I det här inlägget vill jag göra en egen version på Tors inlägg om hans politiska utveckling samt sätta fingret på vilken punkt i vår/min utveckling som lett till att vi strävar efter att kombinera djurrätt och primitvism (se inlägget Djurrätt vs. Primitvism med kommentarer).
Min mamma var en 70-talshippie och min pappa var på 60-talet det lilla östgötska samhället Horns enda kommunist. Jag växte upp väl medveten om att hjärtat sitter på vänster sida. Det tog mig egentligen ganska lång tid att utveckla egna politiska åsikter, man skulle kunna säga att jag inte reflekterade längre än "vänster är bra och USA är dåligt" förränn jag i sommaren innan gymnasiet började hänga med ett nytt gäng kompisar som senare samma år skulle dra in mig i Loesje.
Loesje i Linköping höll på den här tiden till i en lokal där allsjöns vänstermänniskor hade sina möten, workshops och kontor. Här kom jag i kontakt med djurrättsaktivister, antifascister och revolutionära socialister. När denna lokal något år senare lades ner var detta en stor förlust för vänsterrörelsen i Linköping och jag insåg hur viktigt där är att ha något att samlas kring. en plats som inte tillhör någon utan som är en öppen mötesplats där folk med olika åsikter och mål kan träffas och dra nytta av varandra.
På den här tiden var jag trots mina egna högst lösryckta åsikter väldigt kompromisslös. Jag avfärdade både Revolutionära Socialister och Ung Vänster för småsaker som skilde deras åsikter från mina men som jag tyckte var helt avgörande på den här tiden. Idag är mina åsikter mer genomtänkta och om jag idag skulle vägra samarbeta med någon som inte följer mina idéer till punkt och pricka så skulle jag nog inte kunna samarbeta med någon annan än Tor. Vad jag har kommit att inse är dock att detta kompromisslösa sätt att tänka är alldeles för verklighetsfrånvänt. Även fast jag idag inte ser mig som en del av vänstern så är första steget på vägen mot min utopi att kapitalismen ska störtas och därför har jag mycket att vinna på att sammarbeta med andra som delar mitt mål, även om dessa är köttätare eller okritiska till teknologi.
Under min tid som politiskt wildcard i Linköpings autonoma vänster plockade jag upp lite av varje och försökte forma mig något som var mitt eget tills jag tillslut hittade hem i Linköpings Djurrättsaktivister. Ett kort tag innan dess kallade jag mig kommunist och ett tag var jag sjukt politiskt korrekt feminist. Under hela tiden fanns dock punk/hardcorescenen som en inspiration och ett forum för att möta nya människor och ta del av nya åsikter. Man ska dock inte överdriva öppenheten i varken hardcorescenen eller den autonoma vänstern. Precis som överallt så finns det åsikter som inte är välkomna och precis som överallt annars så blir dessa åsikter lite extra intressanta för den som står lite utanför och vill provocera en smula.
Så jag skulle självkart exprimentera med dessa åsikter och det var så jag blev känd som prolife-jens. Jag tycker än idag att det är viktigt att det går att ifrågasätta alla åsikter som ses som gjutna i sten, kan man inte det är man inte i närheten av vad punk handlar om. Abort är jag dock inte särskilt intresserad av, det är en allt för svår etisk fråga för att man man ska kunna ha en generell åsikt. Dessutom så ger jag väl fan i 40 000 foster så länge vi fortsätter slakta 70 miljoner kycklingar varje år. Men var kom då dessa åsikter ifrån från första början?
Både jag och Tor turades om att peppa på Hardline. Det var ju lockande, lite förbjudet och jävligt militant, klart som fan att man faller för det om man är tonåring, vegan straight edge och vill sticka ut. Hardline hade funnits i Linköping under slutet av nittiotalet och svallvågorna av det levde fortfarande kvar om man letade noga i hardcorescenen och i vänstern. Många snackade om det men jag tror att jag tog Hardline på lite större allvar än många andra som mest gillade att skämta om att vara jävligt militanta. Det var hardline som fick in mig på civilisationskritik och min tolkning av primitvism har därför alltid varit kopplad till ett starkt ställningstagande för djurens frigörelse och veganism eftersom Hardline-rörelsen bestämt hävdade att människan till naturen var en växtätare. Man ska dock komma ihåg att Hardline hävdade många saker som var lite sisådär välgrundade.
Och för alla som sitter och är oroliga nu så har jag aldrig hävdat att homosexualitet är onaturligt.
Hardline kombinerat med Crimethinc och en massa djurrätt lade grunden till Tors och mitt zine Alive som vi gav ut för några år sedan, och därifrån har det rullat på. Analysen av civilisationen och teknikens roll i människans utveckling är något som vi jobbat på kontinuerligt och sedan Alive är den här bloggen första gången vi försöker formulera våra åsikter i svart på vitt.
Idag vill jag förstå människan för att förstå varför hennes samhällen inte verkar fungera. Hur kommer det sig att människan till synes är det mest otillfreställda och rastlösa djuret på planeten? Hur kommer det sig att vi ständigt känner oss manade att kontrollera varandra och vår omgivning genom symbolsystem (religion) och samhällen? Som jag skrivit tidigare är jag föga intresserad av höger eller vänter på en skala där alla alternativ enligt mig leder bort ifrån oss själva och det liv som vi var ämnade för och in i en framtid som bara lovar en sak: kollaps.
Totalitär teknik
I sin bok Guns, Germs and Steel, som handlar om hur olika mänskliga kulturer utvecklats på olika kontinenter, nämner Jared Diamond bland mycket annat ett intressant fenomen som jag själv skulle vilja veta mer om: selektivt och frivilligt övergivande av teknologiska kunskaper.
Under 1500-talet kom de första skjutvapnen till Japan och dessa blev snabbt vanligt förekommande i krigsföring och snart satt Japan inne på flest musköter i världen. Av flera anledningar, bland annat att den treaditionella samuraj-kulturens prestige gick helt om intet i en strid med musköter så reglerades produktionen av skjutvapen för att sedan överges helt. Det dröjde flera hundra år innan invaderande krafter tvingade Japan att återuppta sitt bruk av skjutvapen.
Japan hade under den här perioden lyxen att vara ett relativt isolerat kulturellt system som inte hotades av utanförstående fiender. I avsaknad av detta hot var det fullt möjligt för Japan att överge en teknologi som skulle gett dem ett övertag mot andra kulturer. Ju mer kontakt, beroende och hot från andra grupper desto viktigare blir det att hänga med i den teknologiska utvecklingen.
Det är därför vi idag inte kan tänka oss att frivilligt ge upp teknik som vi tycker ger oss en fördel, även om denna teknik i längden är skadlig eller helt onödig för oss. Eftersom i stort sett ingen grupp människor är oberoende av andra grupper av människor så är det viktigt att ständigt hålla garden uppe med ny teknologi för försvar, handel och prestige. Teknologin är idag ett värde i sig som inte behöver motiveras av någon livsviktig nytta utan även (och kanske allra främst) teknologi som syftar till att döda människor, som förstör miljön eller alienerar oss från vår omvärld eller varandra. Att omfamna ny teknologi eller överge gammal är inte ett frivilligt val utan något som regleras av ett totalitärt system. Den som väljer att inte samarbeta hamnar efter och riskerar att marginaliseras eller utplånas på samma sätt som den västerländska kulturen utplånat alla ursprungliga jägarsamlarkulturer var de två livsstilarna än träffat på varandra.
Under 1500-talet kom de första skjutvapnen till Japan och dessa blev snabbt vanligt förekommande i krigsföring och snart satt Japan inne på flest musköter i världen. Av flera anledningar, bland annat att den treaditionella samuraj-kulturens prestige gick helt om intet i en strid med musköter så reglerades produktionen av skjutvapen för att sedan överges helt. Det dröjde flera hundra år innan invaderande krafter tvingade Japan att återuppta sitt bruk av skjutvapen.
Japan hade under den här perioden lyxen att vara ett relativt isolerat kulturellt system som inte hotades av utanförstående fiender. I avsaknad av detta hot var det fullt möjligt för Japan att överge en teknologi som skulle gett dem ett övertag mot andra kulturer. Ju mer kontakt, beroende och hot från andra grupper desto viktigare blir det att hänga med i den teknologiska utvecklingen.
Det är därför vi idag inte kan tänka oss att frivilligt ge upp teknik som vi tycker ger oss en fördel, även om denna teknik i längden är skadlig eller helt onödig för oss. Eftersom i stort sett ingen grupp människor är oberoende av andra grupper av människor så är det viktigt att ständigt hålla garden uppe med ny teknologi för försvar, handel och prestige. Teknologin är idag ett värde i sig som inte behöver motiveras av någon livsviktig nytta utan även (och kanske allra främst) teknologi som syftar till att döda människor, som förstör miljön eller alienerar oss från vår omvärld eller varandra. Att omfamna ny teknologi eller överge gammal är inte ett frivilligt val utan något som regleras av ett totalitärt system. Den som väljer att inte samarbeta hamnar efter och riskerar att marginaliseras eller utplånas på samma sätt som den västerländska kulturen utplånat alla ursprungliga jägarsamlarkulturer var de två livsstilarna än träffat på varandra.
