Det här är en lite för lång kommentar som svar på de kommentarer som Anders postat i inlägget om kravallerna i Rosengård.
Jag undrar i vilken låssasvärld Anders lever i där vuxna människor inte använder våld när det passar dem? Ungdomar kan ibland tagit till stenar, smällare och bensin på eget bevåg medan vuxna har använt tårgas, batonger, gevär, helikoptrar, napalm, pansarvagnar och kärnvapen eller satt samma vapen i händerna på ungdomar med årder att mörda varandra, så att sätta sig ner och prata om problem ser jag inte som ett vuxet beteende. Vuxna människor är inte storsinta, fredliga och ”civilicerade”. Vuxna människor är våldsamma, giriga, hämndlystna och ignoranta.
Men frågan är fortfarande varför världen är så våldsam, varför misshandlar snuten ungdomar och varför kastar ungdomar sten på snuten?
för ett par veckor sedan stod jag i duschen hemma hos några vänner i Göteborg, mina pengar hade tagit slut helt och jag tänkte för mig själv att ”nu är jag fan nere på de mest grundläggande kraven på livet.” Det ledde naturligtvis till att jag var tvungen att fundera lite över vad de mest grundläggande behoven i livet är. Jag hoppas du hänger med nu: Mat, vatten och tak över huvudet, social gemenskap, rörelsefrihet och frihet från fruktan och smärta. Det skulle jag säga är de grundläggande behoven som alla har. De kraven är ingenting som samhället möter, det är ruskigt höga krav att ha i degens samhälle både i Sverige och globalt.
Däremot är det jävligt vanligt att samma behov blir exploaterade av människor med ekonomiska intressen. Jag hoppas att du förstår hur. I alla fall, om du har råd så kanske du kan få dina mest grundläggande behov uppfyllda men om du inte har det, och inte ser någon möjlighet att du kommer bli ekonomiskt oberoende och bosatt i en fin villa i ett lugnt område med fru och barn och en massa fina vänner så kommer hela upplägget at kännas väldigt orättvist och skrämmande. Rädda människor blir våldsamma och människor med en mörk bild av framtiden blir rädda. Jag vet det av egen erfarenhet och jag gissat att du också varit orolig och rädd från tid till annan.
Jag vet inte riktigt hur gammal du är Anders men jag gissar att jag är yngre än vad du är i alla fall. Jag vet inte riktigt hur mycket du engagerat dig politiskt men det finns en viss möjlighet att jag organiserat mig mer än vad du gjort. I alla fall om man är ung och politiskt aktiv (eller bara ung) så finns det en uppsättning svar och attityder som man får av företag och politiker: tystnad är det första, sen kommer lögner, svek, härskartekniker och till slut rent och oförklätt våld. Jag vet inte om du blivit jagad av snutar och fått hundar bussade på dig men det har jag och det är inte roligt. Om folk inte blir förbannade av det så undrar jag vad folk blir förbannade på, jag vet hur det påverkat mig.
Så Anders, om jag ska kunna ta något du skriver på allvar så får du sluta använda härskartekniker, och om du inte vet vad det är så får du tänka till.
Till sist få har jag lite frågor till dig Anders: hur mycket land äger du? Äger du fabriker eller några produktionsmedel över huvud taget? Har du en årslön på banken? Har du undrat hur det kommer sig att aktieägarna i ditt företag kan få så mycket avkastning bara för att de råkar äga aktier? Är du rädd för att bli avskedad och förlora din inkomst? Känner du att du kan förändra samhället?
Om det är så att du äger en massa produktionsmedel och är ekonomiskt oberoende så förstår jag att du inte kan greppa varför folk är arga, om du inte är ekonomiskt oberoende eller äger produktionsmedel så kanske du skulle fundera lite på vad du skulle kunna tjäna på att bli lite arg själv, jag säger inte att du måste ge dig ut och kasta stenar på snuten men när du sett våldet som möter de som vill förändra (synligt eller dolt) så kan vi sätta oss ner och prata om vad vi ska göra.
Unga och skitförbannade
Reaktionerna kring upploppen i Rosengård de senaste dagarna har varit många, men vad man fått höra alldeles för lite kring är resonemang kring varför? Visst, proffshuliganer hit och dit, men varför finns de från första början? Vad är de så arga på? Varför känns det fullt logiskt och nödvändigt för dessa ungdomar att bränna släpvagnar och attackera snutbilar?
