Pepp!

SVD rapporterar att ett gäng byggarbetare ockuperat ett hus i Stockholm i protest mot att de inte fått ut sina löner. Byggnads ska "se över saken" under dagen och det skulle inte förvåna mig om de uppmuntrar ockupanterna att häva blockaden. Återigen har arbetare fått ta till egna initiativ för att hävda sin rätt medan de större fackföreningarna står och velar, allt för uppbundna med de som sitter inne på makten.

Kanske skulle man tipsa byggarbetarna om SAC?

Timvikariens arbetsmoral

Många företag lägger till sig med en ful ovana att inte ge sina arbetare riktiga anställningar. Jag har faktiskt aldrig haft en fast anställning utan har hankat mig fram på ströjobb de senaste åren. Igår jobbade jag på ett ställe där jag haft ett heltidsvikariat under sommaren men det var en stor skillnad. Igår var jag nämligen inringd som timvikarie. Jag vet att företaget i fråga har ett behov av folk men de verkar inte intresserade av att erbjuda säkra anställningar. Istället kommer de ringa upp mig varje vecka och fråga om jag vill vikariera några dagar. Ingen säkerhet för mig. Inget ansvar för dem.

Vad som behöver bli tydligt för företag som använder sig av denna form av personalpolitik är att en timvikarie är en tillfällig lösning och inget annat. Timvikarien kommer till arbetsplatsen och genomför den uppgift som han eller hon blir betald för att göra under en begränsad tid. Med andra ord betyder det att skiter blankt i om det är kaos på jobbet idag för att jag missade något igår. Ge mig en anledning att bry mig hur det går för ert företag så kan jag göra ett hyffsat jobb med långsiktig kontinuitet, ge mig en deltidsanställning, ett schema eller vad som helst. Att inte veta från vecka till vecka hur mycket man kommer kunna jobba är sjukt otryggt och om du förväntar dig att arbetare som du enbart erbjuder ett otryggt arbete ska visa dig någon form av lojalitet så är du helt ute och simmar gosse. Uj uj uj...

Gå med i facket. Det riktiga facket.

Man ska väl inte klaga antar jag...

För några dagar sedan gav jag masage åt en kompis som jobbar som servitris, eller jag tror det heter så om man joobbar på fik. Jag är inte utbildad massör eller något sådan så jag visste inte riktigt vad jag gjorde men jag lärde mig i alla fall känna igen muskelknutar. Jag kunde lika gärna maserat grustaget som ligger på andra sidan skogen från där jag bor nu. Över huvud taget verkar hon ha en rätt trasig kropp på grund av sitt jobb, eller kanske inte så mycket på gund av jobbet i sig som att jobba mede det 6-7 dagar i veckan.
själv har jag ett jobb som jag tycker rätt bra om. jag har inga knutar i ryggen. Gissa varför. jag gör ett rätt hårt jobb när jag jobbar. Jag bygger scener, river scener och jobbar på evenemang. Jag hade en bättre arbetsgivare med samma arbetsuppgifter förut men det är ok nu också. Anledningen till att jag inte har några knutar är för att jag jobbar rätt sällan, och jag har egentligen ingen lust at jobba mer. Jag klarar mig på pengarna jag får. Idag har jag bestämt mig för att jag ska försöka undvika jobba svart. Inte för att jag är orolig för finanserna i borgarnas sverige utan för att det blir mycket sämre för mig, speciellt med det jobb jag har nu. Jag har ingen lust att gå runt och lyfta tung skit utan försäkring till ett jävla rövarpris.Som vanligt finns det en konflikt här och inget samarbete. det är jag mot chefen som vanligt. Precis som på mitt förra jobb som fortfarande inte gett mig mina sista två löner. Jag har inget problem med att jobba men då kräver jag att den som köper mitt arbete ska sköta sina uppdrag. Jag vill inte vara någon
slit-och-släng arbetskraft som mina vänner på fiken som kommer bli tvugna att sluta för att deras kroppar kommer paja.
Jag vaknade tidigt och han äta frukost med mamma och pappa imorse. jag var lite bitter på löneslaveriet som sådant och pratade med pappa arbetsmarknaden. Han sa att den finns där och det är inte så mycket at göra åt. Jag sa att den hunde dra åt helvete. Jag tror att det är jävligt mycketatt göra åt arbetsmarknaden för den skiten funkar inte alls och någon måste göra någonting åt den. tyvärr verkar det inte vara någon i min ålder som är speciellt intresserad av att ta tag i det. Jag förstår inte varför. Om du tänker på kortsiktig vinning på det så är det jävligt kortsiktigt och det är alltid en arbetsköpare som kommer att tjäna mer på ditt arbete än vad du gör. Det är våra kroppar som går sönder och det är vår tid som säljs, våra relationer som blir lidande, vår migrän, våra magsår. Det finns ingen som kommer att ändra på det här om vi inte gör det själva. Tänk på det.