Vi vill inte ha någonting!
De autonoma kommunisterna förklarar sig genom sitt slagord: "vi vill ha allting!" det är dags att vi också förklarar oss: Vi vill inte ha någonting! eller kanske snarare, allt åt alla,ingenting åt någon! Vi vill inte ha sprit ock knark, vi vill inte ha några kändisar att tissla och tassla om, vi vill inte ha några industrier, inget jordbruk och inga ministrar.
I somras delade jag en mycket lång bilresa med ett litet gäng glada punkare under en av Anchors europaturnéer. Jag skulle köra turnébussen men eftersom jag inte var ensam om att ha körkot fick jag ganska så mycket tid till att ligga över de bakersta sätena i vår lilla minibuss och titta ut över Tysklands uppodlade land och lyssna på Gather. Det var första gången jag insåg hur illa jag faktiskt tycker om odlat land även om jag är pinsamt beroende av det, inte lika mycket som alla blandkostare men det är en annan historia.
När jag var fem år gammal flyttade jag och min familj från Örnsköldsvik till Ljungsbro som är ett litet samhälle ungefär två mil utanför Linköping. Det är en by som är mest känd för Cloettafabriken och en bunt jävligt dåliga nazister. Men det är också en by omgiven av fält och skog. Jag hade aldrig riktigt funderat över fälten när jag bodde där utan tänkte mest att saker som växer är jävligt coolt. Men jag vet inte ens om man kan säga att grödorna på fälten växer. De odlas.
Allt går i raka led och linjer och det finns inget utrymme för olikhet och kaos, bara en enhetlighet som ses över med vaksamma ögon, kvicka händer och bekämpningsmedel. Det var så vansinnigt tråkigt att kolla på att varje litet skogsparti kändes som en hemlig vän och vapenbroder emot den nazistiska ordning som råder ute på fälten. Jag fick inte så mycket tid till att diskutera det här med medlemmarna i bandet utan låg mest och muttrade surt i baksätet när jag inte satt och muttrade surt vid ratten. Det var tur att jag hade med mig Beyond the ruins med Gather och en hel del annan anarkistisk och civilisationskritisk musik i min begynnande förtvivlan.
Människor påverkas i hög grad av det vi ser. Det är ingenting jag har läst mig till utan känt mig till under mitt 22-åriga liv. Ser vi någonting sorgligt så blir vi ledsna, ser vi någonting glatt blir vi mer positiva till framtiden, vi kan påverka rädsla, glädje, sorg och ilska genom ljud och synintryck.
Det är klart att vi påverkas av att bara se raka linjer, enhetlighet och total ordning vart vi än vänder blicken. Men det är svårt att kritisera eftersom vi är så beroende av jordbruk, man ska inte såga av grenen man sitter på. Men det är just det vi gör med jordbruket och ordningen. Kaos är nödvändigt både för evolutionen och mänsklig utveckling det är dessutom nödvändigt för livet i sig. Om enhetlighet är det enda man ser tror man efter en stund att det ska vara så, och vi har försökt upprätthålla enhetligheten sedan den agrara revolutionen med bestämda grödor på bestämda platser, vissa boskap i vissa hagar och vissa människor i vissa klasser. Vi föds och vi dör i ordning. Vi dör av ordning.
Ta bara ordet "dötid" till exempel. vad är "dötid"? det är tiden då man väntar på vagnen eller har en lucka mellan två inplanerade aktiviteter. Det kan vara tiden mellan två moment i ett arbete eller den tiden man väntar på vagnen och av någon anledning räknas det ofta som förlorad tid. Men det är tid att tänka och reflektera över vad som händer, tid att pusta ut och fundera över vad man håller på med. Därav begreppet dötid, vi uppmuntras inte att tänka längre, eller kanske i vissa kontrollerade miljöer som skola och universitet. Vi uppmuntras framför allt inte att tänka på saker som ligger utanför vår egen vardag. Vi dränks i skvaller om kändisar och politiker, inte så mycket om vad de egentligen bestämmer eller gör utan om vad de har för alkoholvanor eller vem som har legat med vem på sista tiden.Det är garanterat någon som vill utarma mina tankar så att jag skiter i allt, jobbar och dricker sprit. Tänk så jävla praktiskt, inga frågor, bara kneg. Men det är klart det är lätt att tappa tankar när vi överallt i samhället gallrar bort allt icke önskvärt, vilken jävla utveckling leder det till? Jag ska återknyta lite till jordbruket. i ekosystemet finns det en grundläggande regel: ju fler arter desto starkare blir livet som företeelse. det krävs större förändringar i klimat och näringsutbud för att rubba hela delar av ekosystemet om det finns många arter som kan specialisera sig på olika saker. På ett fält finns det en art, tex vete, alla andra arter gallras bort och kvar blir bara vetet med alla dess svagheter och känsliga punkter. kommer det inte tillräckligt med regn en sommar så dör all växtlighet på ett helt fält, vilket i vissa delar av Europa är nästan hela länder. Kan du förstå vad det gör med livet som företeelse?
Under min resa genom Europa fick jag också se mycket kaos och det gillade jag högeligen. Människor som vägrade betala hyra utan ockuperade hus och fabriker för att kunna göra det de ville och utvecklas i en annan riktning än vad samhället vill. Människor som skrek ut sin ilska och sin befrielse, som inte var rädda för varandra och som var trötta på att bete sig som de blivit lärda. Jag fick se bergen i Schweiz där vägarna fick kompromissa så gott de kunde mot en urgammal övermakt och där det ibland inte gick att köra fortare än 50 km/h för att vägarna var så branta.
Det vi sysslar med här är ingen ungdomsrevolt. Vi är bara en liten del i en kamp som pågått i tusentals år. Kampen mellan naturens kaos och kulturens försök att stävja naturens kraft och kanalisera den. Det är en kamp mellan livet som det är och livet som människan föreställer sig det.
I somras delade jag en mycket lång bilresa med ett litet gäng glada punkare under en av Anchors europaturnéer. Jag skulle köra turnébussen men eftersom jag inte var ensam om att ha körkot fick jag ganska så mycket tid till att ligga över de bakersta sätena i vår lilla minibuss och titta ut över Tysklands uppodlade land och lyssna på Gather. Det var första gången jag insåg hur illa jag faktiskt tycker om odlat land även om jag är pinsamt beroende av det, inte lika mycket som alla blandkostare men det är en annan historia.
När jag var fem år gammal flyttade jag och min familj från Örnsköldsvik till Ljungsbro som är ett litet samhälle ungefär två mil utanför Linköping. Det är en by som är mest känd för Cloettafabriken och en bunt jävligt dåliga nazister. Men det är också en by omgiven av fält och skog. Jag hade aldrig riktigt funderat över fälten när jag bodde där utan tänkte mest att saker som växer är jävligt coolt. Men jag vet inte ens om man kan säga att grödorna på fälten växer. De odlas.
Allt går i raka led och linjer och det finns inget utrymme för olikhet och kaos, bara en enhetlighet som ses över med vaksamma ögon, kvicka händer och bekämpningsmedel. Det var så vansinnigt tråkigt att kolla på att varje litet skogsparti kändes som en hemlig vän och vapenbroder emot den nazistiska ordning som råder ute på fälten. Jag fick inte så mycket tid till att diskutera det här med medlemmarna i bandet utan låg mest och muttrade surt i baksätet när jag inte satt och muttrade surt vid ratten. Det var tur att jag hade med mig Beyond the ruins med Gather och en hel del annan anarkistisk och civilisationskritisk musik i min begynnande förtvivlan.
Människor påverkas i hög grad av det vi ser. Det är ingenting jag har läst mig till utan känt mig till under mitt 22-åriga liv. Ser vi någonting sorgligt så blir vi ledsna, ser vi någonting glatt blir vi mer positiva till framtiden, vi kan påverka rädsla, glädje, sorg och ilska genom ljud och synintryck.
Det är klart att vi påverkas av att bara se raka linjer, enhetlighet och total ordning vart vi än vänder blicken. Men det är svårt att kritisera eftersom vi är så beroende av jordbruk, man ska inte såga av grenen man sitter på. Men det är just det vi gör med jordbruket och ordningen. Kaos är nödvändigt både för evolutionen och mänsklig utveckling det är dessutom nödvändigt för livet i sig. Om enhetlighet är det enda man ser tror man efter en stund att det ska vara så, och vi har försökt upprätthålla enhetligheten sedan den agrara revolutionen med bestämda grödor på bestämda platser, vissa boskap i vissa hagar och vissa människor i vissa klasser. Vi föds och vi dör i ordning. Vi dör av ordning.
