Magkänsla och arbete

En viktig poäng med feministisk etik har varit att kritisera det manliga sättet att tänka i principer, regler och objektiva resonemang. Traditionell etik vill gärna närma sig en fråga som en oberoende observatör som inte har någon bestämd bakgrund, kropp eller överhuvudtaget någon relation med den situation som ska bedömas. Man skulle kunna uttrycka det som att partiskhet, enligt den feministiska etiken, är ofrånkomlig. Vi kan inte blunda för att vi är en del av en kontext och därför bör känslor och erfarenheter ges större betydelse i etiska resonemang.
Nu ska jag göra ett tvärkast i det här inlägget.

Jag hatar borgare.

Jag lyssnar faktiskt om jag ska vara helt ärlig inte längre på vad borgare eller liberaler för fram för argument. På det stora hela så är jag inte särskilt intresserad av den sortens politik, folk som känner mig kan nog hålla med om att jag ofta är rätt efter med aktuella nyheter. Mitt bristande intresse kan ju bero på att jag inte vill ersätta det befintliga regeringsskicket med varken bättre ekonimiska modeller eller annorlunda maktstruktur utan strävar efter ett samhälle utan varken ekonomi eller makt (på samma sätt som jag som djurrättsaktivist inte är jätteintresserad av större burar och bättre foder utan hellre ser tomma burar och fria djur). Men jag tar hur som helst för givet att allt som kommer ur en borgares mun är lögn och förbannad dikt. Varför?
För jag har aldrig träffat en sympatisk borgare eller liberal i hela mitt liv. De är antingen dryga svin eller helt enkelt personer med en helt hemsk människosyn. Jag kan inte för mitt liv lita på dem. De verkar ta för givet att alla människor vill tävla och trycka ner varandra hela tiden. Det är ju det hela deras ideologi går ut på, att vi ska tävla mot varandra som om livet var nån slags kamp. Det ingår i deras ideologi att det finns förlorare (arbetslösa eller lågavlönade) för att det också ska kunna finnas vinnare (dvs det som vi i gammal hedlig anda kan kalla för kapitalister). Jag blir helt ledsen bara av tanken. Alla människor har rätt till jobb säger moderaterna men i slutändan så verkar det som att alla människor är skyldiga att ha ett jobb för man kan inte slippa undan den här tävlingen. Om du hade tänkt att skaffa dig mat på egen hand istället för att jobba i eftermiddag så kan du ju glömma det. Det finns ingenting som du kan finna som inte någon annan äger och som du är tvungen att arbeta för att få utnyttja lagligt. I essän Abolition of Work skriver Bob Black att arbete borde vara mer som en kreativ lek. Ser ni nu varför jag mycket hellre är anarkist än liberal?

Jag kanske är naiv som hellre vill tro att livet ska vara en lek än en blodig kamp om pengar och jag kanske är barnslig som inte ens lyssnar på vad liberalerna har att säga. Men jag tänker faktiskt följa magkänslan i den här frågan.