Självklart handlar det om ett jävla missnöje. Den uppväxande generationen är inte tillfreds med att ärva en värld i ekonomisk, ekologisk och social kris. Något måste göras, frustrationen måste få ett utlopp. De tumult som under de senaste dagarna rått i Rosengård är inte det första av sitt slag. I Frankrike har liknande händelser skakat hela landet. Om det är "rätt" eller "fel" att attackera snutar och bränna grejer på måfå låter vi stå osagt här. Ni kan säkert räkna ut att vi inte direkt är de som grinar mest när snuten får på käften och det smäller högt. Vad vi ber om är istället en förståelse för dessa kravaller som ett socialt fenomen. En konsekvens av en omständighet som skapar social oro och missnöje.
Jag är hur som helst skitförbannad och jag förväntar mig detsamma av alla som betraktar världen med öppna ögon. Att kravalla i Rosengård kommer inte omstörta världsordningen. Det är inte ett medel mot en bättre morgondag. Det är ett symptom för hur illa ställt det är, även i myspys-sverige. Mitt råd till de härskande är att lyssna till vad dessa unga och skitförbannade ungdomarna vill. För det här handlar inte bara om en moské. Det här handlar om integration, meningslösheten i att vara ung och sakna plats i samhället, missnöjet över vart världen är på väg och frustrationen inför att inte känna att man kan påverka.
Om du inte redan sett Terrorister - En film om dom dömda så rekommenderar jag dig att göra det. Kanske kan du få en lite bättre inblick i hur det är att vara ung, skitförbannad och maktlös.
if this is what the world has made of me
then let it live with the consequences
Självklart handlar det om ett jävla missnöje. Den uppväxande generationen är inte tillfreds med att ärva en värld i ekonomisk, ekologisk och social kris. Något måste göras, frustrationen måste få ett utlopp. De tumult som under de senaste dagarna rått i Rosengård är inte det första av sitt slag. I Frankrike har liknande händelser skakat hela landet. Om det är "rätt" eller "fel" att attackera snutar och bränna grejer på måfå låter vi stå osagt här. Ni kan säkert räkna ut att vi inte direkt är de som grinar mest när snuten får på käften och det smäller högt. Vad vi ber om är istället en förståelse för dessa kravaller som ett socialt fenomen. En konsekvens av en omständighet som skapar social oro och missnöje.
Jag är hur som helst skitförbannad och jag förväntar mig detsamma av alla som betraktar världen med öppna ögon. Att kravalla i Rosengård kommer inte omstörta världsordningen. Det är inte ett medel mot en bättre morgondag. Det är ett symptom för hur illa ställt det är, även i myspys-sverige. Mitt råd till de härskande är att lyssna till vad dessa unga och skitförbannade ungdomarna vill. För det här handlar inte bara om en moské. Det här handlar om integration, meningslösheten i att vara ung och sakna plats i samhället, missnöjet över vart världen är på väg och frustrationen inför att inte känna att man kan påverka.
Om du inte redan sett Terrorister - En film om dom dömda så rekommenderar jag dig att göra det. Kanske kan du få en lite bättre inblick i hur det är att vara ung, skitförbannad och maktlös.
then let it live with the consequences
Intervju med Jonatan del 3 - Direkt aktion
- Vad fick dig att ta steget till att bryta mot lagen för det du tror på? Vad var det som inspirerade dig?
Det var en bra bit innan jag började med ”ekotage” som jag började bryta mot lagen i min politiska kamp. Det som från första början motiverade mig var insikten, som egentligen borde vara uppenbar och självklar för alla som engagerar sig i samhällsomdanande rörelser, att alla handlingar inom lagen är handlingar som inte kan skada det rådande systemet. Allt som tillåts är det som samhället förmår hantera utan att förlora kontrollen. Har du då ett mål som innebär just att samhället ska förlora kontrollen och förändras i den riktning du strävar efter, är lagbrott en självklarhet.
I mitt resonemang kring lagen i de ”brott” jag står åtalad för så kan jag bara uppmana alla som ”vill men inte vågar” att se lagen för vad den är. Lagen är en idé, om du inte tror på den kan den inte hindra dig. Visst, den situationen jag befinner mig i bevisar ju att de som tror på lagen kan hindra dig, men vad gör det? Kan du bara se till att hålla dig utanför snutens radar och se lagen för vad den är, så kan du genomföra långt mycket mer än om du bäddar in dig i den trygga lilla lagboken.
