Klimat, konsumtion och teknologi

Nu är COP15-mötet igång och jag är mer inställd på apokalyps än någonsin. EU skjuter till pengar och visst är det bra, men långt ifrån nog. Kina utvecklas mot grön kapitalism och visst kan man se fördelar med det, men inte tillräckligt. En rad viktiga frågor kommer att behandlas på toppmötet, men trots det saknas de initiativ som verkligen krävs. Vi har ännu inte insett vilken knipa vi är i och kanske är det just för att ingen vill ta konsekvenserna av vad ett sådant erkännande skulle innebära.

Att tobaksindustrin ljuger om skaderiskerna med cigaretter är gammalt. Att LRF försökte tysta ner och ignorera Djurrättsalliansens avslöjanden om missförhållanden på svenska grisfarmer har de själva erkänt. De gör inte detta för att de är övermänskligt onda utan för att det som de tjänar pengar på hotas. En del av deras värdsbild, att deras produkt är värd att köpa, riskerar att rasera.

Men vad händer när hela världssystemet hotas av sin egen omfattning och sitt eget drivmedel? Förnekelse såklart. Som humanekologistudent vet jag att det inte finns något som helst underlag för vad klimatförnekarna kallar "skepticism". Om du tvekar så rekommenderar jag bloggen Biology and Politics.

Det finns dock olika grader av förnekelse. De mest tokiga är de köpta lobbyister som menar att klimatförändringarna är påhittade, deras motiv är lika tydliga som OPECS när de påstår att Peak Oil aldrig kommer att inträffa. Men vi lever alla i någon grad av förnekelse inför vad vår civilisation gör med planeten, vårt enda hem.

Vissa vågar kritisera överkonsumtionen och västvärldens slit-och-släng-kapitalism. Dessa kritiska röster kommer oftast från vänster då liberaler och ekonomer fortfarande tänker i samma gamla banor: konsumtion ger ekonomisk tillväxt som ger utveckling. Man stannar inte upp för att kritisera vad utveckling egentligen innebär eller om ekonomisk tillväxt överhuvudtaget är hållbart. Det står klart för de allra flesta att obegränsad tillväxt i ett begränsat system är omöjligt. Tillväxt måste alltid representera ett värde som extraheras från en naturresursbas och när vissa blir rika innbär det att de lägger vantarna på värde som andra hade kunnat ha bättre nytta av. Rikedom kan inte existera utan fattigdom. Men fortfarande letar liberalerna gratisluncher på miljöns och de fattigas bekostnad.

Jag har även hört vissa kritiska röster till överbefolkningen på sista tiden och det är ett gott tecken. Själva tanken på att vi på något sätt skulle behöva reglera antalet människor verkar strida mot grundläggande humanistiska värderingar som vill upphöja människan till skapelsens höjdpunkt. Höjdpunkt eller inte så konsumerar mänsklig aktivitet idag en alldeles för stor andel av jordens resurser vilket är ett av de mest centrala problemen kring klimatförändringar. Det är mycket snack om kol och olja och de är väl de mest uppenbara bovarna men för att uppnå hållbar utveckling krävs så mycket mer än bara att fasa ut de fossila bränslena. Världens grönska erbjuder oss enorma tjänster genom att binda koldioxid och det är därför viktigt att se även till andra delar av vår livsstil än bara oljan. Vi måste verka för en grönare planet totalt sett.

Så egentligen utgör inte överbefolkningen ett fundamentalt problem, problemet är istället den konsumtion som stora mängder av människor bidrar till. Befolkningsökningen är därför en slags mellanhand mellan två andra faktorer. För den befolkningsökning som vi har idag hade inte varit möjlig utan vissa former av teknologi. Teknologier inom jordbruk och medicin ökar möjligheten till stora männskliga befolkningar. Det låter ju bra, alla vill vi väl vara friska och mätta? Men teknologin gör oss inte friska och mätta, det är naturen som håller oss friska och mätta. Om vi lever med naturen kommer vi att vara minst lika friska och mätta som idag men inte alls lika många. Sedan jordbrukets uppkomst har vi däremot försökt leva i motstånd till naturen, med jordbruk, medicin och fossila bränslen försöker vi kringgå den biologiska regimens begränsningar på oss som art.

För att en teknologisk utveckling ska vara hållbar krävs det att den utvecklas i samklang med den lokala ekologin. När teknologin utvecklas så pass snabbt att vi inte hinner observera dess påverkan på oss och vår naturgivna omgivning utsätter vi oss och vår omgivning för enorma risker. Det var genom denna långsamma trail-and-error som hållbara kulturer utvecklades över hela världen tills en kultur gjorde storartat intåg på världshistoriens scen och började utrota de övriga med sin överlägsna krigsteknologi och sina stora antal.


Det intressanta med "klimatkrisen" är att den för första gången på århundraden sätter oss på pottan och visar för oss att vår teknologiska utveckling har lett till skador på naturresursbasen som på sikt kommer tvinga oss att överge teknologin. Tidigare i historien har den teknikdominerade västkulturen hela tiden haft någon annan stans att exportera sina problem genom expansion och kolonisation, men nu är det slut med det. Nu sitter vi där med hela världen som spelplan. Hade vi stannat upp för att begrunda teknologins påverkan på våra omgivningar för tvåhundra år sedan kanske problemet bara hade gällt Europa och bristen på bränsle innan den industriella revolutionen, ett problem som globaliserades och knuffades längre in i framtiden med hjälp av fossila bränslen.

Det finns inte längre varken tid eller plats att fly den teknologiska utvecklingens negativa konsekvenser, vi kan inte längre blunda för att vi i tusentals år har levt i en kamp mot naturen istället för i samspel med densamma. Det finns inga andra lösningar än att hejda det som liberalerna kallar för ekonomisk utveckling och ställa om till en annan livsstil. Vi har sedan länge passerat den punkt där vi kan fråga oss själva om vi behöver ändra livsstil, frågan borde istället vara: kan vi ändra livstil tillräckligt fort?

Dance monkey, dance

I ett klassiskt djurförsök som jag tror att jag läste om i Djurens Frigörelse av Peter Singer för en herrans massa år sedan så gav man apor fri tillgång till heroin. Med en simpel knapptryckning kunde apan omedelbart få sig en dos och uppleva ett rus som de flesta av oss knappt ens kan drömma om. Självklart tryckte aporna i försöket på knappen igen och igen tills drogen tog livet av dem. Utan att se vad som höll på att hända orsakade de sin egen död.

