Som så många andra populärkulturella fenomen som kommer från det stora landet i väst bör Zeitgeist tas med en smula salt. Dock är det riktigt att se kristendomen som en religion som uppkom i en kontext av andra religioner som var orienterade kring soldyrkan. Kristendomen bygger bara vidare på dessa grunder och uppför sitt eget skal och övertar de gamla traditionerna i ny form. Vad vi egentligen firar i dessa dagar är solens återkomst, vilket för mig känns oändligt mycket relevantare än mycket annat man kan fira i dessa dagar.
Visar inlägg med etikett Religion. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Religion. Visa alla inlägg
Plate 11
The ancient Poets animated all sensible objects with Gods or Geniuses, calling them by the names and adorning them with the properties of woods, rivers, mountains, lakes, cities, nations, and whatever their enlarged & numerous senses could percieve.
And particularly they studied the genius of each city & country, placing it under its mental deity;
Till a system was formed, which some took advantage of & enslav'd the vulgar by attempting to realize or abstract the mental deities from their objects: thus began Priesthood;
Choosing forms of worship from poetic tales.
And at length they pronounc'd that the Gods had order'd such things.
Thus men forgot that All deities reside in the human breast.
- William Blake, The Marriage of Heaven and Hell
Historiesyner
En faktor som är relevant för vårt sätt att förstå vår omgivning och därmed också vårt samhälle är vårt sätt att uppfatta historien, eller tiden. Det finns olika teorier vad som för historiens händelseförlopp frammåt som tillexempel marxistiska idéer om konflikt och materiell utveckling eller idealistiska tolkningar där individer och idéer spelar större roll. Jag fascineras av båda tankesätten och det här inlägget handlar inte heller om historieutveckling utan om tidsuppfattning.
Här kan man säga att det finns två grundläggande sätt att uppfatta tiden, plus en del variationer. Man kan antingen se historien som en tidslinje som löper från skapelse till slut, detta sätt att tänka kring tiden är till exempel vanlig inom monoteistiska religioner där en skapande Gud har en plan med sin skapelse. Detta är alltså den uppfattning som präglar modernt tänkande kring historien, det är enkelt att se på vårt sätt att räkna år. Vi går från år noll då vår antagna frälsare föddes och frammåt. Det finns inget bakåt och ingen chans att vi helt plötsligt skulle finna oss själva tillbaka i skapelsens början. Det enda vi har att se fram emot är slutet, domedagen. Ja, och sen allt skoj som man kan ha på vägen dit förstås...
Denna syn resonerar med våra idéer om utveckling och teknologiska framsteg. Vi räknar kallt med att alla förändringar som sker och alla nya saker som uppfinns bygger mot ett mål. En del saker kanske är mindre bra än andra men i det stora hela så uttrycker denna teknologiska utveckling människans förverkligande, det är vägen fram till den slutgiltiga punkten för Guds plan, en plan där människan är skapelsens krona - skapad i Guds avbild som hon är. Men när tiden är slut så är den verkligen slut. Ingen mer existens på jorden.
Mot detta kan vi ställa den cirkulära tidsuppfattningen, en uppfattning som är vanlig i många polyteistiska religioner t.ex. asatron men kanske allra främst inom hinduism. Här saknar vi en definitiv tidpunkt för skapelsens uppkomst och även om det finns en domedag inplanerad så leder denna oftast till en ny början. När Shiva dansat sin sista dans kommer Vishnu att vakna där han vilar i världshavet och Brahma kommer födas ur hans navel och skapa en ny värld. Sen börjar vi om. Gudarna inblandade har ingen plan med det de gör utan det handlar mer om en lek, ett spex.
Man kan fråga sig vilken inverkan det skulle få att applicera denna tankegång på ett globalt plan på samma sätt som den monoteistiska historiesynen idag är inkorporerad i västerländskt tänkande. Kanske skulle vi finna oss mer ödmjuka inför skapelsen om vi inte ser oss som dess absoluta krona? När jag tittar på Life after people så är det hinduismens historiesyn som kommer till mig. Vi var inte först här, det har funnits liv under sånna enorma tidsrymder att vi inte kan greppa det, och livet kommer att fortsätta även när vi försvunnit. Så om du känner att hela klimatkrisen har en apokalyptisk prägel så är det egentligen bara för att du är fast i ett kristet tänkande. Jorden kommer att överleva, livet kommer fortsätta. Kanske inte för människan, men för planeten. Civilisationens undergång kommer inte vara början på slutet, utan början på nånting nytt.
