Ett av de viktigaste elementet som spelar in när det gäller vår syn på naturen är vad man inom Humanekologi kallar för "adaptive development", det vill säga att ett samhälle genom trail-and-error utvecklar en relation till naturen och därigenom skapar tabun och traditioner kring nyttjandet av naturresurser. Detta ger en natursyn som är anpassad till ens naturliga omgivningar och som ser till att ekosystemet som man lever av inte överexploateras. När folkförflyttningar eller teknologisk utveckling sker i ett tempo som omöjliggör "adaptive development" så uppstår det ofrånkomligen problem. Med andra ord får vi problem när vi inte betraktar naturen som någonting att inträda i en relation med utan som en samling resurser som är till för att exploateras. Med en sådan syn på naturen kommer vi inte att sträva efter att förstå naturliga begränsningar och arbeta utifrån dessa i samarbete med naturen utan istället kommer vi att söka vägar för att arbeta mot naturen och överstiga de begränsningar som våra samhällen utsätts för. Varje steg bort från ”den biologiska regimen” innebär därför ett steg bort från ett samarbete med naturen mot ett rent utnyttjande.
Denna utnyttjande natursyn är även lätt överförbar till djur och människor då även dessa går att utnyttja för egen vinning istället för att söka någon form av symbiotiskt förhållande eller relation. Det hela handlar om att genom språk och handling tilldela vissa människor en lägre status. I ett samhälle där vissa människor betraktas som mindre värda blir det också lätt att rationalisera ett orättvist utnyttjande av dessa personer. Ofta tillskriver man dessa individer egenskaper som förenar dem med deras låga status. Om man ser till kön blir detta tydligt när man betraktar den uråldriga uppfattningen av kvinnan som mer nära naturen än mannen. Detta kan vid en första anblick verka romantiskt eller värdefullt och är även något som har plockats upp av eko-feminismen. Men istället för att fungera som en form av privilegium blir denna syn på kvinnan ett stigma som för henne närmare djuren samtidigt som mannen ses som mer mänsklig, mer kultiverad och mer värdefull. På grund av denna inneboende determinism har eko-feminismen fått en hel del kritik men i ett samhälle som inte har en nedlåtande syn på naturen skulle kanske denna tanke kunna stärka kvinnors ställning. I dagsläget innebär detta dock att bidra till ett subtilt förakt som vårt samhälle hyser för kvinnan så väl som naturen, de är båda två krafter som behöver stävjas och tämjas av det mänskliga (läs manliga) intellektet.
På så sätt länkas kvinnans underordnade ställning i samhället samman med det förtryck som även riktas mot djur och ekosystem i ett samhällssystem som utvecklats så fort att man inte har kunnat bevara en livsstil som utgår ifrån den biologiska regimen. Att vända denna trend är ett första steg mot en hållbar utveckling. Genom att ta del av kvinnors erfarenhet som på grund av deras marginaliserade ställning många gånger har inneburit ett naturnära arbete, främst i fattigare länder, kan vi få en uppfattning om hur vår livsstil påverkar de av oss som får ta de mest direkta konsekvenserna av vårt oansvariga förhållningssätt till de ekosystem som vi är beroende av för vår egen överlevnad. Genom att värdera kvinnors intressen och erfarenheter lika högt som mäns blir det nödvändigt för oss att ta större hänsyn till dem som arbetar allra mest i direkt kontakt med naturen. Det gäller att genom "adaptive development" lyssna och vara beredd på att omforma sitt samhälle för att kunna leva på ett hållbart sätt. Gemenskap och samarbete är värden som inte bara bör gälla mellan människor utan även mellan människan och ekosystemen.