Ibland glömmer även jag att vi alla bara är apor.

En Köpfri Dag

Igår samlades vi över hela landet för att protestera mot djurindustrins grymheter på "pälsfria fredagen". Idag firar vi en annan högtid i Sverige. Lördagen den 28 november är nämligen utnämnt till En Köpfri Dag, den svenska motsvarigheten till Buy Nothing Day.
När nära nog varenda dag i almanackan har utropats till högtid av någon kommersiellt driven branschorganisation – ta till exempel kanelbullens dag, eller varför inte köttbullens – har konceptet En Köpfri Dag ett helt annat, viktigare uppdrag. Att medvetet och symboliskt avhålla sig från konsumtion under 24 timmar, något som instinktivt kan kännas onödigt eller till och med omöjligt för många, tjänar till att uppmärksamma oss på det ohållbara och oacceptabla i våra konsumtionsvanor. Problemet är inte att vi konsumerar, det är vad vi konsumerar och hur vi gör det. Och våra västerländska konsumtionsvanor är ohållbara och oacceptabla ur både etisk, demokratisk och miljömässig synpunkt.

Det kan inte sägas för många gånger: för den överväldigande majoriteten av människor är kapitalismen ett fruktansvärt misslyckande. Enligt Världsbanken konsumerar mänsklighetens rikaste femtedel minst 75% av våra gemensamma resurser, och även inom denna privilegierade elit blir de ekonomiska klyftorna allt djupare. Samtidigt präglas de bestucknas relation till mänsklighetens kvarvarande fyra femtedelar av av en djup dubbelmoral. Vårt koloniala arv medför ett dåligt samvete som påbjuder oss att sprida den västerländska livsstilens materiella välstånd som en universell rättighet till alla människor: alla ska ha rätt att konsumera sig lyckliga! Och den rättigheten kommer aldrig utan prislapp; en prislapp i form av avreglerade ekonomier där kontrollen över kapital och produktionsmedel koncentreras till ett minskande antal individer.

Utan att moralisera över vad som rätteligen tillhör vem, kan vi också konstatera följande: Vi vet ju så klart att vårt eget materiella välstånd bygger just på det faktum att det är vårt, och inte deras. Att vi är en minoritet som skiljer oss från majoriteten just i egenskap av vårt materiella överflöd. Därför skruvar vi, de bestuckna, på oss inför påståendet att alla människor i världen en dag skulle få möjlighet att åtnjuta ett materiellt välstånd av jämförelsebar nivå. Tanken att varenda människa i hela världen inom en överskådlig framtid skulle kunna åtnjuta samma ekonomiskt privilegierade livsstil som oss, ter sig kanske till och med löjeväckande för många: föreställ dig t.ex. att alla mänskliga individer, utan undantag, en vanlig dag skulle ta tjänstebilen till kontorsjobbet, slösurfa på arbetstid och ta en tidig fredag för att handla lite julklappar.

Kanske behöver man inte fantisera så långt för att inse att vårt materiella överflöd har en direkt koppling till den stora majoritetens kamp för brödfödan. Att vår egen konsumtion inte är någon konsekvens av, utan en aktiv del i ett system av ekonomisk orättvisa. Ett system där allt som kan förpackas och säljas som en vara produceras, inte för dess användbarhet, utan för dess lönsamhet. Ett system där alla individer, allt liv, alla ting, underordnas marknadens, varans och profitens logik. En Köpfri Dag uppmärksammar oss, om vi så vill, på allt detta.

Initiativet En Köpfri Dag bygger på ett grundläggande antagande att våra handlingar får konsekvenser för vår omgivning, och att insikten om detta medför ett ansvar hos individen för dennes handlingar. Samma positiva grundtanke driver individuella ställningstaganden som veganism och straight edge. Den är grundbulten i en aktiv livsstil som strävar efter att återta kontrollen över våra handlingar och deras konsekvenser – den är nyckeln till en positiv förändring inom och runt oss själva, och det är vad vi borde begära av varandra, utan undantag.

Därför vill jag uppmana alla att ta tillfället i akt att vara en del av En Köpfri Dag i år. Vi kan se det som en chans att bli medvetna om våra egna konsumtionsvanor – det minsta vi kan göra är att tänka en extra gång på var vi investerar våra tillgångar, och var de hamnar. Om våra handlingar på samma gång skulle bira till en positiv förändring för vår omgivning, får i det fallet ses som en positiv bieffekt.

Konceptet En Köpfri Dag började som en kampanj av organisationen Adbusters, och har sedan utvecklats till en internationell högtid. Istället för att helt avhålla sig från konsumtion uppmanar många till att avstå från energiintensiva produkter och istället handla lokalt och hållbart producerad frukt och grönsaker. Mer info finns på http://www.bnd.nu/ och http://www.buynothingday.co.uk/.

Öppet brev till Timbro

Hej Timbro!

När jag läste Jonas Frycklunds bok "Yppighetens Nytta" om konsumtionens roll i samhället så var det med stor glädje som jag konstaterade att Frycklund nämner primitivismen som den enda konsekventa formen av kritik mot konsumtionssamhället. Tyvärr så bemöter han aldrig primitivismens konsumtionskritik och därmed känns det som att han lite lägger sig platt och erkänner sitt nederlag utan en ärlig kamp. Inte för att jag skulle oroa mig allt för mycket. Ur en ekologisk synvinkel är Frycklunds resonemang infantilt på sin höjd och skrattretande i sina dalar. Jag har däremot som ni kanske kan misstänka ett och annat att säga om Frycklunds syn på konsumtionssamhället.

Konsumtion är en naturgiven förutsättning för liv, alla varelser måste konsumera näring för att överleva. Konsumtion som företeelse kan därför inte kritiseras, men de uttryck och konsekvenser som konsumtionen får i vårt post-industriella samhälle kan vara en nyckel till vårt vara eller icke vara i framtiden.

