Klimat, konsumtion och teknologi

Nu är COP15-mötet igång och jag är mer inställd på apokalyps än någonsin. EU skjuter till pengar och visst är det bra, men långt ifrån nog. Kina utvecklas mot grön kapitalism och visst kan man se fördelar med det, men inte tillräckligt. En rad viktiga frågor kommer att behandlas på toppmötet, men trots det saknas de initiativ som verkligen krävs. Vi har ännu inte insett vilken knipa vi är i och kanske är det just för att ingen vill ta konsekvenserna av vad ett sådant erkännande skulle innebära.

Att tobaksindustrin ljuger om skaderiskerna med cigaretter är gammalt. Att LRF försökte tysta ner och ignorera Djurrättsalliansens avslöjanden om missförhållanden på svenska grisfarmer har de själva erkänt. De gör inte detta för att de är övermänskligt onda utan för att det som de tjänar pengar på hotas. En del av deras värdsbild, att deras produkt är värd att köpa, riskerar att rasera.

Men vad händer när hela världssystemet hotas av sin egen omfattning och sitt eget drivmedel? Förnekelse såklart. Som humanekologistudent vet jag att det inte finns något som helst underlag för vad klimatförnekarna kallar "skepticism". Om du tvekar så rekommenderar jag bloggen Biology and Politics.

Det finns dock olika grader av förnekelse. De mest tokiga är de köpta lobbyister som menar att klimatförändringarna är påhittade, deras motiv är lika tydliga som OPECS när de påstår att Peak Oil aldrig kommer att inträffa. Men vi lever alla i någon grad av förnekelse inför vad vår civilisation gör med planeten, vårt enda hem.

Vissa vågar kritisera överkonsumtionen och västvärldens slit-och-släng-kapitalism. Dessa kritiska röster kommer oftast från vänster då liberaler och ekonomer fortfarande tänker i samma gamla banor: konsumtion ger ekonomisk tillväxt som ger utveckling. Man stannar inte upp för att kritisera vad utveckling egentligen innebär eller om ekonomisk tillväxt överhuvudtaget är hållbart. Det står klart för de allra flesta att obegränsad tillväxt i ett begränsat system är omöjligt. Tillväxt måste alltid representera ett värde som extraheras från en naturresursbas och när vissa blir rika innbär det att de lägger vantarna på värde som andra hade kunnat ha bättre nytta av. Rikedom kan inte existera utan fattigdom. Men fortfarande letar liberalerna gratisluncher på miljöns och de fattigas bekostnad.

Jag har även hört vissa kritiska röster till överbefolkningen på sista tiden och det är ett gott tecken. Själva tanken på att vi på något sätt skulle behöva reglera antalet människor verkar strida mot grundläggande humanistiska värderingar som vill upphöja människan till skapelsens höjdpunkt. Höjdpunkt eller inte så konsumerar mänsklig aktivitet idag en alldeles för stor andel av jordens resurser vilket är ett av de mest centrala problemen kring klimatförändringar. Det är mycket snack om kol och olja och de är väl de mest uppenbara bovarna men för att uppnå hållbar utveckling krävs så mycket mer än bara att fasa ut de fossila bränslena. Världens grönska erbjuder oss enorma tjänster genom att binda koldioxid och det är därför viktigt att se även till andra delar av vår livsstil än bara oljan. Vi måste verka för en grönare planet totalt sett.

Så egentligen utgör inte överbefolkningen ett fundamentalt problem, problemet är istället den konsumtion som stora mängder av människor bidrar till. Befolkningsökningen är därför en slags mellanhand mellan två andra faktorer. För den befolkningsökning som vi har idag hade inte varit möjlig utan vissa former av teknologi. Teknologier inom jordbruk och medicin ökar möjligheten till stora männskliga befolkningar. Det låter ju bra, alla vill vi väl vara friska och mätta? Men teknologin gör oss inte friska och mätta, det är naturen som håller oss friska och mätta. Om vi lever med naturen kommer vi att vara minst lika friska och mätta som idag men inte alls lika många. Sedan jordbrukets uppkomst har vi däremot försökt leva i motstånd till naturen, med jordbruk, medicin och fossila bränslen försöker vi kringgå den biologiska regimens begränsningar på oss som art.

För att en teknologisk utveckling ska vara hållbar krävs det att den utvecklas i samklang med den lokala ekologin. När teknologin utvecklas så pass snabbt att vi inte hinner observera dess påverkan på oss och vår naturgivna omgivning utsätter vi oss och vår omgivning för enorma risker. Det var genom denna långsamma trail-and-error som hållbara kulturer utvecklades över hela världen tills en kultur gjorde storartat intåg på världshistoriens scen och började utrota de övriga med sin överlägsna krigsteknologi och sina stora antal.


Det intressanta med "klimatkrisen" är att den för första gången på århundraden sätter oss på pottan och visar för oss att vår teknologiska utveckling har lett till skador på naturresursbasen som på sikt kommer tvinga oss att överge teknologin. Tidigare i historien har den teknikdominerade västkulturen hela tiden haft någon annan stans att exportera sina problem genom expansion och kolonisation, men nu är det slut med det. Nu sitter vi där med hela världen som spelplan. Hade vi stannat upp för att begrunda teknologins påverkan på våra omgivningar för tvåhundra år sedan kanske problemet bara hade gällt Europa och bristen på bränsle innan den industriella revolutionen, ett problem som globaliserades och knuffades längre in i framtiden med hjälp av fossila bränslen.

Det finns inte längre varken tid eller plats att fly den teknologiska utvecklingens negativa konsekvenser, vi kan inte längre blunda för att vi i tusentals år har levt i en kamp mot naturen istället för i samspel med densamma. Det finns inga andra lösningar än att hejda det som liberalerna kallar för ekonomisk utveckling och ställa om till en annan livsstil. Vi har sedan länge passerat den punkt där vi kan fråga oss själva om vi behöver ändra livsstil, frågan borde istället vara: kan vi ändra livstil tillräckligt fort?

En Köpfri Dag

Igår samlades vi över hela landet för att protestera mot djurindustrins grymheter på "pälsfria fredagen". Idag firar vi en annan högtid i Sverige. Lördagen den 28 november är nämligen utnämnt till En Köpfri Dag, den svenska motsvarigheten till Buy Nothing Day.
När nära nog varenda dag i almanackan har utropats till högtid av någon kommersiellt driven branschorganisation – ta till exempel kanelbullens dag, eller varför inte köttbullens – har konceptet En Köpfri Dag ett helt annat, viktigare uppdrag. Att medvetet och symboliskt avhålla sig från konsumtion under 24 timmar, något som instinktivt kan kännas onödigt eller till och med omöjligt för många, tjänar till att uppmärksamma oss på det ohållbara och oacceptabla i våra konsumtionsvanor. Problemet är inte att vi konsumerar, det är vad vi konsumerar och hur vi gör det. Och våra västerländska konsumtionsvanor är ohållbara och oacceptabla ur både etisk, demokratisk och miljömässig synpunkt.

Det kan inte sägas för många gånger: för den överväldigande majoriteten av människor är kapitalismen ett fruktansvärt misslyckande. Enligt Världsbanken konsumerar mänsklighetens rikaste femtedel minst 75% av våra gemensamma resurser, och även inom denna privilegierade elit blir de ekonomiska klyftorna allt djupare. Samtidigt präglas de bestucknas relation till mänsklighetens kvarvarande fyra femtedelar av av en djup dubbelmoral. Vårt koloniala arv medför ett dåligt samvete som påbjuder oss att sprida den västerländska livsstilens materiella välstånd som en universell rättighet till alla människor: alla ska ha rätt att konsumera sig lyckliga! Och den rättigheten kommer aldrig utan prislapp; en prislapp i form av avreglerade ekonomier där kontrollen över kapital och produktionsmedel koncentreras till ett minskande antal individer.

Utan att moralisera över vad som rätteligen tillhör vem, kan vi också konstatera följande: Vi vet ju så klart att vårt eget materiella välstånd bygger just på det faktum att det är vårt, och inte deras. Att vi är en minoritet som skiljer oss från majoriteten just i egenskap av vårt materiella överflöd. Därför skruvar vi, de bestuckna, på oss inför påståendet att alla människor i världen en dag skulle få möjlighet att åtnjuta ett materiellt välstånd av jämförelsebar nivå. Tanken att varenda människa i hela världen inom en överskådlig framtid skulle kunna åtnjuta samma ekonomiskt privilegierade livsstil som oss, ter sig kanske till och med löjeväckande för många: föreställ dig t.ex. att alla mänskliga individer, utan undantag, en vanlig dag skulle ta tjänstebilen till kontorsjobbet, slösurfa på arbetstid och ta en tidig fredag för att handla lite julklappar.

