You suck

Det finns gott om råpuckon därute. Om man tänker sig att livet är ett mellanstadiedisko där alla vettiga människor redan har haft den goda smaken att gå hem och börja lyssna på punk istället och alla puckon står och hoppar i en klunga i mitten så kan man mitt i publikhavet se en kille crowdsurfa på de andras uppsträckta armar. Det är Stefan Jensen.

Stefan Jensen vill i en artikel i Slitz upplysa alla törstande män därute om hur man får ligga med feminister. Artikeln öppnar han upp med att kalla genusvetenskap för en pseudovetenskap att jämföra med alkemi och frenologi eftersom den följer hans egen definition av vetenskap som något som producerar "bevis, mätbarhet och tydlighet". Jag vill därför upplysa Stefan för ett nytt spännande forskningsfält: samhällsvetenskap. Samhällsvetenskaperna, däribland genusvetenskapen, har inte naturvetenskapens mätbara metoder och sanningsanspråk. Samhällsvetenskapen sysslar med att analysera sociala strukturer och relationer med hjälp av begrepp och modeller. Detta för att förstå hur mänskliga samhällen fungerar i all sin analoga komplexitet.

Ett av de begrepp som genusvetenskapen, som samhällsvetenskaplig diciplin, använder sig av är de så kallade härskarteknikerna. Med dessa kan man analysera agerandet hos personer som syftar att sätta sig i en maktställning gentemot andra. Härskartekniker används av de flesta människor, både män och kvinnor i situationer där man vill utöva makt över någon annan. Genom att genomskåda dessa tekniker kan man blottlägga "härskarnas" fula knep som används i handlande och retorik. Kan man få sin motpart att inse att han/hon/dem använder härskartekniker kan man arbeta mot en omotiverad ojämlikhet i en relation mellan människor.

Låt mig ge exempel på dessa härskartekniker:

- Osynliggörande

Precis som hos andra självpåtaget frigida kvinnominoriteter – frikyrkliga, till exempel – finns en utsvulten libido inom varje feminist som fullständigt exploderar när den väl släppts lös.

Genom att göra en annan människa till ett medel mot sitt mål (i detta fall att lägra en feminist) osynliggörs dennas männsklighet och rätt till respekt. Individens identitet tillintetgörs vilket öppnar upp för vidare exploatering.

- Förlöjligande

Efter att din utvalda feminist fått uppleva den fullständiga sexuella tillfredsställelsens njutning kommer hon förmodligen att inse att livet är på tok för kort för att sitta på dunkelt upplysta kaféer och vara arg för saker saker hon inbillat sig.

Att kvinnor skulle ha inbillat sig den struktur som gets namnet patriarkat är ju en bahändigt sätt att bortse från deras åsikter om man är snubbe och tycker att det verkar jobbigt att ändra sitt beteende mot brudar.

- Undanhållande av information

Vägra att spela på hennes planhalva. Håll henne osäker på vad du egentligen tycker, och låt henne på inga villkor lura dig till att tala allvar. Detta desarmerar hennes bitska, radikala grundinställning, och gör henne motvilligt intresserad och nyfiken.

Jag antar att "jag skriver för Slitz, vill du knulla" inte går hem i feministkretsar...

- Dubbelbestraffning

Varje feminist har ett undermedvetet som inte gjort annat än att tänka på sex ända sedan hon svärtade håret och klippte luggen efter linjal, och det har bara legat och längtat efter att få ta full kontroll under några passionerade timmar.

Detta är en riktig going, först anklagas feminister för att förtrycka sin egen sexualitet för att sedan förlöjligas när de väl har "frälsts" av Jensen.

- Påförande av skuld och skam
Påförande av skuld och skam sker när dubbelbestraffning används i kombination med förlöjligande och i stort sett hela artikeln är ett exempel på hur feminister förlöjligas och beskylls för att föra fram manshatande, irrationella och förvirrade idéer.