Här kan man säga att det finns två grundläggande sätt att uppfatta tiden, plus en del variationer. Man kan antingen se historien som en tidslinje som löper från skapelse till slut, detta sätt att tänka kring tiden är till exempel vanlig inom monoteistiska religioner där en skapande Gud har en plan med sin skapelse. Detta är alltså den uppfattning som präglar modernt tänkande kring historien, det är enkelt att se på vårt sätt att räkna år. Vi går från år noll då vår antagna frälsare föddes och frammåt. Det finns inget bakåt och ingen chans att vi helt plötsligt skulle finna oss själva tillbaka i skapelsens början. Det enda vi har att se fram emot är slutet, domedagen. Ja, och sen allt skoj som man kan ha på vägen dit förstås...
Denna syn resonerar med våra idéer om utveckling och teknologiska framsteg. Vi räknar kallt med att alla förändringar som sker och alla nya saker som uppfinns bygger mot ett mål. En del saker kanske är mindre bra än andra men i det stora hela så uttrycker denna teknologiska utveckling människans förverkligande, det är vägen fram till den slutgiltiga punkten för Guds plan, en plan där människan är skapelsens krona - skapad i Guds avbild som hon är. Men när tiden är slut så är den verkligen slut. Ingen mer existens på jorden.
Mot detta kan vi ställa den cirkulära tidsuppfattningen, en uppfattning som är vanlig i många polyteistiska religioner t.ex. asatron men kanske allra främst inom hinduism. Här saknar vi en definitiv tidpunkt för skapelsens uppkomst och även om det finns en domedag inplanerad så leder denna oftast till en ny början. När Shiva dansat sin sista dans kommer Vishnu att vakna där han vilar i världshavet och Brahma kommer födas ur hans navel och skapa en ny värld. Sen börjar vi om. Gudarna inblandade har ingen plan med det de gör utan det handlar mer om en lek, ett spex.
Man kan fråga sig vilken inverkan det skulle få att applicera denna tankegång på ett globalt plan på samma sätt som den monoteistiska historiesynen idag är inkorporerad i västerländskt tänkande. Kanske skulle vi finna oss mer ödmjuka inför skapelsen om vi inte ser oss som dess absoluta krona? När jag tittar på Life after people så är det hinduismens historiesyn som kommer till mig. Vi var inte först här, det har funnits liv under sånna enorma tidsrymder att vi inte kan greppa det, och livet kommer att fortsätta även när vi försvunnit. Så om du känner att hela klimatkrisen har en apokalyptisk prägel så är det egentligen bara för att du är fast i ett kristet tänkande. Jorden kommer att överleva, livet kommer fortsätta. Kanske inte för människan, men för planeten. Civilisationens undergång kommer inte vara början på slutet, utan början på nånting nytt.
Vetenskapen som religion
I lördags blev min far initierad som professor i genetik och jag var där och tittade på. Det hela bestod av en lång ritual där ett hundratal personer gick från en pinne till en annan på karriärstegen. De blivande doktorerna, för ändamålet klädda i speciell dräkt fick motta en hatt som symbol för sin vishet, en ring som en symbol för sitt "förbund med vetenskapen" och ett diplom som tecken på värdighet. Denna repetitiva ritual upprepades i två och en halv timme och det ända jag tänkte på under hela spektaklet var att detta är världens mest välförklädda religion.
Vetenskap sägs ju vara själva motsatsen till religion, men man ska minnas att vetenskapen uppstod i en monoteistisk kontext och monoteistiska religioner har alltid haft en tendens att vilja bryta markant med den religiösa företeelse som varit rådande innan. Det handlar om en religiös revolution till skillnad från den långsama reformation som sker över århundradena i polyteistiska religioner. Det är därför inte konstigt att vetenskapen inte vill framställa sig som en religion.
