Svettiga män gör saker tillsammans

Jag köper inte att hardcore är en extrem musikstil. Min morsa lyssnar på Millencolin och Hammerfall och redan för fyra år sedan kunde man ganska ofta se Hatebreed på ZTV, något som jag ser på ett tydligt tecken på en normförskjutning när det gäller vad som är extremt och inte. Även om vi inte kryper närmare mainstream-kulturen så breddas denna mainstream-fåra ständigt. Det som gör hardcore extremt är snarare kulturen runt omkring och budskapet. Jag tror att det är detta som tilltalat folk under de senaste decenniernaoch som tilltalar till en viss del än idag. När punk och hardcore kom var det nytt och spännande, en slags musik som aldrig hörts tidigare, i alla fall om man får tro de ungdomar som intervjuas i The Decline of Western Civilization.

Med detta vill jag alltså säga att det som verkligen gör hardcore lockande är någonting som ligger utanför musiken. En attityd, ett budskap eller ett sätt att göra saker. Jag tror därför att det är dessa saker som vi behöver titta på när vi frågar oss varför det fortfarande är så ont om tjejer inom hardcorescenen. Jag utger mig inte från att ha alla de rätta erfarenheterna i det här resonemanget och helst skulle jag därför vilja få kommentarer på denna analys av tjejer, personer involverade i andra scener än hardcorescenen, personer som var med i scenen på 90-talet etc. Mer debatt i harcorescenen är the way to go.

När jag i somras grävde ner mig i frågan om varför könsfördelningen ser ut som den gör i scenen så kom jag tillslut fram till en tes när jag vände på frågeställningen. Istället för att fråga mig varför hardcore inte verkar attrahera tjer så började fundera kring varför hardcore egentligen attraherar killar? Jag tror att svaret finns inom våra tillämpningar av maskulinitet.

Det finns få arenor för män att på ett accepterat sätt leva ut sina känslor, vilka känslor det än må vara. Visst har det hänt saker som fört oss bort från ett stoiskt manligt ideal under de senaste decenierna men vi är ännu långt ifrån att ha en syn på manlighet som tillåter en man att visa sig sårbar. Jag tror att vi alla bär på säckvis av uppdämd skit; ilska, sorg, smärta. Hardcore är vårt sätt att kanalisera de uppdämda känslorna och den frustration som vi som ungdomar upplever. Jag tycker att det lyser igenom rätt starkt att många killar inom scenen upplever en osäkerhet och bär på saker som de inte tillåts prata om eller inte har verktyg att hantera. Istället släpper vi ut vår frustration till tonerna av en musik som specialiserat sig på att gestalta utanförskap genom en virvelvind av musikalisk energi.

Var annars skulle detta beteende mellan män vara allmänt accepterat?

Det var det som jag som tonåring såg fram emot allra mest när det vankades hardcorespelning på Skylten. Det var energin i musiken och upplevelsen kombinerat med den utmanande motkulturen. Zines med konstiga idéer, infobord med konstiga grejer som man inte ens kunde köpa på Blue Fox. Sånt som idag reducerats till att band säljer sin merch. Snacket på scen går inte djupare än att uppmana oss att köpa denna merch. Allt för ofta får man gå hem med ett tomt bröst och sätta sig och lyssna på H20 för att få upp peppen på hardcore igen.

Med andra ord: hardcore är en sjukt tråkig scen och det är bara vi känslosuktande, testosteronstinna och i det fördålda sårade killar som fortfarande kan få ut något meningsfult av musiken. Detta tror jag också kan påverka till vilken grad tjejer väljer att engagera sig. Det förvånar mig inte det minsta att tjejer inte finner någon mening i hardcorescenen så som den ser ut idag. Och om man inte finner en djupare mening så kommer man inte heller att engagera sig i de instutitioner som driver hardcorescenens utveckling allra tydligast: band, arrangörsföreningar, skivbolag etc. Detta tjänar till att återföda det manliga tolkningsföreträdet inom scenen och skapar en ond cirkel där vi skapar en form av hardcore som är homogen och ganska tråkig. Tjejer som söker hård musik kan lika gärna lyssna på Bring Me the Horizon eller andra band som finns lättare tillgängliga så länge hardcore återskapas som en scen för och av killar.

Missförstå mig rätt: hardcore är en sjuk pepp och utgör fortfarande en höjdpunkt i vardagen av plugg, jobb och måsten. Men jag undrar lite vad vi egentligen har att erbjuda i dagens enorma informationsflöde och globaliserade ungdomskultur. Är vi fortfarande utmanande och extrema eller är vi bara en i mängden av subkulturer?