Tills sist har jag ett tips för alla er därute som fortfarande vill ligga med feminister men som insett att Stefan Jensen snackar skit. Det är dessutom ett mycket bättre tips eftersom det ger vinst varje gång: bli feminist själv! På så sätt kan du ligga med en feminist även om du är den enda personen i rummet.

Natursyn och människosyn

Ett av de viktigaste elementet som spelar in när det gäller vår syn på naturen är vad man inom Humanekologi kallar för "adaptive development", det vill säga att ett samhälle genom trail-and-error utvecklar en relation till naturen och därigenom skapar tabun och traditioner kring nyttjandet av naturresurser. Detta ger en natursyn som är anpassad till ens naturliga omgivningar och som ser till att ekosystemet som man lever av inte överexploateras. När folkförflyttningar eller teknologisk utveckling sker i ett tempo som omöjliggör "adaptive development" så uppstår det ofrånkomligen problem.

Med andra ord får vi problem när vi inte betraktar naturen som någonting att inträda i en relation med utan som en samling resurser som är till för att exploateras. Med en sådan syn på naturen kommer vi inte att sträva efter att förstå naturliga begränsningar och arbeta utifrån dessa i samarbete med naturen utan istället kommer vi att söka vägar för att arbeta mot naturen och överstiga de begränsningar som våra samhällen utsätts för. Varje steg bort från ”den biologiska regimen” innebär därför ett steg bort från ett samarbete med naturen mot ett rent utnyttjande.

Denna utnyttjande natursyn är även lätt överförbar till djur och människor då även dessa går att utnyttja för egen vinning istället för att söka någon form av symbiotiskt förhållande eller relation. Det hela handlar om att genom språk och handling tilldela vissa människor en lägre status. I ett samhälle där vissa människor betraktas som mindre värda blir det också lätt att rationalisera ett orättvist utnyttjande av dessa personer. Ofta tillskriver man dessa individer egenskaper som förenar dem med deras låga status. Om man ser till kön blir detta tydligt när man betraktar den uråldriga uppfattningen av kvinnan som mer nära naturen än mannen. Detta kan vid en första anblick verka romantiskt eller värdefullt och är även något som har plockats upp av eko-feminismen. Men istället för att fungera som en form av privilegium blir denna syn på kvinnan ett stigma som för henne närmare djuren samtidigt som mannen ses som mer mänsklig, mer kultiverad och mer värdefull. På grund av denna inneboende determinism har eko-feminismen fått en hel del kritik men i ett samhälle som inte har en nedlåtande syn på naturen skulle kanske denna tanke kunna stärka kvinnors ställning. I dagsläget innebär detta dock att bidra till ett subtilt förakt som vårt samhälle hyser för kvinnan så väl som naturen, de är båda två krafter som behöver stävjas och tämjas av det mänskliga (läs manliga) intellektet.

På så sätt länkas kvinnans underordnade ställning i samhället samman med det förtryck som även riktas mot djur och ekosystem i ett samhällssystem som utvecklats så fort att man inte har kunnat bevara en livsstil som utgår ifrån den biologiska regimen. Att vända denna trend är ett första steg mot en hållbar utveckling. Genom att ta del av kvinnors erfarenhet som på grund av deras marginaliserade ställning många gånger har inneburit ett naturnära arbete, främst i fattigare länder, kan vi få en uppfattning om hur vår livsstil påverkar de av oss som får ta de mest direkta konsekvenserna av vårt oansvariga förhållningssätt till de ekosystem som vi är beroende av för vår egen överlevnad. Genom att värdera kvinnors intressen och erfarenheter lika högt som mäns blir det nödvändigt för oss att ta större hänsyn till dem som arbetar allra mest i direkt kontakt med naturen. Det gäller att genom "adaptive development" lyssna och vara beredd på att omforma sitt samhälle för att kunna leva på ett hållbart sätt. Gemenskap och samarbete är värden som inte bara bör gälla mellan människor utan även mellan människan och ekosystemen.