Men vad är vetenskapen egentligen? Till skillnad från begreppet kunskap innehåller begreppet vetenskap en antydan om att det finns en absolut sanning. En sanning som man med förnuftets hjälp ska jaga fram och sätta fingret på. På detta sätt har vi idag fått en skapelseberättelse som är minst lika fantastisk som tanken att världen skapades på sju dagar av en trancendent super-varelse: först fanns inget. Och sedan exploderade det. Kan vi veta detta? Kunskap å sin sida är något helt annat. Du kan ha kunskap om hur man bygger ett hus eller hur man hittar i skogen. Men du utformar inga generella teorier som är universellt hållbara. Du måste anpassa din kunskap efter din kontext.
Vetenskapens högsta princip, det som i andra religioner brukar motsvaras av en gud eller tes är tron på att att människan med sitt överlägsna intellekt kan låsa upp universums alla gåtor och finna absoluta svar på alla frågor genom empiriska studier.
Men detta är ett antagande. Det är ett antagande att påstå att en penna kommer falla till golvet även det 4767:e gången du släpper den. Det är inget du vet. Du kan via en förklaringmodell (i det här fallet tyngdlagen) förklara varför pennan fallit varenda gång hittills, men du vet inte med full säkerhet att den kommer falla. Som alla folk i alla tider har vi kommit på en modell att förklara det som vi inte kan förstå oss på. Våra modeller kallas vetenskap, andras modeller kallas religion.
Människan har alltid varit en religiös varelse. Religionen behövs för att förklara det som vi själva inte kan förstå. Vetenskapen erbjuder oss svar på de frågor som vi i alla tider frågat oss själva. Den har en högsta princip, den har ritualer, den har tillochmed offer i form av djurförsök eftersom man enligt vetenskapen kommer kunna lösa alla världens problem genom att plåga ihjäl små djur.
Men om någon frågar dig: Hur stort är universum? Var tar det slut och vad finns bortom det slutet? Då har du ingen hjälp av vetenskapen, då är du en ensam och snurrig liten varelse i ett skrämmande stort universum som du aldrig någonsin kommer att förstå.
Vetenskap sägs ju vara själva motsatsen till religion, men man ska minnas att vetenskapen uppstod i en monoteistisk kontext och monoteistiska religioner har alltid haft en tendens att vilja bryta markant med den religiösa företeelse som varit rådande innan. Det handlar om en religiös revolution till skillnad från den långsama reformation som sker över århundradena i polyteistiska religioner. Det är därför inte konstigt att vetenskapen inte vill framställa sig som en religion.
Men vad är vetenskapen egentligen? Till skillnad från begreppet kunskap innehåller begreppet vetenskap en antydan om att det finns en absolut sanning. En sanning som man med förnuftets hjälp ska jaga fram och sätta fingret på. På detta sätt har vi idag fått en skapelseberättelse som är minst lika fantastisk som tanken att världen skapades på sju dagar av en trancendent super-varelse: först fanns inget. Och sedan exploderade det. Kan vi veta detta? Kunskap å sin sida är något helt annat. Du kan ha kunskap om hur man bygger ett hus eller hur man hittar i skogen. Men du utformar inga generella teorier som är universellt hållbara. Du måste anpassa din kunskap efter din kontext.
Vetenskapens högsta princip, det som i andra religioner brukar motsvaras av en gud eller tes är tron på att att människan med sitt överlägsna intellekt kan låsa upp universums alla gåtor och finna absoluta svar på alla frågor genom empiriska studier.
Men detta är ett antagande. Det är ett antagande att påstå att en penna kommer falla till golvet även det 4767:e gången du släpper den. Det är inget du vet. Du kan via en förklaringmodell (i det här fallet tyngdlagen) förklara varför pennan fallit varenda gång hittills, men du vet inte med full säkerhet att den kommer falla. Som alla folk i alla tider har vi kommit på en modell att förklara det som vi inte kan förstå oss på. Våra modeller kallas vetenskap, andras modeller kallas religion.
Människan har alltid varit en religiös varelse. Religionen behövs för att förklara det som vi själva inte kan förstå. Vetenskapen erbjuder oss svar på de frågor som vi i alla tider frågat oss själva. Den har en högsta princip, den har ritualer, den har tillochmed offer i form av djurförsök eftersom man enligt vetenskapen kommer kunna lösa alla världens problem genom att plåga ihjäl små djur.