Ta bara ordet "dötid" till exempel. vad är "dötid"? det är tiden då man väntar på vagnen eller har en lucka mellan två inplanerade aktiviteter. Det kan vara tiden mellan två moment i ett arbete eller den tiden man väntar på vagnen och av någon anledning räknas det ofta som förlorad tid. Men det är tid att tänka och reflektera över vad som händer, tid att pusta ut och fundera över vad man håller på med. Därav begreppet dötid, vi uppmuntras inte att tänka längre, eller kanske i vissa kontrollerade miljöer som skola och universitet. Vi uppmuntras framför allt inte att tänka på saker som ligger utanför vår egen vardag. Vi dränks i skvaller om kändisar och politiker, inte så mycket om vad de egentligen bestämmer eller gör utan om vad de har för alkoholvanor eller vem som har legat med vem på sista tiden.Det är garanterat någon som vill utarma mina tankar så att jag skiter i allt, jobbar och dricker sprit. Tänk så jävla praktiskt, inga frågor, bara kneg. Men det är klart det är lätt att tappa tankar när vi överallt i samhället gallrar bort allt icke önskvärt, vilken jävla utveckling leder det till? Jag ska återknyta lite till jordbruket. i ekosystemet finns det en grundläggande regel: ju fler arter desto starkare blir livet som företeelse. det krävs större förändringar i klimat och näringsutbud för att rubba hela delar av ekosystemet om det finns många arter som kan specialisera sig på olika saker. På ett fält finns det en art, tex vete, alla andra arter gallras bort och kvar blir bara vetet med alla dess svagheter och känsliga punkter. kommer det inte tillräckligt med regn en sommar så dör all växtlighet på ett helt fält, vilket i vissa delar av Europa är nästan hela länder. Kan du förstå vad det gör med livet som företeelse?
Under min resa genom Europa fick jag också se mycket kaos och det gillade jag högeligen. Människor som vägrade betala hyra utan ockuperade hus och fabriker för att kunna göra det de ville och utvecklas i en annan riktning än vad samhället vill. Människor som skrek ut sin ilska och sin befrielse, som inte var rädda för varandra och som var trötta på att bete sig som de blivit lärda. Jag fick se bergen i Schweiz där vägarna fick kompromissa så gott de kunde mot en urgammal övermakt och där det ibland inte gick att köra fortare än 50 km/h för att vägarna var så branta.
Det vi sysslar med här är ingen ungdomsrevolt. Vi är bara en liten del i en kamp som pågått i tusentals år. Kampen mellan naturens kaos och kulturens försök att stävja naturens kraft och kanalisera den. Det är en kamp mellan livet som det är och livet som människan föreställer sig det.
New forms
Vi brukade vara slavar och livegna, guess what, det är vi fortfarande. Jag kan inte röra mig fritt eller utvecklas på det sätt jag vill, mina idéer och min inspiration förblir helt värdelösa tills det att jag kan tjäna pengar på det. Annars är det bara att knuffa moral och nyfikenhet åt sidan för att välkomna det förbannade kapitalistiska systemet in i mitt liv. Inte bara i mitt liv heller för den delen utan i varje liten aspekt av världen. Jag är inte alienerad från mitt arbete längre, eller jo det är klart att jag är det men mer än så känner jag mig alienerad ifrån hela skiten, manligheten, karriären, ekonomin, alltihop.
Det verkar inte som om någonting finns för sin egen eller någon annans skull längre, utan allt verkar finnas till för att man ska kunna tjäna pengar på det. Bröd och mat produceras inte för att människor ska kunna bli mätta utan för att någon tjänar en massa pengar på det. Varför hittade jag annars bröd i en container förra veckan som inte ens hade gått ut än och som det verkligen inte var något fel på, förpackningen var inte ens bruten. jag åt gladeligen upp det!
Samma sak med bostäder, hur kommer det sig att det finns tomma hus och människor som inte har någon stans att bo. Jo, för att hus inte byggs för att folk ska ha tak över huvudet utan för att de ska kunna betala hyra eller köpa sin bostad. Men det här är inte heller någon naturlag utan någonting som går att bryta, jag vet för jag har besökt hus som ockuperats av människor som inte vill vara med på de här reglerna längre och jag har sett folk slåss för vad som rätteligen tillhör dom när snuten kört ut ockupanter ur hus som de har byggt ett liv kring i 20 år och som sedan sålts bara för att rivas.
Men det är när man säger ifrån och bryter det man lärt sig som man utvecklas som mest. Ett uttryck som jag mest hör företagsledare och personalstrateger använda är att "tänka utanför lådan", eller de flesta använder det engelska uttrycket som egentligen bara är en direktöversättning. Jag tänker gärna utanför lådan, cellen eller du nu vill kalla det. Vet du vad världen skulle kunna bli om alla gjorde det? Men det rör ju så klart bara produktionen, sociala mönster får inte brytas, hierarkier får inte ifrågasättas och framför allt får ingen fråga vart vi är på väg egentligen, eller ens var vi är. Det skulle bli som att spela monopol utan att bry sig om reglerna. "Nej jag tänker inte betala för att gå på din gata, det kan du glömma, jag har inte råd med det". Till slut kanske man kan göra någonting roligare än att bara försöka vinna över varandra hela tiden. För just så är det nu, en tävling mellan mig och samhället. Hur lite tid kan jag komma undan med att sälja, hur mycket feta grejer kan jag komma undan med att göra istället. Om jag kan ta era sopor och ha bröd till soppan eller till frukost så är det inte bara gratis och gott, det är också en liten seger i sig över ett samhälle som vill att jag ska dra runt på deras hjul och kuggar. För det vill jag inte göra. Jag vill vara en del av ett samhälle där man tar hand om varandra och där folk får utvecklas istället för att formas till en liten utbytbar kugge i ett jättestort hjul. Om jag ändå är utbytbar så behövde jag väl inte vara med från början, eller?
Snubbarna med slips och kostym eller bara kallingar som du ser på TV och i reklam är inte jag, inte ens i närheten. Jag tror att jag inte tänjer för mycket på sanningen om jag säger att jag inte känner igen mig i min könsroll, eller vem fan gör det för resten? En banaliserad kopia av hur jag som människa skulle fungera och se ut är allt det är, jag vill inte bli reducerad till en kuk som Jaan beskrev det. Men det är ändå vad som händer. Det är inte bara så att reklam, film och TV riktar en massa helt värdelösa förslag och krav på hur jag ska tänka, känna och bete mig, det är också så att andra människors förväntningar på mig riktas på samma sätt, både kvinnors och mäns. Det finns en bestämd form för både män och kvinnor som man ska knycklas in i vare sig man passar eller inte. "Tänk inte på vad du skulle vilja vara, tänk på hur i helvete du ska komma in i eller fylla ut den förbannade formen som tydligen är så jävla gudagiven."
Bara att vara vegan gör mitt liv till en ständig skattjakt där jag hel tiden snokar reda på nya underbara saker att äta. Att vara drogfri gör att jag måste komma på andra saker att göra än att gå ut på krogen och supa mig full eller sitta hemma framför TVn och röka låda. Mer än bara det så ger det mitt liv en ny mening som inte är bunden till att göra karriär, supa mig redlös och bete mig som en jävla idiot. Det ger mig en anledning att tänka. Om jag inte vill jaga mitt genus längre, om jag bara skulle sluta bry mig, vad skulle hända då?
Jag var på ett födelsedagskalas i för några dagar sedan. Jag var ganska malplacerad, inte bara för att jag var ensam om att inte dricka utan kanske mest för att jag var den enda som inte var student och med student så menar jag inte bara att läsa på universitetet utan de var verkligen studenter. Det sorgliga var att det verkade inte vara någon som tänkte speciellt mycket på vad de läste utan mest på hur många terminer de hade kvar, hur de skulle klara sina tentor och vad de skulle jobba med när de var klara. Vilket slöseri med tankemöda, om de bara ville ha ett jobb kunde dom väl lika gärna jobbat i industrin. Det var som om de inte utvecklats ett enda litet steg sen gymnasiet. Ingen nyfikenhet, ingen reflektion, bara stoff som man ska trycka in i huvudet så att man klarar sin förbannade tenta och sen bara kassera kunskapen. Jag har träffat csn-turister som har tänkt så mycket längre och som reflekterat så mycket mer över vad de läser än de här lärarstudenterna som ska ha som yrke att förmedla en kunskapstörst och ett kritiskt tänkande. Hur ska det gå?
I WOULD RATHER DIE, THAN SUBMIT TO THAT LIE!
Det verkar inte som om någonting finns för sin egen eller någon annans skull längre, utan allt verkar finnas till för att man ska kunna tjäna pengar på det. Bröd och mat produceras inte för att människor ska kunna bli mätta utan för att någon tjänar en massa pengar på det. Varför hittade jag annars bröd i en container förra veckan som inte ens hade gått ut än och som det verkligen inte var något fel på, förpackningen var inte ens bruten. jag åt gladeligen upp det!