Svettiga män gör saker tillsammans

Jag köper inte att hardcore är en extrem musikstil. Min morsa lyssnar på Millencolin och Hammerfall och redan för fyra år sedan kunde man ganska ofta se Hatebreed på ZTV, något som jag ser på ett tydligt tecken på en normförskjutning när det gäller vad som är extremt och inte. Även om vi inte kryper närmare mainstream-kulturen så breddas denna mainstream-fåra ständigt. Det som gör hardcore extremt är snarare kulturen runt omkring och budskapet. Jag tror att det är detta som tilltalat folk under de senaste decenniernaoch som tilltalar till en viss del än idag. När punk och hardcore kom var det nytt och spännande, en slags musik som aldrig hörts tidigare, i alla fall om man får tro de ungdomar som intervjuas i The Decline of Western Civilization.

Med detta vill jag alltså säga att det som verkligen gör hardcore lockande är någonting som ligger utanför musiken. En attityd, ett budskap eller ett sätt att göra saker. Jag tror därför att det är dessa saker som vi behöver titta på när vi frågar oss varför det fortfarande är så ont om tjejer inom hardcorescenen. Jag utger mig inte från att ha alla de rätta erfarenheterna i det här resonemanget och helst skulle jag därför vilja få kommentarer på denna analys av tjejer, personer involverade i andra scener än hardcorescenen, personer som var med i scenen på 90-talet etc. Mer debatt i harcorescenen är the way to go.

När jag i somras grävde ner mig i frågan om varför könsfördelningen ser ut som den gör i scenen så kom jag tillslut fram till en tes när jag vände på frågeställningen. Istället för att fråga mig varför hardcore inte verkar attrahera tjer så började fundera kring varför hardcore egentligen attraherar killar? Jag tror att svaret finns inom våra tillämpningar av maskulinitet.

Det finns få arenor för män att på ett accepterat sätt leva ut sina känslor, vilka känslor det än må vara. Visst har det hänt saker som fört oss bort från ett stoiskt manligt ideal under de senaste decenierna men vi är ännu långt ifrån att ha en syn på manlighet som tillåter en man att visa sig sårbar. Jag tror att vi alla bär på säckvis av uppdämd skit; ilska, sorg, smärta. Hardcore är vårt sätt att kanalisera de uppdämda känslorna och den frustration som vi som ungdomar upplever. Jag tycker att det lyser igenom rätt starkt att många killar inom scenen upplever en osäkerhet och bär på saker som de inte tillåts prata om eller inte har verktyg att hantera. Istället släpper vi ut vår frustration till tonerna av en musik som specialiserat sig på att gestalta utanförskap genom en virvelvind av musikalisk energi.

Var annars skulle detta beteende mellan män vara allmänt accepterat?

Det var det som jag som tonåring såg fram emot allra mest när det vankades hardcorespelning på Skylten. Det var energin i musiken och upplevelsen kombinerat med den utmanande motkulturen. Zines med konstiga idéer, infobord med konstiga grejer som man inte ens kunde köpa på Blue Fox. Sånt som idag reducerats till att band säljer sin merch. Snacket på scen går inte djupare än att uppmana oss att köpa denna merch. Allt för ofta får man gå hem med ett tomt bröst och sätta sig och lyssna på H20 för att få upp peppen på hardcore igen.

Med andra ord: hardcore är en sjukt tråkig scen och det är bara vi känslosuktande, testosteronstinna och i det fördålda sårade killar som fortfarande kan få ut något meningsfult av musiken. Detta tror jag också kan påverka till vilken grad tjejer väljer att engagera sig. Det förvånar mig inte det minsta att tjejer inte finner någon mening i hardcorescenen så som den ser ut idag. Och om man inte finner en djupare mening så kommer man inte heller att engagera sig i de instutitioner som driver hardcorescenens utveckling allra tydligast: band, arrangörsföreningar, skivbolag etc. Detta tjänar till att återföda det manliga tolkningsföreträdet inom scenen och skapar en ond cirkel där vi skapar en form av hardcore som är homogen och ganska tråkig. Tjejer som söker hård musik kan lika gärna lyssna på Bring Me the Horizon eller andra band som finns lättare tillgängliga så länge hardcore återskapas som en scen för och av killar.