Men om någon frågar dig: Hur stort är universum? Var tar det slut och vad finns bortom det slutet? Då har du ingen hjälp av vetenskapen, då är du en ensam och snurrig liten varelse i ett skrämmande stort universum som du aldrig någonsin kommer att förstå.
Din kropp är ett nöjesfält
I den fornnordiska religionen (aka. Asatro) fanns det många olika aspekter av den själsliga världen. Man hade känningar, förbannelser och andra sprirituella fenomen som gestaltade en själsig värld bortom det rent synliga. En sak skiljer dock den fornnordiska religionen ifrån många andra religiösa traditioner. Man hade inget begrepp som separerade kroppen från själen. Så vitt vi vet (och det är egentligen inte jättemycket man vet om fornnordisk religion eftersom de flesta källor vi har om religionen är författade efter kristnandet av norden) så gjorde man alltså inte skillnad på kropp och själ utan om man kom till Valhall efter döden, då var kroppen faktiskt i Valhall.
Vart vill jag komma med detta? Jo, här finns något vi kan lära oss som vi efter århundraden av inflytande från stoisism, gnostisism och andra grekiska filosofier viljat bortse ifrån: din kropp är en del av dig. Den definerar inte din identitet eller dina begränsningar men det finns ett samspel mellan sjäsligt liv och fysiskt liv. Våra kroppar är det närmsta vi kommer resten av skapelsen, vår absolut mest direkta kontakt med naturen. Din kropp är den enda ägodel som du kommer besitta under hela ditt liv.
Med en lycklig kropp är det lättare att må bra i stort. Kroppen är till för att användas och när du använder den på rätt sätt så kommer det göra att du mår bättre. Mat krävs t.ex. av kroppen och att äta god och nyttig mat gör oss lyckliga. Att äta onyttig mat gör oss kanske lyckliga för en kort stund men kommer i längden ge ett otillfredställande resultat. Kroppen vill även ha närhet, lagom med sömn och rörelse. Man behöver inte träna som ett tok för att märka de positiva effekterna av att motionera sin kropp. Genom att sätta in din "själ" i ett sammanhang av att vara bunden i en kropp med konkreta behov kan du finna egna lösningar på dina problem. Behandla din kropp med respekt.
PS. Saker som kroppen inte vill ha är t.ex. droger, raffinerat socker, andra gifter, kolesterol, för mycket (eller för lite) sömn, strålning, inaktivitet, etc etc.
Vart vill jag komma med detta? Jo, här finns något vi kan lära oss som vi efter århundraden av inflytande från stoisism, gnostisism och andra grekiska filosofier viljat bortse ifrån: din kropp är en del av dig. Den definerar inte din identitet eller dina begränsningar men det finns ett samspel mellan sjäsligt liv och fysiskt liv. Våra kroppar är det närmsta vi kommer resten av skapelsen, vår absolut mest direkta kontakt med naturen. Din kropp är den enda ägodel som du kommer besitta under hela ditt liv.
Med en lycklig kropp är det lättare att må bra i stort. Kroppen är till för att användas och när du använder den på rätt sätt så kommer det göra att du mår bättre. Mat krävs t.ex. av kroppen och att äta god och nyttig mat gör oss lyckliga. Att äta onyttig mat gör oss kanske lyckliga för en kort stund men kommer i längden ge ett otillfredställande resultat. Kroppen vill även ha närhet, lagom med sömn och rörelse. Man behöver inte träna som ett tok för att märka de positiva effekterna av att motionera sin kropp. Genom att sätta in din "själ" i ett sammanhang av att vara bunden i en kropp med konkreta behov kan du finna egna lösningar på dina problem. Behandla din kropp med respekt.
PS. Saker som kroppen inte vill ha är t.ex. droger, raffinerat socker, andra gifter, kolesterol, för mycket (eller för lite) sömn, strålning, inaktivitet, etc etc.
