Klimat, konsumtion och teknologi

Nu är COP15-mötet igång och jag är mer inställd på apokalyps än någonsin. EU skjuter till pengar och visst är det bra, men långt ifrån nog. Kina utvecklas mot grön kapitalism och visst kan man se fördelar med det, men inte tillräckligt. En rad viktiga frågor kommer att behandlas på toppmötet, men trots det saknas de initiativ som verkligen krävs. Vi har ännu inte insett vilken knipa vi är i och kanske är det just för att ingen vill ta konsekvenserna av vad ett sådant erkännande skulle innebära.

Att tobaksindustrin ljuger om skaderiskerna med cigaretter är gammalt. Att LRF försökte tysta ner och ignorera Djurrättsalliansens avslöjanden om missförhållanden på svenska grisfarmer har de själva erkänt. De gör inte detta för att de är övermänskligt onda utan för att det som de tjänar pengar på hotas. En del av deras värdsbild, att deras produkt är värd att köpa, riskerar att rasera.

Men vad händer när hela världssystemet hotas av sin egen omfattning och sitt eget drivmedel? Förnekelse såklart. Som humanekologistudent vet jag att det inte finns något som helst underlag för vad klimatförnekarna kallar "skepticism". Om du tvekar så rekommenderar jag bloggen Biology and Politics.

Det finns dock olika grader av förnekelse. De mest tokiga är de köpta lobbyister som menar att klimatförändringarna är påhittade, deras motiv är lika tydliga som OPECS när de påstår att Peak Oil aldrig kommer att inträffa. Men vi lever alla i någon grad av förnekelse inför vad vår civilisation gör med planeten, vårt enda hem.

Vissa vågar kritisera överkonsumtionen och västvärldens slit-och-släng-kapitalism. Dessa kritiska röster kommer oftast från vänster då liberaler och ekonomer fortfarande tänker i samma gamla banor: konsumtion ger ekonomisk tillväxt som ger utveckling. Man stannar inte upp för att kritisera vad utveckling egentligen innebär eller om ekonomisk tillväxt överhuvudtaget är hållbart. Det står klart för de allra flesta att obegränsad tillväxt i ett begränsat system är omöjligt. Tillväxt måste alltid representera ett värde som extraheras från en naturresursbas och när vissa blir rika innbär det att de lägger vantarna på värde som andra hade kunnat ha bättre nytta av. Rikedom kan inte existera utan fattigdom. Men fortfarande letar liberalerna gratisluncher på miljöns och de fattigas bekostnad.

Jag har även hört vissa kritiska röster till överbefolkningen på sista tiden och det är ett gott tecken. Själva tanken på att vi på något sätt skulle behöva reglera antalet människor verkar strida mot grundläggande humanistiska värderingar som vill upphöja människan till skapelsens höjdpunkt. Höjdpunkt eller inte så konsumerar mänsklig aktivitet idag en alldeles för stor andel av jordens resurser vilket är ett av de mest centrala problemen kring klimatförändringar. Det är mycket snack om kol och olja och de är väl de mest uppenbara bovarna men för att uppnå hållbar utveckling krävs så mycket mer än bara att fasa ut de fossila bränslena. Världens grönska erbjuder oss enorma tjänster genom att binda koldioxid och det är därför viktigt att se även till andra delar av vår livsstil än bara oljan. Vi måste verka för en grönare planet totalt sett.

Så egentligen utgör inte överbefolkningen ett fundamentalt problem, problemet är istället den konsumtion som stora mängder av människor bidrar till. Befolkningsökningen är därför en slags mellanhand mellan två andra faktorer. För den befolkningsökning som vi har idag hade inte varit möjlig utan vissa former av teknologi. Teknologier inom jordbruk och medicin ökar möjligheten till stora männskliga befolkningar. Det låter ju bra, alla vill vi väl vara friska och mätta? Men teknologin gör oss inte friska och mätta, det är naturen som håller oss friska och mätta. Om vi lever med naturen kommer vi att vara minst lika friska och mätta som idag men inte alls lika många. Sedan jordbrukets uppkomst har vi däremot försökt leva i motstånd till naturen, med jordbruk, medicin och fossila bränslen försöker vi kringgå den biologiska regimens begränsningar på oss som art.

För att en teknologisk utveckling ska vara hållbar krävs det att den utvecklas i samklang med den lokala ekologin. När teknologin utvecklas så pass snabbt att vi inte hinner observera dess påverkan på oss och vår naturgivna omgivning utsätter vi oss och vår omgivning för enorma risker. Det var genom denna långsamma trail-and-error som hållbara kulturer utvecklades över hela världen tills en kultur gjorde storartat intåg på världshistoriens scen och började utrota de övriga med sin överlägsna krigsteknologi och sina stora antal.


Det intressanta med "klimatkrisen" är att den för första gången på århundraden sätter oss på pottan och visar för oss att vår teknologiska utveckling har lett till skador på naturresursbasen som på sikt kommer tvinga oss att överge teknologin. Tidigare i historien har den teknikdominerade västkulturen hela tiden haft någon annan stans att exportera sina problem genom expansion och kolonisation, men nu är det slut med det. Nu sitter vi där med hela världen som spelplan. Hade vi stannat upp för att begrunda teknologins påverkan på våra omgivningar för tvåhundra år sedan kanske problemet bara hade gällt Europa och bristen på bränsle innan den industriella revolutionen, ett problem som globaliserades och knuffades längre in i framtiden med hjälp av fossila bränslen.