Missförstå mig rätt: hardcore är en sjuk pepp och utgör fortfarande en höjdpunkt i vardagen av plugg, jobb och måsten. Men jag undrar lite vad vi egentligen har att erbjuda i dagens enorma informationsflöde och globaliserade ungdomskultur. Är vi fortfarande utmanande och extrema eller är vi bara en i mängden av subkulturer?

Makt, manlighet och mördade djur

"Idag är det åttonde mars" brukar alla tal på internationella kvinnodagen börja med så därför börjar jag det här innlägget likadant. Jag har tidigare skrivit om hur vi måste bredda våra röresler och satsa på att hitta beröringspunkter snarare än punkter där vi inte kan enas. En av de saker som jag lärde mig av den "förhatliga" Hardlinerörelsen var att det är oerhört viktigt att ha en helhetssyn i sin kamp. Vi måste förstå att alla förtryck hänger ihop för att förstå att vi inte har något att vinna på att förkasta varandra för våra olikheter. Istället bör vi finna gemensamma vägar framåt mot frigörelse.

Vi tar alla olika vägar, alla är inte intresserade av samma saker i lika hög grad även om vi har samma eller liknande åsikter. Min niche här i världen är djurrätten. Jag kan inte för mitt liv prioritera något över den. Men jag har en helhetssyn och därför tycker jag att den 8:e mars är en jävligt bra grej som alla därute som tror på feminism och jämställdhet ska göra sitt bästa för att uppmärksamma.

Att äta kött ingår i den rådande bilden av maskulinitet. Jag har aldrig mötts av så oförstående attityder mot vegetarianism och veganism som i klassiskt manliga miljöer. Som ett exempel kan man också ta denna reklam för hamburgare som anspelar på det maskulina i köttätandet och därmed också det kvinnliga och mindervärdiga i vegetarisk mat. De enda kvinnor som skymtar är antingen jobbiga eller cheerleaders. Det främsta värdet som kopplas till köttet är styrka.

Denna syn går tillbaka på köttet och jaktens pristige, den tilltänkta ur-mansrollen. En sysselsättning som aldrig gav en säker avkastning men som ändå genom alla tider överkommunicerats i patriarkala samhällen av dess manliga representanter. Har du nån gång sätt en grottmålning av en kvinna som plockar bär tex?

Lisa Gålmark har även skrivit en mycket bra debattartikel om dessa frågor som jag VERKLIGEN vill rekommendera att du som främst är djurrattsaktivist läser idag. du som främst är feminist kan läsa den vilken dag på året som helst. Läs den här

Kvinnors reproduktionsförmåga är något som borde hyllas, men istället har den använts för att berättiga förtryck människor emellan. Möjligheten att föda barn har självklart inget att göra med ledaregenskaper, klädstil eller talanger. Ändå har vi kontruerat ett system där vi särskiljer kvinnor från män och tillskriver dem olika förväntningar i livet. De individer som inte passar in i mallen får leva med tadel och utanförskap. De som kategoriserats som kvinnor möts av sjuka skönhetsideal, slavhandel, våld och diskriminering.

Inom modern animalieproduktion spelar kön en avgörande roll för individens öde. En manlig kyckling är värdelös för en äggproducent av det enkla skälet att den inte lägger ägg. För varje höna som hålls fången i äggindustrin fanns det en gång en tuppkyckling som mördades och därmed undslapp det grymma öde som deras systrar uthärdar varje dag. Samma sak gäller självklart även i mjölkindustrin.

Den gemensamma faktorn för detta förtryck är kapitalismen och den oundvikliga profithysteri som den medför. Michel Focoult skrev en gång att förr i tiden förtrycktes människor av stater, nu mera förtrycks människor av sig själva. Det finns pengar att tjäna på ditt dåliga självförtroende, det finns pengar att tjäna på dålig djurhållning och mänsklig likgiltighet inför djurs lidande. Kapitalismen gör förtrycket logiskt. Den som inte är stark nog att sälja något blir själv såld.


it's time to deprogram ourselves
question stereotypes and traditions
follow no gods, no masters
look at the root of racism, sexism, speciesism
and you'll see, it's all been fabricated to keep us apart
BREAK DOWN
THE BARRIERS
THAT ENSLAVE US ALL

Friheten är inte fri

Som det framgår i inlägget "Inte bara ett personligt val" så kan man aldrig helt isolera val kring droger till den personliga sfären. Den sortens val är väldigt ofta en del av en bredare kontext där andra påverkas av dina val. Samma sak gäller med väldigt många andra val och det här är väl vad man skulle kunna kalla den allra mest grundläggande skillnaden i politisk höger och politisk vänster som jag ser det.