Religiös vegetarianism
En av de värsta handlingarna som en människa kan begå är ett godtyckligt mord på en individ som ingår i den egna gruppen. Om man sedan rör sig utifrån den egna gruppen mot allt mer perifera grupper så blir dödandet av dess medlemmar mer och mer tänkbart. Detta är viktigt inom t.ex. krigföring eller folkmord då den egna gruppen blir starkare och viktigare än tidigare samtidigt som andra grupper aktivt nedvärderas. Folkmordet i Rwanda är ett utmärkt exempel på vad människor kan vara kapabla av när deras grupptillhörighet är starkt avgränsad och satt i polemik mot en annan grupp.
Samma tankar spelar in när människor agerar mot djur. De djur som vi har en nära koppling till och får en relation med, som t.ex. sällskapsdjur kan vi inte i samma utsträckning tänka oss att döda för att få mat medan djur som vi aldrig sett däremot inte ger oss några samvetskval. Carol J. Adams (som bland annat skrivit "The Sexual Politics of Meat") betonar detta när hon ger exempel på sätt som djuruppfödare försöker att distansera sig själva från sina slaktdjur de föder upp genom att medvetet undvika att ge dem personliga namn eller utveckla relationer med dem. Hon skriver också att många uppfödare föredrar att skicka sina djur till slakt framför att slakta dem på gården för att slippa de samvetskval som det innebär att ta livet av djuren själva. Här visar hon tydligt på hur mötet kan skapa förståelse för "den andra". De mänskliga sfärerna hålls separerade från djurens och detta upprätthåller det institutionaliserade våld vi begår mot dem, genom att t.ex. äta deras kött.
Tankar om själavandring kan även de bidra till att minska människors våld mot djur eftersom utbytet av själar mellan olika sorters kroppar gör att kategorierna ”människa” och ”djur” blir mindre stela och man får inte samma grupptillhörighet som nämndes i första stycket. När väl denna tanke finns så kommer ofta andra, rent etiska argument in i bilden, som att det är fel att orsaka lidande till dessa varelser.
Jag tror inte att någon religiös tradition är ”bättre” på att motivera vegetarianism än någon annan, även om vegetarianism och veganism verkar vara mer vanligt förekommande i indiska än i västerländska traditioner. Det som i huvudsak spelar roll är de föreställningar om ansvar och grupptillhörighet som jag nämnt ovan. Så länge det finns en förståelse för djurs lidande och en respekt för dem som individer (oavsett hur detta är motiverat) så kommer detta att ge upphov till vegetarianism och veganism. Om motivationen till denna medkänsla är sekulär eller spirituell spelar ingen större roll. När väl respekten för andra levande varelser än mänskliga finns så är vegetarianism en helt logisk följd.
Om jag skulle säga att jag funnit en allmänmänsklig inställning eller trend som löper igenom världens religioner vad gäller vegetarianism kontra köttätande under mina religionsstudier så är det följande: Ätandet av kött är i allra högsta grad problematiskt för världens religioner och bör regleras av stränga restriktioner för att undvika orenhet. Om orenheten sedan ligger i vissa djur, eller särskilda kontexter där konsumtion av kött är fel varierar beroende på bakomliggande motivation till orenheten. Alla de religioner jag studerat har regler som gäller konsumtion av kött, men få reglerar ätandet av växter (inom de indiska traditionerna finns det grenar som undviker lök, svamp och vitlök), jag ser detta som ett tecken på att de flesta religiösa traditioner har uppfattat en spirituell fara med köttätande.
Själva studiet av religioner i det här syftet är intressant eftersom religion, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, är en reflektion av vår vårdsuppfattning och kan berätta en hel del om människans känslor och behov. jag skulle vilja påstå att det är rent ut sagt onaturligt att äta kött. Om det enligt världens religioner föreligger en spirituell risk med att äta kött så kan man även pstå att det rent sekulär föreligger stora hälsorisker med att äta kött. Speciellt om man tänker sig in i en situation likt den människan hade i sin utveckling då man var en asätare utan tillgång till eld.
Trikiner någon?