HC>DIY>DA>A

För de allra flesta människor kommer hardcorekulturen aldrig att få någon större betydelse. De allra flesta kommer överhuvudtaget aldrig höra talas om den, men det betyder inte att hardcore inte kan vara revolutionärt. Dels är det ett forum för radikala idéer som sedan förhoppningsvis kan spridas utanför scenen, lite som radikala djurrättstankar spreds utifrån hardcorekulturen på 90-talet. Men hardcore är också en arena där vi kan utforska nya förhållningssätt till varandra och prova nya organisationsformer. Det är ett utrymme som vi själva kontrollerar och på så sätt kan hardcore tjäna som en form av minirevolution. Precis som en liten strejk på ett visst företag inte omstörtar hela systemet men fortfarande är viktig för de inblandade individernas uppfattning om rådande maktförhållanden så kan hardcore hjälpa oss ändra vår egen världsbild och våra förhoppningar om vad vi tror är möjligt.


Utmaningen för dagens hardcorerörelse ligger tyvärr ett steg längre bak eftersom vi idag överhuvudtaget verkar sakna en ambition att vara ett alternativ till konsumtionssamhällets kulturformer. Vi verkar nöja oss helt och fult med att vara passiva konsumenter av en subkultur istället för att vara deltagande individer i något som ständigt skapas och återskapas.

Deltagandet på gräsrotsnivå är det som gör hardcorescenen speciell. Så länge det är vi som hardcorekids som bestämmer vad som är bra och inte, vad som är hardcore och inte så har vi makten att påverka vår scen. Vi väljer vilka band vi stöttar och inte, men det handlar inte bara om en liten egen minimarknad. Det handlar om det aktiva deltagandet i att skapa den kulturupplevelse som man "konsumerar". Som jag ser det är hardcore bara hardcore så länge vi själva har detta handlingsutrymme och inte låter företag eller medier diktera för oss vad hardcore innebär eller vad vi bör lyssna på. Detta handlingsutrymme som DIY-kulturen erbjuder oss ser jag som en form av direkt aktion. Direkt aktion förknippas ofta med att hitta på något olagligt men i själva verket handlar direkt aktion om att handla utan ombud vilket är vad DIY handlar om. Direkt aktion kan vara att anlägga en grönsaksodling på hyreshusets tak eller skapa en subkultur lika väl som att bränna nån idiots bil eller krossa en fönsterruta. I det långa loppet kan även dessa "icke våldsamma" former av direkt aktion vara en större känga mot samhället än de former som betraktas som "våldsamma". Genom att anlägga en odling på sitt tak kan man lära fler människor att odla sin egen mat vilket i längden kan göra dem mindre beroende av att löneslava för sin överlevnad. I sig självt kommer detta inte att leda till någon "revolution" men det innebär att förändra någons världsbild. Mat går från att vara något man betalar för i affären till något som växer ur jorden.

Den hardcorekultur jag vill se bygger med andra ord på ett medvetet tänkande kring direkt aktion och vill utmana det övriga kulturetablisemangets upplägg. Det är en kultur som vill förändra människors världsbild och visa på att det är möjligt att tillsammans åstakomma saker som man inte trodde var möjligt.

Slutligen så menar jag att vi, om vi organiserade oss på ett sånt här sätt, oavsett om vi ville det eller inte, skulle organisera oss anarkistiskt. En platt rörelse som arbetar utifrån direkt aktion för att utmana samhället är enligt mig så anarkistiskt som det går att bli.

Men frågan är ju: vill vi verkligen förändra? Har vi ambitionen att hardcore ska vara något mer än ännu en subkultur med en viss klädstil och en egen liten marknad där pengar cirkulerar fram och tillbaka för att skapa demos, zines och t-shirts som slutprodukter? Eller vill vi ha en annan slutprodukt? Kan vi tänka så långt? Vill vi tänka så långt i dagsläget?

Ang. ungdomskultur och Chinabiografen

Ett öppet brev till Jönköpings kommun.

