Vi vill inte ha någonting!

De autonoma kommunisterna förklarar sig genom sitt slagord: "vi vill ha allting!" det är dags att vi också förklarar oss: Vi vill inte ha någonting! eller kanske snarare, allt åt alla,ingenting åt någon! Vi vill inte ha sprit ock knark, vi vill inte ha några kändisar att tissla och tassla om, vi vill inte ha några industrier, inget jordbruk och inga ministrar.

I somras delade jag en mycket lång bilresa med ett litet gäng glada punkare under en av Anchors europaturnéer. Jag skulle köra turnébussen men eftersom jag inte var ensam om att ha körkot fick jag ganska så mycket tid till att ligga över de bakersta sätena i vår lilla minibuss och titta ut över Tysklands uppodlade land och lyssna på Gather. Det var första gången jag insåg hur illa jag faktiskt tycker om odlat land även om jag är pinsamt beroende av det, inte lika mycket som alla blandkostare men det är en annan historia.
När jag var fem år gammal flyttade jag och min familj från Örnsköldsvik till Ljungsbro som är ett litet samhälle ungefär två mil utanför Linköping. Det är en by som är mest känd för Cloettafabriken och en bunt jävligt dåliga nazister. Men det är också en by omgiven av fält och skog. Jag hade aldrig riktigt funderat över fälten när jag bodde där utan tänkte mest att saker som växer är jävligt coolt. Men jag vet inte ens om man kan säga att grödorna på fälten växer. De odlas.
Allt går i raka led och linjer och det finns inget utrymme för olikhet och kaos, bara en enhetlighet som ses över med vaksamma ögon, kvicka händer och bekämpningsmedel. Det var så vansinnigt tråkigt att kolla på att varje litet skogsparti kändes som en hemlig vän och vapenbroder emot den nazistiska ordning som råder ute på fälten. Jag fick inte så mycket tid till att diskutera det här med medlemmarna i bandet utan låg mest och muttrade surt i baksätet när jag inte satt och muttrade surt vid ratten. Det var tur att jag hade med mig Beyond the ruins med Gather och en hel del annan anarkistisk och civilisationskritisk musik i min begynnande förtvivlan.
Människor påverkas i hög grad av det vi ser. Det är ingenting jag har läst mig till utan känt mig till under mitt 22-åriga liv. Ser vi någonting sorgligt så blir vi ledsna, ser vi någonting glatt blir vi mer positiva till framtiden, vi kan påverka rädsla, glädje, sorg och ilska genom ljud och synintryck.
Det är klart att vi påverkas av att bara se raka linjer, enhetlighet och total ordning vart vi än vänder blicken. Men det är svårt att kritisera eftersom vi är så beroende av jordbruk, man ska inte såga av grenen man sitter på. Men det är just det vi gör med jordbruket och ordningen. Kaos är nödvändigt både för evolutionen och mänsklig utveckling det är dessutom nödvändigt för livet i sig. Om enhetlighet är det enda man ser tror man efter en stund att det ska vara så, och vi har försökt upprätthålla enhetligheten sedan den agrara revolutionen med bestämda grödor på bestämda platser, vissa boskap i vissa hagar och vissa människor i vissa klasser. Vi föds och vi dör i ordning. Vi dör av ordning.
Ta bara ordet "dötid" till exempel. vad är "dötid"? det är tiden då man väntar på vagnen eller har en lucka mellan två inplanerade aktiviteter. Det kan vara tiden mellan två moment i ett arbete eller den tiden man väntar på vagnen och av någon anledning räknas det ofta som förlorad tid. Men det är tid att tänka och reflektera över vad som händer, tid att pusta ut och fundera över vad man håller på med. Därav begreppet dötid, vi uppmuntras inte att tänka längre, eller kanske i vissa kontrollerade miljöer som skola och universitet. Vi uppmuntras framför allt inte att tänka på saker som ligger utanför vår egen vardag. Vi dränks i skvaller om kändisar och politiker, inte så mycket om vad de egentligen bestämmer eller gör utan om vad de har för alkoholvanor eller vem som har legat med vem på sista tiden.Det är garanterat någon som vill utarma mina tankar så att jag skiter i allt, jobbar och dricker sprit. Tänk så jävla praktiskt, inga frågor, bara kneg. Men det är klart det är lätt att tappa tankar när vi överallt i samhället gallrar bort allt icke önskvärt, vilken jävla utveckling leder det till? Jag ska återknyta lite till jordbruket. i ekosystemet finns det en grundläggande regel: ju fler arter desto starkare blir livet som företeelse. det krävs större förändringar i klimat och näringsutbud för att rubba hela delar av ekosystemet om det finns många arter som kan specialisera sig på olika saker. På ett fält finns det en art, tex vete, alla andra arter gallras bort och kvar blir bara vetet med alla dess svagheter och känsliga punkter. kommer det inte tillräckligt med regn en sommar så dör all växtlighet på ett helt fält, vilket i vissa delar av Europa är nästan hela länder. Kan du förstå vad det gör med livet som företeelse?
Under min resa genom Europa fick jag också se mycket kaos och det gillade jag högeligen. Människor som vägrade betala hyra utan ockuperade hus och fabriker för att kunna göra det de ville och utvecklas i en annan riktning än vad samhället vill. Människor som skrek ut sin ilska och sin befrielse, som inte var rädda för varandra och som var trötta på att bete sig som de blivit lärda. Jag fick se bergen i Schweiz där vägarna fick kompromissa så gott de kunde mot en urgammal övermakt och där det ibland inte gick att köra fortare än 50 km/h för att vägarna var så branta.
Det vi sysslar med här är ingen ungdomsrevolt. Vi är bara en liten del i en kamp som pågått i tusentals år. Kampen mellan naturens kaos och kulturens försök att stävja naturens kraft och kanalisera den. Det är en kamp mellan livet som det är och livet som människan föreställer sig det.