Som Frycklund betonar spelar konsumtionen en viktig roll i det kapitalistiska samhället. Konsumtion är en förutsättning för den ekonomiska tillväxt som även leder till teknologisk utveckling. Frycklunds argument är att denna teknologiska utveckling är bra för miljön då den leder till allt miljövänligare alternativ. Som exempel pekar han bland annat på kylskåp och bilar som med fördel kan bytas ut med jämna mellanrum för att effektivisera deras energiförbrukning och minska deras miljövådliga effekter. Frycklund skriver också att lyx är någonting relativt, något som ständigt flyttas fram med ekonomisk utveckling, han verkar också medge att behov är något som kan skapas utifrån en ny produkt.

[se inlägget Teknologi och ekonomi]

Inte heller kommenterar Frycklund att den generella trenden globalt går mot en ökad konsumtion som leder till ökad miljöpåverkan, även om varje enskild enhet som konsumeras är mer miljövänlig än tidigare. Energieffektiva apparater är bra, men det är fortfarande apparater som genom sin produktion, sin transport och sitt bruk orsakar skada på miljön. Inga apparater är därför bättre.

Det samhälle som Frycklund förespråkar bygger i mångt och mycket på alienation: Arbetarens alienation från sitt arbete, konsumentens alienation från sin miljöpåverkan och osynliggörandet av produktionens verkliga konsekvenser. Det är just det perspektiv som man kan förvänta sig från en vit, välbärgad man, med en trygg anställning hos Svenskt Näringsliv som gått den enkla vägen och inte ifrågasatt sitt eget samhälles mörkare sidor.

Vårt samhälle är i nuläget en boll som kastats rakt upp i luften med hjälp av fossila bränslen och hänger stilla i väntan på ett oundvikligt fall. Den befolkningsminskning som Frycklund menar att primitivismen förespråkar är oundviklig, men det är kapitalismen som kommer att orsaka den. Ju längre vi kämpar med att försöka suga den sista saften ur vår planet innan fallet ju fulare och våldsammare kommer denna populationsminskning att bli och ju fler människor kommer att behöva stryka med innan vi återigen anpassat oss till jordens naturliga bärkraft.

För att komma tillrätta med de problem det kapitalistiska samhället orsakar oss behövs ett nytt ekonomiskt system som inte är lika slösaktigt som kapitalismen. Det behövs en mentalitet av sparsamhet och respekt inför naturens begränsningar från de människor som har allra störst möjlighet att påverka. Vi behöver inte bara sluta konsumera i onödan utan även sluta producera i onödan. Den konsumtion som vi väljer att hålla fast vid behöver genomsyras av ett hållbarhetstänkande. Både ekonomisk tillväxt och teknologisk utveckling behöver ge efter för hållbarhet. Marknadens utsvävningar måste begränsas för att hushålla med resurser och energi.

Normerna för vad välfärd innebär idag är tätt sammankopplade med vårt materiella välstånd och även om välfärd lika gärna kan innebära tillgång till ren luft, vatten och omgivning, trygga anställningar och en närhet till naturen så kommer denna normförändring inte att kunna inträffa över natt. Ett sätt att påverka människors handlingar vilket på sikt kan leda till ändrade vanor och attityder är genom ekonomiska incitament. Här har politiker ett ansvar att påverka. Om priset av en vara skulle reflektera dess miljöpåverkan så skulle det med all säkerhet påverka vårt konsumtionsmönster. Olika former av klimat- eller miljöskatter måste därför införas som ett första steg mot en hållbar ekonomi.

Frycklund förkastar Christer Sannes idéer om att vi bör minska takten på ekonomin genom att arbeta mindre, med hänvisning till att de representerar en icke existerande drömvärld som aldrig kommer att fungera. Han använder sig i sitt avslutande kapitel av en klassisk nyliberal strategi nämligen att försöka maskera sin egen politik som normalitet, som det enda sättet samhället kan fungera på. Jag skulle vilja påstå att den miljömässigt hållbara kapitalistiska framtid av fortsatt ekonomisk tillväxt och teknologisk utveckling som Frycklund förordar är den mest orimliga av alla utopier jag läst om. "Det är en vacker tanke Jonas”, som äldre alltid brukar säga till oss unga idealister "men det kommer ju aldrig fungera i verkligheten."

Med en nedlåtande klapp på huvudet
/Jens, VSE Media

Öppet brev till den utgående generationen

Här har ni ett påstående att bita i: Miljöpåverkan reflekteras inte bara inom rum utom även inom tid. Att överexploatera förnyelsebara resurser är ett bra exempel på något som tillfälligt kan bidra till ett välstånd inom ett samhälle för att senare leda till undergång när skogarna som man förlitat sig på för bränsle avverkats så hårt att de inte växer upp igen. Erosion kommer som en följd av överexploatering av jordbruksmarker och kan bringa hela imperium till undergång. Det var en jävla massa snack om att lära sig från historien när jag gick i skolan men när det kommer till kritan så verkar det som att vi inte har tagit mycket lärdom.

Det post-imperialistiska kapitalistiska system av konstant tillväxt som byggde er välfärd har som följd att miljöpåverkan har exporterats till utvecklingsländer och pressats på framtiden. Med kärnkraft lyckades man skapa billig energi för att göda tillväxten i mitten av förra århundradet men samtidigt skapade man avfall som kommer att utgöra en fara för allt levande under tusentals år fram i tiden. Lösningen? Vi gräver ner skiten i marken! JA!

Bruk av fossila bränslen har tillåtit den enorma tillväxt som såg till att ni alla hade jobb när ni växte upp (till skillnad från oss) men har också fört med sig koldioxidutsläpp som idag har fört med sig en global uppvärmning som vi inte vet om vi kan hindra. Än mindre verkar någon faktiskt på allvar vilja hindra den om det innebär att bromsa in den ekonomiska tillväxten. Det finns överhuvudtaget idag ingen diskussion rörande hur man ska nå en hållbar utveckling som sträcker sig mer än fem eller kanske på sin höjd tio år fram i tiden.

Så nu är min fråga till 40- och 50-talisterna: Förväntar ni er att vi ska nöja oss med detta? Ska vi 80- och 90-talister bara rycka på axlarna och glatt börja sopa upp er skit samtidigt som vi handskas med en skenande klimatförändring och torkar era nerskitna rövar eftersom ni alla tydligen tänker bli uppåt hundra år gamla?