Samma sak med bostäder, hur kommer det sig att det finns tomma hus och människor som inte har någon stans att bo. Jo, för att hus inte byggs för att folk ska ha tak över huvudet utan för att de ska kunna betala hyra eller köpa sin bostad. Men det här är inte heller någon naturlag utan någonting som går att bryta, jag vet för jag har besökt hus som ockuperats av människor som inte vill vara med på de här reglerna längre och jag har sett folk slåss för vad som rätteligen tillhör dom när snuten kört ut ockupanter ur hus som de har byggt ett liv kring i 20 år och som sedan sålts bara för att rivas.
Men det är när man säger ifrån och bryter det man lärt sig som man utvecklas som mest. Ett uttryck som jag mest hör företagsledare och personalstrateger använda är att "tänka utanför lådan", eller de flesta använder det engelska uttrycket som egentligen bara är en direktöversättning. Jag tänker gärna utanför lådan, cellen eller du nu vill kalla det. Vet du vad världen skulle kunna bli om alla gjorde det? Men det rör ju så klart bara produktionen, sociala mönster får inte brytas, hierarkier får inte ifrågasättas och framför allt får ingen fråga vart vi är på väg egentligen, eller ens var vi är. Det skulle bli som att spela monopol utan att bry sig om reglerna. "Nej jag tänker inte betala för att gå på din gata, det kan du glömma, jag har inte råd med det". Till slut kanske man kan göra någonting roligare än att bara försöka vinna över varandra hela tiden. För just så är det nu, en tävling mellan mig och samhället. Hur lite tid kan jag komma undan med att sälja, hur mycket feta grejer kan jag komma undan med att göra istället. Om jag kan ta era sopor och ha bröd till soppan eller till frukost så är det inte bara gratis och gott, det är också en liten seger i sig över ett samhälle som vill att jag ska dra runt på deras hjul och kuggar. För det vill jag inte göra. Jag vill vara en del av ett samhälle där man tar hand om varandra och där folk får utvecklas istället för att formas till en liten utbytbar kugge i ett jättestort hjul. Om jag ändå är utbytbar så behövde jag väl inte vara med från början, eller?
Snubbarna med slips och kostym eller bara kallingar som du ser på TV och i reklam är inte jag, inte ens i närheten. Jag tror att jag inte tänjer för mycket på sanningen om jag säger att jag inte känner igen mig i min könsroll, eller vem fan gör det för resten? En banaliserad kopia av hur jag som människa skulle fungera och se ut är allt det är, jag vill inte bli reducerad till en kuk som Jaan beskrev det. Men det är ändå vad som händer. Det är inte bara så att reklam, film och TV riktar en massa helt värdelösa förslag och krav på hur jag ska tänka, känna och bete mig, det är också så att andra människors förväntningar på mig riktas på samma sätt, både kvinnors och mäns. Det finns en bestämd form för både män och kvinnor som man ska knycklas in i vare sig man passar eller inte. "Tänk inte på vad du skulle vilja vara, tänk på hur i helvete du ska komma in i eller fylla ut den förbannade formen som tydligen är så jävla gudagiven."
Bara att vara vegan gör mitt liv till en ständig skattjakt där jag hel tiden snokar reda på nya underbara saker att äta. Att vara drogfri gör att jag måste komma på andra saker att göra än att gå ut på krogen och supa mig full eller sitta hemma framför TVn och röka låda. Mer än bara det så ger det mitt liv en ny mening som inte är bunden till att göra karriär, supa mig redlös och bete mig som en jävla idiot. Det ger mig en anledning att tänka. Om jag inte vill jaga mitt genus längre, om jag bara skulle sluta bry mig, vad skulle hända då?
Jag var på ett födelsedagskalas i för några dagar sedan. Jag var ganska malplacerad, inte bara för att jag var ensam om att inte dricka utan kanske mest för att jag var den enda som inte var student och med student så menar jag inte bara att läsa på universitetet utan de var verkligen studenter. Det sorgliga var att det verkade inte vara någon som tänkte speciellt mycket på vad de läste utan mest på hur många terminer de hade kvar, hur de skulle klara sina tentor och vad de skulle jobba med när de var klara. Vilket slöseri med tankemöda, om de bara ville ha ett jobb kunde dom väl lika gärna jobbat i industrin. Det var som om de inte utvecklats ett enda litet steg sen gymnasiet. Ingen nyfikenhet, ingen reflektion, bara stoff som man ska trycka in i huvudet så att man klarar sin förbannade tenta och sen bara kassera kunskapen. Jag har träffat csn-turister som har tänkt så mycket längre och som reflekterat så mycket mer över vad de läser än de här lärarstudenterna som ska ha som yrke att förmedla en kunskapstörst och ett kritiskt tänkande. Hur ska det gå?
I WOULD RATHER DIE, THAN SUBMIT TO THAT LIE!
Vad är de så rädda för?
.JPG)
För ett tag sedan så publicerades på djurrättshemsidan Drinfo ett gäng bilder som en SLU-student hade tagit vid ett studiebesök på en djurfarm. Detta gav upphov till ett ramaskri och helt plötsligt så vill inte några farmer ta emot studiebesök från SLU längre. Det konstiga är att jag inte ser något utöver det vanliga med själva bilderna. Jämfört med de bilder som brukar cirkulera bland djurrättare så är dessa väldigt "milda" eller hur man nu ska uttrycka det.
Bilderna återger sanningen om hur en svensk mjölkproducent håller sina kor, är det något att vara rädd för? Har ni inte rent mjöl i påsen så har ni väl ändå ingenting att frukta från djurrättsaktivister? LRFs ordförande i Skaraborg, Monica Didriksson tycker uppenbarligen detta och säger till LRFs egen tidning att:
- Jag tycker det är bedrövligt att folk som sympatiserar med aktivisterna går en utbildning för att bli djurskyddsinspektör.
Har du rent mjöl i påsen Monica?
Primitivism vs. Djurrätt
En fråga som jag funderat mycket kring aktualiserades lite extra i morse när jag såg filmen Dead Society av Thomas Toivonen. Filmen är baserad på en intervju med John Zerzan och en massa andra klipp från djurrättsvideos, demonstrationer och Thomas egna bilder. Jag ska inte klaga på filmen, den tar upp väldigt många bra frågor kring primitivism och belyser det ohållbara med teknologisk utveckling. Filmens kvalité är väl sisådär men jag hade ju i ärlighetens namn inte kunnat göra en bättre film själv.
Vad jag däremot reagerade på var en serie scener där ett gäng maskerade människor (antagligen filmmakaren och hans vänner) hänger runt ute i skogen och bygger vindskydd, gör upp eld, jagar och fiskar. Detta kommer alltså bara några minuter efter att man har fått se bilder från när Djurens Befrielsefront befriar djur och förstör egendom för djurförtryckare. Hur går detta ihop? Är det bara fel att döda djur när man gör det på en industriell skala? Eller rättfärdigar ett primitivistiskt samhälle dödandet av djur för människors överlevnad?
I Norden är det ingen lätt uppgift att överleva som vegan om man räknar bort civilisationens arbetsfördelning och jordbruk. Den nordiska matkulturen är dominerad av rätter baserade på kött och mjölk och detta har antagligen geografiska orsaker. Kylan gör att vi knappast skulle överleva utan kläder och vad skulle vi i ett primitivistiskt samhälle ha att göra kläder av?
Dessa frågor har uppehållt mig sedan min diskussion med Antonio på vägen hem från Tyskland förra sommaren. Jakt kontra industrisamhälle framstår för mig som pest eller kolera. Att stötta DBF i sitt vardagliga liv men sedan äta kött när man är ute i vildmarken påminner mig om Luthers tvåregementslära. Men gör en sådan relatvism oss till hycklare? Personligen skulle jag omöjligt kunna ta livet av en annan varelse för min egen överlevnad, speciellt inte så länge alternativ till köttätande finns.
Kanske är det min slutsats: även om det är svårt att fördömma naturfolk som äter kött så har alla som lever i anslutning till den västerländska masskulturen en möjlighet att välja en vegansk kost. En vegansk kost är moraliskt överlägsen alla andra koster som innehåller kött, så länge alternativet finns.
Sen kan man också fråga sig om människan från början överhuvudtaget är ämnad att äta kött? Det tas som givet i vårt samhälle idag att vi äter kött till varje måltid, men att äta kött medför många hälsorisker och vid en närmare inblick så verkar människan inte särskilt välanpassad för att äta kött. Se filmen nedan.
Vad jag däremot reagerade på var en serie scener där ett gäng maskerade människor (antagligen filmmakaren och hans vänner) hänger runt ute i skogen och bygger vindskydd, gör upp eld, jagar och fiskar. Detta kommer alltså bara några minuter efter att man har fått se bilder från när Djurens Befrielsefront befriar djur och förstör egendom för djurförtryckare. Hur går detta ihop? Är det bara fel att döda djur när man gör det på en industriell skala? Eller rättfärdigar ett primitivistiskt samhälle dödandet av djur för människors överlevnad?