Kanske behöver man inte fantisera så långt för att inse att vårt materiella överflöd har en direkt koppling till den stora majoritetens kamp för brödfödan. Att vår egen konsumtion inte är någon konsekvens av, utan en aktiv del i ett system av ekonomisk orättvisa. Ett system där allt som kan förpackas och säljas som en vara produceras, inte för dess användbarhet, utan för dess lönsamhet. Ett system där alla individer, allt liv, alla ting, underordnas marknadens, varans och profitens logik. En Köpfri Dag uppmärksammar oss, om vi så vill, på allt detta.

Initiativet En Köpfri Dag bygger på ett grundläggande antagande att våra handlingar får konsekvenser för vår omgivning, och att insikten om detta medför ett ansvar hos individen för dennes handlingar. Samma positiva grundtanke driver individuella ställningstaganden som veganism och straight edge. Den är grundbulten i en aktiv livsstil som strävar efter att återta kontrollen över våra handlingar och deras konsekvenser – den är nyckeln till en positiv förändring inom och runt oss själva, och det är vad vi borde begära av varandra, utan undantag.

Därför vill jag uppmana alla att ta tillfället i akt att vara en del av En Köpfri Dag i år. Vi kan se det som en chans att bli medvetna om våra egna konsumtionsvanor – det minsta vi kan göra är att tänka en extra gång på var vi investerar våra tillgångar, och var de hamnar. Om våra handlingar på samma gång skulle bira till en positiv förändring för vår omgivning, får i det fallet ses som en positiv bieffekt.

Konceptet En Köpfri Dag började som en kampanj av organisationen Adbusters, och har sedan utvecklats till en internationell högtid. Istället för att helt avhålla sig från konsumtion uppmanar många till att avstå från energiintensiva produkter och istället handla lokalt och hållbart producerad frukt och grönsaker. Mer info finns på http://www.bnd.nu/ och http://www.buynothingday.co.uk/.

Ansvarsfrihet är nyliberalismens största frihet

Vattenfall vill satsa på en ny klimatsmart energibas. I klarspråk: mer kärnkraft. Trots att en folkomröstning fastställt att Sverige på sikt ska avveckla kärnkraften. I den pågående klimatdebatten hamnar klimathänsyn ofta på kollisionskurs med miljöhänsyn. Alternativ till smutsiga energikällor som kol och olja söks i biomassa producerad på mark som tidigare hyst regnskog eller i just kärnkraft.

Och vad är då problemet med kärnkraft? Jo, problemet är att det är en teknologi som vi ännu inte helt förstått oss på, precis som så många andra former av teknologi som vi idag använder oss av. Hållbara samhällen har låtit sitt resursbruk och sin teknologi att växa fram i samklang med sin naturliga omgivning. När det skett stora folkförflyttningar eller stora framsteg inom teknologisk utveckling så har detta kortsiktigt lett till en ekologisk kris innan systemet har stabiliserats och samhällets normer har utformats för att följa den biologiska regimen.

Den tidpunkt som vi befinner oss i just nu i historien är en tid av kollosal teknologisk utveckling där det inte finns någon möjlighet för oss att utveckla normer inför vårt sätt att interagera med naturen. På så sätt alienerar vi oss också från de regler som avgör vår överlevnad. Med andra ord: ingen vet vad som kommer hända med vårt radioaktiva avfall i framtiden. Datorsimuleringar och vetenskap kan påstå att vi kan bygga säkra slutförvaringar men vem tar egentligen smällen om vi har fel? Det är framtida generationer som i så fall kan komma att få betala dyrt för vår billiga och rena energi. Det är oansvarigt, sjukligt oansvarigt.

Men miljö och klimat behöver inte alls kollidera med varandra. Det gör de bara i nuläget eftersom vi utgår från ett antagande att vi inte ska behöva andra vår livsstil märkvärt. Men det absolut bästa sättet att lösa både klimat- och miljöproblem är en minskning i vad vissa kallar "det mänskliga företaget" (the human enterprise). Att helt enkelt sträva efter att förbruka mindre energi, spara på resurser och dra ner på takten är en taktik som kan leda till en hållbarare utveckling för miljö, klimat och människa.

Problemet är självklart att detta scenario inte överhuvudtaget får finnas i en marknadsekonomi. När hörde du senast någon politiker propagera för nolltillväxt? Vilket parti skulle gå till val med parollen "Avveckling och fred"? Det skulle innebära slutet för kapitalismen att bromsa in den ekonomiska tillväxten och det är därför liberaler som Jan Björklund glädjs när Vattenfall bygger ut kärnkraften medan jag undrar om mina barn, om jag mot all förmodan skulle få några, kommer att kunna äta bären som växer i skogen och dricka vattnet som rinner i bäcken.

Om du inte insett hur förbannad detta gör mig så scrolla ner och läs "Öppet brev till den utgående generationen"

Öppet brev till Timbro

Hej Timbro!

När jag läste Jonas Frycklunds bok "Yppighetens Nytta" om konsumtionens roll i samhället så var det med stor glädje som jag konstaterade att Frycklund nämner primitivismen som den enda konsekventa formen av kritik mot konsumtionssamhället. Tyvärr så bemöter han aldrig primitivismens konsumtionskritik och därmed känns det som att han lite lägger sig platt och erkänner sitt nederlag utan en ärlig kamp. Inte för att jag skulle oroa mig allt för mycket. Ur en ekologisk synvinkel är Frycklunds resonemang infantilt på sin höjd och skrattretande i sina dalar. Jag har däremot som ni kanske kan misstänka ett och annat att säga om Frycklunds syn på konsumtionssamhället.

Konsumtion är en naturgiven förutsättning för liv, alla varelser måste konsumera näring för att överleva. Konsumtion som företeelse kan därför inte kritiseras, men de uttryck och konsekvenser som konsumtionen får i vårt post-industriella samhälle kan vara en nyckel till vårt vara eller icke vara i framtiden.

Som Frycklund betonar spelar konsumtionen en viktig roll i det kapitalistiska samhället. Konsumtion är en förutsättning för den ekonomiska tillväxt som även leder till teknologisk utveckling. Frycklunds argument är att denna teknologiska utveckling är bra för miljön då den leder till allt miljövänligare alternativ. Som exempel pekar han bland annat på kylskåp och bilar som med fördel kan bytas ut med jämna mellanrum för att effektivisera deras energiförbrukning och minska deras miljövådliga effekter. Frycklund skriver också att lyx är någonting relativt, något som ständigt flyttas fram med ekonomisk utveckling, han verkar också medge att behov är något som kan skapas utifrån en ny produkt.

[se inlägget Teknologi och ekonomi]

Inte heller kommenterar Frycklund att den generella trenden globalt går mot en ökad konsumtion som leder till ökad miljöpåverkan, även om varje enskild enhet som konsumeras är mer miljövänlig än tidigare. Energieffektiva apparater är bra, men det är fortfarande apparater som genom sin produktion, sin transport och sitt bruk orsakar skada på miljön. Inga apparater är därför bättre.

Det samhälle som Frycklund förespråkar bygger i mångt och mycket på alienation: Arbetarens alienation från sitt arbete, konsumentens alienation från sin miljöpåverkan och osynliggörandet av produktionens verkliga konsekvenser. Det är just det perspektiv som man kan förvänta sig från en vit, välbärgad man, med en trygg anställning hos Svenskt Näringsliv som gått den enkla vägen och inte ifrågasatt sitt eget samhälles mörkare sidor.

Vårt samhälle är i nuläget en boll som kastats rakt upp i luften med hjälp av fossila bränslen och hänger stilla i väntan på ett oundvikligt fall. Den befolkningsminskning som Frycklund menar att primitivismen förespråkar är oundviklig, men det är kapitalismen som kommer att orsaka den. Ju längre vi kämpar med att försöka suga den sista saften ur vår planet innan fallet ju fulare och våldsammare kommer denna populationsminskning att bli och ju fler människor kommer att behöva stryka med innan vi återigen anpassat oss till jordens naturliga bärkraft.

För att komma tillrätta med de problem det kapitalistiska samhället orsakar oss behövs ett nytt ekonomiskt system som inte är lika slösaktigt som kapitalismen. Det behövs en mentalitet av sparsamhet och respekt inför naturens begränsningar från de människor som har allra störst möjlighet att påverka. Vi behöver inte bara sluta konsumera i onödan utan även sluta producera i onödan. Den konsumtion som vi väljer att hålla fast vid behöver genomsyras av ett hållbarhetstänkande. Både ekonomisk tillväxt och teknologisk utveckling behöver ge efter för hållbarhet. Marknadens utsvävningar måste begränsas för att hushålla med resurser och energi.