Några år efter tonårens slut blickar man tillbaka med nya ögon och tänker på vad som hade varit om inte om hade vart. Om jag aldrig fått den den första replokalen på Skylten när jag var femton så hade mitt första band antagligen runnit ut i sanden snabbare än vad det gjorde, jag hade aldrig lärt känna de vänner som idag är min familj. Istället hade jag väl försökt döva ungdomstristessen på samma sätt som de flesta av mina jämnåriga kamrater, ett sätt som för mig tedde sig oändligt meningslöst jämfört med den lilla guldklimp jag hade hittat i form av Linköpings underjordiska musikscen. Det var hip-hop, electronika, punk, pop, hardcore och metal som fyllde mina nätter istället istället hembränt och langad folköl. Med åren fick engagemanget för musiken nya uttryck och ledde till en personlig utveckling när jag lärde mig spela in musik, arrangera spelningar, sköta en förening och arbeta i en grupp med stora ambitioner och små medel.

Alla kan inte finna samma väg som mig. Alla tilltalas inte av musik eller knyppling eller innebandy, men alla ungdomar, varenda en behöver något. Alkohol är inte en hobby, det är ett sätt att döva tristess och meningslöshet. Ungdomar med en mening i livet kommer att finna andra vägar än droger och meningslös kriminalitet.

Ungdomskultur handlar om mer än att vi drar oss in i det sista för att växa upp och som fortfarande inte vill gå på krogen ska ha något att göra med vår tid. Det handlar om att bygga upp morgondagens människor till drivna personer som inte drar sig för att tänka själv och ta tag i saker man tycker är viktigt. Det gäller att skapa en aktivitet som bryter det mönster av passiv kulturkonsumtion som dominerar dagens kulturella utveckling.

Därför hoppas vi i Linköping VSE att Jönköpings kommun ordnar nya lokaler åt Jönköping hardcore och de andra kulturorganisationer som idag huserar på Chinabiografen i Jönköping.

Vänligen
LInköping VSE

Vad är kultur?

Det är en fråga som man ställs inför samma ögonblick som man börjar studera antropologi (studiet av människan som kulturell varelse). Min egen definition av kultur är att kultur är alla de aspekter av det mänskliga livet som vi själva skapar. Att vi äter mat är något naturligt, något som vi måste göra. Men vad vi anser vara mat eller hur och med vilka vi äter den är en kulturell fråga.

En konvetionell uppfattning av kultur är att en kultur = ett folk = en nation, vilket är en grov förenkling. Människan (och då främst enkelspåriga människor som t.ex. moderater) är mycket för förenklingar och tankar kring mångkultur har därför ofta fått dras med en liknelse av en mosaik, där flera distinkta kulturer lever sida vid sida. De flesta antropologer anser dock att kultur är ett mycket mer flytande begrepp som nästan inte går att prata om i singular eftersom det är så svårt att isolera "en kultur".

Detta gör moderaternas förslag om kontrakt för invandrare ännu mer befängt. Det räcker inte med att de i sina uttalanden säger att detta kontrakt ska kunna upprätthållas genom att man gör inskränkningar i bidrag och därmed späder på den gamla nasse-myten om att alla invandrare går på bidrag. Man visar också en stor okunnighet om kulturens väsen. Moderaterna lyckas som vanligt ge mig nassevibbar.

Förresten: Den etymologiska betydelsen av kultur är "odling" vilket gör begreppet "agriculture" (jordbruk) mycket lättare att förstå. Jordbruk är det mänskliga sätt att leva som kräver ständig expension under våld eller hot om våld. Mer om detta i den gamla inlägget "Kontrarevolution".

Gott och ont och andra sagor

När man börjar identifiera sig själv med skurkarna i de filmer man ser så är det ju ofrånkomligt att det börjar ringa varningsklockor i huvudet. Men så här långt in i den postmodernistiska eran måste vi väl kunna enas om att det inte finns någon objektiv ondska utan att vad som ses som gott och ont är socialt konstruerat. Så hur kommer det sig då att det är just skurkarna som är de onda? Att studera konstnärliga uttryck kan vara ett bra sätt att närma sig en förståelse kring hur en särskild kultur tänker kring ett visst fenomen (i det här fallet ondska) och därför tänkte jag göra en kort analys av hur ondska porträtteras i västerländsk film.

Typexemplet på en skurk är egoisten. Karaktären som vill ha mer makt för sig själv, vilket i många fall betyder mer pengar. Men även karaktärer som strävar efter mer för sig själva kan klara sig undan skurkstämpeln och istället hamna i det goda laget. Den främsta anledningen till detta tror jag har att göra med de medel som brukas. Om Jönssonligan hade skjutit, hotat och rånat folk hade de inte varit samma glada gäng alls och ingen sitter väl och hoppas att George Cloney ska torska i Oceans Eleven? Vilka medel man brukar för sin strävan är därför högst relevant. Att spränga planeter och vara en allmän taskmört som Darth Vader är ju typiskt inte OK, medan Robin Hood är en solklar hjälte.

