När man börjar identifiera sig själv med skurkarna i de filmer man ser så är det ju ofrånkomligt att det börjar ringa varningsklockor i huvudet. Men så här långt in i den postmodernistiska eran måste vi väl kunna enas om att det inte finns någon objektiv ondska utan att vad som ses som gott och ont är socialt konstruerat. Så hur kommer det sig då att det är just skurkarna som är de onda? Att studera konstnärliga uttryck kan vara ett bra sätt att närma sig en förståelse kring hur en särskild kultur tänker kring ett visst fenomen (i det här fallet ondska) och därför tänkte jag göra en kort analys av hur ondska porträtteras i västerländsk film.
Typexemplet på en skurk är egoisten. Karaktären som vill ha mer makt för sig själv, vilket i många fall betyder mer pengar. Men även karaktärer som strävar efter mer för sig själva kan klara sig undan skurkstämpeln och istället hamna i det goda laget. Den främsta anledningen till detta tror jag har att göra med de medel som brukas. Om Jönssonligan hade skjutit, hotat och rånat folk hade de inte varit samma glada gäng alls och ingen sitter väl och hoppas att George Cloney ska torska i Oceans Eleven? Vilka medel man brukar för sin strävan är därför högst relevant. Att spränga planeter och vara en allmän taskmört som Darth Vader är ju typiskt inte OK, medan Robin Hood är en solklar hjälte.
Den andra, mer intressanta, sortens skurk är den antihumanitära skurken eller kaos-skurken. Det är en karaktär som inte gör det han gör för att vinna något utan för att förverkliga sina idéer. Här får vi en tydlig lektion i vad som ses som normalt och inte i samhället. Liam Neesons karraktär i Batman Begins och Bartelby i Dogma är utmärkta exempel på denna karaktär. De vill inte ha något. De tycker bara att människor är en jävla ohyra som bara förstör allt de kommer i kontakt med. Här spelar det alltså ingen större roll vilka medel som används då själva målet går emot vad som uppfattas som gott i vårt samhälle. Att vilja utplåna hela existensen är aldrig ok oavsett hur smärtfritt det genomförs.
Här hittar vi en intressant joker i leken, nämligen V från V för Vendetta, en karaktär som dödar folk och spränger saker i luften för en idé som skiljer sig radikalt från det övriga samhället. Det är inte konstigt att denna film sticker ut med tanke på att orginalserien som filmen grundar sig på är skriven av anarkister och att den utspelar sig i ett fascistiskt samhälle.
Men för att återvända till saken. Kaos-skurken har en radikal idé som utmanar samhället. Han rubbar ordningen och går utanför lagen för det han tror på. Han är oftast en mer skrämmande karaktär än egoist-skurken då denna egentligen enbart använder sig av fel medel och inte ifrågasätter samhällets grundvalar på något sätt. Egoism är ju något som uppmuntras i samhället så konflikten handlar i grunden om taskiga tillvägagångssätt. Men en karaktär som avskyr städer eller som hatar människor, vad gör man med en sån? Ofta erbjuds dessa skurkar någon form av försvarstal under filmens slutskede där de förklarar sin ideologi, hur kaoset de skapar i slutändan ska leda till något bättre än det som var innan eller hur kaos i själva verket är skapelsens egen natur. Om du har läst 1984 av George Orwell kanske du minns en scen i början där de anställda på ministeriet ägnar sig åt "2minuters-hatet" där samhällets fiende får lägga fram sina genomskinliga argument för att kunna bli hånad, hatad och nergjord. Han är ond och hans argument behöver inte ens bemötas, han måste bara bekämpas.
Människans eviga kamp mot kaoset fortsätter. Kulturens och ordningens väktare gör en ny insats för att befästa de värden som vår civilisation står för och stävjer det vansinniga kaoset som ständigt hotar att krossa det mänskliga projektet. Det slingrande kaos av död, födelse, eld och vatten som vi nästan lyckats glömma att vi själva en gång kom ifrån.
Därför är vi skurkarna i det spektakel som samhället målar upp för era ögon. Vi vill rubba ordningen. Vi gör det inte för att vi kommer att bli måttlöst rika på det utan för att vi tror på att det är rätt. Oavsett om "vi" är djurrättsaktivister, arga danska invandrarungdomar eller muslimska "terrorister" så kommer vi att bli dragna över samma kam och bli behandlade på samma sätt: först hånade och sedan bekämpade innan vi till slut kan bli accepterade. Kulturen kommer att fortsätta att reproducera bilder av ondskan som något skrämmande annorlunda och kaotiskt och de människor som kan knytas till dessa attribut kommer att ses som onda. En enkel Hollywoodrulle har ju egentligen inget att vinna på att problematisera begrepp som ondska. Kanske suddar man lite kring linjerna, men att angripa själva kategorin är inte tänkbart.
Jag skulle återigen vilja tipsa om Hiayo Miyazakis filmer, t.ex. Det levande slottet, Princess Mononoke eller Spirited Away. Helt underbara skapelser som kan hylla kaos och där karaktärer kan vandra oberört mellan gott och ont eller där ondska ibland inte existerar överhuvudtaget. Annars så skulle jag vilja se mer skurkar i stil med Krambjörnarnas nemesis som bara vill täcka skogen med betong. Det är fan ondska om nått.