Det finns inte längre varken tid eller plats att fly den teknologiska utvecklingens negativa konsekvenser, vi kan inte längre blunda för att vi i tusentals år har levt i en kamp mot naturen istället för i samspel med densamma. Det finns inga andra lösningar än att hejda det som liberalerna kallar för ekonomisk utveckling och ställa om till en annan livsstil. Vi har sedan länge passerat den punkt där vi kan fråga oss själva om vi behöver ändra livsstil, frågan borde istället vara: kan vi ändra livstil tillräckligt fort?

Problemet bakom problemen

Det faktum att vårt ekonomiska system idag är globalt framstår som ett tveeggat svärd. Då vi delar information och idéer över hela jorden uppstår nya möjligheter men även våra problem är idag globala. Denna problematik aktuelliseras denna vecka i och med COP-15 mötet i Köpenhamn.

Vi kan inte blunda för att det finns starka ekonomiska intressen bakom en ojämlik globalisering av ekonomin. Stora klyftor mellan rika och fattiga är oerhört lönsamt för multinationella företag som kan producera varor i länder med låga löner för att sedan sälja till köpstarka, rika länder. Inte bara företagen tjänar på detta utan även de rika länderna som kan hålla en konsumtionsekonomi i flöde med hjälp av billiga produkter från fattiga länder. Denna ojämlikhet utgör ett grundläggande hinder för hållbar utveckling och man fråga sig om en utveckling mot en värld med enorma klyftor mellan rika och fattiga verkligen kan rymmas inom begreppet ”hållbar utveckling” eller om det inte ligger mer i begreppet än så.


De problem som vi ställs inför i den postindustriella världen handlar dels om grova orättvisor och om förstörda naturresursbaser i fjärran länder vilket kommer att påverka områdets invånare i många generationer framöver, men det handlar även om globala problem som påverkar oss direkt som individer och detta är en allvarlig aspekt av globaliseringen: även våra problem har blivit globala samtidigt som de har konkreta konsekvenser lokalt.

Sociala klyftor och maktcentralisering på en global nivå ställer oss inför helt nya problem som också kräver nya lösningar. Jag tror att de flesta av oss anser att ett så pass omfattande hot som klimatförändringar inte kan bekämpas på enbart lokal nivå utan att den form av maktcentralisering som COP-15 representerar har blivit ett nödvändigt ont för att hantera en situation som hotar att raskt slippa oss ur händerna. Med föroreningar och klimatförändringar som sprider sig över hela världen blir det uppenbart att våra tidigare former att organisera våra samhällen och dess sätt att bemöta problem inte räcker till. 

De globala problemen ställs i relation till deras påverkan på individen genom modern informationsteknik. Individen kan i sin tur inte på något avgörande sätt påverka de problem som han eller hon ställs inför. Inte heller nationalstater kan tackla de enorma problem som närmar sig i form av Peak Oil och global uppvärmning. Varken individens möjlighet att påverka sin konsumtion eller sina närmsta politiker eller nationalstaternas suveränitet spelar någon större roll med problem som ignorerar alla mänskligt skapade gränser. Dessa problem är globala och kräver därför globala lösningar. Det spelar ingen roll om Sverige sänker sina koldioxidutsläpp betydligt så länge andra länder ökar sina utsläpp, internationellt samarbete är nödvändigt och detta sker på en nivå som är långt över vad en enskild individ kan hoppas påverka. Globaliseringen av ekonomin gör oss därför beroende av en globalisering av politiken och en centralisering av makten.

Man kan här dra den något pessimistiska slutsatsen att så länge de stater och andra makter som har mest att säga till om är de som är rikast så kommer de med makt ha ett intresse av att upprätthålla den rådande ordningen där multinationella företag fortsätter att exploatera människor och ekosystem i perifera områden samtidigt som de håller sin egen konsumtion i rörelse. Deras ekonomi är byggd på detta ohållbara system och de kommer därför att fortsätta försvara det tills de blir tvingade att ändra kurs av en utomstående kraft som till exempel en kris. Maktcentraliseringen gäller inte bara politiker utan även företag och internationella institutioner som IMF och WTO som även bidrar i att sprida den västerländska ekonomimodellen till nya områden.

Samtidigt så är denna globalisering av politiken det ända sättet för oss att tackla kommande miljöproblem. Globaliseringen i sig är därför inte problemet på denna punkt utan snarare de maktrelationer och ideologier som behöver överkommas för att uppnå verklig hållbar utveckling. Maktcentralisering kan ge makthavare möjligheten att ta de radikala beslut som krävs för att bemöta kommande kriser, men som även kan missbrukas för att upprätthålla rådande ohållbara samhällssystem.

För att komma ner till pudelns kärna så vill jag påstå att varken globalisering eller klimatförändringar är det huvudsakliga problemet, de är båda två symtom på ett mer grundläggande fel. Ojämlikhet är ett problem som funnits i mänskliga samhällen sedan civilisationens uppkomst och som ständigt bidragit till sociala och ekologiska problem. Utan de sociala hierarkier som tillåter ett fåtal att ackumulera mycker medan andra lever i armod. Vidare är det en ohämmad teknologisk utveckling, inte minst sedan industrialiseringens dagar, som gett upphov till de klimatförändringar som min generation kommer att tvingas hantera.

Den anarkoprimitivistiska analysen är tydlig: maktcentralisering och ojämlikhet är roten och det är denna som bör angripas för att komma till rätta med de problem som vi står inför i det långa loppet.

Natursyn och människosyn

Ett av de viktigaste elementet som spelar in när det gäller vår syn på naturen är vad man inom Humanekologi kallar för "adaptive development", det vill säga att ett samhälle genom trail-and-error utvecklar en relation till naturen och därigenom skapar tabun och traditioner kring nyttjandet av naturresurser. Detta ger en natursyn som är anpassad till ens naturliga omgivningar och som ser till att ekosystemet som man lever av inte överexploateras. När folkförflyttningar eller teknologisk utveckling sker i ett tempo som omöjliggör "adaptive development" så uppstår det ofrånkomligen problem.