På det hela taget ska ni vara sjukt nöjda med att vi inte är mer utspårade än vad vi redan är, vi har all anledning. Jag har aldrig haft ett fast jobb och tack vare det samhälle ni glassade på under er livstid så räknar jag inte med att någonsin fylla femtio. Lite brinnande bilar och civil olydnad är inget emot vad vi kommer få genomleva innan det här är över så sluta grina och städa upp er skit innan ni går.


Och kallar ni mig "lilla vän" igen så smäller det tamejfan!

Teknologi och ekonomi

Idag föreläste jag om primitivism och djurrätt på underjorden i Göteborg. Förhoppningsvis kommer det att komma upp en ljudfil från föreläsningen om ett tag men tills dess lägger jag upp råmaterialet till ett litet stycke om primitivismens skepticism mot teknologi.


För tjugo år sedan hade vi inget behov av mobiltelefoner eftersom det inte fanns i vårt medvetande att man skulle kunna ha en telefon med sig överallt, inte heller hade vi behov av bilar för 150 år sedan. Om varken mobilen eller förbränningsmotorn hade uppfunnits hade människan fortfarande kunnat fortsätta existera, kanske till och med bättre än vad vi gör idag. Dessa uppfinningar svarade med andra ord inte mot ett verkligt behov på liv eller död utan tjänade främst till att ge uppfinnarens grupp vissa fördelar över andra grupper, sedan kapitalismens uppkomst har denna fördel oftast varit i form av ekonomisk tillväxt. Med hjälp av förbränningsmotorn kunde transporter utvecklas snabbare till favör för ökad handel över större områden och med mobiltelefonens hjälp kan vi idag vara tillgängliga för arbetsköpare dygnet runt med våra elektroniska kalendrar synkroniserade via portabla höghastighetsanslutningar till Internet. Den teknologiska utvecklingen har på så sätt skapat sin egen agenda där den, pådriven av ständig ekonomisk tillväxt, både skapar och utvecklar nya konsumtionsprodukter. Vissa av dem slår rot i allmänhetens världsbild och ett behov skapas. Infrastruktur bildas runt den nya tekniken och gör den till en självklar del av samhället. Den nya tekniken blir en norm när det anses självklart att en "riktig människa" ska ha tillgång till den. En person måste ha en riktigt bra anledning idag för att inte verka konstig om han eller hon inte äger en mobiltelefon.

Ekonomi och teknik verkar på så sätt i en växelverkan med varandra där den ena faktorn sporrar den andra och leder till tillväxt och utveckling inom det kapitalistiska samhället. Detta innebär att vi tjänar mer pengar för att i längden också kunna konsumera mer. Den summa vi tjänar måste dock alltid representera ett värde extraherat ur naturresursbasen. I dagens industrisamhälle sker dock inte denna extraktion särskilt ofta i vår närhet utan vi har exporterat vår miljöpåverkan utomlands till fattigare regioner och vår uppfattning om vart våra pengar kommer ifrån har därför blivit så abstraherad att vi inte ser den miljöpåverkan som varken vår produktion eller vår konsumtion har. Men ständig tillväxt är inte hållbart inom ett system med tydliga ramar. Sedan 1986 överskrider vårt ekologiska fotavtryck den maxgräns för vad jorden kan producera åt oss och med ökad produktion och konsumtion ökar även fotavtrycket. Att överskrida dessa gränser går att göra tillfälligt, så länge vi förlitar oss på fossila bränslen men förr eller senare kommer expansionen att komma till ett abrupt slut när vi nått gränserna för vad planeten klarar av.

Ska vi lämna det till kommande generationer att plocka upp skiten när den tiden kommer eller ska vi stoppa galenskapen innan dess?

Turism

När jag grävde igenom mitt förråd i morse så hittade jag en gammal anteckningsbok från min andra resa till Sri Lanka. I den finns en text om turism som är inspirerad av texter som jag läste när jag pluggade socialantropologi. Jag tänkte se om den fortfarande håller måttet.

Turism - att upptäcka nya, spännande människor, kulturer och platser för att sedan långsamt ta livet av dem.

Jag har under de senaste åren blivit mer och mer kritisk gentemot företeelsen turism. Till en början var det bara min egen olust inför att vara så distinkt skilld från det man försöker uppleva. Det är alltid något, en hotellmur, ett bussfönster eller min plånbok som skiljer mig från det som är tänkt att jag skulle betrakta. Jag lärde mig inget om Jamaica i baksätet av en taxi. Ingenting om Kina fanns att lära sig i hotell-lobbyn. Turismens tanke verkar vara att livet bäst betraktas på lite avstånd, man letar upp sitt mål, fotograferar det och sen sätter man sig i bussen och drar på AC:n igen.

För livet för en turist ska varken vara farligt eller jobbigt. Att livet faktiskt är farligt och jobbigt är inget som spelar någon roll om man sitter inne på tillräckligt mycket pengar.

Och där har vi ytterligare en stöttesten. Jag har alltid hatat att bli särbehandlad på grund av min hudfärg eller på grund av att det på grund av den antas att jag har pengar. Pengar som man kan klämma ur mig om man smörar lite. Köp min skit, bwana.

Det leder mig in på ytterligare en punkt som jag skrev om när jag studerade Socialantropologi. Det antas nämligen att man genom sin turism bidrar till landets och folkets ekonomi genom att pumpa in pengar. Frågan är dock vilka industrier man göder och vad som händer när turismen försvinner. För så länge turismen ser till att det finns gott om hotell, souvenir-affärer och prostituerade så kan man säkert hålla ett land flytande på så sätt. Men vad finns kvar när turisterna dragit vidare till nästa exotiska resmål?

Det finns också en aspekt av vad som händer med självakulturen och dess mening när den plötsligt blir ett objekt för turism. Det som händer då är att kulturen/naturen slutar existera för sin egen del och istället har syftet att dra i pengar från turisterna. Det betyder också att man kan ändra på företeelsen hur mycket man vill för att glädja turisterna. En ritual som genomfördes en gång om året kanske börjar genomföras en gång i veckan för att stammens överlevnad beror på turisternas finansiering. När dessa sen försvinner så finns det bara ett tomt skal kvar. Turismen förvandlar på så sätt natur och kultur till handelsvaror som förlorar sin mening om de inte längre drar in pengar. Man har trots sina goda intentioner ändrat företeelsens essens i grunden.

