Jag kom in i hardcorescenen ganska motvilligt. Från början var jag en rätt misslyckad metalskalle, men jag hade vänner som styrde mig bort från långt hår gitarrsolon mot den fåra som jag följer idag. När jag först kom i kontakt med hardcore tyckte jag att det var en skränig musikstil. Men det var innan jag hade sett något riktigt hardcore- eller punkband live. Det var på de lokala hardcorespelningarna som jag fann den energi som jag i huvudsak anser skiljer hardcorepunken från angränsande stilar. Till skillnad från hårdrockens stela och statiska galloperande eller malande fanns i hardcore en obunden energi som inte kunde tyglas. Inte ens de blodigaste metaltexter kunde överrösta hardcorepunkens totala ilska. Men mest av allt så var det en sak som skiljde hardcorepunken från metal.
Det fanns en tanke bakom.
Mellansnacket är något som idag reducerats till "tack, det är kul att vara här, vi har skivor och t-shirts till salu" men som när jag först kom i kontakt med scenen var något helt annat. Det kanske bara var ett fånigt skämt eller något annat skitdumt. Det behövde inte vara politiskt eller djupsinnigt, även om sånna mellansnack självklart var en höjdpunkt. Själva poängen är att man eftersträvade en kontakt mellan scenen och dansgolvet. Det var där hordcore skapades. Mellan bandet och publiken. Jag tror att det är därför jag alltid älskat golvspelningar. Det finns inga gränser kvar mellan de som deltar och de som skapar.
I scenen jag fann fanns det inga idoler eller synliga heirarkier. Tyckte man om ett band kunde man bara gå fram och säga det efteråt, de kanske hade en demo som man kunde köpa för en tia eller så kunde man bara snacka lite. Jag har nog än idag ett femtiotal CD-R skivor hemma som jag vid något tillfälle tyckt varit det absolut bästa som gjorts.
Lokalbandsspelningarna var för mig terminens höjdpunkter och dagen efter satt man, öm i kroppen och med bleknade X på händerna i skolan iförd en ny t-shirt och väntade på att få komma hem och läsa ett sprillans nytt zine. Men det kändes ändå aldrig som att spelningarna var en marknadsplats. Även om en hel del köpande och säljande föregick så var aldrig riktigt syftet att någon skulle tjäna pengar på det vi gjorde. Mervärdet låg i själva upplevelsen av scenen och allt detta bytande av saker handlade mer om budskap än om ekonomi.
Straight edge hade klibbat fast sig på mig redan innan jag började känna mig som en del av hc-scenen. Att det skulle ha så stor invärkan på mig visste jag inte då men såhär i efterhand är jag glad att jag valde den vägen. Jag har sett många människor konsumeras helt av deras beroenden och vips så hänger man på krogen istället för att hänga på spelningar. Varför man väljer alkohol över pogodans vet jag fortfarande inte, scenen gav mig ett socialt liv och en identitet så gott som något annat man kan pyssla med som tonåring.
Framför allt fick jag lära mig att ifrågasätta allt. Om jag ska nämna en sak som är punk över allt annat så är det så enkelt: ifrågasätt allt. Det är skitjobbigt men man lär sig mycket av att inte ta någonting för givet. Jag har hardcorescenen att tacka för att jag idag förkastar i stort sett allting som vårt ruttna samhälle står för, men också för styrkan att göra något åt de problem som jag identifierar. Hardcore var den första politiska arena som jag tog några fristående och trevande steg på. Musiken uppmanade mig att inte förbli passiv även om allt verkade vara skit.
Hardcore var för mig en positiv och livstillvänd livsstil till skillnad från all negativitet och eskapism som andra kids i min ålder pysslade med. Hardcore var äkta vara och ingen imagefasad. Det handlade inte om kläder, frisyrer eller scenpoäng utan om att förändra och hitta alternativa vägar att gå i livet. Att finna egna gemenskaper baserade på riktig samhörighet och egna övertygelser baserade på övervägda åsikter. Börjar vi sjunga om drakar och svärd så är det inte hardcore vi håller på med längre, oavsett hur musiken låter.
Jag har märkt att i städer som är proportionerligt större än sin lokala hardcorescener finns det en bristande sammanhållning mellan subversiva människor. Linköping är ett bra exempel på en stad som allt mer har torkat ut under de senaste åren men som på nittiotalet var en mycket aktiv stad både inom hardcore och politisk aktivism. Linköping har potential att återigen bli ett starkt fäste för autonoma rörelser och kreativt nytänkande. Jag tror att hardcorescenen spelar en viktig roll i det skeendet och därför är jag en av dem som vill starta en ny scen i Linköping och precis som Martin skriver så vill jag få tillbaka den intellektuella utmaningen i scenen. Vi har dock en förändrad situation idag jämfört med den svunna tid som Martin beskriver.
Bara det faktum att jag skriver detta på en blogg och inte i ett fanzine är ett bra exempel på hur situationen förändrats. Att blogga är billigare, miljövänligare och smidigare än att göra fanzines men samtidigt så förflyttar t.ex. bloggandet den intellektuella utmaningen från själva spelningarna till datorn. Vi hänger på forum istället för att hänga på Skyltentrappan. Som jag sagt tidigare i den här texten: hardcore skapas på spelningarna i ett utlopp av energi (eller kanske den aggressivitet som Martin refererar till) och det är olyckligt om hardcorespelningar även i fortsättningen ska vara så... tomma.
För det känns tomt på Skylten idag. Det saknas något som jag upplevde när jag var liten och det är uppenbart att det inte bara är jag och Martin som upplever detta. Hardcorescenen är inte längre ett forum för någon form av diskussion. Energin må titta fram ibland, men jag saknar något som ligger bakom det. Jag tänker sluta skrika "spela fortare" på spelningar och istället skrika "vad vill ni?". Man behöver inte nödvändigtvis vilja göra revolution nu på stubben utan svaret kan vara något mycket simplare, ge mig bara en tanke! Varför spelar vi hardcore? Varför hänger vi på spelningar? Vad vill vi egentligen?
Föreningen Linköping Hardcore har som målsättning att väcka scenen till liv igen genom att locka nya kids till Skylten och jag lovar att om vi lyckas med detta så kommer jag att möta dem med rejäla utmaningar. Vi måste lära oss ställa frågor som manar till reflektion för vara på detta sätt kan vi få folk att göra aktiva och genomtänkta val i livet. Att ifrågasätta och bilda sin egen uppfattning är en mognadsprocess som jag tyvärr tror att många missar.
Så jag vet vad jag vill. Jag vill se en hardcorescen full av både energi och utmaning. En scen där människor och tankar kan växa. Ett forum för debatt, organisering och utveckling. Jag vill se kids som väljer bort drogerna och ger sig själva en chans, kids som är förbannade och vill förändra. Precis som jag ville.
Precis som jag vill.