I Norden är det ingen lätt uppgift att överleva som vegan om man räknar bort civilisationens arbetsfördelning och jordbruk. Den nordiska matkulturen är dominerad av rätter baserade på kött och mjölk och detta har antagligen geografiska orsaker. Kylan gör att vi knappast skulle överleva utan kläder och vad skulle vi i ett primitivistiskt samhälle ha att göra kläder av?
Dessa frågor har uppehållt mig sedan min diskussion med Antonio på vägen hem från Tyskland förra sommaren. Jakt kontra industrisamhälle framstår för mig som pest eller kolera. Att stötta DBF i sitt vardagliga liv men sedan äta kött när man är ute i vildmarken påminner mig om Luthers tvåregementslära. Men gör en sådan relatvism oss till hycklare? Personligen skulle jag omöjligt kunna ta livet av en annan varelse för min egen överlevnad, speciellt inte så länge alternativ till köttätande finns.
Kanske är det min slutsats: även om det är svårt att fördömma naturfolk som äter kött så har alla som lever i anslutning till den västerländska masskulturen en möjlighet att välja en vegansk kost. En vegansk kost är moraliskt överlägsen alla andra koster som innehåller kött, så länge alternativet finns.
Sen kan man också fråga sig om människan från början överhuvudtaget är ämnad att äta kött? Det tas som givet i vårt samhälle idag att vi äter kött till varje måltid, men att äta kött medför många hälsorisker och vid en närmare inblick så verkar människan inte särskilt välanpassad för att äta kött. Se filmen nedan.
Jag har ingen tävlingsgen
Här är en gammal klassiker: konflikter föder förändring. I ojämlika samhällen finns en konflikt mellan förtryckare och förtryckt som leder till en oro. När denna oro blivit så stor att det är säkrare för alla inblandade att ändra på den förtryckande strukturen istället för behålla den så äger förändring rum. Ju fler som tjänar på ett förtryck och ju större övertag denna härskande grupp har ju svårare kommer ordningen vara att omkullkasta. Djur som inte har någon makt eller röst har därför ingen som helst möjlighet att kasta omkull det system som förtrycker dem medan t.ex. förtryckta arbetare mycket väl kan ta makten på sina arbetsplatser.
Om vi tar för givet att gruppen män mer eller mindre medvetet förtrycker gruppen kvinnor och även har en hel del att tjäna på detta så befinner sig den feministiska rörelsen i en knivig sits eftersom (vilket nämndes tidigare) en härskande grupp knappast ger ifrån sig sin fördelaktiga plats frivilligt. Så om hälften av befolkningen ska nedgöra den andra "mäktigare" hälften av befolkningen så kommer förändringen att vara marginell eller helt frånvarande. Detta förutsätter dock att alla män faktiskt tjänar på ett patriarkalt samhälle.
Att inte tjäna på att befinna sig i en maktposition i samhället kanske verkar som en knasig idé. Men det är inte så enkelt att alla män är medfött onda snubbar som njuter av makt. Alla män passar inte in på den mall som det patriarkala samhället förmedlar. Alla män vill inte slåss och tävla om allting. Alla män tycker inte om att utmärka sig individuellt. Alla män är inte starka och heroiska. Alla män längtar inte efter att få ge sitt liv för sitt land. Alla män vill inte associeras med ett patriarkalt samhälle. Genom uppfostran formas vi efter andras förväntningar på oss enligt samma princip som kvinnor formas. Vi förväntas också att i enlighet med den patriarkala ordningen omforma oss för att passa in i könsrollernas mallar. Vi måste ställa nya frågor för att män ska kunna relatera till feminism och kanske är det upp till oss män som inte trivs i patriarkatet att göra detta.
Feminismen behöver mogna tillräckligt för att göra en vidgning i sin teori som skapar en öppning för män. Manshat i all ära, alla förtryckta grupper kan känna ett behov att lösa sin konflikt genom att konfrontativt nedgöra sin förtryckare, men när vi vill se verklig förändring så måste vi sträva efter en förändring i majoritetens mentalitet. Det är därför vi tyvärr måste fortsätta försöka övertala folk på stan om att de ska bli veganer trots att man egentligen bara vill skrika åt dem att de skärpa sig och sluta vara så dumma i huvudet.
Om vi tar för givet att gruppen män mer eller mindre medvetet förtrycker gruppen kvinnor och även har en hel del att tjäna på detta så befinner sig den feministiska rörelsen i en knivig sits eftersom (vilket nämndes tidigare) en härskande grupp knappast ger ifrån sig sin fördelaktiga plats frivilligt. Så om hälften av befolkningen ska nedgöra den andra "mäktigare" hälften av befolkningen så kommer förändringen att vara marginell eller helt frånvarande. Detta förutsätter dock att alla män faktiskt tjänar på ett patriarkalt samhälle.
Att inte tjäna på att befinna sig i en maktposition i samhället kanske verkar som en knasig idé. Men det är inte så enkelt att alla män är medfött onda snubbar som njuter av makt. Alla män passar inte in på den mall som det patriarkala samhället förmedlar. Alla män vill inte slåss och tävla om allting. Alla män tycker inte om att utmärka sig individuellt. Alla män är inte starka och heroiska. Alla män längtar inte efter att få ge sitt liv för sitt land. Alla män vill inte associeras med ett patriarkalt samhälle. Genom uppfostran formas vi efter andras förväntningar på oss enligt samma princip som kvinnor formas. Vi förväntas också att i enlighet med den patriarkala ordningen omforma oss för att passa in i könsrollernas mallar. Vi måste ställa nya frågor för att män ska kunna relatera till feminism och kanske är det upp till oss män som inte trivs i patriarkatet att göra detta.
Feminismen behöver mogna tillräckligt för att göra en vidgning i sin teori som skapar en öppning för män. Manshat i all ära, alla förtryckta grupper kan känna ett behov att lösa sin konflikt genom att konfrontativt nedgöra sin förtryckare, men när vi vill se verklig förändring så måste vi sträva efter en förändring i majoritetens mentalitet. Det är därför vi tyvärr måste fortsätta försöka övertala folk på stan om att de ska bli veganer trots att man egentligen bara vill skrika åt dem att de skärpa sig och sluta vara så dumma i huvudet.
Rädda Göteborgs fria tidning och skänk samtidigt pengar till Djurhemmet Tigerharen!
"Att driva en liten tidning i en stad som domineras av en jätte och några gratistidningar är nästan omöjligt. Trots det har vi rett ut ett antal kriser och gett ut Göteborgs Fria Tidning i snart tre år. Vi är stolta över vår tidning och vet att den uppskattas mycket av er läsare. Men nu ser det kärvare ut än någonsin. Vi behöver de närmaste veckorna få in 600 nya prenumeranter för att kunna driva tidningen vidare"
Göteborgs fria tidning: http://www.goteborgsfria.nu/
En halvårsprenumeration kostar bara 149:- och värvar vi 5 pers får Tigerharen 999:-! Vill du prenumerera skicka ett mejl med ditt namn och adress till info@tigerharen.org eller sätt in pengar direkt på PG: 1607 71 -2 och lämna ditt namn och adress + att det gäller GFT prenumeration som meddelande.
Djurhemmet Tigerharen: http://www.tigerharen.org
Göteborgs fria tidning: http://www.goteborgsfria.nu/
En halvårsprenumeration kostar bara 149:- och värvar vi 5 pers får Tigerharen 999:-! Vill du prenumerera skicka ett mejl med ditt namn och adress till info@tigerharen.org eller sätt in pengar direkt på PG: 1607 71 -2 och lämna ditt namn och adress + att det gäller GFT prenumeration som meddelande.
Djurhemmet Tigerharen: http://www.tigerharen.org
Har du tråkigt?
Fördriv tiden genom att spela på http://www.freerice.com/index.php så sjänker du samtidigt ris till behövande! Länken kommer att finnas under "Donera" till höger även när detta inlägg försvunnit in i dimman av tidigare inlägg...
Glöm såklart inte heller:
http://www.ettklickforskogen.se
http://www.thehungersite.com
http://www.therainforestsite.com
http://www.theanimalrescuesite.com
Klicka också gärna på reklamen på denna sida så dubblar vi alla intäkter och sjänker till Djurhemmet Tigerharen.
Glöm såklart inte heller:
http://www.ettklickforskogen.se
http://www.thehungersite.com
http://www.therainforestsite.com
http://www.theanimalrescuesite.com
Klicka också gärna på reklamen på denna sida så dubblar vi alla intäkter och sjänker till Djurhemmet Tigerharen.
Varför Straight Edge?
Det kan man fråga sig. Hur hänger egentligen drogfrihet och en amerikansk hardcoreföreteelse ihop med någon som vi skriver om här?