Normerna för vad välfärd innebär idag är tätt sammankopplade med vårt materiella välstånd och även om välfärd lika gärna kan innebära tillgång till ren luft, vatten och omgivning, trygga anställningar och en närhet till naturen så kommer denna normförändring inte att kunna inträffa över natt. Ett sätt att påverka människors handlingar vilket på sikt kan leda till ändrade vanor och attityder är genom ekonomiska incitament. Här har politiker ett ansvar att påverka. Om priset av en vara skulle reflektera dess miljöpåverkan så skulle det med all säkerhet påverka vårt konsumtionsmönster. Olika former av klimat- eller miljöskatter måste därför införas som ett första steg mot en hållbar ekonomi.

Frycklund förkastar Christer Sannes idéer om att vi bör minska takten på ekonomin genom att arbeta mindre, med hänvisning till att de representerar en icke existerande drömvärld som aldrig kommer att fungera. Han använder sig i sitt avslutande kapitel av en klassisk nyliberal strategi nämligen att försöka maskera sin egen politik som normalitet, som det enda sättet samhället kan fungera på. Jag skulle vilja påstå att den miljömässigt hållbara kapitalistiska framtid av fortsatt ekonomisk tillväxt och teknologisk utveckling som Frycklund förordar är den mest orimliga av alla utopier jag läst om. "Det är en vacker tanke Jonas”, som äldre alltid brukar säga till oss unga idealister "men det kommer ju aldrig fungera i verkligheten."

Med en nedlåtande klapp på huvudet
/Jens, VSE Media

Öppet brev till den utgående generationen

Här har ni ett påstående att bita i: Miljöpåverkan reflekteras inte bara inom rum utom även inom tid. Att överexploatera förnyelsebara resurser är ett bra exempel på något som tillfälligt kan bidra till ett välstånd inom ett samhälle för att senare leda till undergång när skogarna som man förlitat sig på för bränsle avverkats så hårt att de inte växer upp igen. Erosion kommer som en följd av överexploatering av jordbruksmarker och kan bringa hela imperium till undergång. Det var en jävla massa snack om att lära sig från historien när jag gick i skolan men när det kommer till kritan så verkar det som att vi inte har tagit mycket lärdom.

Det post-imperialistiska kapitalistiska system av konstant tillväxt som byggde er välfärd har som följd att miljöpåverkan har exporterats till utvecklingsländer och pressats på framtiden. Med kärnkraft lyckades man skapa billig energi för att göda tillväxten i mitten av förra århundradet men samtidigt skapade man avfall som kommer att utgöra en fara för allt levande under tusentals år fram i tiden. Lösningen? Vi gräver ner skiten i marken! JA!

Bruk av fossila bränslen har tillåtit den enorma tillväxt som såg till att ni alla hade jobb när ni växte upp (till skillnad från oss) men har också fört med sig koldioxidutsläpp som idag har fört med sig en global uppvärmning som vi inte vet om vi kan hindra. Än mindre verkar någon faktiskt på allvar vilja hindra den om det innebär att bromsa in den ekonomiska tillväxten. Det finns överhuvudtaget idag ingen diskussion rörande hur man ska nå en hållbar utveckling som sträcker sig mer än fem eller kanske på sin höjd tio år fram i tiden.

Så nu är min fråga till 40- och 50-talisterna: Förväntar ni er att vi ska nöja oss med detta? Ska vi 80- och 90-talister bara rycka på axlarna och glatt börja sopa upp er skit samtidigt som vi handskas med en skenande klimatförändring och torkar era nerskitna rövar eftersom ni alla tydligen tänker bli uppåt hundra år gamla?

På det hela taget ska ni vara sjukt nöjda med att vi inte är mer utspårade än vad vi redan är, vi har all anledning. Jag har aldrig haft ett fast jobb och tack vare det samhälle ni glassade på under er livstid så räknar jag inte med att någonsin fylla femtio. Lite brinnande bilar och civil olydnad är inget emot vad vi kommer få genomleva innan det här är över så sluta grina och städa upp er skit innan ni går.


Och kallar ni mig "lilla vän" igen så smäller det tamejfan!

Unga och skitförbannade

Reaktionerna kring upploppen i Rosengård de senaste dagarna har varit många, men vad man fått höra alldeles för lite kring är resonemang kring varför? Visst, proffshuliganer hit och dit, men varför finns de från första början? Vad är de så arga på? Varför känns det fullt logiskt och nödvändigt för dessa ungdomar att bränna släpvagnar och attackera snutbilar?


Självklart handlar det om ett jävla missnöje. Den uppväxande generationen är inte tillfreds med att ärva en värld i ekonomisk, ekologisk och social kris. Något måste göras, frustrationen måste få ett utlopp. De tumult som under de senaste dagarna rått i Rosengård är inte det första av sitt slag. I Frankrike har liknande händelser skakat hela landet. Om det är "rätt" eller "fel" att attackera snutar och bränna grejer på måfå låter vi stå osagt här. Ni kan säkert räkna ut att vi inte direkt är de som grinar mest när snuten får på käften och det smäller högt. Vad vi ber om är istället en förståelse för dessa kravaller som ett socialt fenomen. En konsekvens av en omständighet som skapar social oro och missnöje.

Jag är hur som helst skitförbannad och jag förväntar mig detsamma av alla som betraktar världen med öppna ögon. Att kravalla i Rosengård kommer inte omstörta världsordningen. Det är inte ett medel mot en bättre morgondag. Det är ett symptom för hur illa ställt det är, även i myspys-sverige. Mitt råd till de härskande är att lyssna till vad dessa unga och skitförbannade ungdomarna vill. För det här handlar inte bara om en moské. Det här handlar om integration, meningslösheten i att vara ung och sakna plats i samhället, missnöjet över vart världen är på väg och frustrationen inför att inte känna att man kan påverka.

Om du inte redan sett Terrorister - En film om dom dömda så rekommenderar jag dig att göra det. Kanske kan du få en lite bättre inblick i hur det är att vara ung, skitförbannad och maktlös.

if this is what the world has made of me
then let it live with the consequences

Näringsfrihet struntar väl vi i

Först tänkte jag döpa inlägget till Det äckligaste som finns, och skriva om nyliberaler. Men sen ändrade jag mig och kom fram till att jag istället faktiskt borde förklara varför vi skiter fullständigt i näringsfrihet. Återigen kommer jag att beröra saker som tagits upp i tidigare inlägg men som förtjänar att sägas igen.

Vad som fick mig att reagera var Maria Abrahamssons ledare i SVD. Där påstår hon att näringsfrihet är "[e]n rättighet som bara får begränsas för att skydda angelägna allmänna intressen. Dit hör inte djurrättsaktivisters intresse av att utrota pälshandlare." För det första ignorerar Abrahamsson fullständigt djur som moraliska subjekt, vilket är illa nog i sig. Vi som djurrättsaktivister är inte per se itresserade av utrota pälshandlare. Vi vill förhindra lidande och ge djur rättigheter. Anledningen till att jag och Maria har så extremt olika åsikter kring vad som är rätt och fel har därför sin grund våra olika åsikter kring i vad ett moraliskt subjekt är. Med andra ord: vem eller vad förtjänar moralisk hänsyn? Vad är värdefullt?

Det är uppenbart att Abrahamsson uppfattar näring och handel som något av stort värde. Varför är inte klart men jag antar att hon tror att ekonomi är något som kan bringa människor lycka. Även om detta var sant (vilket det självklart inte är) så kvartstår frågan: är detta verkligen den enda måttstock vi har? Det finns ett flertal andra värden som bör tas inom beräkning, t.ex. värdet av en hållbar framtid värdet i djurs välbefinnande eller det negativa värdet i deras lidande. Världen är helt enkelt full med olika sorters individer med olika sorters rättigheter. Kan vi verkligen förvägra kommande generationer en levande planet att bo på? Kan vi förvägra en mink dess rätt till frihet och liv? Jämfört med dessa rättigheter skrumpnar rätten till näringsfrihet ihop i mina ögon.