Med andra ord får vi problem när vi inte betraktar naturen som någonting att inträda i en relation med utan som en samling resurser som är till för att exploateras. Med en sådan syn på naturen kommer vi inte att sträva efter att förstå naturliga begränsningar och arbeta utifrån dessa i samarbete med naturen utan istället kommer vi att söka vägar för att arbeta mot naturen och överstiga de begränsningar som våra samhällen utsätts för. Varje steg bort från ”den biologiska regimen” innebär därför ett steg bort från ett samarbete med naturen mot ett rent utnyttjande.

Denna utnyttjande natursyn är även lätt överförbar till djur och människor då även dessa går att utnyttja för egen vinning istället för att söka någon form av symbiotiskt förhållande eller relation. Det hela handlar om att genom språk och handling tilldela vissa människor en lägre status. I ett samhälle där vissa människor betraktas som mindre värda blir det också lätt att rationalisera ett orättvist utnyttjande av dessa personer. Ofta tillskriver man dessa individer egenskaper som förenar dem med deras låga status. Om man ser till kön blir detta tydligt när man betraktar den uråldriga uppfattningen av kvinnan som mer nära naturen än mannen. Detta kan vid en första anblick verka romantiskt eller värdefullt och är även något som har plockats upp av eko-feminismen. Men istället för att fungera som en form av privilegium blir denna syn på kvinnan ett stigma som för henne närmare djuren samtidigt som mannen ses som mer mänsklig, mer kultiverad och mer värdefull. På grund av denna inneboende determinism har eko-feminismen fått en hel del kritik men i ett samhälle som inte har en nedlåtande syn på naturen skulle kanske denna tanke kunna stärka kvinnors ställning. I dagsläget innebär detta dock att bidra till ett subtilt förakt som vårt samhälle hyser för kvinnan så väl som naturen, de är båda två krafter som behöver stävjas och tämjas av det mänskliga (läs manliga) intellektet.

På så sätt länkas kvinnans underordnade ställning i samhället samman med det förtryck som även riktas mot djur och ekosystem i ett samhällssystem som utvecklats så fort att man inte har kunnat bevara en livsstil som utgår ifrån den biologiska regimen. Att vända denna trend är ett första steg mot en hållbar utveckling. Genom att ta del av kvinnors erfarenhet som på grund av deras marginaliserade ställning många gånger har inneburit ett naturnära arbete, främst i fattigare länder, kan vi få en uppfattning om hur vår livsstil påverkar de av oss som får ta de mest direkta konsekvenserna av vårt oansvariga förhållningssätt till de ekosystem som vi är beroende av för vår egen överlevnad. Genom att värdera kvinnors intressen och erfarenheter lika högt som mäns blir det nödvändigt för oss att ta större hänsyn till dem som arbetar allra mest i direkt kontakt med naturen. Det gäller att genom "adaptive development" lyssna och vara beredd på att omforma sitt samhälle för att kunna leva på ett hållbart sätt. Gemenskap och samarbete är värden som inte bara bör gälla mellan människor utan även mellan människan och ekosystemen.

Dance monkey, dance

I ett klassiskt djurförsök som jag tror att jag läste om i Djurens Frigörelse av Peter Singer för en herrans massa år sedan så gav man apor fri tillgång till heroin. Med en simpel knapptryckning kunde apan omedelbart få sig en dos och uppleva ett rus som de flesta av oss knappt ens kan drömma om. Självklart tryckte aporna i försöket på knappen igen och igen tills drogen tog livet av dem. Utan att se vad som höll på att hända orsakade de sin egen död.

Ibland glömmer även jag att vi alla bara är apor.

Ansvarsfrihet är nyliberalismens största frihet

Vattenfall vill satsa på en ny klimatsmart energibas. I klarspråk: mer kärnkraft. Trots att en folkomröstning fastställt att Sverige på sikt ska avveckla kärnkraften. I den pågående klimatdebatten hamnar klimathänsyn ofta på kollisionskurs med miljöhänsyn. Alternativ till smutsiga energikällor som kol och olja söks i biomassa producerad på mark som tidigare hyst regnskog eller i just kärnkraft.

Och vad är då problemet med kärnkraft? Jo, problemet är att det är en teknologi som vi ännu inte helt förstått oss på, precis som så många andra former av teknologi som vi idag använder oss av. Hållbara samhällen har låtit sitt resursbruk och sin teknologi att växa fram i samklang med sin naturliga omgivning. När det skett stora folkförflyttningar eller stora framsteg inom teknologisk utveckling så har detta kortsiktigt lett till en ekologisk kris innan systemet har stabiliserats och samhällets normer har utformats för att följa den biologiska regimen.

Den tidpunkt som vi befinner oss i just nu i historien är en tid av kollosal teknologisk utveckling där det inte finns någon möjlighet för oss att utveckla normer inför vårt sätt att interagera med naturen. På så sätt alienerar vi oss också från de regler som avgör vår överlevnad. Med andra ord: ingen vet vad som kommer hända med vårt radioaktiva avfall i framtiden. Datorsimuleringar och vetenskap kan påstå att vi kan bygga säkra slutförvaringar men vem tar egentligen smällen om vi har fel? Det är framtida generationer som i så fall kan komma att få betala dyrt för vår billiga och rena energi. Det är oansvarigt, sjukligt oansvarigt.