Samma tankar spelar in när människor agerar mot djur. De djur som vi har en nära koppling till och får en relation med, som t.ex. sällskapsdjur kan vi inte i samma utsträckning tänka oss att döda för att få mat medan djur som vi aldrig sett däremot inte ger oss några samvetskval. Carol J. Adams (som bland annat skrivit "The Sexual Politics of Meat") betonar detta när hon ger exempel på sätt som djuruppfödare försöker att distansera sig själva från sina slaktdjur de föder upp genom att medvetet undvika att ge dem personliga namn eller utveckla relationer med dem. Hon skriver också att många uppfödare föredrar att skicka sina djur till slakt framför att slakta dem på gården för att slippa de samvetskval som det innebär att ta livet av djuren själva. Här visar hon tydligt på hur mötet kan skapa förståelse för "den andra". De mänskliga sfärerna hålls separerade från djurens och detta upprätthåller det institutionaliserade våld vi begår mot dem, genom att t.ex. äta deras kött.
Tankar om själavandring kan även de bidra till att minska människors våld mot djur eftersom utbytet av själar mellan olika sorters kroppar gör att kategorierna ”människa” och ”djur” blir mindre stela och man får inte samma grupptillhörighet som nämndes i första stycket. När väl denna tanke finns så kommer ofta andra, rent etiska argument in i bilden, som att det är fel att orsaka lidande till dessa varelser.
Jag tror inte att någon religiös tradition är ”bättre” på att motivera vegetarianism än någon annan, även om vegetarianism och veganism verkar vara mer vanligt förekommande i indiska än i västerländska traditioner. Det som i huvudsak spelar roll är de föreställningar om ansvar och grupptillhörighet som jag nämnt ovan. Så länge det finns en förståelse för djurs lidande och en respekt för dem som individer (oavsett hur detta är motiverat) så kommer detta att ge upphov till vegetarianism och veganism. Om motivationen till denna medkänsla är sekulär eller spirituell spelar ingen större roll. När väl respekten för andra levande varelser än mänskliga finns så är vegetarianism en helt logisk följd.
Om jag skulle säga att jag funnit en allmänmänsklig inställning eller trend som löper igenom världens religioner vad gäller vegetarianism kontra köttätande under mina religionsstudier så är det följande: Ätandet av kött är i allra högsta grad problematiskt för världens religioner och bör regleras av stränga restriktioner för att undvika orenhet. Om orenheten sedan ligger i vissa djur, eller särskilda kontexter där konsumtion av kött är fel varierar beroende på bakomliggande motivation till orenheten. Alla de religioner jag studerat har regler som gäller konsumtion av kött, men få reglerar ätandet av växter (inom de indiska traditionerna finns det grenar som undviker lök, svamp och vitlök), jag ser detta som ett tecken på att de flesta religiösa traditioner har uppfattat en spirituell fara med köttätande.
Själva studiet av religioner i det här syftet är intressant eftersom religion, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, är en reflektion av vår vårdsuppfattning och kan berätta en hel del om människans känslor och behov. jag skulle vilja påstå att det är rent ut sagt onaturligt att äta kött. Om det enligt världens religioner föreligger en spirituell risk med att äta kött så kan man även pstå att det rent sekulär föreligger stora hälsorisker med att äta kött. Speciellt om man tänker sig in i en situation likt den människan hade i sin utveckling då man var en asätare utan tillgång till eld.
Trikiner någon?
Icke-handlande
De senaste dagarna har jag börjat se om alla Hayao Miyazakis filmer. Hans filmer har starka naturromantiska teman och hans huvudkaraktärer är ofta starka kvinnor. För er som inte vet något om Miyazaki så tipsar jag om Princess Mononoke eller Pom Poko, mer civilisationskritik än så blir det inte i tecknade filmer. Han är före detta marxist också, det gillar jag. Före detta alltså...
Men varför skriver jag om filmer och böcker och band som behandlar dessa frågor hela tiden? Jag antar att jag gillar att omge mig med kultur som uttrycker och förstärker mina egna ideal. Det är ju ingen annan som håller med mig (förutom Tor då) så jag söker all uppmuntran jag kan få i filmer och böcker. Jag tycker också om när jag får lite kreativ input i mina egna tankegångar och får nya saker att fundera kring... och på sista tiden så har det varit detta med att påverka.