Den andra, mer intressanta, sortens skurk är den antihumanitära skurken eller kaos-skurken. Det är en karaktär som inte gör det han gör för att vinna något utan för att förverkliga sina idéer. Här får vi en tydlig lektion i vad som ses som normalt och inte i samhället. Liam Neesons karraktär i Batman Begins och Bartelby i Dogma är utmärkta exempel på denna karaktär. De vill inte ha något. De tycker bara att människor är en jävla ohyra som bara förstör allt de kommer i kontakt med. Här spelar det alltså ingen större roll vilka medel som används då själva målet går emot vad som uppfattas som gott i vårt samhälle. Att vilja utplåna hela existensen är aldrig ok oavsett hur smärtfritt det genomförs.

Här hittar vi en intressant joker i leken, nämligen V från V för Vendetta, en karaktär som dödar folk och spränger saker i luften för en idé som skiljer sig radikalt från det övriga samhället. Det är inte konstigt att denna film sticker ut med tanke på att orginalserien som filmen grundar sig på är skriven av anarkister och att den utspelar sig i ett fascistiskt samhälle.

Men för att återvända till saken. Kaos-skurken har en radikal idé som utmanar samhället. Han rubbar ordningen och går utanför lagen för det han tror på. Han är oftast en mer skrämmande karaktär än egoist-skurken då denna egentligen enbart använder sig av fel medel och inte ifrågasätter samhällets grundvalar på något sätt. Egoism är ju något som uppmuntras i samhället så konflikten handlar i grunden om taskiga tillvägagångssätt. Men en karaktär som avskyr städer eller som hatar människor, vad gör man med en sån? Ofta erbjuds dessa skurkar någon form av försvarstal under filmens slutskede där de förklarar sin ideologi, hur kaoset de skapar i slutändan ska leda till något bättre än det som var innan eller hur kaos i själva verket är skapelsens egen natur. Om du har läst 1984 av George Orwell kanske du minns en scen i början där de anställda på ministeriet ägnar sig åt "2minuters-hatet" där samhällets fiende får lägga fram sina genomskinliga argument för att kunna bli hånad, hatad och nergjord. Han är ond och hans argument behöver inte ens bemötas, han måste bara bekämpas.

Människans eviga kamp mot kaoset fortsätter. Kulturens och ordningens väktare gör en ny insats för att befästa de värden som vår civilisation står för och stävjer det vansinniga kaoset som ständigt hotar att krossa det mänskliga projektet. Det slingrande kaos av död, födelse, eld och vatten som vi nästan lyckats glömma att vi själva en gång kom ifrån.

Därför är vi skurkarna i det spektakel som samhället målar upp för era ögon. Vi vill rubba ordningen. Vi gör det inte för att vi kommer att bli måttlöst rika på det utan för att vi tror på att det är rätt. Oavsett om "vi" är djurrättsaktivister, arga danska invandrarungdomar eller muslimska "terrorister" så kommer vi att bli dragna över samma kam och bli behandlade på samma sätt: först hånade och sedan bekämpade innan vi till slut kan bli accepterade. Kulturen kommer att fortsätta att reproducera bilder av ondskan som något skrämmande annorlunda och kaotiskt och de människor som kan knytas till dessa attribut kommer att ses som onda. En enkel Hollywoodrulle har ju egentligen inget att vinna på att problematisera begrepp som ondska. Kanske suddar man lite kring linjerna, men att angripa själva kategorin är inte tänkbart.

Jag skulle återigen vilja tipsa om Hiayo Miyazakis filmer, t.ex. Det levande slottet, Princess Mononoke eller Spirited Away. Helt underbara skapelser som kan hylla kaos och där karaktärer kan vandra oberört mellan gott och ont eller där ondska ibland inte existerar överhuvudtaget. Annars så skulle jag vilja se mer skurkar i stil med Krambjörnarnas nemesis som bara vill täcka skogen med betong. Det är fan ondska om nått.

Skivtipset

Det finns hardcoreband som man blir lite skraj för. Man hör rykten om vilka hårda badass-snubbar de är men när man träffar dem är de riktiga slappon som bara vill röka gräs och lyssna på metal. Hip-hopare däremot vet man aldrig vart man har. Det kan vara en hel massa snack eller så kan det helt enkelt vara som de säger att de rakt upp och ner är hårda som granit.