Men miljö och klimat behöver inte alls kollidera med varandra. Det gör de bara i nuläget eftersom vi utgår från ett antagande att vi inte ska behöva andra vår livsstil märkvärt. Men det absolut bästa sättet att lösa både klimat- och miljöproblem är en minskning i vad vissa kallar "det mänskliga företaget" (the human enterprise). Att helt enkelt sträva efter att förbruka mindre energi, spara på resurser och dra ner på takten är en taktik som kan leda till en hållbarare utveckling för miljö, klimat och människa.

Problemet är självklart att detta scenario inte överhuvudtaget får finnas i en marknadsekonomi. När hörde du senast någon politiker propagera för nolltillväxt? Vilket parti skulle gå till val med parollen "Avveckling och fred"? Det skulle innebära slutet för kapitalismen att bromsa in den ekonomiska tillväxten och det är därför liberaler som Jan Björklund glädjs när Vattenfall bygger ut kärnkraften medan jag undrar om mina barn, om jag mot all förmodan skulle få några, kommer att kunna äta bären som växer i skogen och dricka vattnet som rinner i bäcken.

Om du inte insett hur förbannad detta gör mig så scrolla ner och läs "Öppet brev till den utgående generationen"

Öppet brev till Timbro

Hej Timbro!

När jag läste Jonas Frycklunds bok "Yppighetens Nytta" om konsumtionens roll i samhället så var det med stor glädje som jag konstaterade att Frycklund nämner primitivismen som den enda konsekventa formen av kritik mot konsumtionssamhället. Tyvärr så bemöter han aldrig primitivismens konsumtionskritik och därmed känns det som att han lite lägger sig platt och erkänner sitt nederlag utan en ärlig kamp. Inte för att jag skulle oroa mig allt för mycket. Ur en ekologisk synvinkel är Frycklunds resonemang infantilt på sin höjd och skrattretande i sina dalar. Jag har däremot som ni kanske kan misstänka ett och annat att säga om Frycklunds syn på konsumtionssamhället.

Konsumtion är en naturgiven förutsättning för liv, alla varelser måste konsumera näring för att överleva. Konsumtion som företeelse kan därför inte kritiseras, men de uttryck och konsekvenser som konsumtionen får i vårt post-industriella samhälle kan vara en nyckel till vårt vara eller icke vara i framtiden.

Som Frycklund betonar spelar konsumtionen en viktig roll i det kapitalistiska samhället. Konsumtion är en förutsättning för den ekonomiska tillväxt som även leder till teknologisk utveckling. Frycklunds argument är att denna teknologiska utveckling är bra för miljön då den leder till allt miljövänligare alternativ. Som exempel pekar han bland annat på kylskåp och bilar som med fördel kan bytas ut med jämna mellanrum för att effektivisera deras energiförbrukning och minska deras miljövådliga effekter. Frycklund skriver också att lyx är någonting relativt, något som ständigt flyttas fram med ekonomisk utveckling, han verkar också medge att behov är något som kan skapas utifrån en ny produkt.

[se inlägget Teknologi och ekonomi]

Inte heller kommenterar Frycklund att den generella trenden globalt går mot en ökad konsumtion som leder till ökad miljöpåverkan, även om varje enskild enhet som konsumeras är mer miljövänlig än tidigare. Energieffektiva apparater är bra, men det är fortfarande apparater som genom sin produktion, sin transport och sitt bruk orsakar skada på miljön. Inga apparater är därför bättre.

Det samhälle som Frycklund förespråkar bygger i mångt och mycket på alienation: Arbetarens alienation från sitt arbete, konsumentens alienation från sin miljöpåverkan och osynliggörandet av produktionens verkliga konsekvenser. Det är just det perspektiv som man kan förvänta sig från en vit, välbärgad man, med en trygg anställning hos Svenskt Näringsliv som gått den enkla vägen och inte ifrågasatt sitt eget samhälles mörkare sidor.

Vårt samhälle är i nuläget en boll som kastats rakt upp i luften med hjälp av fossila bränslen och hänger stilla i väntan på ett oundvikligt fall. Den befolkningsminskning som Frycklund menar att primitivismen förespråkar är oundviklig, men det är kapitalismen som kommer att orsaka den. Ju längre vi kämpar med att försöka suga den sista saften ur vår planet innan fallet ju fulare och våldsammare kommer denna populationsminskning att bli och ju fler människor kommer att behöva stryka med innan vi återigen anpassat oss till jordens naturliga bärkraft.

För att komma tillrätta med de problem det kapitalistiska samhället orsakar oss behövs ett nytt ekonomiskt system som inte är lika slösaktigt som kapitalismen. Det behövs en mentalitet av sparsamhet och respekt inför naturens begränsningar från de människor som har allra störst möjlighet att påverka. Vi behöver inte bara sluta konsumera i onödan utan även sluta producera i onödan. Den konsumtion som vi väljer att hålla fast vid behöver genomsyras av ett hållbarhetstänkande. Både ekonomisk tillväxt och teknologisk utveckling behöver ge efter för hållbarhet. Marknadens utsvävningar måste begränsas för att hushålla med resurser och energi.

Normerna för vad välfärd innebär idag är tätt sammankopplade med vårt materiella välstånd och även om välfärd lika gärna kan innebära tillgång till ren luft, vatten och omgivning, trygga anställningar och en närhet till naturen så kommer denna normförändring inte att kunna inträffa över natt. Ett sätt att påverka människors handlingar vilket på sikt kan leda till ändrade vanor och attityder är genom ekonomiska incitament. Här har politiker ett ansvar att påverka. Om priset av en vara skulle reflektera dess miljöpåverkan så skulle det med all säkerhet påverka vårt konsumtionsmönster. Olika former av klimat- eller miljöskatter måste därför införas som ett första steg mot en hållbar ekonomi.

