog att ta mig till jobbet förberedde jag mig på tidernas jävla avhyvling. när jag kom fram var underbossen som ringt inte på sitt kontor så jag gick ner och började packa min bil. då ringde han igen och sa att jag skulle komma upp, så jag gick på krigsstigen upp till kontoret och fick sätta mig på en stol. "Nu jävlar kör vi" tänkte jag men fick bara en lite skuldmedveten utläggning om att min tur skulle läggas över på ett ánnat transportför4etag och att jag skulle få sluta den sista, en och en halv vecka senare. Jag frågade om mina vitsord och jag skulle få något fint som jag skulle kunna ha i mitt CV, mitt sista krav alltså.
Jag tror inte ett ögonblick på att det finns något annat företag som ska köra min tur utan att de bara ville bli av med mig.
Man kan välja att se det här som ett misslyckande, jag fick inte behålla mitt jobb och jag gissara tt företaget kommer att skötas lika jävla illa som innan. Men min fackliga kamp har varit en fint inslag i min arbetssituation och det har varit gött att visa att maninte behöver ta vad skit som hälst. Att försöka opåverka sitt eget luiv i en situation där man är på nåd och onåd utlämnad åt någon annan är någonting jag råder alla att prova på. det stärker ens självkännsla jävligt mycket och man får en stålthet av det som känns i hjärtat.
Arktoriteter blir arktoriteter bara när man väljer att se dom som sådana. jag tänker aldrig svassa för någon chef som inte sköter sitt jobb.

The union forewer defending our rights, down whit the blacklegs the workers unite!

Trubbel på jobbet del 2

Det har varit rätt dålig stämning på jobbet sen en liten tid tillbaka, det beror kanske mest på att jag inte gav mig med den utskällning jag fick och bara accepterade att min lön inte skulle komma i tid utan att jag vände mig till facket istället. Eftersom min chef antagligen är en upptagen jävel som inte har sin telefon på så ofta så fick ingen från facket tag i honom så dom skickade en förhandlingskallelse. Det betyder att jag, min fackliga representant och min chef ska träffas och försöka komma överens om hur man ska lösa den konflikt som uppstod när jag inte fick min lön i tid.

Den kallelsen måste träffat min chef som en spark i pungen på morgonen för han ringde mig och skrek och härjade i vanlig ordning och sa att jag brutit mot svensk grundlag och en massa andra anklagelser hämtade helt ur luften. Jag svarade med att hänvisa honom till min fackförening och han skrek att "min fackgubbe skulle ringa honom omedelbart" vidare krävde han att jag skulle inställa mig på jobbet inom en timme och att jag var skyldig att komma när han kallade, något som även det saknar grund. Min fackliga representant ringde upp chefen och det blev visst ett jävla liv i telefonlinjen när tomma anklagelser och hög volym skulle hjälpa även mot någon som hade bättre koll på lagar och ingen anledning att vara rädd för min chef. Jag har ju ändå en anställning att hålla mig fast vid.

När det visade sig att skrämseltaktiken inte funkade blev det annat ljud i skällan och dom skulle försöka komma överens om en bra tid för förhandling. Den förhandlingen ska bli intressant.

Tack SAC för stöd och hjälp i småföretagens vilda västern.

Revolutionen kommer inte saluföras

Jag har skrivit om bojkott tidigare men nu kör vi en andra runda. Bojkott är som ni alla vet ett kampmedel. Har ni följt bloggen så vet ni också att jag inte tycker att veganism är en bojkott. Den texten skrev jag främst för att förklara varför jag är vegan trots att jag inte tror fullhjärtat på att alla problem går att lösa med hjälp av bojkott. Det här inlägget kommer behandla varför bojkott inte tilltalar mig som kampmedel på en bred front.

Bilden ovan visar omslaget till skivan Yanqui U.X.O. med Gospeed You! Black Emperor som demonstrerar hur några stora skivbolag kan kopplas till vapenindustrin. I dagens samhälle ägs företag av andra företag som ägs av koncerner som ägs av konglomerat (som kontrolleras av frimurarna... eller?) och i slutändan så kan du ge dig fan på att även om du går ut på stan och köper en falafel från vagnen på Stora torget så kommer pengarna hamna i fickan på nån girig jävel som vill använda dem för att tjäna mer pengar på bekostnad av djur, natur och medmänniskor. En fullständig bojkott av all ondska är därmed inte förenlig med att leva ett "normalt" liv och kommer inte heller att ha någon större effekt annat än att det renar ditt samvete.