Att enbart fokusera på sina egna rättigheter och ständigt trampa ner andra hänger starkt ihop med vår syn på naturen och den civilisation vi lever i. När vi ser människor som individer så behandlar vi dem oftast med respekt, när vi ser människor som arbetskraft kommer vi (har historien gett oss för handen) att vårdslöst suga ut dem och profitera på deras arbete. Ser vi djur som biomaskiner, skapade för att producera kött åt oss kommer vi att behandla dem som vi gör idag och underordna deras rättigheter vår egna "rätt" att idka näring, men ser vi dem som individer kommer vi att behandla även dessa med respekt även om de har päls över hela kroppen och inte talar vårt språk. Med andra ord lever vi i ett samhälle som uppmuntrar oss att se allt omkring oss som resurser och detta är grunden i samhällets ohållbarhet. För om vi även ser vår omvärld som en plats fylld med resurser och inget annat så kommer vi att behandla den på det avskyvärda sätt som vi har gjort de senaste sextusen åren. Om vi istället kan se den naturliga världen som vårt hem, den plats som ger oss liv och som hela vår existens är beroende av så kommer vi att behandla den på ett annat sätt. Och när vi befinner oss där så finns det inte någon näringsfrihet utan bara verklig frihet, friheten att leva sitt liv på det sätt människan var ämnad. Utan att objektifiera och förstöra vår omgivning, vilket näringsfriheten i grund och botten går ut på.

Därför ger jag blanka fan i näringsfrihet Maria Abrahamsson

Vart ska alla jävla jävlar ta vägen egentligen?

Elisabeth Höglund vill i en kolumn i Expressen bemöta anarkoprimitivismen och avslöja den som en inkonsekvent och smygfascistisk ideologi. Det främsta argumentet hon verkar anföra är att primitivismen kräver en enorm befolkningsminskning. Detta är sant och absolut ingenting att hymmla med. Jordbrukssamhället och den teknik som det frambringat har lett till en allt brantare befolkningsökning som under de senaste åren blivit explotionsartad. Det råder delade meningar kring vad jordens bärkraft egentligen är. Höglund påstår att jägar- samlarsamhället skulle kunna förse 100.000 personer med föda globalt sätt, andra menar att jorden kan bära upp till en miljard människor. Hur som helst så behövs det en befolkningsminskning som är väsentlig.

Höglund vill alltså antyda att anarkoprimitivister skulle börja systematiskt avliva människor för att kunna uppnå sitt idealsamhälle alternativt att ideologin är naiv och ogenomtänkt. Förutom att vara i sig självt ett helt absurt missförstånd kring primitivismens människosyn så faller denna tanke på två punkter:

1) I egenskap av att vara en anarkistisk ideologi har anarkoprimitivismen inget som helst maktanspråk som skulle kunna administrera denna form av massutrotning. Att utrota en så stor del av mänskligheten skulle kräva absolut järnkoll och total makt över hela världen. Detta är inget som anarkismen strävar efter. Anarksimen är istället den enda ideologi som väljer att frånsäga sig centraliserad makt för att kunna uppnå verklig mångfald och demokrati.

2) Anarkoprimitivismens huvudpoäng är att det samhälle vi idag lever i är ohållbart då det strider mot naturens lagar. Vi kan leva på det sätt vi gör idag, men enbart under en kort period. Om man kastar upp en boll högt upp i luften så kommer den att stiga för att sedan hänga en kort stund i luften innan den störtar tilbaka mot marken. Sådan är tyngdlagen. På samma sätt kan vi leva i ett system som bygger på konstant ekonomisk expansion under en (för planeten) kort period, processen är inte lika synlig som tyngdlagen då det handlar om hundratals generationer mellan kastet och fallet men förr eller senare kommer vi att dyka ner igen. Befolkningsminskningen är något som krävs av naturen, den är ofrånkomlig och en direkt konsekvens av kapitalismen. Blodet från dem som kommer dö när vi rasar neråt igen hör därför hemma på de händer som desperat försöker knuffa bollen lite högre upp i luften istället för att inse naturens begränsningar. På samma sätt som tyngdlagen verkar så kommer vårt fall bli hårdare ju högre det blir. Primitivismen är därför den ideologi som strävar efter att så få människor som möjligt ska behöva stryka med och att de som kommer efter kollapsen ska ha en så pass beboelig planet som möjligt.

Det är inte anarkoprimitivisterna som utgör det egentliga hotet mot den kapitalistiska civilisationen. Det är naturlagarna.

Vi hatar borgarna!

Om du också hatar borgarna, anslut dig då till Septemberalliansen och demonstrera mot högerpolitik och övervakningssamhället den 16:e september!

Läs mer på Septemberalliansens blogg.

Turism

När jag grävde igenom mitt förråd i morse så hittade jag en gammal anteckningsbok från min andra resa till Sri Lanka. I den finns en text om turism som är inspirerad av texter som jag läste när jag pluggade socialantropologi. Jag tänkte se om den fortfarande håller måttet.

Turism - att upptäcka nya, spännande människor, kulturer och platser för att sedan långsamt ta livet av dem.

Jag har under de senaste åren blivit mer och mer kritisk gentemot företeelsen turism. Till en början var det bara min egen olust inför att vara så distinkt skilld från det man försöker uppleva. Det är alltid något, en hotellmur, ett bussfönster eller min plånbok som skiljer mig från det som är tänkt att jag skulle betrakta. Jag lärde mig inget om Jamaica i baksätet av en taxi. Ingenting om Kina fanns att lära sig i hotell-lobbyn. Turismens tanke verkar vara att livet bäst betraktas på lite avstånd, man letar upp sitt mål, fotograferar det och sen sätter man sig i bussen och drar på AC:n igen.

För livet för en turist ska varken vara farligt eller jobbigt. Att livet faktiskt är farligt och jobbigt är inget som spelar någon roll om man sitter inne på tillräckligt mycket pengar.

Och där har vi ytterligare en stöttesten. Jag har alltid hatat att bli särbehandlad på grund av min hudfärg eller på grund av att det på grund av den antas att jag har pengar. Pengar som man kan klämma ur mig om man smörar lite. Köp min skit, bwana.

Det leder mig in på ytterligare en punkt som jag skrev om när jag studerade Socialantropologi. Det antas nämligen att man genom sin turism bidrar till landets och folkets ekonomi genom att pumpa in pengar. Frågan är dock vilka industrier man göder och vad som händer när turismen försvinner. För så länge turismen ser till att det finns gott om hotell, souvenir-affärer och prostituerade så kan man säkert hålla ett land flytande på så sätt. Men vad finns kvar när turisterna dragit vidare till nästa exotiska resmål?

Det finns också en aspekt av vad som händer med självakulturen och dess mening när den plötsligt blir ett objekt för turism. Det som händer då är att kulturen/naturen slutar existera för sin egen del och istället har syftet att dra i pengar från turisterna. Det betyder också att man kan ändra på företeelsen hur mycket man vill för att glädja turisterna. En ritual som genomfördes en gång om året kanske börjar genomföras en gång i veckan för att stammens överlevnad beror på turisternas finansiering. När dessa sen försvinner så finns det bara ett tomt skal kvar. Turismen förvandlar på så sätt natur och kultur till handelsvaror som förlorar sin mening om de inte längre drar in pengar. Man har trots sina goda intentioner ändrat företeelsens essens i grunden.

Turism är offensiv konsumtion och går därför tvärt emot alla de ideal som jag vanligen står för. Om jag vägrar kompromissa med mina ideal hemma, varför skulle jag då göra det när jag befinner mig på resande fot? För att jag är mer utsatt när allt är främmande? Är det för att jag söker bekvämlighet då hemmet är långt borta? Är jag så rädd för att lägga mitt liv i gudarnas händer? Är jag så skygg inför något så naturligt som fara?

Tursim återskapar den ordning av rik - fattig och vitt - svart som är ett arv från imperialismen. Och egentligen så har inte mycket förändrats. Den välfärd som eventuellt skapas i svallvågorna av turismen sker på rika, vita turisternas villkor och alla dessa investeringar har som huvudsakligt syfte att tjäna deras egna höga nöje. Ett land med tillräcklig välfärd skulle inte ha något intresse av att locka turister som skräpar ner stränder och fotograferar ritualer och andra kulturella företeelser. Och vad är inte mer nedvärderande för människor än att bli objekt för andra människors turism? När turistbussen stannar och du ställer upp din familj som du klätt i traditionella kläder för att hoppas på almosa ifrån de rika.

The all singing all dancing crap of the world

Ett i-landsproblem: stora delar av befolkningen är verkar meningslös. Genom att exploatera djur, natur och den så kallade tredje världen har "väst" byggt upp ett enormt välstånd som saknar motstycke i världshistorien. En stor del av befolkningen i väst arbetar därför inte längre med att producera nödvändiga varor eller tjänster utan arbetar istället enbart för att det överskott som redan finns ska bli ännu större. Detta kallas ekonomisk utveckling. Det faktum att dessa personer inte behöver och kanske inte vill jobba är inget man tänker på då tankar kring arbete i väst domineras av vårt lutherska tankegods med dess arbetsmoral. Kan man arbeta så ska man arbeta oavsett om man vill eller inte. Men tro inte att du behövs, för så fort du sagt upp dig så kan de rekrytera nån ny. Du är inte oubärlig, du är bara en siffra.