The all singing all dancing crap of the world

Ett i-landsproblem: stora delar av befolkningen är verkar meningslös. Genom att exploatera djur, natur och den så kallade tredje världen har "väst" byggt upp ett enormt välstånd som saknar motstycke i världshistorien. En stor del av befolkningen i väst arbetar därför inte längre med att producera nödvändiga varor eller tjänster utan arbetar istället enbart för att det överskott som redan finns ska bli ännu större. Detta kallas ekonomisk utveckling. Det faktum att dessa personer inte behöver och kanske inte vill jobba är inget man tänker på då tankar kring arbete i väst domineras av vårt lutherska tankegods med dess arbetsmoral. Kan man arbeta så ska man arbeta oavsett om man vill eller inte. Men tro inte att du behövs, för så fort du sagt upp dig så kan de rekrytera nån ny. Du är inte oubärlig, du är bara en siffra.

Så vad får det här för konsekvens för den uppväxande generationen som går långa, ambitiösa utbildningar för att sedan inse att det bästa jobb de kan få är på ett callcenter där de ska sitta och sälja meningslös skit eller göra marknadsundersökningar? Förutsatt att man inte svalt den nyliberala lögnen om att kontinuerlig ekonomisk utveckling är nödvändig så kommer man nog att känna sig en smula meningslös när man inser att samhället inte har plats för en. Man förvandlas till billig arbetskraft i ett samhälle som man inte ser meningen med eller kanske tillochmed avskyr. Att arbeta eller hysa ambitioner som spelar samhället i händerna börjar kännas lönlöst och självförödmjukande. Man blir en del av den disillusionerade och förbittrade massan som bara försöker fly på olika sätt. Genom prylhysteri eller drogmissbruk vill vi döva smärtan av att vara meningslös i kollektivets ögon. Att känna ångest över något sådant är inte konstigt, i ett mer naturligt samhälle hade samma situation varit likställt med döden. Men oavsett om vi väljer att arbeta eller inte så överlever vi. Välståndet är så stort att man kan avvara ett litet stycke för att hålla dig vid liv. Nedkletad av avundsjuka och bitterhet hamnar man så på botten. Men man är fortfarande en del av deras plan. Med hög arbetslöshet kan man hålla lönerna nere, främst lönerna på de meningslösa jobb som du skulle kunna få.

Men du är inte värdelös. Du är fortfarande en del av det ekologiska kollektivet, en levande varelse med känslor, tankar och ett okränkbart egenvärde. Det är bara deras samhälle som förpassat dig till rollen av pariah. Den verkliga meningen och den verkliga lyckan ligger inte i att uppnå sin idealvikt eller äga en äkta rolex utan i att finna ett sammanhang och en plats där man hör hemma. Så om du känner att du är på den plats som jag beskrivit, utanför, nedanför eller kanske över samhället så är du förhoppningsvis på god väg att finna något annat. Något som är ditt och som är mer äkta än den berikade, modifierade skit de säljer. Folk runt dig kommer inte förstå men det spelar ingen roll så länge du har hittat rätt. Du har uppnått en punkt där det inte längre spelar någon roll vad de säger om dig och dina val. Du har inget att förlora för allt du har finns bortom deras värld.