Frycklund förkastar Christer Sannes idéer om att vi bör minska takten på ekonomin genom att arbeta mindre, med hänvisning till att de representerar en icke existerande drömvärld som aldrig kommer att fungera. Han använder sig i sitt avslutande kapitel av en klassisk nyliberal strategi nämligen att försöka maskera sin egen politik som normalitet, som det enda sättet samhället kan fungera på. Jag skulle vilja påstå att den miljömässigt hållbara kapitalistiska framtid av fortsatt ekonomisk tillväxt och teknologisk utveckling som Frycklund förordar är den mest orimliga av alla utopier jag läst om. "Det är en vacker tanke Jonas”, som äldre alltid brukar säga till oss unga idealister "men det kommer ju aldrig fungera i verkligheten."

Med en nedlåtande klapp på huvudet
/Jens, VSE Media

Öppet brev till den utgående generationen

Här har ni ett påstående att bita i: Miljöpåverkan reflekteras inte bara inom rum utom även inom tid. Att överexploatera förnyelsebara resurser är ett bra exempel på något som tillfälligt kan bidra till ett välstånd inom ett samhälle för att senare leda till undergång när skogarna som man förlitat sig på för bränsle avverkats så hårt att de inte växer upp igen. Erosion kommer som en följd av överexploatering av jordbruksmarker och kan bringa hela imperium till undergång. Det var en jävla massa snack om att lära sig från historien när jag gick i skolan men när det kommer till kritan så verkar det som att vi inte har tagit mycket lärdom.

Det post-imperialistiska kapitalistiska system av konstant tillväxt som byggde er välfärd har som följd att miljöpåverkan har exporterats till utvecklingsländer och pressats på framtiden. Med kärnkraft lyckades man skapa billig energi för att göda tillväxten i mitten av förra århundradet men samtidigt skapade man avfall som kommer att utgöra en fara för allt levande under tusentals år fram i tiden. Lösningen? Vi gräver ner skiten i marken! JA!

Bruk av fossila bränslen har tillåtit den enorma tillväxt som såg till att ni alla hade jobb när ni växte upp (till skillnad från oss) men har också fört med sig koldioxidutsläpp som idag har fört med sig en global uppvärmning som vi inte vet om vi kan hindra. Än mindre verkar någon faktiskt på allvar vilja hindra den om det innebär att bromsa in den ekonomiska tillväxten. Det finns överhuvudtaget idag ingen diskussion rörande hur man ska nå en hållbar utveckling som sträcker sig mer än fem eller kanske på sin höjd tio år fram i tiden.

Så nu är min fråga till 40- och 50-talisterna: Förväntar ni er att vi ska nöja oss med detta? Ska vi 80- och 90-talister bara rycka på axlarna och glatt börja sopa upp er skit samtidigt som vi handskas med en skenande klimatförändring och torkar era nerskitna rövar eftersom ni alla tydligen tänker bli uppåt hundra år gamla?

På det hela taget ska ni vara sjukt nöjda med att vi inte är mer utspårade än vad vi redan är, vi har all anledning. Jag har aldrig haft ett fast jobb och tack vare det samhälle ni glassade på under er livstid så räknar jag inte med att någonsin fylla femtio. Lite brinnande bilar och civil olydnad är inget emot vad vi kommer få genomleva innan det här är över så sluta grina och städa upp er skit innan ni går.


Och kallar ni mig "lilla vän" igen så smäller det tamejfan!

Intervju med Jonatan del 2 - Ideologi

- Hur kom du i kontakt med djupekologiska tankar från första början och vad var det som tilltalade dig med dem?

Om jag minns rätt så var det genom en akademisk torr bok i stil med ”Aktuella Livsåskådningar” som omfattade ekosofi, djupekologi och olika feministiska riktningar. Jag läste lite och blev reserverat intresserad. Den känslan av att som vänsteristisk anarkist inte vilja ses som flummig fick mig att inta en mycket kritisk ställning. Inte förrän jag läste ”Ismael” av Daniel Quinn kände jag mig bekväm med dessa tankar. Ismael blev något av en världsomdanande upplevelse; jag hade aldrig kunnat anamma civilisationskritik innan jag läste den. John Zerzan var för svårtillgänglig för en som bara är intresserad av grön anarki men var intressant för en anarkist då han var pensionär och promotade kravaller. Så dessa två författare är väl de som ledsagat mig litterärt in på den djupekologiska viltstigen. Det skulle ändå dröja ett drygt år från att jag börjat läsa djupekologisk och civilisationskritisk litteratur innan jag på allvar började se mig själv som ”en apa fångad i en destruktiv kultur” och basera mina tankar ekocentriskt. Efterhand började även Derrick Jensen driva på vikten av identifiering och militans i kombination med dessa tankar.

Det mest tilltalande i dessa tankar var nog känslan av att allt hänger ihop; den obeskrivliga känslan av alienation som närvarar vilken ideologi du än anammar fick för första gången en förklaring som inte vattnades ur efter lite skrap på ytan. Känslan av tillhörighet som kom från ”ingenstans och överallt”. Jag har alltid varit omgiven av mycket vänner och familj men aldrig kunnat känna den starka känsla av tillhörighet som när jag såg min förgiftade relation till allt annat levande. Det var som att hela det förnekade grönskimrande periferi som jag inte visat uppskattning sedan jag var barn, helt plötsligt blev levande och visade mig världen utan några skygglappar. Det var inte bara tilltalande utan kom att forma alla mina handlingar därefter. Att mina tankar på att demolera 3G-master uppmuntrades i Jensens böcker var om något tilltalande och många tankar och känslor jag burit på konfirmerades ju mer jag läste och diskuterade med vildväxande aktivister.