Så vad får det här för konsekvens för den uppväxande generationen som går långa, ambitiösa utbildningar för att sedan inse att det bästa jobb de kan få är på ett callcenter där de ska sitta och sälja meningslös skit eller göra marknadsundersökningar? Förutsatt att man inte svalt den nyliberala lögnen om att kontinuerlig ekonomisk utveckling är nödvändig så kommer man nog att känna sig en smula meningslös när man inser att samhället inte har plats för en. Man förvandlas till billig arbetskraft i ett samhälle som man inte ser meningen med eller kanske tillochmed avskyr. Att arbeta eller hysa ambitioner som spelar samhället i händerna börjar kännas lönlöst och självförödmjukande. Man blir en del av den disillusionerade och förbittrade massan som bara försöker fly på olika sätt. Genom prylhysteri eller drogmissbruk vill vi döva smärtan av att vara meningslös i kollektivets ögon. Att känna ångest över något sådant är inte konstigt, i ett mer naturligt samhälle hade samma situation varit likställt med döden. Men oavsett om vi väljer att arbeta eller inte så överlever vi. Välståndet är så stort att man kan avvara ett litet stycke för att hålla dig vid liv. Nedkletad av avundsjuka och bitterhet hamnar man så på botten. Men man är fortfarande en del av deras plan. Med hög arbetslöshet kan man hålla lönerna nere, främst lönerna på de meningslösa jobb som du skulle kunna få.

Men du är inte värdelös. Du är fortfarande en del av det ekologiska kollektivet, en levande varelse med känslor, tankar och ett okränkbart egenvärde. Det är bara deras samhälle som förpassat dig till rollen av pariah. Den verkliga meningen och den verkliga lyckan ligger inte i att uppnå sin idealvikt eller äga en äkta rolex utan i att finna ett sammanhang och en plats där man hör hemma. Så om du känner att du är på den plats som jag beskrivit, utanför, nedanför eller kanske över samhället så är du förhoppningsvis på god väg att finna något annat. Något som är ditt och som är mer äkta än den berikade, modifierade skit de säljer. Folk runt dig kommer inte förstå men det spelar ingen roll så länge du har hittat rätt. Du har uppnått en punkt där det inte längre spelar någon roll vad de säger om dig och dina val. Du har inget att förlora för allt du har finns bortom deras värld.

Deras värld. Vilket jävla skämt.

Språkfascist

Jag vet att jag är en jävla språkfascist iband, det är lite lustigt eftersom jag inte stavar särskilt bra men ändå. Nu skulle jag vilja påpeka ett fel som väldigt, väldigt många svenskar gör. Det är det här med "arbetsgivare" och "arbetstagare" som jag stört mig på ett tag nu. Det heter ARBETSKÖPARE och ARBETSSÄLJARE och ingenting annat, och jag ska förklara varför.
Någon gång för långe sedan började människor lönearbeta, de började sälja sin tid och sitt arbete för pengar istället för att producera sin egen mat. Eller strängt taget så jobade de flesta inte helt för sig själva då heller efterson de flesta var tvugna att betala till någon jävla härtig eller baron eller någon annan lat jävel som inte kunde producera sin egen mat men i gengäld hade en massa råa typer till sin hjälp som tvingade folk att ge honom mat. Man skulle kunna säga att det var en klass av tjuvar rätt och slätt.
Men i sinom tid så ändrade den här tjuvklassen lite på sig och blev kapitalägare istället. Det var de som ägde productionsmedlen och då så fick de som producerat mat åt dem tidigare vackert ändra på mitt arbete och börja jobba i fabriker istället. Det gjorde de.
Istället för att behålla en del av det dom producerade fick dom lön i pengar istället vilket visserligen inte var något nytt, hantverkare och soldater hade fått det under lång tid. För pengarna kunde man som alla vet köpa vad som producerades på landet och i fabrikerna.
Det vanligaste ordet för att någon får pengar för att göra eller ge någonting till någon är att den personen säljer detta nånågonting, och det vanligaste ordet att betala för något är att man köper samma något. Undantaget i det svenska språket är arbete, arbete får man, som en påse godis av sin mamma, det är alltså någon som ger dig arbete. Är det någon mer än jag som tycker att det hela är lite bakvänt. Vi får betalt för att utföra saker och vi är alltså säljare av arbete, det är ingenting vi får som vi ska tacka och bocka för. Dessutom är det alltid så med lönearbete att det arbete man utför är värt mindre än vad arbetsköparen kan få ut av det. Det är hela poängen.
Meningen med denna språkförvanskning är rätt tydlig. Att skapa en tacksamhet till de som köper arbete istället för till dom som utför det. Det får vara slut på det nu. Jag tänker inte vara tacksam mot någon som producerar all skit som håller den stora skiten uppe.
språk är ett maktmedel och det måste vi vara på det klara med. Det gäller inte bara arbete utan har med allt förtrck att göra, specisism, sexism, kapitalism, fascism. Så nästa gång jag hör ordet arbetsgivare tar det hus i helvete.

Fuck pigs!

Jag hoppas att någon snut som undrar varför folk hatar snutar läser det här inlägget, för nu sk jag förklara varför, eller i alla fall varför jag hatar snutar.

Såhär ligger det till, egentligen hatar jag inte snutar som så, eller man måste ju vara dum i huvudet för att vilja ha ett jobb som går ut på att man ska kunna leka pappa åt alla i samhället. Fy fan. Den här tanken delar jag bland annat med Jens pappa.
Men egentligen är det ju samhället jag hatar, inte så mycket snutarna. Men eftersom snuten är samhällets beskyddare åker dom med som på ett bananskal.

Samhället är uppbyggt på att vissa ska äga mycket saker och andra inte ska ha några saker alls. Så när NK skyltar för ghettokidsen vad som skulle kunnat köpa om dom fötts på en annan plats och i en annan social kontext så är det klart att kidsen blir sura och vill ha det de rika kidsen kan få. Så vad gör man om man inte kan köpa det man vill ha? Jo, då tar man det istället. Det här går emot tanken om samhällets uppbyggnad och då kommer snuten in i bilden för att ta fast regelbrytarna.
Eller om vi ser det här senariot: man vill ha ett ställe att sätta upp spelningar på och helst då utan att det ska komma någon viktigpetter och säga åt en hur man får, och inte får göra. Om du provat att få tag i ett sånt ställe så vet du att det ingalunda är lätt, speciellt inte om man inte sitter inne på de ekonomiska medlen för att köpa ett ställe, så vad gör man då? Jo man ockuperar, och som ett brev på posten kommer då snuten att dyka upp, mer eller mindre tungt beväpnade för att köra ut en. Då är det klart att man kan bli sur och då får man mer med snuten att göra fastän man egentligen ville prata med någon annan.

Eller om vi ponerar att det finns en massa jävla rika typer som vill cementera en nyliberal politik i hela världen så att vissa kan få ännu mer och andra ännu mindre. Om man inte tycker att det här är helt ok så kommer man få prata med snuten även om de inte har så mycket med själva den nyliberala politiken att göra, de kan ju lika gärna vara fascister.

Till och med när man måste ta sig från punkt A till punkt B hemma i sin stad och inte har råd att betala det jävla överpriset för att träffa sina vänner och få lite social kontakt, till och med då finns det risk att det dyker upp någon jävla låtsanssnut som inte ens fått bli väktare och ska kolla på ens biljett. Det är klart man blir förbannad. Dessutom är de dryga som slan.
Det finns alltså en speciell grupp arbetare som har till uppgift att fjäska för de rika och sätta käppar i hjulen för andra arbetare. Det finns till och med högskolor specialicerade på att lära ut hur man blir en sån. Det är som om det fanns en speciell kurs i skolan om hur man blir mobbare. Och det där "jag gör bara mitt jobb"-skiten funkar inte längre, det var aldrig någon om trodde på det från början.

Scensnutar, gängsnutar och låtsassnutar. Alla kan dra åt helvete.

Bryt ihop då för fan!

Återigen är det radio som gör mig förbannad.. eller inte radio som media utan vad folk säger på radion? Om jag hade stått ut med det monotona motorljudet från bilen jag kör omkring i på jobbet så kanske jag bara hade stängt av min radio men nu är det tyvärr ännu värre än att sitta och lyssna på vad nyliberaler och okritiska låtsasbuddhister har att säga.

Igår på studio 1 i P1 så var det en debatt om "kaoskompetens", det vill säga hur man ska klara av stressen och kaoset i sitt liv. Det talades om meditation och att vara i nuet, om att äta, sova och motionera bra och att kunna stänga av. Men det sas inte ett knyst om att det är något i samhället som gör att vi är så stressade. Folk kanske inte hade behövt meditera för att klara av sitt liv om det inte var så att reklamen hela tiden pressar oss till att vilja handla mer och mer och mer och arbeta mer och mer och mer. Om vi inte behövde vara så förbannat urbana och mångsysslande och karriärsinriktade och snygga och fixade så kanske inte ens den här debatten behövt hållas. Men som sagt, inte ett ljud om det.