Så när den hårdaste av de hårda och argaste av de arga kommer med en ny skiva får man allt ta och leta skyddsrum för fy fan vilket plöj det kan bli. Immortal Techniques nya skiva är hårdare och mer politisk än resten av min skivsamling mixad och destillerad. Att man som rappare vågar göra så djupt teoretiska och politiska låtar som t.ex. nya skivans Open Your Eyes är riktigt starkt och något som Immortal Technique klarar galant. Han för in sin tolkning subkulturen i sin kritik mot det kapitalistiska samhället på ett sätt som borde få de flesta crustare att blekna av avvund. Trots en hård image så tappar han aldrig kontakten med verkligheten. Man får en äkta känsla genom hela skivan.

Som vit medelklass svensk kan jag tycka att det ibland är svårt att relatera till revolutionär gangstahiphop (som t.ex. Dead Prez), men när Immortal Technique lägger fram sin ideologi så talar han till alla som är offer för det världsomspännande system av förtryck och korruption som vi lever under. Istället för att fokusera på hudfärg siktar han på en gemenskap som dras från klasstillhörighet och gemensamma intressen. När han på nya skivan, i låten "Harlem Renaissance" talar om hur vi måste se efter våra egna samhällen så tänker jag direkt på hur vi inom punk, hardcore eller vilken annan rörelse som helst måste vara nog med vart våra pengar tar vägen och se till att vi återinvesterar dem i vår egen kultur så att den kan överleva utan att bli en del den kommersialiserade mångkulturen och sakta urholkas.

Immortal Technique kommer till Lund den 25 september och om jag vågar ska jag ta mig dit.

Turism

När jag grävde igenom mitt förråd i morse så hittade jag en gammal anteckningsbok från min andra resa till Sri Lanka. I den finns en text om turism som är inspirerad av texter som jag läste när jag pluggade socialantropologi. Jag tänkte se om den fortfarande håller måttet.

Turism - att upptäcka nya, spännande människor, kulturer och platser för att sedan långsamt ta livet av dem.

Jag har under de senaste åren blivit mer och mer kritisk gentemot företeelsen turism. Till en början var det bara min egen olust inför att vara så distinkt skilld från det man försöker uppleva. Det är alltid något, en hotellmur, ett bussfönster eller min plånbok som skiljer mig från det som är tänkt att jag skulle betrakta. Jag lärde mig inget om Jamaica i baksätet av en taxi. Ingenting om Kina fanns att lära sig i hotell-lobbyn. Turismens tanke verkar vara att livet bäst betraktas på lite avstånd, man letar upp sitt mål, fotograferar det och sen sätter man sig i bussen och drar på AC:n igen.

För livet för en turist ska varken vara farligt eller jobbigt. Att livet faktiskt är farligt och jobbigt är inget som spelar någon roll om man sitter inne på tillräckligt mycket pengar.

Och där har vi ytterligare en stöttesten. Jag har alltid hatat att bli särbehandlad på grund av min hudfärg eller på grund av att det på grund av den antas att jag har pengar. Pengar som man kan klämma ur mig om man smörar lite. Köp min skit, bwana.

Det leder mig in på ytterligare en punkt som jag skrev om när jag studerade Socialantropologi. Det antas nämligen att man genom sin turism bidrar till landets och folkets ekonomi genom att pumpa in pengar. Frågan är dock vilka industrier man göder och vad som händer när turismen försvinner. För så länge turismen ser till att det finns gott om hotell, souvenir-affärer och prostituerade så kan man säkert hålla ett land flytande på så sätt. Men vad finns kvar när turisterna dragit vidare till nästa exotiska resmål?

Det finns också en aspekt av vad som händer med självakulturen och dess mening när den plötsligt blir ett objekt för turism. Det som händer då är att kulturen/naturen slutar existera för sin egen del och istället har syftet att dra i pengar från turisterna. Det betyder också att man kan ändra på företeelsen hur mycket man vill för att glädja turisterna. En ritual som genomfördes en gång om året kanske börjar genomföras en gång i veckan för att stammens överlevnad beror på turisternas finansiering. När dessa sen försvinner så finns det bara ett tomt skal kvar. Turismen förvandlar på så sätt natur och kultur till handelsvaror som förlorar sin mening om de inte längre drar in pengar. Man har trots sina goda intentioner ändrat företeelsens essens i grunden.

Turism är offensiv konsumtion och går därför tvärt emot alla de ideal som jag vanligen står för. Om jag vägrar kompromissa med mina ideal hemma, varför skulle jag då göra det när jag befinner mig på resande fot? För att jag är mer utsatt när allt är främmande? Är det för att jag söker bekvämlighet då hemmet är långt borta? Är jag så rädd för att lägga mitt liv i gudarnas händer? Är jag så skygg inför något så naturligt som fara?