Jag tänker inte gå igenom grunderna av vad straight edge är. Om du inte redan vet det så är du välkommen att fråga, eller så kommer du veta efter det här inlägget. Vad som däremot är viktigt är rörelsens karaktär, eller snarare att det inte finns någon rörelse eller någonting alls egentligen. Straight edge är vemsomhelst som beslutat sig för att leva ett drogfritt liv och våra anledningar till varför vi kallar oss straight edge varierar lika mycket som våra övriga åsikter. Det finns därför inget rätt eller fel svar på varför man är straight edge, bara mer eller mindre genomtänkta anledningar.
När jag blev straight edge för sex år sedan så var det inte ett dugg genomtänkt. Jag hade provat på alternativet och fann inte mycket mening i det. Gemenskapen inom straight edge gav mig något viktigare vid just det tillfället. I efterhand så vill jag påstå att straight edge givit mig så mycket mer än gemenskap. En vis och skäggig man sa en gång att straight edge inte är vad man avstår från att göra utan vad man väljer att göra istället. Det är en god tanke, för vilken mening har egentligen straigh edge om du inte tar tillfället i akt att göra något kreativt av de möjligheter som finns i ett drogfritt liv?
Utan straight edge hade jag inte skrivit det här idag. Utan straight edge skulle jag gått under tusen gånger vid det här laget.
Jag vill att andra ska få samma chans och slippa undan all skit som droger leder till. Därför är det viktigt att det finns ett seriöst alternativ till den gängse drogkulturen, det är viktigt att det finns folk som nått en ålder där de skulle kunna dricka hur mycket som helst om de ville men som ändå avstår. Genom att påvisa alternativet så kan vi föregå med gott exempel och göra en verklig förändring för många personer. Om dessa personer sedan sprider vårt budskap vidare som ringar på vattnet så är vi snart en kraft att räkna med.
I grund och botten så tycker jag att det viktiga är att utgöra ett alternativ - återigen: en motkultur. Genom att helt enkelt vara en bra snubbe som trivs med sig själv så kan man hjälpa andra att uppnå samma känsla. När vi avstår från droger och fyller vårt liv med mening så blir droger mer och mer meningslösa och drogfriheten blir på så sätt självgående. Det är öppna och engagerade människor som bryr sig av hela sitt hjärta som i slutändan kommer att orsaka förändring. Idag är det lördag. Vad tänker du göra ikväll?
I'm a person just like you but I got better things to do...
Jag tänker inte gå igenom grunderna av vad straight edge är. Om du inte redan vet det så är du välkommen att fråga, eller så kommer du veta efter det här inlägget. Vad som däremot är viktigt är rörelsens karaktär, eller snarare att det inte finns någon rörelse eller någonting alls egentligen. Straight edge är vemsomhelst som beslutat sig för att leva ett drogfritt liv och våra anledningar till varför vi kallar oss straight edge varierar lika mycket som våra övriga åsikter. Det finns därför inget rätt eller fel svar på varför man är straight edge, bara mer eller mindre genomtänkta anledningar.
När jag blev straight edge för sex år sedan så var det inte ett dugg genomtänkt. Jag hade provat på alternativet och fann inte mycket mening i det. Gemenskapen inom straight edge gav mig något viktigare vid just det tillfället. I efterhand så vill jag påstå att straight edge givit mig så mycket mer än gemenskap. En vis och skäggig man sa en gång att straight edge inte är vad man avstår från att göra utan vad man väljer att göra istället. Det är en god tanke, för vilken mening har egentligen straigh edge om du inte tar tillfället i akt att göra något kreativt av de möjligheter som finns i ett drogfritt liv?
Utan straight edge hade jag inte skrivit det här idag. Utan straight edge skulle jag gått under tusen gånger vid det här laget.
Jag vill att andra ska få samma chans och slippa undan all skit som droger leder till. Därför är det viktigt att det finns ett seriöst alternativ till den gängse drogkulturen, det är viktigt att det finns folk som nått en ålder där de skulle kunna dricka hur mycket som helst om de ville men som ändå avstår. Genom att påvisa alternativet så kan vi föregå med gott exempel och göra en verklig förändring för många personer. Om dessa personer sedan sprider vårt budskap vidare som ringar på vattnet så är vi snart en kraft att räkna med.
I grund och botten så tycker jag att det viktiga är att utgöra ett alternativ - återigen: en motkultur. Genom att helt enkelt vara en bra snubbe som trivs med sig själv så kan man hjälpa andra att uppnå samma känsla. När vi avstår från droger och fyller vårt liv med mening så blir droger mer och mer meningslösa och drogfriheten blir på så sätt självgående. Det är öppna och engagerade människor som bryr sig av hela sitt hjärta som i slutändan kommer att orsaka förändring. Idag är det lördag. Vad tänker du göra ikväll?
I'm a person just like you but I got better things to do...
7:an och 11:an
Jag bor i bergsjön, det är en förort till Göteborg som folk som inte bor där verkar vara rädda för av någon anledning, förmodligen för att det bor mycket invandrare här. Jag bor här och är därför inte rädd för att vara här, vad som däremot är ett litet problem är att det ligger kanska så långt från stan, speciellt som jag bor på sista hållplatsen För att komma hit tar man spårvagn nummer 7 eller 11 och det tar kanske 25 minuter att åka hit från centralstationen. Då är det tur att jag gillar just de två linjerna. Visst att det är kontroller av biljetter som jag inte har någon gång då och då och att man måste vara lite på sin vakt för att komma undan men det men det vägs gott och väl upp av att det är jävligt lugna vagnar. Det är nästan aldrig någon som är full och störig, aldrig någon som bråkar, nästan aldrig en massa glin som ska ut på fest och stökar och beter sig.
Jag ska inte säga att jag inte är ett jättestort fan av islam, inte av någon annan religion heller för den delen. Om jag hade ställts inför valet mellan vin och mjölk som Mohammed gjorde för 1500 år sedan så hade jag gett gud fingret och bett om att få åka hem och dricka vatten istället, vegan power. Men det är ju bara jag och jag tror allt att jag tycker sämre om alkoholkulturen än om religion.
På väg hem från jobbet för några dagar sen träffade jag en kille på centralen i göteborg som också skull emed 11an nattvagn mot bergsjön. Han skull einte hela vägen utan skulle hoppa av vid allahelgonakyrkan. Jag tor han började prata med mig för att han var rädd för att åka med 11an och trodde han skulle bli rånad så fort vagnen lämnat centralen. Jag förstog aldrig riktigt vad han var rädd för. Jag menar det här var en kille som var ute på krogen varje helg. Risken at få stryk i stan en lördagkväll är skyhög jämfört med att få stryk i bergsjön en torsdag. Berusade människor är oberäkneliga och våldsamma och kan mycket väl få för sig att sla dig på käften utan anledning. Det är väl det som skulle vara risken med att åka vagn på kvällen, inte att man skulle bli rånad.
Till alla er som är rädda för bergsjön och alla andra invandrartäta områden hoppas jag att något fyllo slår er på truten så att ni kan sluta vara rädda för låssasterrorister och ungdomsgäng och börja fundera vad det egentligen är som ni häller i er någon gång då och då eller varje jävla helg. Att sitta på spårvagnen ett gäng packade svennebananer är rena rama tortyren, jag kan inte komma därifrån och jag måste både hålla utkik efter kontrollant-kräken och vara beredd att försvara mig mot fyllehundar, samtidigt som jag måste höra på ett evigt skrän och tjatter. Inte konstigt att man blir förbannad. Jag vill inte se de här kontraproduktiva rusningsmedlen på vagnen, på spelningar, på stan, i politiska sammanhang eller någon annan stans heller för den delen. På 7:an och 11:an slipper jag det för det mesta. Det är ju bara synd att det ska krävas religion för att folk ska sluta supa i breda lager.
Jag ska inte säga att jag inte är ett jättestort fan av islam, inte av någon annan religion heller för den delen. Om jag hade ställts inför valet mellan vin och mjölk som Mohammed gjorde för 1500 år sedan så hade jag gett gud fingret och bett om att få åka hem och dricka vatten istället, vegan power. Men det är ju bara jag och jag tror allt att jag tycker sämre om alkoholkulturen än om religion.
På väg hem från jobbet för några dagar sen träffade jag en kille på centralen i göteborg som också skull emed 11an nattvagn mot bergsjön. Han skull einte hela vägen utan skulle hoppa av vid allahelgonakyrkan. Jag tor han började prata med mig för att han var rädd för att åka med 11an och trodde han skulle bli rånad så fort vagnen lämnat centralen. Jag förstog aldrig riktigt vad han var rädd för. Jag menar det här var en kille som var ute på krogen varje helg. Risken at få stryk i stan en lördagkväll är skyhög jämfört med att få stryk i bergsjön en torsdag. Berusade människor är oberäkneliga och våldsamma och kan mycket väl få för sig att sla dig på käften utan anledning. Det är väl det som skulle vara risken med att åka vagn på kvällen, inte att man skulle bli rånad.