Deras värld. Vilket jävla skämt.

Språkfascist

Jag vet att jag är en jävla språkfascist iband, det är lite lustigt eftersom jag inte stavar särskilt bra men ändå. Nu skulle jag vilja påpeka ett fel som väldigt, väldigt många svenskar gör. Det är det här med "arbetsgivare" och "arbetstagare" som jag stört mig på ett tag nu. Det heter ARBETSKÖPARE och ARBETSSÄLJARE och ingenting annat, och jag ska förklara varför.
Någon gång för långe sedan började människor lönearbeta, de började sälja sin tid och sitt arbete för pengar istället för att producera sin egen mat. Eller strängt taget så jobade de flesta inte helt för sig själva då heller efterson de flesta var tvugna att betala till någon jävla härtig eller baron eller någon annan lat jävel som inte kunde producera sin egen mat men i gengäld hade en massa råa typer till sin hjälp som tvingade folk att ge honom mat. Man skulle kunna säga att det var en klass av tjuvar rätt och slätt.
Men i sinom tid så ändrade den här tjuvklassen lite på sig och blev kapitalägare istället. Det var de som ägde productionsmedlen och då så fick de som producerat mat åt dem tidigare vackert ändra på mitt arbete och börja jobba i fabriker istället. Det gjorde de.
Istället för att behålla en del av det dom producerade fick dom lön i pengar istället vilket visserligen inte var något nytt, hantverkare och soldater hade fått det under lång tid. För pengarna kunde man som alla vet köpa vad som producerades på landet och i fabrikerna.
Det vanligaste ordet för att någon får pengar för att göra eller ge någonting till någon är att den personen säljer detta nånågonting, och det vanligaste ordet att betala för något är att man köper samma något. Undantaget i det svenska språket är arbete, arbete får man, som en påse godis av sin mamma, det är alltså någon som ger dig arbete. Är det någon mer än jag som tycker att det hela är lite bakvänt. Vi får betalt för att utföra saker och vi är alltså säljare av arbete, det är ingenting vi får som vi ska tacka och bocka för. Dessutom är det alltid så med lönearbete att det arbete man utför är värt mindre än vad arbetsköparen kan få ut av det. Det är hela poängen.
Meningen med denna språkförvanskning är rätt tydlig. Att skapa en tacksamhet till de som köper arbete istället för till dom som utför det. Det får vara slut på det nu. Jag tänker inte vara tacksam mot någon som producerar all skit som håller den stora skiten uppe.
språk är ett maktmedel och det måste vi vara på det klara med. Det gäller inte bara arbete utan har med allt förtrck att göra, specisism, sexism, kapitalism, fascism. Så nästa gång jag hör ordet arbetsgivare tar det hus i helvete.