Tursim återskapar den ordning av rik - fattig och vitt - svart som är ett arv från imperialismen. Och egentligen så har inte mycket förändrats. Den välfärd som eventuellt skapas i svallvågorna av turismen sker på rika, vita turisternas villkor och alla dessa investeringar har som huvudsakligt syfte att tjäna deras egna höga nöje. Ett land med tillräcklig välfärd skulle inte ha något intresse av att locka turister som skräpar ner stränder och fotograferar ritualer och andra kulturella företeelser. Och vad är inte mer nedvärderande för människor än att bli objekt för andra människors turism? När turistbussen stannar och du ställer upp din familj som du klätt i traditionella kläder för att hoppas på almosa ifrån de rika.

Hardcore som motkultur

Martin Berry har skrivit en mycket bra text om hardcorescenens förfall de senaste åren. Läs den. Själv tänker jag fräscha upp och publicera en text som jag haft liggande ett tag och som jag tyckte kändes aktuell när jag läste Martins text.


Jag kom in i hardcorescenen ganska motvilligt. Från början var jag en rätt misslyckad metalskalle, men jag hade vänner som styrde mig bort från långt hår gitarrsolon mot den fåra som jag följer idag. När jag först kom i kontakt med hardcore tyckte jag att det var en skränig musikstil. Men det var innan jag hade sett något riktigt hardcore- eller punkband live. Det var på de lokala hardcorespelningarna som jag fann den energi som jag i huvudsak anser skiljer hardcorepunken från angränsande stilar. Till skillnad från hårdrockens stela och statiska galloperande eller malande fanns i hardcore en obunden energi som inte kunde tyglas. Inte ens de blodigaste metaltexter kunde överrösta hardcorepunkens totala ilska. Men mest av allt så var det en sak som skiljde hardcorepunken från metal.
Det fanns en tanke bakom.

Mellansnacket är något som idag reducerats till "tack, det är kul att vara här, vi har skivor och t-shirts till salu" men som när jag först kom i kontakt med scenen var något helt annat. Det kanske bara var ett fånigt skämt eller något annat skitdumt. Det behövde inte vara politiskt eller djupsinnigt, även om sånna mellansnack självklart var en höjdpunkt. Själva poängen är att man eftersträvade en kontakt mellan scenen och dansgolvet. Det var där hordcore skapades. Mellan bandet och publiken. Jag tror att det är därför jag alltid älskat golvspelningar. Det finns inga gränser kvar mellan de som deltar och de som skapar.

I scenen jag fann fanns det inga idoler eller synliga heirarkier. Tyckte man om ett band kunde man bara gå fram och säga det efteråt, de kanske hade en demo som man kunde köpa för en tia eller så kunde man bara snacka lite. Jag har nog än idag ett femtiotal CD-R skivor hemma som jag vid något tillfälle tyckt varit det absolut bästa som gjorts.

Lokalbandsspelningarna var för mig terminens höjdpunkter och dagen efter satt man, öm i kroppen och med bleknade X på händerna i skolan iförd en ny t-shirt och väntade på att få komma hem och läsa ett sprillans nytt zine. Men det kändes ändå aldrig som att spelningarna var en marknadsplats. Även om en hel del köpande och säljande föregick så var aldrig riktigt syftet att någon skulle tjäna pengar på det vi gjorde. Mervärdet låg i själva upplevelsen av scenen och allt detta bytande av saker handlade mer om budskap än om ekonomi.

Straight edge hade klibbat fast sig på mig redan innan jag började känna mig som en del av hc-scenen. Att det skulle ha så stor invärkan på mig visste jag inte då men såhär i efterhand är jag glad att jag valde den vägen. Jag har sett många människor konsumeras helt av deras beroenden och vips så hänger man på krogen istället för att hänga på spelningar. Varför man väljer alkohol över pogodans vet jag fortfarande inte, scenen gav mig ett socialt liv och en identitet så gott som något annat man kan pyssla med som tonåring.

Framför allt fick jag lära mig att ifrågasätta allt. Om jag ska nämna en sak som är punk över allt annat så är det så enkelt: ifrågasätt allt. Det är skitjobbigt men man lär sig mycket av att inte ta någonting för givet. Jag har hardcorescenen att tacka för att jag idag förkastar i stort sett allting som vårt ruttna samhälle står för, men också för styrkan att göra något åt de problem som jag identifierar. Hardcore var den första politiska arena som jag tog några fristående och trevande steg på. Musiken uppmanade mig att inte förbli passiv även om allt verkade vara skit.