I häktet satt jag med restriktioner och spenderade 23 av 24 timmar i en cell på knappt tio kvadratmeter men varje gång jag var nära på att få ett sammanbrott dök en nyckelpiga upp, och vid ett tillfälle flög en fågel in i promenadburen på taket och kvittrade retfullt om hur dum jag var som var inspärrad när jag kunde vara ute och flyga istället. Från en annan promenadbur fick jag syn på en gammal ek några hundra meter från häktet och på något ordlöst sätt stärkte den mig. Varje dag, genom promenadburens galler eller gymmets fönster, följde vi varandra. Jag hur trädet förberedde sig för vintern och till slut innan jag släpptes, hur trädet helt självdött för att kunna födas pånytt till våren. Trädet hur jag genomlevde fångenskapen i min kamp mot civilisationen. Hade jag inte kommit i kontakt med djupekologi hade trädet bara varit en färgklick i periferin, fågeln och nyckelpigorna något jag ignorerat eller gullat med.


- Vilken politisk bakgrund har du och (hur) tycker du att kampen för jorden hör ihop med andra politiska frågor?

Min politiska bakgrund har i grunden varit vänsteristisk och jag har på egen hand eller i olika grupper engagerat mig i facklig kamp, anarkafeminism, djurrätt, toppmötesprotester, anti-fascism m.m. Från början av mitt politiska engagemang har det funnits en kärna med två fasta hållpunkter: anarkism och veganism. Anarkismen har skiftat med åren men har främst varit inspirerad av Crimethinc och post-vänster.

När det kommer till kampen för jorden är min utgångspunkt inte politisk, även om jag ofrånkomligen gillar att politisera det jag gör. Utgångspunkten är snarare emotionell och väldigt djupgående. Eller, för att konkretisera det, en framgångsrik kamp för jorden går inte att genomföra enbart som en ”politisk kamp”. Du kan kämpa på i all evighet med politiska frågor och teorier men utan att identifiera dig med jorden kommer det inte vara mer än just bara politisk kamp. Identifierar du dig med jorden, omfattar allt liv som står under förtryck, så förstår du också dess behov och du blir varse vad du måste göra för att försvara det. Om den politiska kampen i sig blir målet så gynnar du snarare det förtryckande systemet än jorden du pratar om.

Kampen för jorden knyts samman i en mängd olika kamper; det går lätt att koppla samman, vilket många också gör, djurrätt, feminism, anarkism, etniska befrielsekamper, ekoförsvar osv. Problemet är att var för sig saknar många sakfrågerörelser just identifikationen, de saknar den sista lilla pusselbiten som hade kunnat förena dem med andra kamper på ett för civ-motståndet konstruktivt sätt. Många rörelser har de senaste två hundra åren förenat sig under ett någorlunda sammanhängande socialistiskt paraply men då socialismen helt uppenbart är ett plåster på ett brutet ben behövs ett nytt paraply. Socialismen bär på värderingar som helt klart har en irritationspotential gentemot den civiliserade kulturen, men begränsningarna överväger dessa värderingar. Först och främst då socialismen, den allmänna ur Marx sprungna socialismen, är en industriell ideologi som romantiserar ett industriellt klasslöst samhälle (hur logiskt låter det?), men även att socialismen, bevisligen i de stater som formats därefter tex Cuba, alienerar människor från sina identiteter som just människor, och låter arbetet bli deras identiteter: ”engagera dig i din arbetsplats”, ”var en stolt arbetare”; vilket i sig försvårar identifikationen med sina levande omgivningar och därmed försvårar möjligheten att försvara den. Det jag vill komma fram till är att ett nytt paraply behövs, ett paraply som inte identifierar sig med de civiliserade normer som genomsyrar socialismen, utan samlar de olika kamperna till ett gemensamt civ-hatiskt motstånd.

Star Wars

Vi älskar Derrick Jensen... och Star Wars

Vart ska alla jävla jävlar ta vägen egentligen?

Elisabeth Höglund vill i en kolumn i Expressen bemöta anarkoprimitivismen och avslöja den som en inkonsekvent och smygfascistisk ideologi. Det främsta argumentet hon verkar anföra är att primitivismen kräver en enorm befolkningsminskning. Detta är sant och absolut ingenting att hymmla med. Jordbrukssamhället och den teknik som det frambringat har lett till en allt brantare befolkningsökning som under de senaste åren blivit explotionsartad. Det råder delade meningar kring vad jordens bärkraft egentligen är. Höglund påstår att jägar- samlarsamhället skulle kunna förse 100.000 personer med föda globalt sätt, andra menar att jorden kan bära upp till en miljard människor. Hur som helst så behövs det en befolkningsminskning som är väsentlig.

Höglund vill alltså antyda att anarkoprimitivister skulle börja systematiskt avliva människor för att kunna uppnå sitt idealsamhälle alternativt att ideologin är naiv och ogenomtänkt. Förutom att vara i sig självt ett helt absurt missförstånd kring primitivismens människosyn så faller denna tanke på två punkter:

1) I egenskap av att vara en anarkistisk ideologi har anarkoprimitivismen inget som helst maktanspråk som skulle kunna administrera denna form av massutrotning. Att utrota en så stor del av mänskligheten skulle kräva absolut järnkoll och total makt över hela världen. Detta är inget som anarkismen strävar efter. Anarksimen är istället den enda ideologi som väljer att frånsäga sig centraliserad makt för att kunna uppnå verklig mångfald och demokrati.