Trubbel på jobbet del 4

Ok, förlåt. Jag sa i förra inlägget om mitt jobb att det var slut på trubbel men det visade sig inte vara riktigt sant. Igår skulle jag lämna tillbaka mina arbetskläder och få ett intyg på att jag jobbat där i tre månader samt ställe en liten fråga om vad som hänt med min lön och att det trots allt var den 6e och att länen skull kommit den 28e månaden innan. Jag kommer dit, får vänta i två timmar innan min underhuggarchef kommer tar emot mina arbetskläder. Men när det kommer till det jag vill ha från min arbetsplats: 12000:- samt ett intyg på att jag jobbat så blev det annat ljud i skällan.
Jag fick prata med n annan chef som skulle kunna fixa det och då fick jag veta att jag hade fått ett brev av dom (till det här bör sägas att jag inte alls fått något brev) och att de ville reda ut problemen de haft med mig på företaget innan jag kunde få min lön. Jag påpekade att jag inte fått något jävla brev och lämnade min mail för att få detta uteblivna brevet per mail istället. Jag fick ringa och påminna om det idag... det har fortfarande inte kommit. vidare sa de att jag gjorde fel när vi hotade med att strejka och att mitt fackliga ombud hade kränkt goda samt och varit allmänt ohyffsad och elak mot chefen. Det här kommer då från den man som ringde mig och sa att han skulle ringa sin moster (som känner mina föräldrar) och fråga vad det var för "jävla idiot han hade hjälpt med jobb?" Dom sa också att jag skulle ringa mitt fack igen.
Det hade dom inte behövt säga och jag fick tag i mitt fackliga ombud precis inann han skulle till jobbet. Så jag fick ringa tillbaka idag.
Jag åkte in till stan och köpte en tågbiljett till Jönköping för att gå på spelning. Jag var så jävla arg och ledsen så jag var inte riktigt upplagd för att lifta. Hela resan satt jag och hänkte på hur mycket chefen har ljugit och hållit käft för att få den här konflikten efter att jag slutat för att undvika strejk.
När jag ringde tillbaka till facket idag så blev jag lite lugnare, och att dom lyckades manuverera bort mig från strejk gör inte så mycket eftersom det finns andra stridsåtgärder som man kan ta till, så om chefen inte tar sitt förnuft till fånga snart och ger mig mina pengar så kommer det bli jättedålig stämning. Jag har inte blivit såhär pissad på sen någon gång i grundskolan och det tycker jag inte är roligt. Så nu är det krig. BRING IT!

fortsättning förljer...

Trubbel på jobbet del 3

Så var det slut på trubbel, och slut på jobb.
jag har verkligen avskytt att jobba på det här förbannade företaget. inga kollegor att prata med, tidspress och strul till som tätt och arbetstider som tagit knäcken på mitt sociala liv.
Med det här i bagaget orkade jag inte vänta på at min idiot till chef skulle behagta svara på förhandlingsframställan utan jag ville sluta så fort som möjligt. Så jag rådgjorde lite med facket och frågade vad dom trodde om min areferenser efter allt bråk. Dom sa att dom skulle ringa och prata med chefen och förslöka få dom att släppa mig så fort som möjligt men att jag ville ha de referenser jag faktiskt förtjänat. Chefen förstod inte att det här var ett erbjudande utan gav sig i valnig ordning in i en lång harrang om att han kunde sparka mig när han ville och att jag hade två veckors uppsägningstid och avslutade det hela med "ring aldrig hit och hota mig igen din jävla fitta" vart han nu fick det ifrån eftersom det inte handlade om något hot alls.
när jag fick reda på det här kort därefter tog jag det tunga beslutet att säga upp mig i alla fall utan förhandling och bara komma därifrån så fort som möjligt. Jag skrev ner min avskedsansökan på en lapp som jag fick på bibblan när min telefon ringde, det var från jobbet och först övervägde jag att inte svara men tänkte att jag måste ju ta tag i det här förr eller senare. Det var en underchef som ringde och frågade om jag var på väg, jag svara de att jag skulle gå ner till centralen och sätta mig på bussen så fort som möjligt. under de 45 nmin som det tog att ta mig till jobbet förberedde jag mig på tidernas jävla avhyvling. när jag kom fram var underbossen som ringt inte på sitt kontor så jag gick ner och började packa min bil. då ringde han igen och sa att jag skulle komma upp, så jag gick på krigsstigen upp till kontoret och fick sätta mig på en stol. "Nu jävlar kör vi" tänkte jag men fick bara en lite skuldmedveten utläggning om att min tur skulle läggas över på ett ánnat transportför4etag och att jag skulle få sluta den sista, en och en halv vecka senare. Jag frågade om mina vitsord och jag skulle få något fint som jag skulle kunna ha i mitt CV, mitt sista krav alltså.
Jag tror inte ett ögonblick på att det finns något annat företag som ska köra min tur utan att de bara ville bli av med mig.
Man kan välja att se det här som ett misslyckande, jag fick inte behålla mitt jobb och jag gissara tt företaget kommer att skötas lika jävla illa som innan. Men min fackliga kamp har varit en fint inslag i min arbetssituation och det har varit gött att visa att maninte behöver ta vad skit som hälst. Att försöka opåverka sitt eget luiv i en situation där man är på nåd och onåd utlämnad åt någon annan är någonting jag råder alla att prova på. det stärker ens självkännsla jävligt mycket och man får en stålthet av det som känns i hjärtat.
Arktoriteter blir arktoriteter bara när man väljer att se dom som sådana. jag tänker aldrig svassa för någon chef som inte sköter sitt jobb.