Vi vet att Coca-Cola lönnmördar fackanslutna och vi vet att Pepsi och Shell stödjer diktaturer för att kunna fortsätta producera billig skit. Med kunskap kommer ansvar, men så länge vi fortsätter konsumera i samma mängd så är chansen stor att våra pengar i slutändan hamnar någonstans där vi inte ville ha dem. Bara för att ett företag är för litet eller okänt för att ha avslöjats eller har klarat sig undan med några skelett i garderoben betyder inte det att de är mindre elaka och hänsynslösa. Nya multinationella företag kommer uppstå om vi väljer att bojkotta de gamla men fortfarande har en efterfrågan på billig skit.

Att definera sig själv och sin politiska kamp utifrån vad man konsumerar och inte konsumerar är därför riskabelt. Utan strikt kontroll inför varje inköp kommer du aldrig kunna hålla händerna rena i det samhälle vi lever i. Det är trisst men sant och jag vill inte göra någon uppgiven här. Vad vi istället bör göra är att forma vårt motstånd och vår självbild utifrån vad vi gör och vad vi säger istället för att försöka köpa en identitet eller en åsikt. Att arbeta med/för rättvisemärkning och kravmärkning är jättebra, men att enbart konsumera sådana produkter behöver inte vara något positivt. Trodde du tillexempel någonsin på Chiquitas Rainforest Alliance? Jag hoppas verkligen inte det och om du gjorde det så beklagar jag, men det är ett ändå bra exempel på hur märkningar av produkter kan missbrukas av store företag som en PR-ploj.

Så länge vi är beredda att konsumera stora mängder billig skit så kommer det finnas giriga jävlar som producerar billig skit; och så länge vi ser det som en viktig del av vår identitet att konsumera så kommer vi att göra det även om vi inte har ett verkligt behov. Låt dem inte diktera dina behov för dig! Tänk själv och agera därefter.

I slutändan skapar all konsumtion ett samhälle som bebos av konsumenter, producenter och varor. Jag vet itne om du vill bo i ett sådant samhella men jag vill åtminstone inte det. Att se människor som en vara förekommer sjukt nog än idag och de flesta kan hålla med om att det är fel, det är inte hållbart för att skapa ett jämlikt samhälle människor emellan. Att se djur som varor är mycket vanligt idag och vi som sätter oss emot ses som udda. Ska vi behandla djur på ett rättvist sätt är det inte hållbart att vi ser dem som varor som är till för att tjäna pengar.

Och nu till den radikala biten: Det är inte hållbart att vi ser någonting alls som varor - varken växter, mineraler eller vatten. Det är inte hållbart för att bygga ett samhälle som existerar i samklang med naturen. Det är skillnad på att med vördnad ta det man behöver från naturen och att förvandla hela naturen till en handelsvara. Återigen så är detta en ordning som görs möjlig genom jordbruk och urbanisering (ackumulering av värde) och som uppmuntras av kapitalismen. Konsumtion är därför en grundbult i det kapitalistiska och agrikulturella tänkandet. Vi måste lämna konsumtionen och söka egna lösningar, egna identiteter, egna prioriteter. Så länge vi är det vi konsumerar är vi följsamma kuggar i systemet.

Trubbel på jobbet del 1

Såhär ligger det till. Jag har inte fått min lön från det ställe jag jobbar på. Enligt mina uppgifter (som min chef inte tycks känna till) så är det här inte något nytt problem. Det som gjorts tidigare har varit att folk har bett och tjatat om att få ut sin lön eller i många fall få ut pengar som fattas. Men då kan man fråga sig, farför har dom inte gjort mer, lönen är ju det man jobbar för och om man inte får ut den så finns det ju ingen mening med att jobba, eller?

Jag fick i alla fall inte min lön nu i fredags så jag och mina kollegor funderade på att sätta upp en indrivningsblokad för att få våra pengar. Det var inte ett populärt drag från ledningen, inte så lång stund efter det att jag åkt ut på min runda ringde min chef och var arg som ett bi, han skrek och härjade om att jag inte fick dra ihop gäng på jobbet och om jag hade några problem skulle jag komma till honom. Jag vet att det är inne att kalla facklig organisering för gängbildning och gangsterfasoner men det är det enda vi har att ta till när vi blir överkörda på vår arbetsplats. Vidare förklarade han att det varit strul med banken och att det var därför vi inte fått våra pengar, som om det skulle rättfärdiga ett avtalsbrott eller betala min hyra. Efter det gick han på och sa att om vi inte jobbade skulle vi enligt lagen bli skyldiga att betala de uteblivna leveranserna och en massa ovidkommande personlig skit. Sen bytte han ton och sa att om jag bara kom till honom så skulle vi kunna lösa allt och att han inte ville avskeda oss för det funkade så bra och vi var så duktiga på det vi gjorde och så trevliga. Jag har inget problem med att jobba, även om jobbet tar upp nästan all min vakna tid och omintetgör mitt sociala liv men om jag inte får betalt för det jag gör så ser jag ingen mening med att göra det.