Turism är offensiv konsumtion och går därför tvärt emot alla de ideal som jag vanligen står för. Om jag vägrar kompromissa med mina ideal hemma, varför skulle jag då göra det när jag befinner mig på resande fot? För att jag är mer utsatt när allt är främmande? Är det för att jag söker bekvämlighet då hemmet är långt borta? Är jag så rädd för att lägga mitt liv i gudarnas händer? Är jag så skygg inför något så naturligt som fara?

Tursim återskapar den ordning av rik - fattig och vitt - svart som är ett arv från imperialismen. Och egentligen så har inte mycket förändrats. Den välfärd som eventuellt skapas i svallvågorna av turismen sker på rika, vita turisternas villkor och alla dessa investeringar har som huvudsakligt syfte att tjäna deras egna höga nöje. Ett land med tillräcklig välfärd skulle inte ha något intresse av att locka turister som skräpar ner stränder och fotograferar ritualer och andra kulturella företeelser. Och vad är inte mer nedvärderande för människor än att bli objekt för andra människors turism? När turistbussen stannar och du ställer upp din familj som du klätt i traditionella kläder för att hoppas på almosa ifrån de rika.

Revolutionen kommer inte saluföras

Jag har skrivit om bojkott tidigare men nu kör vi en andra runda. Bojkott är som ni alla vet ett kampmedel. Har ni följt bloggen så vet ni också att jag inte tycker att veganism är en bojkott. Den texten skrev jag främst för att förklara varför jag är vegan trots att jag inte tror fullhjärtat på att alla problem går att lösa med hjälp av bojkott. Det här inlägget kommer behandla varför bojkott inte tilltalar mig som kampmedel på en bred front.

Bilden ovan visar omslaget till skivan Yanqui U.X.O. med Gospeed You! Black Emperor som demonstrerar hur några stora skivbolag kan kopplas till vapenindustrin. I dagens samhälle ägs företag av andra företag som ägs av koncerner som ägs av konglomerat (som kontrolleras av frimurarna... eller?) och i slutändan så kan du ge dig fan på att även om du går ut på stan och köper en falafel från vagnen på Stora torget så kommer pengarna hamna i fickan på nån girig jävel som vill använda dem för att tjäna mer pengar på bekostnad av djur, natur och medmänniskor. En fullständig bojkott av all ondska är därmed inte förenlig med att leva ett "normalt" liv och kommer inte heller att ha någon större effekt annat än att det renar ditt samvete.

Vi vet att Coca-Cola lönnmördar fackanslutna och vi vet att Pepsi och Shell stödjer diktaturer för att kunna fortsätta producera billig skit. Med kunskap kommer ansvar, men så länge vi fortsätter konsumera i samma mängd så är chansen stor att våra pengar i slutändan hamnar någonstans där vi inte ville ha dem. Bara för att ett företag är för litet eller okänt för att ha avslöjats eller har klarat sig undan med några skelett i garderoben betyder inte det att de är mindre elaka och hänsynslösa. Nya multinationella företag kommer uppstå om vi väljer att bojkotta de gamla men fortfarande har en efterfrågan på billig skit.

Att definera sig själv och sin politiska kamp utifrån vad man konsumerar och inte konsumerar är därför riskabelt. Utan strikt kontroll inför varje inköp kommer du aldrig kunna hålla händerna rena i det samhälle vi lever i. Det är trisst men sant och jag vill inte göra någon uppgiven här. Vad vi istället bör göra är att forma vårt motstånd och vår självbild utifrån vad vi gör och vad vi säger istället för att försöka köpa en identitet eller en åsikt. Att arbeta med/för rättvisemärkning och kravmärkning är jättebra, men att enbart konsumera sådana produkter behöver inte vara något positivt. Trodde du tillexempel någonsin på Chiquitas Rainforest Alliance? Jag hoppas verkligen inte det och om du gjorde det så beklagar jag, men det är ett ändå bra exempel på hur märkningar av produkter kan missbrukas av store företag som en PR-ploj.

Så länge vi är beredda att konsumera stora mängder billig skit så kommer det finnas giriga jävlar som producerar billig skit; och så länge vi ser det som en viktig del av vår identitet att konsumera så kommer vi att göra det även om vi inte har ett verkligt behov. Låt dem inte diktera dina behov för dig! Tänk själv och agera därefter.

I slutändan skapar all konsumtion ett samhälle som bebos av konsumenter, producenter och varor. Jag vet itne om du vill bo i ett sådant samhella men jag vill åtminstone inte det. Att se människor som en vara förekommer sjukt nog än idag och de flesta kan hålla med om att det är fel, det är inte hållbart för att skapa ett jämlikt samhälle människor emellan. Att se djur som varor är mycket vanligt idag och vi som sätter oss emot ses som udda. Ska vi behandla djur på ett rättvist sätt är det inte hållbart att vi ser dem som varor som är till för att tjäna pengar.

Och nu till den radikala biten: Det är inte hållbart att vi ser någonting alls som varor - varken växter, mineraler eller vatten. Det är inte hållbart för att bygga ett samhälle som existerar i samklang med naturen. Det är skillnad på att med vördnad ta det man behöver från naturen och att förvandla hela naturen till en handelsvara. Återigen så är detta en ordning som görs möjlig genom jordbruk och urbanisering (ackumulering av värde) och som uppmuntras av kapitalismen. Konsumtion är därför en grundbult i det kapitalistiska och agrikulturella tänkandet. Vi måste lämna konsumtionen och söka egna lösningar, egna identiteter, egna prioriteter. Så länge vi är det vi konsumerar är vi följsamma kuggar i systemet.

Bryt ihop då för fan!

Återigen är det radio som gör mig förbannad.. eller inte radio som media utan vad folk säger på radion? Om jag hade stått ut med det monotona motorljudet från bilen jag kör omkring i på jobbet så kanske jag bara hade stängt av min radio men nu är det tyvärr ännu värre än att sitta och lyssna på vad nyliberaler och okritiska låtsasbuddhister har att säga.