Men det är inte så konstigt, det presenteras aldrig något alternativ till ett liv där man ska slå sig fram till lycka och framgång, och det sägs inte så mycket om hur det har varit tidigare i historien.

Det här är ett relaivt nytt fenomen och jag tror att det är ett fenomen som bygger på att grupper/personer/företag vill tjäna grova pengar och som därför har skapat en kultur som handlar om att tjäna och spendera pengar. Det är så vår ekonomi fungerar, att tjäna och spendera pengar, att sälja sin tid och köpa skit för sina pengar.

Jag har många gånger hört folk säga att socialismen är en fin tanke men den funkar inte i verkligheten, men kapitalismen är ju inte ens en fin tanke och fungrerar uppenbarligen inte i verkligheten. Ta bara 40 000 döda barn varje dag på grund av brist på vatten mat och medicin, att 20% av jordens (mänskliga) invånare förbrukar 80% av jordens resurser, ta bara att jag måste jobba på mitt tråkiga jävla jobb 8 timmar om dagen för att mat och bostäder inte produceras för att användas utan för att folk ska tjäna sina smuttsiga pengar på det.

Diktaturen finns hela tiden runt omkring oss. Marknadens diktatur, teknikens diktatur, hierarkiernas diktatur, kukens diktatur. Ett jättelikt fiasko till socialt experement där allt liv hamnar i kläm när marknaden spelar ut alla mot alla.
Men nu ska jag alltså kunna träna bort min kännsla av att allt är skit genom att meditera hit och dit och stänga av och sattsa på mig själv... jippi!... eller?

Ska det vara så jävla svårt att lugna ner sig lite och bara vara hygglig?

Makt, manlighet och mördade djur

"Idag är det åttonde mars" brukar alla tal på internationella kvinnodagen börja med så därför börjar jag det här innlägget likadant. Jag har tidigare skrivit om hur vi måste bredda våra röresler och satsa på att hitta beröringspunkter snarare än punkter där vi inte kan enas. En av de saker som jag lärde mig av den "förhatliga" Hardlinerörelsen var att det är oerhört viktigt att ha en helhetssyn i sin kamp. Vi måste förstå att alla förtryck hänger ihop för att förstå att vi inte har något att vinna på att förkasta varandra för våra olikheter. Istället bör vi finna gemensamma vägar framåt mot frigörelse.

Vi tar alla olika vägar, alla är inte intresserade av samma saker i lika hög grad även om vi har samma eller liknande åsikter. Min niche här i världen är djurrätten. Jag kan inte för mitt liv prioritera något över den. Men jag har en helhetssyn och därför tycker jag att den 8:e mars är en jävligt bra grej som alla därute som tror på feminism och jämställdhet ska göra sitt bästa för att uppmärksamma.

Att äta kött ingår i den rådande bilden av maskulinitet. Jag har aldrig mötts av så oförstående attityder mot vegetarianism och veganism som i klassiskt manliga miljöer. Som ett exempel kan man också ta denna reklam för hamburgare som anspelar på det maskulina i köttätandet och därmed också det kvinnliga och mindervärdiga i vegetarisk mat. De enda kvinnor som skymtar är antingen jobbiga eller cheerleaders. Det främsta värdet som kopplas till köttet är styrka.

Denna syn går tillbaka på köttet och jaktens pristige, den tilltänkta ur-mansrollen. En sysselsättning som aldrig gav en säker avkastning men som ändå genom alla tider överkommunicerats i patriarkala samhällen av dess manliga representanter. Har du nån gång sätt en grottmålning av en kvinna som plockar bär tex?

Lisa Gålmark har även skrivit en mycket bra debattartikel om dessa frågor som jag VERKLIGEN vill rekommendera att du som främst är djurrattsaktivist läser idag. du som främst är feminist kan läsa den vilken dag på året som helst. Läs den här

Kvinnors reproduktionsförmåga är något som borde hyllas, men istället har den använts för att berättiga förtryck människor emellan. Möjligheten att föda barn har självklart inget att göra med ledaregenskaper, klädstil eller talanger. Ändå har vi kontruerat ett system där vi särskiljer kvinnor från män och tillskriver dem olika förväntningar i livet. De individer som inte passar in i mallen får leva med tadel och utanförskap. De som kategoriserats som kvinnor möts av sjuka skönhetsideal, slavhandel, våld och diskriminering.

Inom modern animalieproduktion spelar kön en avgörande roll för individens öde. En manlig kyckling är värdelös för en äggproducent av det enkla skälet att den inte lägger ägg. För varje höna som hålls fången i äggindustrin fanns det en gång en tuppkyckling som mördades och därmed undslapp det grymma öde som deras systrar uthärdar varje dag. Samma sak gäller självklart även i mjölkindustrin.

Den gemensamma faktorn för detta förtryck är kapitalismen och den oundvikliga profithysteri som den medför. Michel Focoult skrev en gång att förr i tiden förtrycktes människor av stater, nu mera förtrycks människor av sig själva. Det finns pengar att tjäna på ditt dåliga självförtroende, det finns pengar att tjäna på dålig djurhållning och mänsklig likgiltighet inför djurs lidande. Kapitalismen gör förtrycket logiskt. Den som inte är stark nog att sälja något blir själv såld.


it's time to deprogram ourselves
question stereotypes and traditions
follow no gods, no masters
look at the root of racism, sexism, speciesism
and you'll see, it's all been fabricated to keep us apart
BREAK DOWN
THE BARRIERS
THAT ENSLAVE US ALL

Friheten är inte fri

Som det framgår i inlägget "Inte bara ett personligt val" så kan man aldrig helt isolera val kring droger till den personliga sfären. Den sortens val är väldigt ofta en del av en bredare kontext där andra påverkas av dina val. Samma sak gäller med väldigt många andra val och det här är väl vad man skulle kunna kalla den allra mest grundläggande skillnaden i politisk höger och politisk vänster som jag ser det.

Anledningen till att jag inte kan förneka att jag fortfarande är vänster är att jag tycker att det är så väldigt viktigt att se människan som en del av en grupp. Det är så vi förstår hennes handlande och hennes val. Kontexten påverkar våra val och våra val påverkar kontexten, det är en cirkel som vi inte kommer ur. Detta är något som tas tillvara i socialistiska (kommunitaristiska) idéer. Det är därför som anarkismen inte bara är en extrem form av liberalism utan en frihetlig tolkning av socialismen. Vi behöver en kommunitaristisk (klass)analys för att uppnå verklig frihet och inte bara frihet åt de rika och starka.

Detta skiljer sig från högerns människosyn där alla borde få göra som de vill (fast ändå inte). Högerns valfrihet innebär att vi ingjuts känslan av att våra val inte påverkar andra människor. Du har rätt att välja vilka kläder du ska köpa, för ingen annan ska väl diktera det för dig? Men att dina kläder är sydda av barnarbetare i Bangladesh det är inte så viktigt. Det är mycket viktigare att du har en valfrihet vad du vill göra för dina pengar. Man spelar vidare på det klassiskt manliga tänkande som Virginia Held angriper i sin bok Feminist Morality. Man vill isolera etiska dilemman för att kunna göra generaliseringar som man kan bygga regler på. På detta sätt kommer man fram till regeln att man alltid bör ha rätt att göra vad man vill med sina pengar, men å andra sidan så är det fel med barnarbete. I högerns (liberalernas) världsbild så rangordnar man valfriheten över solidariteten. Solidaritet blir en s.k. prima facie-plikt som man kan följa när det inte finns andra värden som krockar med den. Om man värderar solidaritet överhuvudtaget dvs. Held förkastar detta värderande av plikter och rättigheter och menar att alla etiska dilemman måste ses i sin kontext. Precis som vi människor.

Liberalerna vill ingjuta en känsla av att deras frihet är fri. Att dina val inte påverkar någon annan. Man vill även få dig att tro att du har varit med och valt det samhälle som du lever i. Att du valt våra härskare och att du har ett val att välja bort dem. Men vi kan inte rösta bort företagsledare och kapitalister. Vi kan inte rösta bort lönearbete. Vi kan inte rösta bort global mänsklig dominans och djurförtryck. Deras val är tomma val. Vilket schampo ska du köpa? Vilken radiostation vill du lyssna på? Deras frihet är inte fri.


