I hate sports

Sociologen Nancy Chodorow skriver om personlighetsutvecklingen hos små barn och härleder skillnaden i könsidentitet till det sätt en mor relaterar till sina barn. Hon menar att eftersom en mor generellt sett har lättare att se sin dotter som en förlängning av sig själv utvecklas en nära relation mellan modern och dottern. Sonen däremot är något annat och hans personlighetsutveckling kommer därför att präglas av separation och individualitet istället för närhet och relationer. Detta ger sedan upphov till ett individualistiskt regeltänkande hos män.

Detta återspeglas även i den studie av barns lekar som Janet Lever genomförde under sjuttiotalet. Det verkar enligt hennes undersökning som att pojkarnas lekar var mer inriktade på tävlan och att utmärka sig som individ. Deras lekar avbröts ofta av häftiga regeldiskussioner och Lever menar att det är här pojkar över upp det regeltänkande som sedan formar deras moraliska reflektion som vuxna. Flickornas lekar däremot undvek att någon skulle kunna göra sig duktig på någon annans bekostnad då detta hade varit traumatiskt för gruppens sammanhållning. Om det uppstod tvist om reglerna avbröts leken och togs inte upp igen.

Men tänk då om båda föräldrarna skulle ta hand om barnen. tänk om mannen kunde ta på sig samma mödrande roll som kvinnan så att även sonen kände att han var fortsättningen på sina föräldrar. Tänk om vi levde i ett samhälle utan arbetsfördelning där både män och kvinnor likvärdigt hjälptes åt att leta mat istället för att en skulle slita på fälten och en skulle slita i hemmet.
Skulle det innebära att även män kunde känna trygghet i relationer och strävade efter samarbete och förståelse iställer för självhävdelse och tävling?

Innebär detta att jag skulle slippa förväntas gilla sport? Att jag skulle slippa tävla om allting hela jävla tiden? Att vi kunde hjälpas åt istället för att ständigt hävda oss själva och våra egna rättigheter?

Är det inte värt ett försök?