Men efterson jag inte är jurist så viste jag inte vad som skulle kunna hända med mig och mina kollegor om vi satte upp vår blockad och jag vill inte sätta någon som inte förtjänar det i klistret. Jag vet att aktoriteter gärna ljuger: snutar, arbetsgivare och politiker gör det ständigt. Men om man inte sitter inne på alla fakta själv så kan det vara svårt att sålla i strömmen av hot och halvsanningar så jag vände mig till min fackförening SAC och berättade vad som hänt. De hade en hel del att säga om hot och juridik och lovade att ringa min chef och prata förstånd med honom. Det ska bli intressant att se hur min chef reagerar på att det ringer en påläst kille och ställer en massa otrevliga frågor på jönköpingska.

Fortsättning följer...

Forward to... eden?

Jag har alltid kännt att det är en smula verklighetsfrånvänt att diskutera utopier. Det kan ju bero på att jag aldrig anslutit mig till en utopi som jag trott kan realiseras under min egen livstid, men på det stora hela så känner jag att det inte ger något att peta i saker som vi antagligen aldrig kommer att uppnå. Ska vi skjuta kapitalisterna eller inrätta proletariatets diktatur för att förhindra de mäktiga att återta makten efter revolutionen? Ska vi ägna oss åt jakt eller småskaligt jordbruk när civilisationen har fallit? Dessa frågor kan vara intressanta att tänka kring men chansen är tyvärr rätt stor att ingen av oss kommer att få leva för att göra dessa beslut. Därför får vi absolut inte låta dessa frågor komma emellan oss så länge vi strävar mot samma mål.

Vad som är viktigt är det som vi ser här och nu. Jag ser lidande och förstörelse och jag tänker bekämpa det. Djurrätt är viktigt dels för att det syftar till att bekämpa ett enormt lidande som individer utsätts för här och nu, men också eftersom frågan om djurens frigörelse är så tätt förknippad med människans dominans över naturen (läs tex. inlägget Domesticering och biologisk mångfald). Djuren har helt enkelt ingen plats att bli befriade på så länge vår totalitära jordbrukskultur finns kvar.

Så vad vill du? Vill du arbeta för skitlöner under taskiga omständigheter eftersom "det ändå inte spelar någon roll i längden" eller tänker du slåss för dina rättigheter som arbetare? Tänker du se på medan djur plågas för att stärka den mänskliga dominansen över naturen? Tänker du acceptera att allt liv på planeten hotas av undergång på grund av en klimatförändring framkallad av vårt eget storhetsvansinne? Tänker du acceptera all skit eller tänker du stå upp och slåss för nuet? För att göra slut på det lidande som finns istället för att fokusera på det som förhoppningsvis inte ska finnas i framtiden.

Som anarkoprimitivist har jag en viss uppfattning av hur ett mänskligt samhälle bör vara. Men jag kan inte skapa det samhället här och nu. Vi är för långt bort. Den viktigaste aspekten av primitivismen är därför civilisationskritiken. Att vi inser civilisationens problem och gör oss redo att ta tag i dem. Vi kan inte föreställa oss världen som kommer efter civilisationen, så det känns inte som att tiden är rätt för att göra några planer än. Istället måste vi skapa motkulturer, verkliga gemenskaper grundade på gemensamma intressen. Motkulturer mot kulturen som förstör allt liv på planeten.

"If you're down with what I fight for, I roll with you to the fucking end, but if not - then FUCK you!"

Danmark

"Christine Brockdorf, direktör för barn- och kulturförvaltningen i Köpenhamns kommun säger till DR att hon beklagar om unga människor hamnat mellan stolarna, och redan på måndag ska hon se över behovet av mer stöd till unga på Nörrebro." - DN 16.02.08


Jag vill bara påpeka att det fanns ett bra självständigt ställe för unga på Nörrebro att ta sin tillflykt till. Jag vill minnas att det låg på Jagtvej 69. Men det var visst någon som var tvungen att riva det. Är Danska myndigheter efterblivna eller har dom någon allergi mot egna initiativ som ligger utanför dess deras kontroll? Lita inte på någon som är över 40!