Vi kan inte blunda för att det finns starka ekonomiska intressen bakom en ojämlik globalisering av ekonomin. Stora klyftor mellan rika och fattiga är oerhört lönsamt för multinationella företag som kan producera varor i länder med låga löner för att sedan sälja till köpstarka, rika länder. Inte bara företagen tjänar på detta utan även de rika länderna som kan hålla en konsumtionsekonomi i flöde med hjälp av billiga produkter från fattiga länder. Denna ojämlikhet utgör ett grundläggande hinder för hållbar utveckling och man fråga sig om en utveckling mot en värld med enorma klyftor mellan rika och fattiga verkligen kan rymmas inom begreppet ”hållbar utveckling” eller om det inte ligger mer i begreppet än så.
De problem som vi ställs inför i den postindustriella världen handlar dels om grova orättvisor och om förstörda naturresursbaser i fjärran länder vilket kommer att påverka områdets invånare i många generationer framöver, men det handlar även om globala problem som påverkar oss direkt som individer och detta är en allvarlig aspekt av globaliseringen: även våra problem har blivit globala samtidigt som de har konkreta konsekvenser lokalt.
Sociala klyftor och maktcentralisering på en global nivå ställer oss inför helt nya problem som också kräver nya lösningar. Jag tror att de flesta av oss anser att ett så pass omfattande hot som klimatförändringar inte kan bekämpas på enbart lokal nivå utan att den form av maktcentralisering som COP-15 representerar har blivit ett nödvändigt ont för att hantera en situation som hotar att raskt slippa oss ur händerna. Med föroreningar och klimatförändringar som sprider sig över hela världen blir det uppenbart att våra tidigare former att organisera våra samhällen och dess sätt att bemöta problem inte räcker till.
De globala problemen ställs i relation till deras påverkan på individen genom modern informationsteknik. Individen kan i sin tur inte på något avgörande sätt påverka de problem som han eller hon ställs inför. Inte heller nationalstater kan tackla de enorma problem som närmar sig i form av Peak Oil och global uppvärmning. Varken individens möjlighet att påverka sin konsumtion eller sina närmsta politiker eller nationalstaternas suveränitet spelar någon större roll med problem som ignorerar alla mänskligt skapade gränser. Dessa problem är globala och kräver därför globala lösningar. Det spelar ingen roll om Sverige sänker sina koldioxidutsläpp betydligt så länge andra länder ökar sina utsläpp, internationellt samarbete är nödvändigt och detta sker på en nivå som är långt över vad en enskild individ kan hoppas påverka. Globaliseringen av ekonomin gör oss därför beroende av en globalisering av politiken och en centralisering av makten.
Man kan här dra den något pessimistiska slutsatsen att så länge de stater och andra makter som har mest att säga till om är de som är rikast så kommer de med makt ha ett intresse av att upprätthålla den rådande ordningen där multinationella företag fortsätter att exploatera människor och ekosystem i perifera områden samtidigt som de håller sin egen konsumtion i rörelse. Deras ekonomi är byggd på detta ohållbara system och de kommer därför att fortsätta försvara det tills de blir tvingade att ändra kurs av en utomstående kraft som till exempel en kris. Maktcentraliseringen gäller inte bara politiker utan även företag och internationella institutioner som IMF och WTO som även bidrar i att sprida den västerländska ekonomimodellen till nya områden.
Samtidigt så är denna globalisering av politiken det ända sättet för oss att tackla kommande miljöproblem. Globaliseringen i sig är därför inte problemet på denna punkt utan snarare de maktrelationer och ideologier som behöver överkommas för att uppnå verklig hållbar utveckling. Maktcentralisering kan ge makthavare möjligheten att ta de radikala beslut som krävs för att bemöta kommande kriser, men som även kan missbrukas för att upprätthålla rådande ohållbara samhällssystem.
För att komma ner till pudelns kärna så vill jag påstå att varken globalisering eller klimatförändringar är det huvudsakliga problemet, de är båda två symtom på ett mer grundläggande fel. Ojämlikhet är ett problem som funnits i mänskliga samhällen sedan civilisationens uppkomst och som ständigt bidragit till sociala och ekologiska problem. Utan de sociala hierarkier som tillåter ett fåtal att ackumulera mycker medan andra lever i armod. Vidare är det en ohämmad teknologisk utveckling, inte minst sedan industrialiseringens dagar, som gett upphov till de klimatförändringar som min generation kommer att tvingas hantera.
Den anarkoprimitivistiska analysen är tydlig: maktcentralisering och ojämlikhet är roten och det är denna som bör angripas för att komma till rätta med de problem som vi står inför i det långa loppet.