2) Anarkoprimitivismens huvudpoäng är att det samhälle vi idag lever i är ohållbart då det strider mot naturens lagar. Vi kan leva på det sätt vi gör idag, men enbart under en kort period. Om man kastar upp en boll högt upp i luften så kommer den att stiga för att sedan hänga en kort stund i luften innan den störtar tilbaka mot marken. Sådan är tyngdlagen. På samma sätt kan vi leva i ett system som bygger på konstant ekonomisk expansion under en (för planeten) kort period, processen är inte lika synlig som tyngdlagen då det handlar om hundratals generationer mellan kastet och fallet men förr eller senare kommer vi att dyka ner igen. Befolkningsminskningen är något som krävs av naturen, den är ofrånkomlig och en direkt konsekvens av kapitalismen. Blodet från dem som kommer dö när vi rasar neråt igen hör därför hemma på de händer som desperat försöker knuffa bollen lite högre upp i luften istället för att inse naturens begränsningar. På samma sätt som tyngdlagen verkar så kommer vårt fall bli hårdare ju högre det blir. Primitivismen är därför den ideologi som strävar efter att så få människor som möjligt ska behöva stryka med och att de som kommer efter kollapsen ska ha en så pass beboelig planet som möjligt.

Det är inte anarkoprimitivisterna som utgör det egentliga hotet mot den kapitalistiska civilisationen. Det är naturlagarna.

Respektlösheten kommer att stå oss dyrt

Corren skriver glatt att älgjakten börjar på måndag och efterlyser bilder från blodsporten. Den enda jag känner är att alla former av respekt för dessa majestätiska djur är som bortflugen. Vi behöver dem inte och därför respekterar vi dem inte längre, precis som vi inte respekterar några djur som vi inte får en personlig relation till. Och knappt ens då kan man räkna med någon form av respekt.

Jägarna pratar om viltvård och försöker få jakten att framstå som ett nödvändigt ont. Vi måste mörda älgarna, annars kommer de dö. Men det förstår ju inte jag mig på som är så liten och naiv att jag tror att det går att lösa eventuella populationsproblem* på något annat sätt än att mörda oskyldiga varelser. Nej, det handlar fan inte om något nödvändigt ont. Det är helt uppenbart att detta är något som många går och längtar efter. Att få komma ut i skogen och döda något levande. Jag hoppas de får som de vill, jag hoppas att de skjuter ihjäl varandra. Varenda jävla en.

Samma respektlöshet för livet som visas upp under jakten i sverige syns tydlig i djurfabriker över hela världen, i fiskeindustrin och på alla andra plan där människor interagerar med djur. Det var det som upprörde mig mest med filmen Sharkwater, att vi har mage att bete oss på detta sätt är förbluffande men samtidigt inte helt överraskande.

Vår mat kommer från plåtburkar och plastförpackningar som vi köper i en mataffär. Detta gäller även för folk som jagar eller föder upp egna djur. Den allra största andelen av den mat de äter har någon annan producerat och sålt till dem. Det är inte konstigt att människor som lever på detta sätt förlorar respekten för det ekosystem och de djur som förser dem med denna föda. Det finns ingen riktig kontakt mellan maten vi äter och den som odlas eller jagas.

Vi är vilse. jag har hävdat det tidigare och jag säger det igen. Vi vet verkligen inte vad det är vi pysslar med längre...

*Är det någon art som har populationsproblem och borde jagas för att inte förstöra ekosystemet så är det människor. Själva tanken att djurstammarna inte skulle klara sig om vi inte sköt av dem är det mest antropocentriska skitsnack jag någonsin hört. Vi är högfärdiga, respektlösa apor som tror att naturen inte har mekanismer för att hantera populationsförändringar. Men det kommer vi få känna på snart nog.

Endgame

Endgame är en sjukt bra bok av Derrick Jensen. Tyvärr så är den tjock, dyr och svår att få tag på i Sverige. Därför har vi bränt ett gäng CD-ROM-skivor med en föreläsning där Jensen berättar om sin bok och vad de grundläggande premisserna är i den. Maila oss så skickar vi ett ex. Om du vill spara tid och pengar kan du såklart också se filmen på nätet.

Frihet i teori och praktik

Igår arrangerade Klimax sin första aktion i Linköping. Den bestod av att man ockuperade en central korsning under en halvtimme. Polisen stödde aktionen och dirrigerade om trafiken men trots det var aktionen lyckad. Själva syftet med en sk. klimatkrock är att få folk att tänka till och reflektera över hur man själv är involverad i den kultur som håller på att ta kol på vår planet. Cudos till Klimax Linköping.

Även lokalpressen var där och filmade lite så idag går debatten hög på deras forum. Tyvärr är debatten en smula ensidig då det bara är slan som uttalar sig om hur förskräckligt det är med dessa snorungar som inte har något vett och tror att gatan är till för att uttrycka sin åsikt. Med vilken rätt har dessa ungdomar stoppat trafiken i innerstaden?

Det är intressant hur de flesta människor verkar se yttrande- och demonstrationsfrihet som något ytterst symboliskt. Det är något som tydligen kan utnyttjas för att nazister ska få demonstrera i fyra timmar på Stora Torget men hur många har någonsin reflekterat över hur de själva skulle kunna uttrycka sina åsikter? Om den enda frihet vi har är friheten att välja vilka varor vi konsumerar och vilka politiker vi röstar på då ligger vi bra jävla brunt till. Dessa handlingar reflekterar bara i vilken mån man håller med någon annan och inte vad man själv tycker.