Hardcore var för mig en positiv och livstillvänd livsstil till skillnad från all negativitet och eskapism som andra kids i min ålder pysslade med. Hardcore var äkta vara och ingen imagefasad. Det handlade inte om kläder, frisyrer eller scenpoäng utan om att förändra och hitta alternativa vägar att gå i livet. Att finna egna gemenskaper baserade på riktig samhörighet och egna övertygelser baserade på övervägda åsikter. Börjar vi sjunga om drakar och svärd så är det inte hardcore vi håller på med längre, oavsett hur musiken låter.

Jag har märkt att i städer som är proportionerligt större än sin lokala hardcorescener finns det en bristande sammanhållning mellan subversiva människor. Linköping är ett bra exempel på en stad som allt mer har torkat ut under de senaste åren men som på nittiotalet var en mycket aktiv stad både inom hardcore och politisk aktivism. Linköping har potential att återigen bli ett starkt fäste för autonoma rörelser och kreativt nytänkande. Jag tror att hardcorescenen spelar en viktig roll i det skeendet och därför är jag en av dem som vill starta en ny scen i Linköping och precis som Martin skriver så vill jag få tillbaka den intellektuella utmaningen i scenen. Vi har dock en förändrad situation idag jämfört med den svunna tid som Martin beskriver.

Bara det faktum att jag skriver detta på en blogg och inte i ett fanzine är ett bra exempel på hur situationen förändrats. Att blogga är billigare, miljövänligare och smidigare än att göra fanzines men samtidigt så förflyttar t.ex. bloggandet den intellektuella utmaningen från själva spelningarna till datorn. Vi hänger på forum istället för att hänga på Skyltentrappan. Som jag sagt tidigare i den här texten: hardcore skapas på spelningarna i ett utlopp av energi (eller kanske den aggressivitet som Martin refererar till) och det är olyckligt om hardcorespelningar även i fortsättningen ska vara så... tomma.

För det känns tomt på Skylten idag. Det saknas något som jag upplevde när jag var liten och det är uppenbart att det inte bara är jag och Martin som upplever detta. Hardcorescenen är inte längre ett forum för någon form av diskussion. Energin må titta fram ibland, men jag saknar något som ligger bakom det. Jag tänker sluta skrika "spela fortare" på spelningar och istället skrika "vad vill ni?". Man behöver inte nödvändigtvis vilja göra revolution nu på stubben utan svaret kan vara något mycket simplare, ge mig bara en tanke! Varför spelar vi hardcore? Varför hänger vi på spelningar? Vad vill vi egentligen?

Föreningen Linköping Hardcore har som målsättning att väcka scenen till liv igen genom att locka nya kids till Skylten och jag lovar att om vi lyckas med detta så kommer jag att möta dem med rejäla utmaningar. Vi måste lära oss ställa frågor som manar till reflektion för vara på detta sätt kan vi få folk att göra aktiva och genomtänkta val i livet. Att ifrågasätta och bilda sin egen uppfattning är en mognadsprocess som jag tyvärr tror att många missar.

Så jag vet vad jag vill. Jag vill se en hardcorescen full av både energi och utmaning. En scen där människor och tankar kan växa. Ett forum för debatt, organisering och utveckling. Jag vill se kids som väljer bort drogerna och ger sig själva en chans, kids som är förbannade och vill förändra. Precis som jag ville.

Precis som jag vill.

D.I.Y. or die

Jag insåg essensen i anarkismen genom ett litet häfte som jag hittade i en distrolåda på Skylten för många år sedan. Essensen är att vi inte behöver någon stat eftersom vi kan styra över oss själva. Vi behöver ingen som äger våra arbetsplatser för vi kan göra det själva. Jag är övertygad att punken föddes ur den progressiva rocken med samma essens: vi behöver inte er musikaliska skolning, era enorma arrangemang och era managers, vi kan göra det själva.

DIY, den politiska punkens heliga mantra innebär att skapa sin egen kultur på egna villkor utan att dra in ekonomiska intressen, företag, sponsorer och annan skit. DIY är tanken att vi alla kan spela roll även om vi inte har en dyr utbildning och feta resurser.

Vårt samhälle är uppbyggt på arbetsfördelning och specialisering. Ju mer vi specialiserat oss på ett område ju mer vilsna kommer vi vara på alla andra områden och därför desto mer benägna att betala för tjänster som vi lika gärna skulle kunna göra själva.