The union forewer defending our rights, down whit the blacklegs the workers unite!

Que se vayan todos!

I stort sett alla begrepp som vi omger oss av är kontruktioner eller i tysthet överenskomna kontrakt. Ägande är ett sånt begrepp. Det finns inget ägande utanför det som vi har kommit överens om. Du kan inte äga en skog men du kan äga ett papper som gör att alla inom vårt samhälle håller med om att du äger skogen. På så sätt är hela vårt ekonomiska system beroende av vår egen tro på dess stabilitet. Jag är den första att erkänna att jag inte vet mycket om ekonomi men jag minns att när jag gick på gymnasiet så hände det en jäkla massa spännande saker i Argentina.

På grund av skenande inflation hade man fixerat peson mot dollarn och öppnat upp den argentinska marknaden somtidigt som man priviatiserade statliga företag vilket ledde till att utländska varor konkurrerade ut de lokalt producerade varorna och mycket av den lokala produktionen gick under. Den stabilitet som man först hade upplevt var alltså inte långvarig och de som tidigare varit de producerande lagren i samhället blev arbetslösa och fattiga medan de som redan var rika hade råd att fortsätta importera lyxvaror från utlandet. Social oro växte och i december 2001 utbröt kaos i landet. Läs mer.

Förutom upplopp och en hastig växling av presidentposten mellan olika misslyckade gubbar så valde folket också att bygga en egen ekonomi, baserad på byteshandel. Genom att vägra att ta del av maktens sociala kontruktion av värde (dvs. valutan) underminerade man hela makten i samhället. Därför möttes man också självklart av starkt motstånd från den parlamentariska eliten. Detta exempel visar vilken makt den stora massan har vad det gäller att acceptera eller förkasta konstruerade begrepp.

Om vi finner att det finns begrepp eller konstruktioner som inte gynnar oss så är det vår uppgift att förkasta dem. Om vi inte gynnas av skönhetsideal så är de inte av något värde. De kommer enbart få oss att känna oss misslyckade och pressade. Förkasta skiten i så fall!

Om vi inte känner att det finns någon heder i att lönearbeta i det här samhället. Skit i vanäran som är förknippad med att arbetsvägra! Jag vill inte arbeta för att någon annan ska bli rik resten av mitt liv. Vill du verkligen det?

Rasism, sexism och nationalism är alla exempel på konstruerade gemenskaper som inte reflekterar verkliga avdelningar för intressen. Den verkliga fördelningen ligger i klass. Så länge vi accepterar de sociala konstruktioner som inte gynnar oss och våra intressen så kommer eliten att fortsätta prägla oss med de värden som de vill att vi ska omfatta för att på bästa sätt gynna dem: arbetssamhet, maktlöshet, isolation, konsumtionsvilja.

Så istället för att hjälpa dem bygga murar mellan oss så måste vi hitta sanna gemenskaper där vi kan utöva våra intressen och kämpa för det vi vill uppnå. Att finna gemensamma mål och arbeta mot dessa är det högsta vi kan hoppas på. Vårt ultimata mål är att säkra vår egen överlevnad som just nu hotas av den kapitalistiska världsordningen som strävar efter att sluka allt liv på denna planet. Är inte det värt att kämpa för?

men vad fan!?