Jag skrev ju om Quinns idéer om visioner kontra program. Det är en idealistisk inställning som är tilltalande men svår att omsätta i verkliga livet. Inget kommer bli bättre av att jag står här och tänker en massa positiva tankar. Men kanske finns det ändå en poäng att om de här frågorna om djur, natur och människans plats på jorden är något som vi talar om, skriver om, sjunger om och skriver böcker om så är det något som i allt större grad blir verkligt. Det blir i alla fall mer verkligt för mig och den främsta handling som jag känner att jag kan bidra med är tillbakadragande och icke-handlande.
Icke-handlande är en central idé inom Taoismen, en filosofi vars tankar om Tao (dvs. Vägen) har inspererat mig mycket. Om det är på något sätt som jag vill interagera med samhället omkring mig så är det med icke-handlande. Att inte delta i deras masshysteri, deras tävlingar eller deras traditioner. Jag vill inte köpa deras skit och jag vill inte spela deras spel. Jag vill inte dricka deras sprit och jag vill inte äta deras lik. Världen framstår som galen och människorna som bor i den minst lika galna. Om vi kan hitta en annan väg som leder bort från detta och till något bättre så har vi börjat på vad Quinn skulle kalla för en ny vision.
Det är vårt ständiga handlande och vår ovilja placera våra liv i ödet/guds/taos händer som leder oss ner i skiten. Medan samhället snurrar fortare och fortare så nöts både vi som är en del av det och jorden som hela karusellen livnär sig på långsamt ner. Vi måste ta ett steg ur och minska takten.
Icke-handlande är inte enligt mig passivitet, det är inte ens pacifism. Det är att skita fullständigt i deras idéer, hitta våra egna och leva efter dem.
Avveckling och fred.
Men varför skriver jag om filmer och böcker och band som behandlar dessa frågor hela tiden? Jag antar att jag gillar att omge mig med kultur som uttrycker och förstärker mina egna ideal. Det är ju ingen annan som håller med mig (förutom Tor då) så jag söker all uppmuntran jag kan få i filmer och böcker. Jag tycker också om när jag får lite kreativ input i mina egna tankegångar och får nya saker att fundera kring... och på sista tiden så har det varit detta med att påverka.
Jag skrev ju om Quinns idéer om visioner kontra program. Det är en idealistisk inställning som är tilltalande men svår att omsätta i verkliga livet. Inget kommer bli bättre av att jag står här och tänker en massa positiva tankar. Men kanske finns det ändå en poäng att om de här frågorna om djur, natur och människans plats på jorden är något som vi talar om, skriver om, sjunger om och skriver böcker om så är det något som i allt större grad blir verkligt. Det blir i alla fall mer verkligt för mig och den främsta handling som jag känner att jag kan bidra med är tillbakadragande och icke-handlande.
Icke-handlande är en central idé inom Taoismen, en filosofi vars tankar om Tao (dvs. Vägen) har inspererat mig mycket. Om det är på något sätt som jag vill interagera med samhället omkring mig så är det med icke-handlande. Att inte delta i deras masshysteri, deras tävlingar eller deras traditioner. Jag vill inte köpa deras skit och jag vill inte spela deras spel. Jag vill inte dricka deras sprit och jag vill inte äta deras lik. Världen framstår som galen och människorna som bor i den minst lika galna. Om vi kan hitta en annan väg som leder bort från detta och till något bättre så har vi börjat på vad Quinn skulle kalla för en ny vision.
Det är vårt ständiga handlande och vår ovilja placera våra liv i ödet/guds/taos händer som leder oss ner i skiten. Medan samhället snurrar fortare och fortare så nöts både vi som är en del av det och jorden som hela karusellen livnär sig på långsamt ner. Vi måste ta ett steg ur och minska takten.
Icke-handlande är inte enligt mig passivitet, det är inte ens pacifism. Det är att skita fullständigt i deras idéer, hitta våra egna och leva efter dem.
Avveckling och fred.
Religion, agnosticism och primitvism
Vad är religion och vad behöver vi det till egentligen?