Med DIY-kulturen är vi fria att göra vad vi vill utan att behöva tänka på marknadskrafter eller profitjakt. Det vi vill uppnå uppnår vi i själva handlingen. Vi skapar det vi vill se och tar på så sätt direkt kontroll över våra egna liv. DIY kan innefatta allt från pärlplattekonst till ockuperade hus och den ekonomi som byggdes upp i Argentina av folket som jag skrev om i mitt förra inlägg.

DIY är att ta makten över sitt liv och forma det som man vill utan att vänta på grönt ljus från någon överhet. DIY är direkt aktion. DIY är direktdemokrati. DIY är anarkism.

För en längre text om DIY i hardcorescenen klicka här.

"Don´t tell me what to say, don´t tell me what to do."

Punksvin och högerkukar

Jag lyssnar mycket på p1 i mitt jobb när inte cd-spelaren funkar. Idag hörde jag en borgelig kulturskribent vid namn Per Gudmundson som vill avpolitisera kulturen. Per skriver för SvD och har skrivit en artickel
(http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_790529.svd)
som väckt stor debatt om borgelig kulturpolitik.
Hans uttalanden i P1 fick mig att börja tänka på vad det är han vill egentligen. Kulturen och då kanske främst motkulturen är ett av mina viktigaste vapen för att skydda mig mot de krav som samhället ställer på mig. Enligt Per Gudmundson låg det tunga socialdemokratiska kedjor över det svenska kulturlivet efter sossarnas långa regerande av sverige. Han ansåg att det här behövde brytas och att kulturen skulle slita sig från vad han menade var sina socialistiska fjättrar. Vad han dock glömde bort är att den allmänna kultur som möter mig varje dag, inte de skivor jag väljer att lyssna på eller den konst jag uppskattar utan de allra flesta syn och hörselintryck jag mörts av, inte på något vis är socialistisk. Det är en kapitalistisk rovdrift på min sexualitet, mitt känsloliv och min självbild som hela tiden försöker trasformera mig från en levande kännande, tänkande människa till en konsument. Genom att "avpolitisera" kulturen försöker Per Gudmundson vrida ett av mina starkaste redskap för att stå emot de här ekonomiska krafterna som vill förändara mig ur mina händer. Som punkare är det självklart för mig att kulturen är politisk, och att politiken är kultur. Alla beslut som tas, all reklam som produceras, alla fackföreningar som motarbetas, alla hus som byggs, all skog som skövlas är kulturyttringar. De påverkar mitt sätt att se på världen och på mina medmänniskor. Men alla gånger som jag kan komma till en fristad, en HC-spelning där ingen försöker få mig att passa in i samhället eller köpa en massa skit som jag inte behöver så är det politik.
Det finns konservativ överhetskultur och revolutionär kultur (och då menar jag kultur i mer klassisk bemärkelse). Att komma till en punkspelningt och slippa oroa sig för tävlan och ekoniomiska krafter är det fetaste jag vet och jag tror även att Per Gudmundson vet vad det innebär och ogillar det skaprt. Det sätter ju hela hans världsbild ur spel, marknaden är inte fri på en punkspelning, marknaden kan dra åt helvete.
Man skulle kunna tänka sig att det här är en generationsgrej. Att det är de ungas kultur med rock, pop och punk på ena sidan mot vuxenvärldens kultur med teater, opera, och konstgalerier på den andra sidan. Visst finns det revolutioänar ungdomskultur, jag behöver väl knappast gå in på vad rocken spelade för roll för ungdomar på 50, 60 och 70-talen och visst finns det konservativ vuxenkultur med det fascistiska futuristerna. Men hur revolutionära är Back yard baybes? Vart tog Dregens jävla uppror vägen? Rock n Roll är död och begraven, mördad av ekonomiska intressen, idoldyrkan och elitism.
Testa å andra sidan att kolla på spelman på tak, en pjäs om hur unga judiska flickor bryter sig ur den judiksa moraltraditionen och om hur judar och socialister förföljs i det sena 1800-talets tsarryssland.
En avpolitisering av kulturen skulle leda till en avpolitisering av samhället i stort och det är precis det borgarsvinen vill. De vill lura oss att borgelig politik egentligen inte är politik och att marknaden är neutral på något sätt. Motkulturen är ett sätt för mig att skydda sig mot marknaden och den inverkan den har på oss. Ett redskap som vi måste vara medvetna om och lära oss att utnytja bättre.