Här kan man säga att det finns två grundläggande sätt att uppfatta tiden, plus en del variationer. Man kan antingen se historien som en tidslinje som löper från skapelse till slut, detta sätt att tänka kring tiden är till exempel vanlig inom monoteistiska religioner där en skapande Gud har en plan med sin skapelse. Detta är alltså den uppfattning som präglar modernt tänkande kring historien, det är enkelt att se på vårt sätt att räkna år. Vi går från år noll då vår antagna frälsare föddes och frammåt. Det finns inget bakåt och ingen chans att vi helt plötsligt skulle finna oss själva tillbaka i skapelsens början. Det enda vi har att se fram emot är slutet, domedagen. Ja, och sen allt skoj som man kan ha på vägen dit förstås...
Denna syn resonerar med våra idéer om utveckling och teknologiska framsteg. Vi räknar kallt med att alla förändringar som sker och alla nya saker som uppfinns bygger mot ett mål. En del saker kanske är mindre bra än andra men i det stora hela så uttrycker denna teknologiska utveckling människans förverkligande, det är vägen fram till den slutgiltiga punkten för Guds plan, en plan där människan är skapelsens krona - skapad i Guds avbild som hon är. Men när tiden är slut så är den verkligen slut. Ingen mer existens på jorden.
Mot detta kan vi ställa den cirkulära tidsuppfattningen, en uppfattning som är vanlig i många polyteistiska religioner t.ex. asatron men kanske allra främst inom hinduism. Här saknar vi en definitiv tidpunkt för skapelsens uppkomst och även om det finns en domedag inplanerad så leder denna oftast till en ny början. När Shiva dansat sin sista dans kommer Vishnu att vakna där han vilar i världshavet och Brahma kommer födas ur hans navel och skapa en ny värld. Sen börjar vi om. Gudarna inblandade har ingen plan med det de gör utan det handlar mer om en lek, ett spex.
Man kan fråga sig vilken inverkan det skulle få att applicera denna tankegång på ett globalt plan på samma sätt som den monoteistiska historiesynen idag är inkorporerad i västerländskt tänkande. Kanske skulle vi finna oss mer ödmjuka inför skapelsen om vi inte ser oss som dess absoluta krona? När jag tittar på Life after people så är det hinduismens historiesyn som kommer till mig. Vi var inte först här, det har funnits liv under sånna enorma tidsrymder att vi inte kan greppa det, och livet kommer att fortsätta även när vi försvunnit. Så om du känner att hela klimatkrisen har en apokalyptisk prägel så är det egentligen bara för att du är fast i ett kristet tänkande. Jorden kommer att överleva, livet kommer fortsätta. Kanske inte för människan, men för planeten. Civilisationens undergång kommer inte vara början på slutet, utan början på nånting nytt.
