Hard times

De senaste dagarna har två bränder anlagts i Stockholm av nazister. Målet har varit vänsteraktivister och deras lokaler. Att nazister brukar våld för att få genomdriva sina sjuka åsikter är inget nytt och inte heller det våld som de möts upp med av militanta antifasciter. Men när våldet trappas upp tvingas man reflektera över det mer akut.

Våld är en aktiv del av den nazistiska och fascistiska ideologin, det är viktigt att komma ihåg. Det är också viktigt att minnas att så inte är fallet med socialistiska ideologier. Socialismen strävar efter att minimera både konventionellt och osynligt våld (vi som anarkoprimitivister påstår oss självklart att vi till skillnad från andra socialister strävar efter den minsta tänkbara nivån av våld, men det finns säkert många som inte skulle hålla med). Det fascistiska samhället å andra sidan är ett som upprätthålls med hjälp av olika former av våld. Både direkt mot meningsmotståndare och upprorsmakare, men även inom systemet genom att upprätta en strikt hierarki där den starkare uppmanas att sko sig på den svaga.

Som socialister vill vi uppnå ett samhälle där ingen skor sig på någon annan och där alla kan samexistera i fredlig öppenhet gentemot varandra. Men vägen dit är lång och det krävs både materiella och kognitiva förändringar innan vi når dit. Detta ska dock inte hindra oss i vår kamp, och inte heller olika former av fascister oavsett om de bär uniform, kostym eller skjortor i valfri färg. Vi måste därför värna oss mot fascismen på olika sätt. Ibland kan detta innebära att blockera eller ockupera en byggnad för att genomföra ett socialistiskt projekt och ibland kan det innebära att avlägsna fascister eller snutar som står i vår väg. För mig kommer det inte naturligt och jag ser inget inneboende gott i våldet som sådant. Tvärt om bör vi akta oss för att skapa oss en vana att alltid lösa motgångar med våld. Men samtidigt får vi inte heller göra oss en vana av att inte kämpa emot när fasciterna vill tysta oss. Det är en form av våld som vi helt enkelt är nödgade att förhålla oss till, för även om vi själva inte vill bruka våld så är det ofrånkomligt att vi förr eller senare kommer att bemötas av det.

Man brukar säga att politisk kamp kan delas in i tre faser: först kommer du att hånas, sedan bekämpas och till sist kommer du att vinna. Ska man vara lite petig så tror jag att de två sista faserna kan byta plats eller flyta i varandra med lätta. Det har vi sett i flera fall, t.ex. SHAC, den österrikiska djurrättsrörelsen eller DBFs kamp mot Stockholms pälshandlare. När du börjar vinna, det är då du kommer att mötas av det verkliga våldet, det är då som repressionen kommer att hugga tag i dig och försöka slita dig itu. Oavsett om den kommer från staten eller från nazister så kommer det att kännas. Så kanske är dessa nya våldsdåd trots allt ett gott tecken, ett tecken på att den svenska naziströrelsen är döende och desperat. Ytterligare en nazistisk gruppering har de senaste veckorna valt att lägga sin rättframma attityd på hyllan och har följt SD och ND i hälarna mot en mer "folklig" nationalism. Så vad finns kvar nu? En handfull rakade kåkfarare och några "identitärer" som av allt att dömma mest vill vara rödingar.

Den svenska nazismen är på tillbakagång och i Stockholm har tio pälsaffärer stängt de senaste två åren tack vare DBF. Så det förvånar mig inte om vi nu går mot hårdare tider.