New forms

Vi brukade vara slavar och livegna, guess what, det är vi fortfarande. Jag kan inte röra mig fritt eller utvecklas på det sätt jag vill, mina idéer och min inspiration förblir helt värdelösa tills det att jag kan tjäna pengar på det. Annars är det bara att knuffa moral och nyfikenhet åt sidan för att välkomna det förbannade kapitalistiska systemet in i mitt liv. Inte bara i mitt liv heller för den delen utan i varje liten aspekt av världen. Jag är inte alienerad från mitt arbete längre, eller jo det är klart att jag är det men mer än så känner jag mig alienerad ifrån hela skiten, manligheten, karriären, ekonomin, alltihop.

Det verkar inte som om någonting finns för sin egen eller någon annans skull längre, utan allt verkar finnas till för att man ska kunna tjäna pengar på det. Bröd och mat produceras inte för att människor ska kunna bli mätta utan för att någon tjänar en massa pengar på det. Varför hittade jag annars bröd i en container förra veckan som inte ens hade gått ut än och som det verkligen inte var något fel på, förpackningen var inte ens bruten. jag åt gladeligen upp det!

Samma sak med bostäder, hur kommer det sig att det finns tomma hus och människor som inte har någon stans att bo. Jo, för att hus inte byggs för att folk ska ha tak över huvudet utan för att de ska kunna betala hyra eller köpa sin bostad. Men det här är inte heller någon naturlag utan någonting som går att bryta, jag vet för jag har besökt hus som ockuperats av människor som inte vill vara med på de här reglerna längre och jag har sett folk slåss för vad som rätteligen tillhör dom när snuten kört ut ockupanter ur hus som de har byggt ett liv kring i 20 år och som sedan sålts bara för att rivas.

Men det är när man säger ifrån och bryter det man lärt sig som man utvecklas som mest. Ett uttryck som jag mest hör företagsledare och personalstrateger använda är att "tänka utanför lådan", eller de flesta använder det engelska uttrycket som egentligen bara är en direktöversättning. Jag tänker gärna utanför lådan, cellen eller du nu vill kalla det. Vet du vad världen skulle kunna bli om alla gjorde det? Men det rör ju så klart bara produktionen, sociala mönster får inte brytas, hierarkier får inte ifrågasättas och framför allt får ingen fråga vart vi är på väg egentligen, eller ens var vi är. Det skulle bli som att spela monopol utan att bry sig om reglerna. "Nej jag tänker inte betala för att gå på din gata, det kan du glömma, jag har inte råd med det". Till slut kanske man kan göra någonting roligare än att bara försöka vinna över varandra hela tiden. För just så är det nu, en tävling mellan mig och samhället. Hur lite tid kan jag komma undan med att sälja, hur mycket feta grejer kan jag komma undan med att göra istället. Om jag kan ta era sopor och ha bröd till soppan eller till frukost så är det inte bara gratis och gott, det är också en liten seger i sig över ett samhälle som vill att jag ska dra runt på deras hjul och kuggar. För det vill jag inte göra. Jag vill vara en del av ett samhälle där man tar hand om varandra och där folk får utvecklas istället för att formas till en liten utbytbar kugge i ett jättestort hjul. Om jag ändå är utbytbar så behövde jag väl inte vara med från början, eller?
Snubbarna med slips och kostym eller bara kallingar som du ser på TV och i reklam är inte jag, inte ens i närheten. Jag tror att jag inte tänjer för mycket på sanningen om jag säger att jag inte känner igen mig i min könsroll, eller vem fan gör det för resten? En banaliserad kopia av hur jag som människa skulle fungera och se ut är allt det är, jag vill inte bli reducerad till en kuk som Jaan beskrev det. Men det är ändå vad som händer. Det är inte bara så att reklam, film och TV riktar en massa helt värdelösa förslag och krav på hur jag ska tänka, känna och bete mig, det är också så att andra människors förväntningar på mig riktas på samma sätt, både kvinnors och mäns. Det finns en bestämd form för både män och kvinnor som man ska knycklas in i vare sig man passar eller inte. "Tänk inte på vad du skulle vilja vara, tänk på hur i helvete du ska komma in i eller fylla ut den förbannade formen som tydligen är så jävla gudagiven."
Bara att vara vegan gör mitt liv till en ständig skattjakt där jag hel tiden snokar reda på nya underbara saker att äta. Att vara drogfri gör att jag måste komma på andra saker att göra än att gå ut på krogen och supa mig full eller sitta hemma framför TVn och röka låda. Mer än bara det så ger det mitt liv en ny mening som inte är bunden till att göra karriär, supa mig redlös och bete mig som en jävla idiot. Det ger mig en anledning att tänka. Om jag inte vill jaga mitt genus längre, om jag bara skulle sluta bry mig, vad skulle hända då?

Jag var på ett födelsedagskalas i för några dagar sedan. Jag var ganska malplacerad, inte bara för att jag var ensam om att inte dricka utan kanske mest för att jag var den enda som inte var student och med student så menar jag inte bara att läsa på universitetet utan de var verkligen studenter. Det sorgliga var att det verkade inte vara någon som tänkte speciellt mycket på vad de läste utan mest på hur många terminer de hade kvar, hur de skulle klara sina tentor och vad de skulle jobba med när de var klara. Vilket slöseri med tankemöda, om de bara ville ha ett jobb kunde dom väl lika gärna jobbat i industrin. Det var som om de inte utvecklats ett enda litet steg sen gymnasiet. Ingen nyfikenhet, ingen reflektion, bara stoff som man ska trycka in i huvudet så att man klarar sin förbannade tenta och sen bara kassera kunskapen. Jag har träffat csn-turister som har tänkt så mycket längre och som reflekterat så mycket mer över vad de läser än de här lärarstudenterna som ska ha som yrke att förmedla en kunskapstörst och ett kritiskt tänkande. Hur ska det gå?

I WOULD RATHER DIE, THAN SUBMIT TO THAT LIE!