Igår på studio 1 i P1 så var det en debatt om "kaoskompetens", det vill säga hur man ska klara av stressen och kaoset i sitt liv. Det talades om meditation och att vara i nuet, om att äta, sova och motionera bra och att kunna stänga av. Men det sas inte ett knyst om att det är något i samhället som gör att vi är så stressade. Folk kanske inte hade behövt meditera för att klara av sitt liv om det inte var så att reklamen hela tiden pressar oss till att vilja handla mer och mer och mer och arbeta mer och mer och mer. Om vi inte behövde vara så förbannat urbana och mångsysslande och karriärsinriktade och snygga och fixade så kanske inte ens den här debatten behövt hållas. Men som sagt, inte ett ljud om det.

Men det är inte så konstigt, det presenteras aldrig något alternativ till ett liv där man ska slå sig fram till lycka och framgång, och det sägs inte så mycket om hur det har varit tidigare i historien.

Det här är ett relaivt nytt fenomen och jag tror att det är ett fenomen som bygger på att grupper/personer/företag vill tjäna grova pengar och som därför har skapat en kultur som handlar om att tjäna och spendera pengar. Det är så vår ekonomi fungerar, att tjäna och spendera pengar, att sälja sin tid och köpa skit för sina pengar.

Jag har många gånger hört folk säga att socialismen är en fin tanke men den funkar inte i verkligheten, men kapitalismen är ju inte ens en fin tanke och fungrerar uppenbarligen inte i verkligheten. Ta bara 40 000 döda barn varje dag på grund av brist på vatten mat och medicin, att 20% av jordens (mänskliga) invånare förbrukar 80% av jordens resurser, ta bara att jag måste jobba på mitt tråkiga jävla jobb 8 timmar om dagen för att mat och bostäder inte produceras för att användas utan för att folk ska tjäna sina smuttsiga pengar på det.

Diktaturen finns hela tiden runt omkring oss. Marknadens diktatur, teknikens diktatur, hierarkiernas diktatur, kukens diktatur. Ett jättelikt fiasko till socialt experement där allt liv hamnar i kläm när marknaden spelar ut alla mot alla.
Men nu ska jag alltså kunna träna bort min kännsla av att allt är skit genom att meditera hit och dit och stänga av och sattsa på mig själv... jippi!... eller?

Ska det vara så jävla svårt att lugna ner sig lite och bara vara hygglig?

Pest eller kolera?

Valfrihet inom det kapitalistiska samhället är något som jag skrivit om tidigare (bland annat i inlägget "Friheten är inte fri" och jag ska försöka att inte upprepa mig.

Idag kände jag mig enormt maktlös. Det kan delvis ha att göra med att jag är matt och magsjuk men vi ska bortse från detta förutom att mitt tillstånd var det som fick iväg mig till närbutiken för att köpa blåbärssoppa. När jag hittat soppan fanns det två varianter. En med mer socker än blåbär och en sockerfri med aspartam. Jag är inte så förtjust i att sätta i mig stora mängder socker men aspartam är jag ännu mer skeptiskt inför. Mitt fria val där i butiken blev alltså ett val mellan pest eller kolera. Till slut fann jag en svindyr pulverblandning som inte innehöll varken socker eller aspartam.

För några månader sedan läste min flickvän Den Hemlige Kocken, en bok som tar upp tillsatser i mat och hur dessa används för att dölja hur utarmade och smaklösa råvaror som används i den mat vi äter. En vanlig tillsats är bland annat E621, även kallat natriumglutamat, en smakförstärkare som används i många kryddor och andra varor. Med tillräckligt mycket natriumglutamat kan i stort sett vad som helst smaka mumma. Vad som helst. Det innebär även att kvaliteten på de grundläggande råvarorna, de vi ska få vår näring av inte spelar så stor roll. Kontentan av boken är i stort sett (vad jag förtstått, jag läste den aldrig själv) att det mesta du äter är skräp sån nån har mage att ta ruskigt bra betalt för. Tillsatser och socker används för att trycka på rätt knappar så att vi uppfattar det vi äter som välsmakande vad det än är vi egentligen äter. Glutamat gör dig också som vi brukar säga "dum i huvet", man kan drabbas av personlighetsförändringar, aggressivitet och problem med minne, koncentration och inlärning samt migrän eller annan huvudvärk. Det finns också en risk att man genom att konsumera för mycket socker, salt och tillsatsämnen förstör sina smaklökar och därmed ger upphov till en ond cirkel.

Men boken framhäver också att det finns val. Man kan leta upp mat som är mer reko och naturlig. Vad jag tänker på i relation till detta är att jag själv och antagligen också många andra med mig varken har tid eller pengar att lägga på den sortens mat som rekommenderas. Jag är väl verkligen inte värst ute men jag har ändå en känsla av att jag inte har mycket till val annat än att köpa skiten de säljer för att överleva.
Och för att köpa deras skitmat måste jag jobba på deras skitjobb.
Och för att få ett av deras skitjobb så måste jag följa deras jävla normer.

Och sen är vi tillbaka igen.

Ideas are bulletproof

Frågan är om jag inte hatar liberaler mer än vad jag hatar nazister. Nazister är ju som vi alla vet ett jävla slödder men de har i alla fall lyckats komma fram till att något är fel i samhället och att det måste förändras. Liberaler däremot sitter bara med sina skygglappar (modell störst) och låtsas som att vi lever i den bästa av världar.

Detta gick upp för mig när jag läste en topplista över de mest lästa bloggarna i Sverige just nu. Till min chock fanns inte den här bloggen med utan listan toppades istället av ett gäng tonåriga borgarbrackor som skrev om sina dyra kläder och shopping. Är det verkligen det intressantaste vi kan läsa om? Ännu mer konsumtion? Jag försår egentligen inte hur man kan bygga en identitet kring konsumtion, något otryggare går väl knappast att tänka sig. Om du är dina prylar så riskerar du ju att en vacker dag vara ingenting om dina prylar plötsligt skulle tappa sitt värde. För självklart måste man hänga med i trenderna för att bevara sitt eget värde, om en tröja skulle slitas snabbare än vad den blev impopulär skulle detta inte behövas, men för att öka på takten så är det ju attans så effektivt det här med trender.

Det får mig att tappa tron en gnutta på människor i stort. Som om jag hade någon tro på människan kvar att tappa.

Konsumtion är ett hot. Inte bara genom att överexploatering hotar vår natur och taskig produktion kränker människor utan konsumtion är även ett hot mot dig. Saker du äger kan mycket väl äga dig i slutändan. Investera i en långsiktig identitet.