Om man tar en snabb titt på vilka ideal som förmedlas till oss via reklam, filmer, TV-serier, nyheter och och tv-program så ser man ganska så snabbt att det finns ett krav man ska vara rik, snygg, tvåsam, berömd och lycklig. Jag ska ta en närmare till på de här målen, ett i taget.

1. Rik. Begreppet rik är ett mycket relativt begrepp, rik i förhållande till vem? I vilket fall som helst så finns det inte en möjlighet att alla kan bli rika. Nationalekonomerna skulle få frispel och bli tvungna att läggas in på mentalinstitutioner. Inflationen skulle dra iväg med allas ökade köpkraft och ekonomin skulle överhettas. Dessutom så finns det undersökningar som visar att de allra flesta, oavsett inkomst, tycker att de har lite pengar. Det är alltså ytterst få förunnat att vara rika.
2. Snygg. Att vara snygg är också ett mycket relativt begrepp. Speciellt när alla matas med ett ideal som är mycket svårt att leva upp till, att döma av hur mycket pengar som spenderas på att folk ska "rätta till" sitt utseende med hjälp av smink, hårfärg och operationer måste det ligga något i vår självbild som är djupt fel.
3. Berömd. På samma sätt som med rikedom är berömmelse någonting som är få förunnat, om alla var berömda så skulle berömmelse i sig inte ha någon betydelse. Jag tänker inte ens förklara vilken stor roll berömmelse verkar spela för många människor, det räcker med att slå på TVn och kolla på vilken sjuk, sjuk dockusåpa som helst. Skulle du bete dig på det viset offentligt för någonting du inte brydde dig om?
4. Tvåsam. Man kanske inte behöver vara tvåsam, men man får i alla fall inte vara ensam, vare sig om du valt att vara ensam eller inte så räknas det som ett förlorarardrag, och ingen vill väl ha att göra med en förlorare, nej det är ju slöseri med tid. Att hela tiden kämpa för att vara i ett förhållande eller i ständiga lösa sexuella relationer blir till en kamp som ytterst få kan vinna. om man dessutom valt det senare är det så finurligt uttänkt att man måste ju tänka på sitt rykte, annars kan man ju bli klassad som lösaktig och då är det kört.
5. Lycklig. Det här är vad alla stävar efter. Det är inte så konstigt men när det blir ett krav att man ska vara det, eller i alla fall inte erkänna att man inte är det. Men i en värld när man inte får utvecklas som man vill och hela tiden måste tänka på vad man ska bli när man blir stor, hur man ska kunna passa in och hur man ska kunna uppfylla de andra fyra kraven är det svårt att bli lycklig.

Så vi har en kultur med mål som inte går att uppfylla, vissa kanske skulle säga att det ständigt finns någonting att sträva mot men jag ser det mer som att ständigt vara en förlorare, att aldrig riktigt kunna ta en paus och känna sig, i alla fall lite, färdig.

Hur löser man då det här, antingen gör man som jag och går på hc-spelningar, organiserar mig politiskt, tränar och på det stora hela försöker hitta en egen väg istället för deras eller så gör man det som vi matas med hela tiden och konsumerar sig igenom sitt misslyckande. Konsumtion är nämligen den närmsta vägen för att närma sig dessa fem krav, köp dig snygg så att nån vill ha dig eller så att folk lägger märke till dig. Shopping har blivit till en livsstil och folk verkar köpa högvis med kläder och prylar varje år. För att kunna konsumera behöver man ju jobba, vilket jag har fått känna på nu när fattigdomen kommer krypande. Jag vet inte hur det är med dig men jag har i alla fall aldrig haft ett jobb som jag trivts riktigt bra med, möjligen mitt jobb som diskplockare men det hör inte riktigt hit. Att jobba är att sälja tid som man skulle kunna gjort någonting bättre av. Kanske rent av förverkliga dig själv utan deras krav? Så för att hålla dig på jobbet så måste man upprätthålla konsumtionsbehovet.

