För tjugo år sedan hade vi inget behov av mobiltelefoner eftersom det inte fanns i vårt medvetande att man skulle kunna ha en telefon med sig överallt, inte heller hade vi behov av bilar för 150 år sedan. Om varken mobilen eller förbränningsmotorn hade uppfunnits hade människan fortfarande kunnat fortsätta existera, kanske till och med bättre än vad vi gör idag. Dessa uppfinningar svarade med andra ord inte mot ett verkligt behov på liv eller död utan tjänade främst till att ge uppfinnarens grupp vissa fördelar över andra grupper, sedan kapitalismens uppkomst har denna fördel oftast varit i form av ekonomisk tillväxt. Med hjälp av förbränningsmotorn kunde transporter utvecklas snabbare till favör för ökad handel över större områden och med mobiltelefonens hjälp kan vi idag vara tillgängliga för arbetsköpare dygnet runt med våra elektroniska kalendrar synkroniserade via portabla höghastighetsanslutningar till Internet. Den teknologiska utvecklingen har på så sätt skapat sin egen agenda där den, pådriven av ständig ekonomisk tillväxt, både skapar och utvecklar nya konsumtionsprodukter. Vissa av dem slår rot i allmänhetens världsbild och ett behov skapas. Infrastruktur bildas runt den nya tekniken och gör den till en självklar del av samhället. Den nya tekniken blir en norm när det anses självklart att en "riktig människa" ska ha tillgång till den. En person måste ha en riktigt bra anledning idag för att inte verka konstig om han eller hon inte äger en mobiltelefon.
Ekonomi och teknik verkar på så sätt i en växelverkan med varandra där den ena faktorn sporrar den andra och leder till tillväxt och utveckling inom det kapitalistiska samhället. Detta innebär att vi tjänar mer pengar för att i längden också kunna konsumera mer. Den summa vi tjänar måste dock alltid representera ett värde extraherat ur naturresursbasen. I dagens industrisamhälle sker dock inte denna extraktion särskilt ofta i vår närhet utan vi har exporterat vår miljöpåverkan utomlands till fattigare regioner och vår uppfattning om vart våra pengar kommer ifrån har därför blivit så abstraherad att vi inte ser den miljöpåverkan som varken vår produktion eller vår konsumtion har. Men ständig tillväxt är inte hållbart inom ett system med tydliga ramar. Sedan 1986 överskrider vårt ekologiska fotavtryck den maxgräns för vad jorden kan producera åt oss och med ökad produktion och konsumtion ökar även fotavtrycket. Att överskrida dessa gränser går att göra tillfälligt, så länge vi förlitar oss på fossila bränslen men förr eller senare kommer expansionen att komma till ett abrupt slut när vi nått gränserna för vad planeten klarar av.
Ska vi lämna det till kommande generationer att plocka upp skiten när den tiden kommer eller ska vi stoppa galenskapen innan dess?