Så jag kommer att fortsätta tycka och göra så länge jag bara kan, även om det betyder att jag i de flestas ögon fortfarande är en snorunge när jag är 25. Det samhälle ni har skapat skrämmer skiten ur oss, fattar ni inte det? Är det konstigt att vi är desperata och försöker hitta vägar att förändra när den värld som vi ska ärva håller på att kollapsa under bördan av era misstag? Städa upp er skit innan ni går eller acceptera att den generation som idag växer upp kämpar för sitt eget vacklande framtidshopp, och de uttryck som denna process kommer att ta. För det här är bara början, det kan jag lova.

Tid

Så vitt jag vet finns två sätt att uppfatta tid: linjärt och cirkulärt. Jag fick nys om cirkulär tidsuppfattning för ett gäng år sedan när jag försökte läsa running on emptyness av john zerzan. Men språket och det faktum att jag läser rätt dåligt tog knäcken på mig och jag hoppade till roligare kapitel som det om UNAbombaren. Jag har tkt at det verkade konstigt med en tidsuppfattning som handlar om att saker och ting upprepar sig hela tiden, jag föddes, jag började skolan, jag slutade skolan, jag borjade jobba jag blev äldre. Det är inte saker som upprepar sig. Jag kan se mitt liv som en linje med min födelse i början och min död i slutet och en massa skit däremellan.
Nu har jag återigen snubblat på temat när jag läser endgame av derrick jensen. Den här gången är min engelska lite bättre och hans språkbruk lite mer underhållande så jag plöjde igenom tidsbiten med liv och lust. Såhär ligger det till.
Tid markeras av förändringar. För en grupp människor som har städer och civilisationen som sitt direkta närområde och som dessutom lever ett mycket individualistiskt liv brukar förändringarna vara ganskaså permanenta, en stad eller stadsdel byggs, skogen försvinner, klimatet blir varmare, ett krig utkämpas och gränser flyttas, en kung föds eller dör och det skrivs ner trotts att alla vet att det brukar komma en ny efter så det borde ju inte vara något att fästa så stor vikt vid.
Om man inte är beronde och inte påverkad av civilisationen och städer (det är inte så många som lever under sådana omständigheter) så har man förmodligen naturen där man lever som sin referens av tid och eftersom naturen är rätt cyklisk så får man en cyklisk tidsuppfattning. solen går upp och solen går ner, sommaren kommer, följs av höst, av vinter och sen vår och sen börjar det om. Jag kan ta hur många exempel som helst men jag gissar att ni fattar vad jag menar.
Ett annat problem som kommer med en linjär tidsuppfattning är att ångesten inför livets undvikliga slut ställer till en del problem. Indlividualismens oundvikliga kollaps ger människor en vilja att kämpa för något beständigt, en nation till exempel. Då känns det ju logiskt att kämpa för livet som sådant eftersom det är väldigt svårt att ta död på. Tyvärr verkar det inte ligga i någons intresse utan det verkar vara roligare att dö för en stat eller en kung eller ett företag eller något annat tramsigt och temproert. Det här föder ett våld både genom att nationer krigar med varandra och att folk skadas och fördrivs för att råmaterial ska kunnas tas till nationen för att tillgodose nationens behov av olika saker för att kunna upprätthålla sin ekonomi och sin krigsmakt.
Om man dessutom ser tiden som en linje med en början och ett slut så ska ju ändå allt ta slut en dag och det föder en likgiltighet inför framtida generationer och deras tillgång till en fruktbar jord. Detta blir extra tydligt när man tar in kristendomen i bilden, jag tycker att dommedagen verkar vara på väg var och varannan vecka. Delar inte jehovas vittnen till och med ut en tidning som skriver om att domedagen är nära, och inte domedagen som en ekologisk katastrof där alla dör utan domedagen som den dagen när jesus kommer tillbaka till jorden för att döma levande och döda. Vad är det för mening med att försöka skapa ett hållbart samhälle, ett ickeciviliserat samhälle, om gud snart kommer och gör slut på lidandet snart ändå?
Men såhär ligger det till. Om vi vill överleva som art och ha kvar vår löjliga linjära tid så måste vi skapa ett hållbart, ett verkligen hållbart samhälle annars kommer vi och en hel del andra arter dö ut och något annat kommer att komma efteråt, något som med största sannorlikhet inte kommer bry sig om tid som begrepp över huvud taget.

Sharkwater

Jag har precis sett Sharkwater som f.ö hade biopremiär idag. Jag måste säga att jag är ganska så äcklad, inte för att det var med en massa äckel i filmen med blod och tarmar överallt utan för den likgiltighet som människor visar i sin relation till i princip alla andra levande varelser på planeten. Filmen som är väl värd att se visar inte bara på det bizarra i att jaga eller vara rädd förhajar utan på det bizarra i vår syn på jorden i allmänhet och haven i synnerhet som ekosystem och bostad för oss och allt annat liv vi känner till.
Filmen handlar om hajfiske och reaktioner på det. Min absoluta favoritorganisation, Sea Shepherd spelar en stor roll i filmen men den handlar också om så mycket mer som rör våra hav. Utfiske och föroreningar till exempel och det här är ingenting som händer långt borta där folk är fattiga och måste tjuvjaga för att kunna försörja sig, det händer i kattigatt och östersjön, samma sak. utfiske och förororeningar som tar kol på våra hav synnerligen effektivt. Norge har börjat jaga val igen trotts internationella regler, island också. Trålare åker varje dag fram och tillbaka och damsuger bokstavligen våra (alla djur i haven och alla djur på land, alla växter i haven och alla växter på land) hav på allt liv.

Se sharkwater på bio, hyr den eller ladda helt sonika ner den, jag tror att Paul Watsonoch alla fiskar skiter i vilket så länge du kan bli lite förbannad på att stora fiskeföretag håller på att ta död på hela planeten för sin kortsiktiga profits skull.