Senaste nytt!

Dagens löpsedel på Expressen upplyste mig om att det nu finns ett medel som kan bota din oro och ångest. Det var något med denna löpsedel som fick mig att haja till. Vad jag vet så finns det redan tonvis av medel som folk använder för att dämpa sin oro och ångest och än så länge så har jag inte hört talas om att något av det skulle funka i längden. Visst kan vi knapra Prozac för att överleva en svacka i livet, men i längden så löser det inga problem på samma sätt som att livet inte blir lättare i längden av att knarka, supa, röka eller framkalla dopaminkickar med spel, sex, konsumtion, våld eller vad det nu är som man tänder på.

Det känns på något sätt givet att vi lever i ett samhälle där alla från tid till annan mår dåligt. Vi trivs inte med oss själva och vi trivs inte med vår livssituation. Vi vill vara snyggare, smalare, rikare, lyckligare. Depression och stress är de nya folksjukdomarna. Tidningarna hävdar att det är den ökade takten i samhället men ingen verkar särskilt intresserad av att ändra på något. Ökad takt betyder ökad konsumtion och produktion vilket betyder ökad "utveckling" vilket gör Rienfeld och hans gelikar hårda i brallan.

Så om vi alla mår så jävla dåligt av det här samhället, vem är det då som vill att vi ska fortsätta? Är det den onda konspirationen av kapitalister som driver på hjulet och håvar in storkovan? Självklart finns det de som tjänar på den så kallade "utvecklingen" men jag tror att det är större än så. Vi har kort sagt ingen koll längre. Bilen brinner och det sitter ingen vid ratten. Det här är civilisationens sista dagar, vi har definerat ohållbarheten genom att basera vårt globala samhälle på icke-förnyelsebara resurser. Hur bra låter det på en skala?

Nä just det.

Men det är ingen fara för nu finns det ett medel som du kan ta mot din oro och ångest! Så skit blankt i att vi bor i ett samhälle som uppenbarligen framkallar ångest och som dessutom infogar detta i sin ekonomi och gör det till något att tjäna pengar på. Människor är djur och djur reagerar på domesticering med ångest och oro, att se dessa problem som något naturligt som man kan mota av med ett piller är att se förbi hela problemet med mänsklig domesticering.

We're on so many drugs with the radios on and the curtains drawn...

Totalitär teknik

I sin bok Guns, Germs and Steel, som handlar om hur olika mänskliga kulturer utvecklats på olika kontinenter, nämner Jared Diamond bland mycket annat ett intressant fenomen som jag själv skulle vilja veta mer om: selektivt och frivilligt övergivande av teknologiska kunskaper.

Under 1500-talet kom de första skjutvapnen till Japan och dessa blev snabbt vanligt förekommande i krigsföring och snart satt Japan inne på flest musköter i världen. Av flera anledningar, bland annat att den treaditionella samuraj-kulturens prestige gick helt om intet i en strid med musköter så reglerades produktionen av skjutvapen för att sedan överges helt. Det dröjde flera hundra år innan invaderande krafter tvingade Japan att återuppta sitt bruk av skjutvapen.

Japan hade under den här perioden lyxen att vara ett relativt isolerat kulturellt system som inte hotades av utanförstående fiender. I avsaknad av detta hot var det fullt möjligt för Japan att överge en teknologi som skulle gett dem ett övertag mot andra kulturer. Ju mer kontakt, beroende och hot från andra grupper desto viktigare blir det att hänga med i den teknologiska utvecklingen.

Det är därför vi idag inte kan tänka oss att frivilligt ge upp teknik som vi tycker ger oss en fördel, även om denna teknik i längden är skadlig eller helt onödig för oss. Eftersom i stort sett ingen grupp människor är oberoende av andra grupper av människor så är det viktigt att ständigt hålla garden uppe med ny teknologi för försvar, handel och prestige. Teknologin är idag ett värde i sig som inte behöver motiveras av någon livsviktig nytta utan även (och kanske allra främst) teknologi som syftar till att döda människor, som förstör miljön eller alienerar oss från vår omvärld eller varandra. Att omfamna ny teknologi eller överge gammal är inte ett frivilligt val utan något som regleras av ett totalitärt system. Den som väljer att inte samarbeta hamnar efter och riskerar att marginaliseras eller utplånas på samma sätt som den västerländska kulturen utplånat alla ursprungliga jägarsamlarkulturer var de två livsstilarna än träffat på varandra.

men vad fan!?

Om man tar en snabb titt på vilka ideal som förmedlas till oss via reklam, filmer, TV-serier, nyheter och och tv-program så ser man ganska så snabbt att det finns ett krav man ska vara rik, snygg, tvåsam, berömd och lycklig. Jag ska ta en närmare till på de här målen, ett i taget.

1. Rik. Begreppet rik är ett mycket relativt begrepp, rik i förhållande till vem? I vilket fall som helst så finns det inte en möjlighet att alla kan bli rika. Nationalekonomerna skulle få frispel och bli tvungna att läggas in på mentalinstitutioner. Inflationen skulle dra iväg med allas ökade köpkraft och ekonomin skulle överhettas. Dessutom så finns det undersökningar som visar att de allra flesta, oavsett inkomst, tycker att de har lite pengar. Det är alltså ytterst få förunnat att vara rika.
2. Snygg. Att vara snygg är också ett mycket relativt begrepp. Speciellt när alla matas med ett ideal som är mycket svårt att leva upp till, att döma av hur mycket pengar som spenderas på att folk ska "rätta till" sitt utseende med hjälp av smink, hårfärg och operationer måste det ligga något i vår självbild som är djupt fel.
3. Berömd. På samma sätt som med rikedom är berömmelse någonting som är få förunnat, om alla var berömda så skulle berömmelse i sig inte ha någon betydelse. Jag tänker inte ens förklara vilken stor roll berömmelse verkar spela för många människor, det räcker med att slå på TVn och kolla på vilken sjuk, sjuk dockusåpa som helst. Skulle du bete dig på det viset offentligt för någonting du inte brydde dig om?
4. Tvåsam. Man kanske inte behöver vara tvåsam, men man får i alla fall inte vara ensam, vare sig om du valt att vara ensam eller inte så räknas det som ett förlorarardrag, och ingen vill väl ha att göra med en förlorare, nej det är ju slöseri med tid. Att hela tiden kämpa för att vara i ett förhållande eller i ständiga lösa sexuella relationer blir till en kamp som ytterst få kan vinna. om man dessutom valt det senare är det så finurligt uttänkt att man måste ju tänka på sitt rykte, annars kan man ju bli klassad som lösaktig och då är det kört.
5. Lycklig. Det här är vad alla stävar efter. Det är inte så konstigt men när det blir ett krav att man ska vara det, eller i alla fall inte erkänna att man inte är det. Men i en värld när man inte får utvecklas som man vill och hela tiden måste tänka på vad man ska bli när man blir stor, hur man ska kunna passa in och hur man ska kunna uppfylla de andra fyra kraven är det svårt att bli lycklig.