Jag vet inte riktigt vad som kom först men någonstans någon gång var det någon som kom på den lysande iden att om saker inte håller så länge så måste man ju köpa nya hela tiden, det blir man ju rik på. Sagt och gjort, nu är inbyggt åldrande någonting som finns i allt utom möjligen böcker. Om man köper någonting så räknar man nästan aldrig med att det ska hålla mer än kanske några år lite beroende på vad det är man har köpt. Om man är van vid att ingenting håller runt omkring en och att det inte finns någon kontinuitet i någonting från städer till hem, till jobb, så är det klart att det påverkar hur vi ser på andra, ickemateriella, saker också. Man räknar helt enkelt inte med att relationer ska hålla heller, jag träffar nästan aldrig någon som tror att dom träffat den rätta, är det för att termen den rätta är en livslögn i sig eller är det för att vårt sätt att producera varor påverkar vårt sätt att se på kontinuitet och vårt förtroende för allt runt omkring oss?

Det samhället erbjuder dig är ett förgängligt rus i en värld av förgängliga ting och relationer, ett kast samvete och en jävla massa skit.

Magkänsla och arbete

En viktig poäng med feministisk etik har varit att kritisera det manliga sättet att tänka i principer, regler och objektiva resonemang. Traditionell etik vill gärna närma sig en fråga som en oberoende observatör som inte har någon bestämd bakgrund, kropp eller överhuvudtaget någon relation med den situation som ska bedömas. Man skulle kunna uttrycka det som att partiskhet, enligt den feministiska etiken, är ofrånkomlig. Vi kan inte blunda för att vi är en del av en kontext och därför bör känslor och erfarenheter ges större betydelse i etiska resonemang.
Nu ska jag göra ett tvärkast i det här inlägget.

Jag hatar borgare.

Jag lyssnar faktiskt om jag ska vara helt ärlig inte längre på vad borgare eller liberaler för fram för argument. På det stora hela så är jag inte särskilt intresserad av den sortens politik, folk som känner mig kan nog hålla med om att jag ofta är rätt efter med aktuella nyheter. Mitt bristande intresse kan ju bero på att jag inte vill ersätta det befintliga regeringsskicket med varken bättre ekonimiska modeller eller annorlunda maktstruktur utan strävar efter ett samhälle utan varken ekonomi eller makt (på samma sätt som jag som djurrättsaktivist inte är jätteintresserad av större burar och bättre foder utan hellre ser tomma burar och fria djur). Men jag tar hur som helst för givet att allt som kommer ur en borgares mun är lögn och förbannad dikt. Varför?
För jag har aldrig träffat en sympatisk borgare eller liberal i hela mitt liv. De är antingen dryga svin eller helt enkelt personer med en helt hemsk människosyn. Jag kan inte för mitt liv lita på dem. De verkar ta för givet att alla människor vill tävla och trycka ner varandra hela tiden. Det är ju det hela deras ideologi går ut på, att vi ska tävla mot varandra som om livet var nån slags kamp. Det ingår i deras ideologi att det finns förlorare (arbetslösa eller lågavlönade) för att det också ska kunna finnas vinnare (dvs det som vi i gammal hedlig anda kan kalla för kapitalister). Jag blir helt ledsen bara av tanken. Alla människor har rätt till jobb säger moderaterna men i slutändan så verkar det som att alla människor är skyldiga att ha ett jobb för man kan inte slippa undan den här tävlingen. Om du hade tänkt att skaffa dig mat på egen hand istället för att jobba i eftermiddag så kan du ju glömma det. Det finns ingenting som du kan finna som inte någon annan äger och som du är tvungen att arbeta för att få utnyttja lagligt. I essän Abolition of Work skriver Bob Black att arbete borde vara mer som en kreativ lek. Ser ni nu varför jag mycket hellre är anarkist än liberal?

Jag kanske är naiv som hellre vill tro att livet ska vara en lek än en blodig kamp om pengar och jag kanske är barnslig som inte ens lyssnar på vad liberalerna har att säga. Men jag tänker faktiskt följa magkänslan i den här frågan.