Med detta vill jag alltså säga att det som verkligen gör hardcore lockande är någonting som ligger utanför musiken. En attityd, ett budskap eller ett sätt att göra saker. Jag tror därför att det är dessa saker som vi behöver titta på när vi frågar oss varför det fortfarande är så ont om tjejer inom hardcorescenen. Jag utger mig inte från att ha alla de rätta erfarenheterna i det här resonemanget och helst skulle jag därför vilja få kommentarer på denna analys av tjejer, personer involverade i andra scener än hardcorescenen, personer som var med i scenen på 90-talet etc. Mer debatt i harcorescenen är the way to go.
När jag i somras grävde ner mig i frågan om varför könsfördelningen ser ut som den gör i scenen så kom jag tillslut fram till en tes när jag vände på frågeställningen. Istället för att fråga mig varför hardcore inte verkar attrahera tjer så började fundera kring varför hardcore egentligen attraherar killar? Jag tror att svaret finns inom våra tillämpningar av maskulinitet.
Det finns få arenor för män att på ett accepterat sätt leva ut sina känslor, vilka känslor det än må vara. Visst har det hänt saker som fört oss bort från ett stoiskt manligt ideal under de senaste decenierna men vi är ännu långt ifrån att ha en syn på manlighet som tillåter en man att visa sig sårbar. Jag tror att vi alla bär på säckvis av uppdämd skit; ilska, sorg, smärta. Hardcore är vårt sätt att kanalisera de uppdämda känslorna och den frustration som vi som ungdomar upplever. Jag tycker att det lyser igenom rätt starkt att många killar inom scenen upplever en osäkerhet och bär på saker som de inte tillåts prata om eller inte har verktyg att hantera. Istället släpper vi ut vår frustration till tonerna av en musik som specialiserat sig på att gestalta utanförskap genom en virvelvind av musikalisk energi.
Var annars skulle detta beteende mellan män vara allmänt accepterat?Det var det som jag som tonåring såg fram emot allra mest när det vankades hardcorespelning på Skylten. Det var energin i musiken och upplevelsen kombinerat med den utmanande motkulturen. Zines med konstiga idéer, infobord med konstiga grejer som man inte ens kunde köpa på Blue Fox. Sånt som idag reducerats till att band säljer sin merch. Snacket på scen går inte djupare än att uppmana oss att köpa denna merch. Allt för ofta får man gå hem med ett tomt bröst och sätta sig och lyssna på H20 för att få upp peppen på hardcore igen.
Med andra ord: hardcore är en sjukt tråkig scen och det är bara vi känslosuktande, testosteronstinna och i det fördålda sårade killar som fortfarande kan få ut något meningsfult av musiken. Detta tror jag också kan påverka till vilken grad tjejer väljer att engagera sig. Det förvånar mig inte det minsta att tjejer inte finner någon mening i hardcorescenen så som den ser ut idag. Och om man inte finner en djupare mening så kommer man inte heller att engagera sig i de instutitioner som driver hardcorescenens utveckling allra tydligast: band, arrangörsföreningar, skivbolag etc. Detta tjänar till att återföda det manliga tolkningsföreträdet inom scenen och skapar en ond cirkel där vi skapar en form av hardcore som är homogen och ganska tråkig. Tjejer som söker hård musik kan lika gärna lyssna på Bring Me the Horizon eller andra band som finns lättare tillgängliga så länge hardcore återskapas som en scen för och av killar.
Missförstå mig rätt: hardcore är en sjuk pepp och utgör fortfarande en höjdpunkt i vardagen av plugg, jobb och måsten. Men jag undrar lite vad vi egentligen har att erbjuda i dagens enorma informationsflöde och globaliserade ungdomskultur. Är vi fortfarande utmanande och extrema eller är vi bara en i mängden av subkulturer?