Anledningen till att jag inte kan förneka att jag fortfarande är vänster är att jag tycker att det är så väldigt viktigt att se människan som en del av en grupp. Det är så vi förstår hennes handlande och hennes val. Kontexten påverkar våra val och våra val påverkar kontexten, det är en cirkel som vi inte kommer ur. Detta är något som tas tillvara i socialistiska (kommunitaristiska) idéer. Det är därför som anarkismen inte bara är en extrem form av liberalism utan en frihetlig tolkning av socialismen. Vi behöver en kommunitaristisk (klass)analys för att uppnå verklig frihet och inte bara frihet åt de rika och starka.

Detta skiljer sig från högerns människosyn där alla borde få göra som de vill (fast ändå inte). Högerns valfrihet innebär att vi ingjuts känslan av att våra val inte påverkar andra människor. Du har rätt att välja vilka kläder du ska köpa, för ingen annan ska väl diktera det för dig? Men att dina kläder är sydda av barnarbetare i Bangladesh det är inte så viktigt. Det är mycket viktigare att du har en valfrihet vad du vill göra för dina pengar. Man spelar vidare på det klassiskt manliga tänkande som Virginia Held angriper i sin bok Feminist Morality. Man vill isolera etiska dilemman för att kunna göra generaliseringar som man kan bygga regler på. På detta sätt kommer man fram till regeln att man alltid bör ha rätt att göra vad man vill med sina pengar, men å andra sidan så är det fel med barnarbete. I högerns (liberalernas) världsbild så rangordnar man valfriheten över solidariteten. Solidaritet blir en s.k. prima facie-plikt som man kan följa när det inte finns andra värden som krockar med den. Om man värderar solidaritet överhuvudtaget dvs. Held förkastar detta värderande av plikter och rättigheter och menar att alla etiska dilemman måste ses i sin kontext. Precis som vi människor.

Liberalerna vill ingjuta en känsla av att deras frihet är fri. Att dina val inte påverkar någon annan. Man vill även få dig att tro att du har varit med och valt det samhälle som du lever i. Att du valt våra härskare och att du har ett val att välja bort dem. Men vi kan inte rösta bort företagsledare och kapitalister. Vi kan inte rösta bort lönearbete. Vi kan inte rösta bort global mänsklig dominans och djurförtryck. Deras val är tomma val. Vilket schampo ska du köpa? Vilken radiostation vill du lyssna på? Deras frihet är inte fri.


Människan är ett flockdjur. I alla tider så har människor ingått i kollektiv där de tvingats samarbeta för att överleva. Det är det mänskliga djurets huvudsakliga styrka, samarbetet. Tar vi inte vara på det utan istället förvandlar den mänskliga existensen till ett lopp, en tävling, då hamnar vi här. I civilisationens sista dagar. Ruinens brant.

Jag har ingen tävlingsgen

Här är en gammal klassiker: konflikter föder förändring. I ojämlika samhällen finns en konflikt mellan förtryckare och förtryckt som leder till en oro. När denna oro blivit så stor att det är säkrare för alla inblandade att ändra på den förtryckande strukturen istället för behålla den så äger förändring rum. Ju fler som tjänar på ett förtryck och ju större övertag denna härskande grupp har ju svårare kommer ordningen vara att omkullkasta. Djur som inte har någon makt eller röst har därför ingen som helst möjlighet att kasta omkull det system som förtrycker dem medan t.ex. förtryckta arbetare mycket väl kan ta makten på sina arbetsplatser.