Människan är ett flockdjur. I alla tider så har människor ingått i kollektiv där de tvingats samarbeta för att överleva. Det är det mänskliga djurets huvudsakliga styrka, samarbetet. Tar vi inte vara på det utan istället förvandlar den mänskliga existensen till ett lopp, en tävling, då hamnar vi här. I civilisationens sista dagar. Ruinens brant.

Que se vayan todos!

I stort sett alla begrepp som vi omger oss av är kontruktioner eller i tysthet överenskomna kontrakt. Ägande är ett sånt begrepp. Det finns inget ägande utanför det som vi har kommit överens om. Du kan inte äga en skog men du kan äga ett papper som gör att alla inom vårt samhälle håller med om att du äger skogen. På så sätt är hela vårt ekonomiska system beroende av vår egen tro på dess stabilitet. Jag är den första att erkänna att jag inte vet mycket om ekonomi men jag minns att när jag gick på gymnasiet så hände det en jäkla massa spännande saker i Argentina.

På grund av skenande inflation hade man fixerat peson mot dollarn och öppnat upp den argentinska marknaden somtidigt som man priviatiserade statliga företag vilket ledde till att utländska varor konkurrerade ut de lokalt producerade varorna och mycket av den lokala produktionen gick under. Den stabilitet som man först hade upplevt var alltså inte långvarig och de som tidigare varit de producerande lagren i samhället blev arbetslösa och fattiga medan de som redan var rika hade råd att fortsätta importera lyxvaror från utlandet. Social oro växte och i december 2001 utbröt kaos i landet. Läs mer.

Förutom upplopp och en hastig växling av presidentposten mellan olika misslyckade gubbar så valde folket också att bygga en egen ekonomi, baserad på byteshandel. Genom att vägra att ta del av maktens sociala kontruktion av värde (dvs. valutan) underminerade man hela makten i samhället. Därför möttes man också självklart av starkt motstånd från den parlamentariska eliten. Detta exempel visar vilken makt den stora massan har vad det gäller att acceptera eller förkasta konstruerade begrepp.

Om vi finner att det finns begrepp eller konstruktioner som inte gynnar oss så är det vår uppgift att förkasta dem. Om vi inte gynnas av skönhetsideal så är de inte av något värde. De kommer enbart få oss att känna oss misslyckade och pressade. Förkasta skiten i så fall!

Om vi inte känner att det finns någon heder i att lönearbeta i det här samhället. Skit i vanäran som är förknippad med att arbetsvägra! Jag vill inte arbeta för att någon annan ska bli rik resten av mitt liv. Vill du verkligen det?

Rasism, sexism och nationalism är alla exempel på konstruerade gemenskaper som inte reflekterar verkliga avdelningar för intressen. Den verkliga fördelningen ligger i klass. Så länge vi accepterar de sociala konstruktioner som inte gynnar oss och våra intressen så kommer eliten att fortsätta prägla oss med de värden som de vill att vi ska omfatta för att på bästa sätt gynna dem: arbetssamhet, maktlöshet, isolation, konsumtionsvilja.

Så istället för att hjälpa dem bygga murar mellan oss så måste vi hitta sanna gemenskaper där vi kan utöva våra intressen och kämpa för det vi vill uppnå. Att finna gemensamma mål och arbeta mot dessa är det högsta vi kan hoppas på. Vårt ultimata mål är att säkra vår egen överlevnad som just nu hotas av den kapitalistiska världsordningen som strävar efter att sluka allt liv på denna planet. Är inte det värt att kämpa för?

Punksvin och högerkukar

Jag lyssnar mycket på p1 i mitt jobb när inte cd-spelaren funkar. Idag hörde jag en borgelig kulturskribent vid namn Per Gudmundson som vill avpolitisera kulturen. Per skriver för SvD och har skrivit en artickel
(http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_790529.svd)
som väckt stor debatt om borgelig kulturpolitik.
Hans uttalanden i P1 fick mig att börja tänka på vad det är han vill egentligen. Kulturen och då kanske främst motkulturen är ett av mina viktigaste vapen för att skydda mig mot de krav som samhället ställer på mig. Enligt Per Gudmundson låg det tunga socialdemokratiska kedjor över det svenska kulturlivet efter sossarnas långa regerande av sverige. Han ansåg att det här behövde brytas och att kulturen skulle slita sig från vad han menade var sina socialistiska fjättrar. Vad han dock glömde bort är att den allmänna kultur som möter mig varje dag, inte de skivor jag väljer att lyssna på eller den konst jag uppskattar utan de allra flesta syn och hörselintryck jag mörts av, inte på något vis är socialistisk. Det är en kapitalistisk rovdrift på min sexualitet, mitt känsloliv och min självbild som hela tiden försöker trasformera mig från en levande kännande, tänkande människa till en konsument. Genom att "avpolitisera" kulturen försöker Per Gudmundson vrida ett av mina starkaste redskap för att stå emot de här ekonomiska krafterna som vill förändara mig ur mina händer. Som punkare är det självklart för mig att kulturen är politisk, och att politiken är kultur. Alla beslut som tas, all reklam som produceras, alla fackföreningar som motarbetas, alla hus som byggs, all skog som skövlas är kulturyttringar. De påverkar mitt sätt att se på världen och på mina medmänniskor. Men alla gånger som jag kan komma till en fristad, en HC-spelning där ingen försöker få mig att passa in i samhället eller köpa en massa skit som jag inte behöver så är det politik.
Det finns konservativ överhetskultur och revolutionär kultur (och då menar jag kultur i mer klassisk bemärkelse). Att komma till en punkspelningt och slippa oroa sig för tävlan och ekoniomiska krafter är det fetaste jag vet och jag tror även att Per Gudmundson vet vad det innebär och ogillar det skaprt. Det sätter ju hela hans världsbild ur spel, marknaden är inte fri på en punkspelning, marknaden kan dra åt helvete.
Man skulle kunna tänka sig att det här är en generationsgrej. Att det är de ungas kultur med rock, pop och punk på ena sidan mot vuxenvärldens kultur med teater, opera, och konstgalerier på den andra sidan. Visst finns det revolutioänar ungdomskultur, jag behöver väl knappast gå in på vad rocken spelade för roll för ungdomar på 50, 60 och 70-talen och visst finns det konservativ vuxenkultur med det fascistiska futuristerna. Men hur revolutionära är Back yard baybes? Vart tog Dregens jävla uppror vägen? Rock n Roll är död och begraven, mördad av ekonomiska intressen, idoldyrkan och elitism.
Testa å andra sidan att kolla på spelman på tak, en pjäs om hur unga judiska flickor bryter sig ur den judiksa moraltraditionen och om hur judar och socialister förföljs i det sena 1800-talets tsarryssland.
En avpolitisering av kulturen skulle leda till en avpolitisering av samhället i stort och det är precis det borgarsvinen vill. De vill lura oss att borgelig politik egentligen inte är politik och att marknaden är neutral på något sätt. Motkulturen är ett sätt för mig att skydda sig mot marknaden och den inverkan den har på oss. Ett redskap som vi måste vara medvetna om och lära oss att utnytja bättre.

Hårda linjer och flyktiga utopier

I det här inlägget vill jag göra en egen version på Tors inlägg om hans politiska utveckling samt sätta fingret på vilken punkt i vår/min utveckling som lett till att vi strävar efter att kombinera djurrätt och primitvism (se inlägget Djurrätt vs. Primitvism med kommentarer).

Min mamma var en 70-talshippie och min pappa var på 60-talet det lilla östgötska samhället Horns enda kommunist. Jag växte upp väl medveten om att hjärtat sitter på vänster sida. Det tog mig egentligen ganska lång tid att utveckla egna politiska åsikter, man skulle kunna säga att jag inte reflekterade längre än "vänster är bra och USA är dåligt" förränn jag i sommaren innan gymnasiet började hänga med ett nytt gäng kompisar som senare samma år skulle dra in mig i Loesje.

Loesje i Linköping höll på den här tiden till i en lokal där allsjöns vänstermänniskor hade sina möten, workshops och kontor. Här kom jag i kontakt med djurrättsaktivister, antifascister och revolutionära socialister. När denna lokal något år senare lades ner var detta en stor förlust för vänsterrörelsen i Linköping och jag insåg hur viktigt där är att ha något att samlas kring. en plats som inte tillhör någon utan som är en öppen mötesplats där folk med olika åsikter och mål kan träffas och dra nytta av varandra.