Så vi har en kultur med mål som inte går att uppfylla, vissa kanske skulle säga att det ständigt finns någonting att sträva mot men jag ser det mer som att ständigt vara en förlorare, att aldrig riktigt kunna ta en paus och känna sig, i alla fall lite, färdig.

Hur löser man då det här, antingen gör man som jag och går på hc-spelningar, organiserar mig politiskt, tränar och på det stora hela försöker hitta en egen väg istället för deras eller så gör man det som vi matas med hela tiden och konsumerar sig igenom sitt misslyckande. Konsumtion är nämligen den närmsta vägen för att närma sig dessa fem krav, köp dig snygg så att nån vill ha dig eller så att folk lägger märke till dig. Shopping har blivit till en livsstil och folk verkar köpa högvis med kläder och prylar varje år. För att kunna konsumera behöver man ju jobba, vilket jag har fått känna på nu när fattigdomen kommer krypande. Jag vet inte hur det är med dig men jag har i alla fall aldrig haft ett jobb som jag trivts riktigt bra med, möjligen mitt jobb som diskplockare men det hör inte riktigt hit. Att jobba är att sälja tid som man skulle kunna gjort någonting bättre av. Kanske rent av förverkliga dig själv utan deras krav? Så för att hålla dig på jobbet så måste man upprätthålla konsumtionsbehovet.

Jag vet inte riktigt vad som kom först men någonstans någon gång var det någon som kom på den lysande iden att om saker inte håller så länge så måste man ju köpa nya hela tiden, det blir man ju rik på. Sagt och gjort, nu är inbyggt åldrande någonting som finns i allt utom möjligen böcker. Om man köper någonting så räknar man nästan aldrig med att det ska hålla mer än kanske några år lite beroende på vad det är man har köpt. Om man är van vid att ingenting håller runt omkring en och att det inte finns någon kontinuitet i någonting från städer till hem, till jobb, så är det klart att det påverkar hur vi ser på andra, ickemateriella, saker också. Man räknar helt enkelt inte med att relationer ska hålla heller, jag träffar nästan aldrig någon som tror att dom träffat den rätta, är det för att termen den rätta är en livslögn i sig eller är det för att vårt sätt att producera varor påverkar vårt sätt att se på kontinuitet och vårt förtroende för allt runt omkring oss?

Det samhället erbjuder dig är ett förgängligt rus i en värld av förgängliga ting och relationer, ett kast samvete och en jävla massa skit.

Allt är skit

Jag rivstartade den här bloggen lite utan att förklara något grundläggande om vad det hela handlar om. Det tänker jag fortfarande inte göra men jag grävde hur som helst fram ett gammalt flygblad som jag tyckte skulle passa bra här. Enjoy!




Blunda för att försäkra dig om att ljuset inte ska sippra in, håll för näsan och ignorera stanken så länge du kan och stoppa fingrarna i öronen för att slippa höra. Gräv ner dig i ovisshetens svala sandbad.

För om du inte gjorde allt detta finns risken att du skulle inse att lidandet som vi omgärdas av beror på det system som du aktivt deltar i. Den kultur av överkonsumtion och bekvämlighet som du ser omkring dig och har lärt dig att tycka om är det som håller på att slita sönder planeten du bor på. Du kanske skulle komma att inse att du lever i en värld som kontrolleras av storföretag som inte hyser någon skam i sin jakt på ekonomisk vinst. Och det hemskaste av allt skulle väl ändå vara om du helt plötsligt kände dig skyldig att göra någonting åt allt detta?

För vem är det som har sytt sina skor? Vem är det som har dött för att du ska få din middag? Och vart tog pengarna vägen som du köpte läsk för?

Det må låta skitnödigt PK men det är omöjligt att bortse från sambandet mellan din konsumtion och barnarbete, exploatering av tredje världen och naturen, djurplågeriet som pågår i djurfabriker världen över m.m. m.m. För faktum är att de pengar du spenderar förr eller senare hamnar i händerna på de personer som sitter högst upp i maktpyramiden och som inte bryr sig ett skit om dessa problem så länge deras företag fortsätter expandera, som upprätthåller det system av lidande och ojämlikhet som vi hålls smärtfritt ovetande om.

Men de är ju bra för ekonomin, eller? Vi måste ju värna om den ekonomiska tillväxten och vårt välstånd eller hur?Frågan är bara vad vi gör när vi växt till oss så mycket ekonomiskt att vi kvävt den planet vi lever på. Det kapitalistiska masskonsumtions-samhället är helt enkelt inte hållbart inför framtiden. Vi generar så enorma mängder avfall och förbrukar så mycket naturresurser just nu att vi inte kan ses som något annat än en varböld på den här planeten.

Och det absolut hemskaste är att det här är ett globalt problem som berör oss alla som invånare på planeten jorden. Vi är alla en del det här samhället, vi har alla ett ansvar för att det ändrar riktning mot en hållbar framtid med resursbesparingar och miljö- och rättvise-tänkande prioriterade över ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion och vi kommer alla att få ta smällen om vi inte förmår oss att ändra riktning. De fattigaste står först i kön. Men din tid kommer. Lita på det.

Så kanske är det dags att ta ett litet steg i en ny riktning? Läsa en ny bok kanske? Eller köpa rättvisemärkt eller ekologiskt nästa gång du handlar? Sluta stödja multinationella företag med dina pengar? Bli vegan kanske?Det är ditt ansvar, ditt liv och framför allt ditt problem. Låtsas inte som om det inte vore det.