Till alla er som är rädda för bergsjön och alla andra invandrartäta områden hoppas jag att något fyllo slår er på truten så att ni kan sluta vara rädda för låssasterrorister och ungdomsgäng och börja fundera vad det egentligen är som ni häller i er någon gång då och då eller varje jävla helg. Att sitta på spårvagnen ett gäng packade svennebananer är rena rama tortyren, jag kan inte komma därifrån och jag måste både hålla utkik efter kontrollant-kräken och vara beredd att försvara mig mot fyllehundar, samtidigt som jag måste höra på ett evigt skrän och tjatter. Inte konstigt att man blir förbannad. Jag vill inte se de här kontraproduktiva rusningsmedlen på vagnen, på spelningar, på stan, i politiska sammanhang eller någon annan stans heller för den delen. På 7:an och 11:an slipper jag det för det mesta. Det är ju bara synd att det ska krävas religion för att folk ska sluta supa i breda lager.
men vad fan!?
Om man tar en snabb titt på vilka ideal som förmedlas till oss via reklam, filmer, TV-serier, nyheter och och tv-program så ser man ganska så snabbt att det finns ett krav man ska vara rik, snygg, tvåsam, berömd och lycklig. Jag ska ta en närmare till på de här målen, ett i taget.
1. Rik. Begreppet rik är ett mycket relativt begrepp, rik i förhållande till vem? I vilket fall som helst så finns det inte en möjlighet att alla kan bli rika. Nationalekonomerna skulle få frispel och bli tvungna att läggas in på mentalinstitutioner. Inflationen skulle dra iväg med allas ökade köpkraft och ekonomin skulle överhettas. Dessutom så finns det undersökningar som visar att de allra flesta, oavsett inkomst, tycker att de har lite pengar. Det är alltså ytterst få förunnat att vara rika.
2. Snygg. Att vara snygg är också ett mycket relativt begrepp. Speciellt när alla matas med ett ideal som är mycket svårt att leva upp till, att döma av hur mycket pengar som spenderas på att folk ska "rätta till" sitt utseende med hjälp av smink, hårfärg och operationer måste det ligga något i vår självbild som är djupt fel.
3. Berömd. På samma sätt som med rikedom är berömmelse någonting som är få förunnat, om alla var berömda så skulle berömmelse i sig inte ha någon betydelse. Jag tänker inte ens förklara vilken stor roll berömmelse verkar spela för många människor, det räcker med att slå på TVn och kolla på vilken sjuk, sjuk dockusåpa som helst. Skulle du bete dig på det viset offentligt för någonting du inte brydde dig om?
4. Tvåsam. Man kanske inte behöver vara tvåsam, men man får i alla fall inte vara ensam, vare sig om du valt att vara ensam eller inte så räknas det som ett förlorarardrag, och ingen vill väl ha att göra med en förlorare, nej det är ju slöseri med tid. Att hela tiden kämpa för att vara i ett förhållande eller i ständiga lösa sexuella relationer blir till en kamp som ytterst få kan vinna. om man dessutom valt det senare är det så finurligt uttänkt att man måste ju tänka på sitt rykte, annars kan man ju bli klassad som lösaktig och då är det kört.
5. Lycklig. Det här är vad alla stävar efter. Det är inte så konstigt men när det blir ett krav att man ska vara det, eller i alla fall inte erkänna att man inte är det. Men i en värld när man inte får utvecklas som man vill och hela tiden måste tänka på vad man ska bli när man blir stor, hur man ska kunna passa in och hur man ska kunna uppfylla de andra fyra kraven är det svårt att bli lycklig.
Så vi har en kultur med mål som inte går att uppfylla, vissa kanske skulle säga att det ständigt finns någonting att sträva mot men jag ser det mer som att ständigt vara en förlorare, att aldrig riktigt kunna ta en paus och känna sig, i alla fall lite, färdig.
1. Rik. Begreppet rik är ett mycket relativt begrepp, rik i förhållande till vem? I vilket fall som helst så finns det inte en möjlighet att alla kan bli rika. Nationalekonomerna skulle få frispel och bli tvungna att läggas in på mentalinstitutioner. Inflationen skulle dra iväg med allas ökade köpkraft och ekonomin skulle överhettas. Dessutom så finns det undersökningar som visar att de allra flesta, oavsett inkomst, tycker att de har lite pengar. Det är alltså ytterst få förunnat att vara rika.
2. Snygg. Att vara snygg är också ett mycket relativt begrepp. Speciellt när alla matas med ett ideal som är mycket svårt att leva upp till, att döma av hur mycket pengar som spenderas på att folk ska "rätta till" sitt utseende med hjälp av smink, hårfärg och operationer måste det ligga något i vår självbild som är djupt fel.
3. Berömd. På samma sätt som med rikedom är berömmelse någonting som är få förunnat, om alla var berömda så skulle berömmelse i sig inte ha någon betydelse. Jag tänker inte ens förklara vilken stor roll berömmelse verkar spela för många människor, det räcker med att slå på TVn och kolla på vilken sjuk, sjuk dockusåpa som helst. Skulle du bete dig på det viset offentligt för någonting du inte brydde dig om?
4. Tvåsam. Man kanske inte behöver vara tvåsam, men man får i alla fall inte vara ensam, vare sig om du valt att vara ensam eller inte så räknas det som ett förlorarardrag, och ingen vill väl ha att göra med en förlorare, nej det är ju slöseri med tid. Att hela tiden kämpa för att vara i ett förhållande eller i ständiga lösa sexuella relationer blir till en kamp som ytterst få kan vinna. om man dessutom valt det senare är det så finurligt uttänkt att man måste ju tänka på sitt rykte, annars kan man ju bli klassad som lösaktig och då är det kört.
5. Lycklig. Det här är vad alla stävar efter. Det är inte så konstigt men när det blir ett krav att man ska vara det, eller i alla fall inte erkänna att man inte är det. Men i en värld när man inte får utvecklas som man vill och hela tiden måste tänka på vad man ska bli när man blir stor, hur man ska kunna passa in och hur man ska kunna uppfylla de andra fyra kraven är det svårt att bli lycklig.
Så vi har en kultur med mål som inte går att uppfylla, vissa kanske skulle säga att det ständigt finns någonting att sträva mot men jag ser det mer som att ständigt vara en förlorare, att aldrig riktigt kunna ta en paus och känna sig, i alla fall lite, färdig.
Hur löser man då det här, antingen gör man som jag och går på hc-spelningar, organiserar mig politiskt, tränar och på det stora hela försöker hitta en egen väg istället för deras eller så gör man det som vi matas med hela tiden och konsumerar sig igenom sitt misslyckande. Konsumtion är nämligen den närmsta vägen för att närma sig dessa fem krav, köp dig snygg så att nån vill ha dig eller så att folk lägger märke till dig. Shopping har blivit till en livsstil och folk verkar köpa högvis med kläder och prylar varje år. För att kunna konsumera behöver man ju jobba, vilket jag har fått känna på nu när fattigdomen kommer krypande. Jag vet inte hur det är med dig men jag har i alla fall aldrig haft ett jobb som jag trivts riktigt bra med, möjligen mitt jobb som diskplockare men det hör inte riktigt hit. Att jobba är att sälja tid som man skulle kunna gjort någonting bättre av. Kanske rent av förverkliga dig själv utan deras krav? Så för att hålla dig på jobbet så måste man upprätthålla konsumtionsbehovet.
Jag vet inte riktigt vad som kom först men någonstans någon gång var det någon som kom på den lysande iden att om saker inte håller så länge så måste man ju köpa nya hela tiden, det blir man ju rik på. Sagt och gjort, nu är inbyggt åldrande någonting som finns i allt utom möjligen böcker. Om man köper någonting så räknar man nästan aldrig med att det ska hålla mer än kanske några år lite beroende på vad det är man har köpt. Om man är van vid att ingenting håller runt omkring en och att det inte finns någon kontinuitet i någonting från städer till hem, till jobb, så är det klart att det påverkar hur vi ser på andra, ickemateriella, saker också. Man räknar helt enkelt inte med att relationer ska hålla heller, jag träffar nästan aldrig någon som tror att dom träffat den rätta, är det för att termen den rätta är en livslögn i sig eller är det för att vårt sätt att producera varor påverkar vårt sätt att se på kontinuitet och vårt förtroende för allt runt omkring oss?
Det samhället erbjuder dig är ett förgängligt rus i en värld av förgängliga ting och relationer, ett kast samvete och en jävla massa skit.
I hate sports
Sociologen Nancy Chodorow skriver om personlighetsutvecklingen hos små barn och härleder skillnaden i könsidentitet till det sätt en mor relaterar till sina barn. Hon menar att eftersom en mor generellt sett har lättare att se sin dotter som en förlängning av sig själv utvecklas en nära relation mellan modern och dottern. Sonen däremot är något annat och hans personlighetsutveckling kommer därför att präglas av separation och individualitet istället för närhet och relationer. Detta ger sedan upphov till ett individualistiskt regeltänkande hos män.
