Tid

Så vitt jag vet finns två sätt att uppfatta tid: linjärt och cirkulärt. Jag fick nys om cirkulär tidsuppfattning för ett gäng år sedan när jag försökte läsa running on emptyness av john zerzan. Men språket och det faktum att jag läser rätt dåligt tog knäcken på mig och jag hoppade till roligare kapitel som det om UNAbombaren. Jag har tkt at det verkade konstigt med en tidsuppfattning som handlar om att saker och ting upprepar sig hela tiden, jag föddes, jag började skolan, jag slutade skolan, jag borjade jobba jag blev äldre. Det är inte saker som upprepar sig. Jag kan se mitt liv som en linje med min födelse i början och min död i slutet och en massa skit däremellan.
Nu har jag återigen snubblat på temat när jag läser endgame av derrick jensen. Den här gången är min engelska lite bättre och hans språkbruk lite mer underhållande så jag plöjde igenom tidsbiten med liv och lust. Såhär ligger det till.
Tid markeras av förändringar. För en grupp människor som har städer och civilisationen som sitt direkta närområde och som dessutom lever ett mycket individualistiskt liv brukar förändringarna vara ganskaså permanenta, en stad eller stadsdel byggs, skogen försvinner, klimatet blir varmare, ett krig utkämpas och gränser flyttas, en kung föds eller dör och det skrivs ner trotts att alla vet att det brukar komma en ny efter så det borde ju inte vara något att fästa så stor vikt vid.
Om man inte är beronde och inte påverkad av civilisationen och städer (det är inte så många som lever under sådana omständigheter) så har man förmodligen naturen där man lever som sin referens av tid och eftersom naturen är rätt cyklisk så får man en cyklisk tidsuppfattning. solen går upp och solen går ner, sommaren kommer, följs av höst, av vinter och sen vår och sen börjar det om. Jag kan ta hur många exempel som helst men jag gissar att ni fattar vad jag menar.
Ett annat problem som kommer med en linjär tidsuppfattning är att ångesten inför livets undvikliga slut ställer till en del problem. Indlividualismens oundvikliga kollaps ger människor en vilja att kämpa för något beständigt, en nation till exempel. Då känns det ju logiskt att kämpa för livet som sådant eftersom det är väldigt svårt att ta död på. Tyvärr verkar det inte ligga i någons intresse utan det verkar vara roligare att dö för en stat eller en kung eller ett företag eller något annat tramsigt och temproert. Det här föder ett våld både genom att nationer krigar med varandra och att folk skadas och fördrivs för att råmaterial ska kunnas tas till nationen för att tillgodose nationens behov av olika saker för att kunna upprätthålla sin ekonomi och sin krigsmakt.
Om man dessutom ser tiden som en linje med en början och ett slut så ska ju ändå allt ta slut en dag och det föder en likgiltighet inför framtida generationer och deras tillgång till en fruktbar jord. Detta blir extra tydligt när man tar in kristendomen i bilden, jag tycker att dommedagen verkar vara på väg var och varannan vecka. Delar inte jehovas vittnen till och med ut en tidning som skriver om att domedagen är nära, och inte domedagen som en ekologisk katastrof där alla dör utan domedagen som den dagen när jesus kommer tillbaka till jorden för att döma levande och döda. Vad är det för mening med att försöka skapa ett hållbart samhälle, ett ickeciviliserat samhälle, om gud snart kommer och gör slut på lidandet snart ändå?
Men såhär ligger det till. Om vi vill överleva som art och ha kvar vår löjliga linjära tid så måste vi skapa ett hållbart, ett verkligen hållbart samhälle annars kommer vi och en hel del andra arter dö ut och något annat kommer att komma efteråt, något som med största sannorlikhet inte kommer bry sig om tid som begrepp över huvud taget.