På den här tiden var jag trots mina egna högst lösryckta åsikter väldigt kompromisslös. Jag avfärdade både Revolutionära Socialister och Ung Vänster för småsaker som skilde deras åsikter från mina men som jag tyckte var helt avgörande på den här tiden. Idag är mina åsikter mer genomtänkta och om jag idag skulle vägra samarbeta med någon som inte följer mina idéer till punkt och pricka så skulle jag nog inte kunna samarbeta med någon annan än Tor. Vad jag har kommit att inse är dock att detta kompromisslösa sätt att tänka är alldeles för verklighetsfrånvänt. Även fast jag idag inte ser mig som en del av vänstern så är första steget på vägen mot min utopi att kapitalismen ska störtas och därför har jag mycket att vinna på att sammarbeta med andra som delar mitt mål, även om dessa är köttätare eller okritiska till teknologi.

Under min tid som politiskt wildcard i Linköpings autonoma vänster plockade jag upp lite av varje och försökte forma mig något som var mitt eget tills jag tillslut hittade hem i Linköpings Djurrättsaktivister. Ett kort tag innan dess kallade jag mig kommunist och ett tag var jag sjukt politiskt korrekt feminist. Under hela tiden fanns dock punk/hardcorescenen som en inspiration och ett forum för att möta nya människor och ta del av nya åsikter. Man ska dock inte överdriva öppenheten i varken hardcorescenen eller den autonoma vänstern. Precis som överallt så finns det åsikter som inte är välkomna och precis som överallt annars så blir dessa åsikter lite extra intressanta för den som står lite utanför och vill provocera en smula.

Så jag skulle självkart exprimentera med dessa åsikter och det var så jag blev känd som prolife-jens. Jag tycker än idag att det är viktigt att det går att ifrågasätta alla åsikter som ses som gjutna i sten, kan man inte det är man inte i närheten av vad punk handlar om. Abort är jag dock inte särskilt intresserad av, det är en allt för svår etisk fråga för att man man ska kunna ha en generell åsikt. Dessutom så ger jag väl fan i 40 000 foster så länge vi fortsätter slakta 70 miljoner kycklingar varje år. Men var kom då dessa åsikter ifrån från första början?

Både jag och Tor turades om att peppa på Hardline. Det var ju lockande, lite förbjudet och jävligt militant, klart som fan att man faller för det om man är tonåring, vegan straight edge och vill sticka ut. Hardline hade funnits i Linköping under slutet av nittiotalet och svallvågorna av det levde fortfarande kvar om man letade noga i hardcorescenen och i vänstern. Många snackade om det men jag tror att jag tog Hardline på lite större allvar än många andra som mest gillade att skämta om att vara jävligt militanta. Det var hardline som fick in mig på civilisationskritik och min tolkning av primitvism har därför alltid varit kopplad till ett starkt ställningstagande för djurens frigörelse och veganism eftersom Hardline-rörelsen bestämt hävdade att människan till naturen var en växtätare. Man ska dock komma ihåg att Hardline hävdade många saker som var lite sisådär välgrundade.

Och för alla som sitter och är oroliga nu så har jag aldrig hävdat att homosexualitet är onaturligt.

Hardline kombinerat med Crimethinc och en massa djurrätt lade grunden till Tors och mitt zine Alive som vi gav ut för några år sedan, och därifrån har det rullat på. Analysen av civilisationen och teknikens roll i människans utveckling är något som vi jobbat på kontinuerligt och sedan Alive är den här bloggen första gången vi försöker formulera våra åsikter i svart på vitt.

Idag vill jag förstå människan för att förstå varför hennes samhällen inte verkar fungera. Hur kommer det sig att människan till synes är det mest otillfreställda och rastlösa djuret på planeten? Hur kommer det sig att vi ständigt känner oss manade att kontrollera varandra och vår omgivning genom symbolsystem (religion) och samhällen? Som jag skrivit tidigare är jag föga intresserad av höger eller vänter på en skala där alla alternativ enligt mig leder bort ifrån oss själva och det liv som vi var ämnade för och in i en framtid som bara lovar en sak: kollaps.

men vad fan!?

Om man tar en snabb titt på vilka ideal som förmedlas till oss via reklam, filmer, TV-serier, nyheter och och tv-program så ser man ganska så snabbt att det finns ett krav man ska vara rik, snygg, tvåsam, berömd och lycklig. Jag ska ta en närmare till på de här målen, ett i taget.

1. Rik. Begreppet rik är ett mycket relativt begrepp, rik i förhållande till vem? I vilket fall som helst så finns det inte en möjlighet att alla kan bli rika. Nationalekonomerna skulle få frispel och bli tvungna att läggas in på mentalinstitutioner. Inflationen skulle dra iväg med allas ökade köpkraft och ekonomin skulle överhettas. Dessutom så finns det undersökningar som visar att de allra flesta, oavsett inkomst, tycker att de har lite pengar. Det är alltså ytterst få förunnat att vara rika.
2. Snygg. Att vara snygg är också ett mycket relativt begrepp. Speciellt när alla matas med ett ideal som är mycket svårt att leva upp till, att döma av hur mycket pengar som spenderas på att folk ska "rätta till" sitt utseende med hjälp av smink, hårfärg och operationer måste det ligga något i vår självbild som är djupt fel.
3. Berömd. På samma sätt som med rikedom är berömmelse någonting som är få förunnat, om alla var berömda så skulle berömmelse i sig inte ha någon betydelse. Jag tänker inte ens förklara vilken stor roll berömmelse verkar spela för många människor, det räcker med att slå på TVn och kolla på vilken sjuk, sjuk dockusåpa som helst. Skulle du bete dig på det viset offentligt för någonting du inte brydde dig om?
4. Tvåsam. Man kanske inte behöver vara tvåsam, men man får i alla fall inte vara ensam, vare sig om du valt att vara ensam eller inte så räknas det som ett förlorarardrag, och ingen vill väl ha att göra med en förlorare, nej det är ju slöseri med tid. Att hela tiden kämpa för att vara i ett förhållande eller i ständiga lösa sexuella relationer blir till en kamp som ytterst få kan vinna. om man dessutom valt det senare är det så finurligt uttänkt att man måste ju tänka på sitt rykte, annars kan man ju bli klassad som lösaktig och då är det kört.
5. Lycklig. Det här är vad alla stävar efter. Det är inte så konstigt men när det blir ett krav att man ska vara det, eller i alla fall inte erkänna att man inte är det. Men i en värld när man inte får utvecklas som man vill och hela tiden måste tänka på vad man ska bli när man blir stor, hur man ska kunna passa in och hur man ska kunna uppfylla de andra fyra kraven är det svårt att bli lycklig.

Så vi har en kultur med mål som inte går att uppfylla, vissa kanske skulle säga att det ständigt finns någonting att sträva mot men jag ser det mer som att ständigt vara en förlorare, att aldrig riktigt kunna ta en paus och känna sig, i alla fall lite, färdig.

Hur löser man då det här, antingen gör man som jag och går på hc-spelningar, organiserar mig politiskt, tränar och på det stora hela försöker hitta en egen väg istället för deras eller så gör man det som vi matas med hela tiden och konsumerar sig igenom sitt misslyckande. Konsumtion är nämligen den närmsta vägen för att närma sig dessa fem krav, köp dig snygg så att nån vill ha dig eller så att folk lägger märke till dig. Shopping har blivit till en livsstil och folk verkar köpa högvis med kläder och prylar varje år. För att kunna konsumera behöver man ju jobba, vilket jag har fått känna på nu när fattigdomen kommer krypande. Jag vet inte hur det är med dig men jag har i alla fall aldrig haft ett jobb som jag trivts riktigt bra med, möjligen mitt jobb som diskplockare men det hör inte riktigt hit. Att jobba är att sälja tid som man skulle kunna gjort någonting bättre av. Kanske rent av förverkliga dig själv utan deras krav? Så för att hålla dig på jobbet så måste man upprätthålla konsumtionsbehovet.

Jag vet inte riktigt vad som kom först men någonstans någon gång var det någon som kom på den lysande iden att om saker inte håller så länge så måste man ju köpa nya hela tiden, det blir man ju rik på. Sagt och gjort, nu är inbyggt åldrande någonting som finns i allt utom möjligen böcker. Om man köper någonting så räknar man nästan aldrig med att det ska hålla mer än kanske några år lite beroende på vad det är man har köpt. Om man är van vid att ingenting håller runt omkring en och att det inte finns någon kontinuitet i någonting från städer till hem, till jobb, så är det klart att det påverkar hur vi ser på andra, ickemateriella, saker också. Man räknar helt enkelt inte med att relationer ska hålla heller, jag träffar nästan aldrig någon som tror att dom träffat den rätta, är det för att termen den rätta är en livslögn i sig eller är det för att vårt sätt att producera varor påverkar vårt sätt att se på kontinuitet och vårt förtroende för allt runt omkring oss?

Det samhället erbjuder dig är ett förgängligt rus i en värld av förgängliga ting och relationer, ett kast samvete och en jävla massa skit.