Detta återspeglas även i den studie av barns lekar som Janet Lever genomförde under sjuttiotalet. Det verkar enligt hennes undersökning som att pojkarnas lekar var mer inriktade på tävlan och att utmärka sig som individ. Deras lekar avbröts ofta av häftiga regeldiskussioner och Lever menar att det är här pojkar över upp det regeltänkande som sedan formar deras moraliska reflektion som vuxna. Flickornas lekar däremot undvek att någon skulle kunna göra sig duktig på någon annans bekostnad då detta hade varit traumatiskt för gruppens sammanhållning. Om det uppstod tvist om reglerna avbröts leken och togs inte upp igen.
Men tänk då om båda föräldrarna skulle ta hand om barnen. tänk om mannen kunde ta på sig samma mödrande roll som kvinnan så att även sonen kände att han var fortsättningen på sina föräldrar. Tänk om vi levde i ett samhälle utan arbetsfördelning där både män och kvinnor likvärdigt hjälptes åt att leta mat istället för att en skulle slita på fälten och en skulle slita i hemmet.
Skulle det innebära att även män kunde känna trygghet i relationer och strävade efter samarbete och förståelse iställer för självhävdelse och tävling?
Innebär detta att jag skulle slippa förväntas gilla sport? Att jag skulle slippa tävla om allting hela jävla tiden? Att vi kunde hjälpas åt istället för att ständigt hävda oss själva och våra egna rättigheter?
Är det inte värt ett försök?
Detta återspeglas även i den studie av barns lekar som Janet Lever genomförde under sjuttiotalet. Det verkar enligt hennes undersökning som att pojkarnas lekar var mer inriktade på tävlan och att utmärka sig som individ. Deras lekar avbröts ofta av häftiga regeldiskussioner och Lever menar att det är här pojkar över upp det regeltänkande som sedan formar deras moraliska reflektion som vuxna. Flickornas lekar däremot undvek att någon skulle kunna göra sig duktig på någon annans bekostnad då detta hade varit traumatiskt för gruppens sammanhållning. Om det uppstod tvist om reglerna avbröts leken och togs inte upp igen.
Men tänk då om båda föräldrarna skulle ta hand om barnen. tänk om mannen kunde ta på sig samma mödrande roll som kvinnan så att även sonen kände att han var fortsättningen på sina föräldrar. Tänk om vi levde i ett samhälle utan arbetsfördelning där både män och kvinnor likvärdigt hjälptes åt att leta mat istället för att en skulle slita på fälten och en skulle slita i hemmet.
Skulle det innebära att även män kunde känna trygghet i relationer och strävade efter samarbete och förståelse iställer för självhävdelse och tävling?
Innebär detta att jag skulle slippa förväntas gilla sport? Att jag skulle slippa tävla om allting hela jävla tiden? Att vi kunde hjälpas åt istället för att ständigt hävda oss själva och våra egna rättigheter?
Är det inte värt ett försök?
Nihilism
Nihilismen är en lustig liten ideologi som grundades av lustig liten man med stor mustasch och krångligt namn under slutet av 1800-talet. Hans idéer har sedan använts av såväl nazister som punkare.
Vissa vill foga samman Nihilism med anarkism men det finns egentligen inget revolutionärt i Nietzches tankar. Han vill egentligen bara frigöra sig från den jude-kristna slavmoralen. Nihilisten tror inte på något eller tar större hänsyn till några moraliska principer. Detta gör att t.ex. hänsyn för svaga individer ersätts med en inbjudan att nedgöra dessa individer i processen att skapa sig själv, vilket är målet med Nietzches ideologi, att skapa övermänniskan. Kort sakt - makt ger rätt.
Nihilismen blev viktig för nazismen och dess avsaknad av moraliska principer banade också väg för den hänsynslösa konsekventialism som rådde i Stalins Sovjet. Efter andra världskriget stod världen förbluffad inför den blottade grymhet som hade ägt rum. Väst sekulariserades och relativism och pluralism blev allt viktigare. Detta är bra förändringar men det ger upphov till svåra moraliska frågor i en värld som tidigare haft en moral dominerad av tro. Vem svarar vi till moraliskt i sista hand? Om gud är död, är det då människan som utgör den högsta moraliska principen? De här frågorna hade börjat ställas redan under upplysningstiden då förnuftet höjdes till skyarna och religionen fick sitta i baksätet. Men nu, i efterkrigstidens väst stod människan där med sitt öde i sina egna händer och tänkte att "vafan nu då?"
I den värld som uppkom blev livet en tävling under produktionen, människan separerades ännu tydligare från sig själv i ett post-industriellt samhälle och makt gav helt plötsligt rätt.
Idag så häcklar vi gärna folk som bryr sig, antagligen för att vi själva inte orkar med att bry oss. Vi försöker stänga av vår empati för det kostar oss för mycket energi att bry oss om något som inte stärker utan kanske tvärt om försvagar vår position i Den Stora Tävlingen. Vi kan tänka oss att avstå från kött om det är smittat av sjukdomar men inte för att djuren lider. Gör man det är man ju jävligt naiv. Tror man att man kan påverka så är man bara barnslig. Klipp dig och skaffa ett jobb. Det är precis vad Nietzche skulle sagt om han såg den här bloggen. Som tur är så är han jävligt död nu.
Att inte vilja bry sig är något som tyvärr även går igen i grupper som ligger mig nära till hands. Punkare som hellre super än går på demos och inte bryr sig för att "allt ändå är skit", hardcorekids som tycker mer om att köpa skor än att rädda djur. Och sen har vi de jävla fotbollshuliganerna. Jag har inte satt mig in i den kulturen mer än att jag tvingades titta på Football Factory och Green Street Hooligans när de hypades för några år sedan. Vad dessa filmer speglar (och då främst Football Factory) är den klassiska tankegången att vardagen är skit och att man gör vad som helst för att uppnå en upplevelse som gör att man slipper undan den, precis som fyllepunkarna. Båda grupperna klär sig dessutom skitfult.
Att lägga stor vikt på att skapa en gruppidentitet och att fly sin vardag är inte på något sätt revolutionärt. Det är enbart ett symtom på värde-nihilismen som vi uthärdar i den postmodernistiska världens meningslösa hetsjakt på det perfekta jobbet och den enklaste vägen till en försenad grav.
Den som har flest prylar när han dör vinner.
jag vill inte vara rädd längre
Det finns inga naturlagar i mänskligt beteende, världen kan fungera som jag vill att den ska fungera om jag verkligen vill det. jag tänker inte vara rädd när jag är ute för att bli påhoppad av fyllon eller drogpåverkade snorungar, jag vill inte gå med på nån jävla bytesekonomi och att allt kan köpas för pengar. jag vägrar sträva efter mål som jag ändå aldrig kommer kunna uppnå, jag tänker inte äta kött eller dricka alkohol.
Nu när jag tänker på saken så är inte bara historien full av folk som vägrat ställa upp på den rådande ordningn, även i mitt liv finns det gott om tillfällen när jag inte velat vara med längre och slutat. när jag blev vegiterian, när jag slutade dricka, när jag slutade tro på löneslaveri och äganderätt, när jag blev vegan. Det handlar inte bara om att jag ska göra det som känns rätt för mig, det är också att statuera ett exempel, att visa folk att ingenting är givet, att man inte behöver vara någon annan för att göra det man känner är rätt.
Det är klart att jag får vara beredd på att ta konsekvenserna av det här, jag kan få stryk och måste vara beredd att försvara mig, jag kan hamna i fängelse och måste lära mig att hantera både den tanken och den situationen, jag kan till och med bli dödad, sånt vet man inte. Men vad jag verkligen vet är att jag inte tänker gå med på att världen ser ut som den gör.
Så nesta gång jag hör någon säga: Det funkar inte så kommer jag fan kräkas. Det fungerar precis som jag vill om jag är beredd at stå upp för det.
We'll slip through the cracks, we're not afraid
For every bent knee to shall break
We'll dance in the shadow of the great guillotine.
Nu när jag tänker på saken så är inte bara historien full av folk som vägrat ställa upp på den rådande ordningn, även i mitt liv finns det gott om tillfällen när jag inte velat vara med längre och slutat. när jag blev vegiterian, när jag slutade dricka, när jag slutade tro på löneslaveri och äganderätt, när jag blev vegan. Det handlar inte bara om att jag ska göra det som känns rätt för mig, det är också att statuera ett exempel, att visa folk att ingenting är givet, att man inte behöver vara någon annan för att göra det man känner är rätt.
Det är klart att jag får vara beredd på att ta konsekvenserna av det här, jag kan få stryk och måste vara beredd att försvara mig, jag kan hamna i fängelse och måste lära mig att hantera både den tanken och den situationen, jag kan till och med bli dödad, sånt vet man inte. Men vad jag verkligen vet är att jag inte tänker gå med på att världen ser ut som den gör.
Så nesta gång jag hör någon säga: Det funkar inte så kommer jag fan kräkas. Det fungerar precis som jag vill om jag är beredd at stå upp för det.
We'll slip through the cracks, we're not afraid
For every bent knee to shall break
We'll dance in the shadow of the great guillotine.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