Om vi tar för givet att gruppen män mer eller mindre medvetet förtrycker gruppen kvinnor och även har en hel del att tjäna på detta så befinner sig den feministiska rörelsen i en knivig sits eftersom (vilket nämndes tidigare) en härskande grupp knappast ger ifrån sig sin fördelaktiga plats frivilligt. Så om hälften av befolkningen ska nedgöra den andra "mäktigare" hälften av befolkningen så kommer förändringen att vara marginell eller helt frånvarande. Detta förutsätter dock att alla män faktiskt tjänar på ett patriarkalt samhälle.

Att inte tjäna på att befinna sig i en maktposition i samhället kanske verkar som en knasig idé. Men det är inte så enkelt att alla män är medfött onda snubbar som njuter av makt. Alla män passar inte in på den mall som det patriarkala samhället förmedlar. Alla män vill inte slåss och tävla om allting. Alla män tycker inte om att utmärka sig individuellt. Alla män är inte starka och heroiska. Alla män längtar inte efter att få ge sitt liv för sitt land. Alla män vill inte associeras med ett patriarkalt samhälle. Genom uppfostran formas vi efter andras förväntningar på oss enligt samma princip som kvinnor formas. Vi förväntas också att i enlighet med den patriarkala ordningen omforma oss för att passa in i könsrollernas mallar. Vi måste ställa nya frågor för att män ska kunna relatera till feminism och kanske är det upp till oss män som inte trivs i patriarkatet att göra detta.

Feminismen behöver mogna tillräckligt för att göra en vidgning i sin teori som skapar en öppning för män. Manshat i all ära, alla förtryckta grupper kan känna ett behov att lösa sin konflikt genom att konfrontativt nedgöra sin förtryckare, men när vi vill se verklig förändring så måste vi sträva efter en förändring i majoritetens mentalitet. Det är därför vi tyvärr måste fortsätta försöka övertala folk på stan om att de ska bli veganer trots att man egentligen bara vill skrika åt dem att de skärpa sig och sluta vara så dumma i huvudet.

I hate sports

Sociologen Nancy Chodorow skriver om personlighetsutvecklingen hos små barn och härleder skillnaden i könsidentitet till det sätt en mor relaterar till sina barn. Hon menar att eftersom en mor generellt sett har lättare att se sin dotter som en förlängning av sig själv utvecklas en nära relation mellan modern och dottern. Sonen däremot är något annat och hans personlighetsutveckling kommer därför att präglas av separation och individualitet istället för närhet och relationer. Detta ger sedan upphov till ett individualistiskt regeltänkande hos män.

Detta återspeglas även i den studie av barns lekar som Janet Lever genomförde under sjuttiotalet. Det verkar enligt hennes undersökning som att pojkarnas lekar var mer inriktade på tävlan och att utmärka sig som individ. Deras lekar avbröts ofta av häftiga regeldiskussioner och Lever menar att det är här pojkar över upp det regeltänkande som sedan formar deras moraliska reflektion som vuxna. Flickornas lekar däremot undvek att någon skulle kunna göra sig duktig på någon annans bekostnad då detta hade varit traumatiskt för gruppens sammanhållning. Om det uppstod tvist om reglerna avbröts leken och togs inte upp igen.

Men tänk då om båda föräldrarna skulle ta hand om barnen. tänk om mannen kunde ta på sig samma mödrande roll som kvinnan så att även sonen kände att han var fortsättningen på sina föräldrar. Tänk om vi levde i ett samhälle utan arbetsfördelning där både män och kvinnor likvärdigt hjälptes åt att leta mat istället för att en skulle slita på fälten och en skulle slita i hemmet.
Skulle det innebära att även män kunde känna trygghet i relationer och strävade efter samarbete och förståelse iställer för självhävdelse och tävling?

Innebär detta att jag skulle slippa förväntas gilla sport? Att jag skulle slippa tävla om allting hela jävla tiden? Att vi kunde hjälpas åt istället för att ständigt hävda oss själva och våra egna rättigheter?

Är det inte värt ett försök?