Religion är en förklaringsmodell för verkligheten. Det är människans sätt att ordna naturens kaos och alla frågor som vi inte kan få svar på i ett lättbegripligt system. På detta sätt skapas det som man brukar kalla kultur. Uppfattningar om rent och orent, rätt och fel och förklaringar till de stora livsfrågorna som var vi kommer ifrån och vad vårt syfte är har oftast sitt ursprung i religiösa uppfattningar.
Man kan tänka sig att det som skiljer religionen från vetenskapen är att den är irrationell och grundad på tro (det vill säga antaganden). Men denna åtskillnad är inte så lätt att göra som man först vill tro. Grunden till all vetenskap är nämligen antaganden. Om du släpper en penna så kommer den antagligen att falla till marken tio gånger av tio. Men du besitter ingen absolut kunskap som gör att du kan utfärda en regel att pennor alltid faller till marken när man släpper dem, du baserar din världsbild på antaganden även om du använder dig av emperi.
Så länge de förklaringar vi tar fram genom våra antaganden (som t.ex gravitationslagen) känns relevanta för oss och förklarar det vi vill ha förklarat spelar det egentligen ingen roll om vårt svar är rätt eller inte. Vad som istället spelar roll är hur vi använder våra idéer och antaganden.
Om ditt antagande är att gud hatar bögar och du använder detta som ett argument för att homosexuella inte ska få gifta sig så är du uppenbart en idiot. Du har ingen kunskap om guds existens eller hans/hennes åsikter om homosexuella. Så lägg ner.
Ett exempel på kunkapens relevans: Idag säger vi oss veta att stjärnorna är bollar med gas som befinner sig... sjukt långt bort. Är det en relevant kunskap? Vore det inte mer relevant att kunna navigera efter stjärnorna även om man tror att dessa är gudar, eldflugor eller vadsomhelst egentligen? Om man sedan till hjälp för att minnas stjärnbildernas förflyttningar och relationer till varandra bygger upp myter kring dessa så är detta relevant kunskap. Mer relevant än deras exakta avstånd till jorden eller hur lång tid det tar för deras ljus att ta sig hit.
Vi vill gärna tro att vi idag inte behöver använda oss av religion eller religionsliknande föreställningar för att forma en uppfattning av världen. Men vetenskapen kan omöjligt svara på några av de största frågorna människor har ställt sig i alla tider. Om vi tar exemplet med männsikans ursprung och antar att det är ett vetenskapligt faktum att människan utvecklats från apor så är det egentligen inte mycket till hjälp för den människa som försöker förstå sig själv och sin plats i världen. Man kan tolka evolutionismen som att människan kom från djurriket och därmed är en del av dem men man kan lika gärna anse att människan utvecklats över djurens nivå och därför står över andra varelser.
Vi vet så fruktansvärt mycket idag. I skrivande stund så står jag i ett bibliotek fullproppat med vetenskapliga böcker men ändå så känner jag inte att människan än besitter den mest grundläggande kunskapen som finns: hur ska vi leva? Det är uppenbart att vårt sätt att leva inte befinner sig i harmoni med varken vår egen natur eller vår plats i ekosystemet. Vi är ute och simmar på så djupt vatten att vi själva inte inser det, och det kommer ingen empirisk vetenskap i hela världen kunna ändra på.
Prometheus
Prometheus var den titan i grekisk mytologi som stal elden från gudarna och gav den till människorna. Det var nämligen så att hans bror Epimetheus uppgifter att ge positiva egenskaper åt alla skapelsens djur men när man kom till människan så fanns det inga egenskaper kvar. Prometheus som tyckte att människan var överlägsen alla andra djur gav dem därför elden som antagligen ska ses som en symbol för kultur, teknologi och makt över naturens vilda krafter. Detta såg grekerna som ursprunget till all konst och vetenskap. För sitt illdåd blev Prometheus fastbunden vid en klippa där en örn ständigt hackade på hans lever.
Som om detta inte var nog så var det i samma sväng som gudarna skapade Pandora med den berömda asken och skickade ner henne på jorden. Sen blev det mest trisst och tråkigt hela tiden.
Jag hörde på TV att idag så experimenterar man med att föda upp genmanipulerad lax i stora fiskodlingar trots att det antagligen skulle leda till ekologisk katastrof om en enda av dem hamnade i vilt vatten.
Vissa lär sig då aldrig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