Att tillägga är också att lagen helt uppenbart alltid varit skriven av de maktbesuttna och välbärgade i alla lagstyrda samhällen, och därmed alltid utgått från deras resonemang. Och en maktbesutten individs resonemang är aldrig detsamma som den som lyder under dennes makt. Skulle någon lagstiftare börja identifiera sig med sina livsgivande omgivningar, traditionella samer, flyktingar, hemlösa, missbrukare eller slavarbetare i en annan världsdel, så skulle den personen snabbt tystas ner och avsättas sin post.
Jag ser inte problemet med att bryta mot lagen, jag ser däremot problemet i att så få gör det och att så få gör det trots att deras liv och dem de älskar står på spel.
- Hur såg du på risken att hamna i din nuvarande situation då du utförde aktionerna och hur ser du på möjligheten att hamna i fängelse idag? Skulle du än idag vara beredd att ta den risken?
Som jag nämnde ovan är lagbrott en självklarhet, hur obetydliga eller allvarliga de än må vara. Det är svårt för många, speciellt i Sverige, att identifiera sina politiska eller liknande kamper med krig men det är just det som är en nödvändighet för att kampen ska vara framgångsrik. Med krig menar jag inte nödvändigtvis en från aktivisternas sida beväpnad sådan; jag har i mina handlingar jobbat för att inte skada något levande tex…mer än konstgräset på golfbanan där masten stod. Men anammar du insikten om din roll som ”krigare” ser du också att vare sig du förklarar krig eller inte mot staten, samhället, patriatkatet, civilisationen eller kapitalismen; så har ett krig för länge sedan förklarats mot dig. Det är bara upp till var och en att fortsätta ignorera, som Jensen skriver, ockupationsmakten, eller att ta upp vapen.
I ett krig du aktivt deltar i (eller passivt betraktar) står ditt liv ständigt på spel men i dagsläget, i detta vagt formulerade krig mellan svartgröna ”aktivister”, och den dominerande kulturen, är det snarare troligt att du hamnar i fängelse än dödas. Det är ju inte något man kan ta för givet. Runtom i världen pågår det här kriget på allvar och många förlorar verkligen sina liv för samma saker som aktivister i nord/väst fängslas för. Det är inte ockupationsmaktens vilja att vi ska lyckas och den kommer att fängsla oss tills anstalterna överfylls, bygga fler anstalter och fylla även dem; det är viktigt att inte glömma det och att alltid försöka vara beredd på att hamna där men så långt det är möjligt undvika det.
Sammanfattningsvis som svar på frågorna: Laglydighet har inte gynnat och kommer inte att gynna någon annan än förtryckarna, och tillhör du inte förtryckarskaran så ser jag inte varför du ska lyda den.
Det var en bra bit innan jag började med ”ekotage” som jag började bryta mot lagen i min politiska kamp. Det som från första början motiverade mig var insikten, som egentligen borde vara uppenbar och självklar för alla som engagerar sig i samhällsomdanande rörelser, att alla handlingar inom lagen är handlingar som inte kan skada det rådande systemet. Allt som tillåts är det som samhället förmår hantera utan att förlora kontrollen. Har du då ett mål som innebär just att samhället ska förlora kontrollen och förändras i den riktning du strävar efter, är lagbrott en självklarhet.
I mitt resonemang kring lagen i de ”brott” jag står åtalad för så kan jag bara uppmana alla som ”vill men inte vågar” att se lagen för vad den är. Lagen är en idé, om du inte tror på den kan den inte hindra dig. Visst, den situationen jag befinner mig i bevisar ju att de som tror på lagen kan hindra dig, men vad gör det? Kan du bara se till att hålla dig utanför snutens radar och se lagen för vad den är, så kan du genomföra långt mycket mer än om du bäddar in dig i den trygga lilla lagboken.
Att tillägga är också att lagen helt uppenbart alltid varit skriven av de maktbesuttna och välbärgade i alla lagstyrda samhällen, och därmed alltid utgått från deras resonemang. Och en maktbesutten individs resonemang är aldrig detsamma som den som lyder under dennes makt. Skulle någon lagstiftare börja identifiera sig med sina livsgivande omgivningar, traditionella samer, flyktingar, hemlösa, missbrukare eller slavarbetare i en annan världsdel, så skulle den personen snabbt tystas ner och avsättas sin post.
Jag ser inte problemet med att bryta mot lagen, jag ser däremot problemet i att så få gör det och att så få gör det trots att deras liv och dem de älskar står på spel.
- Hur såg du på risken att hamna i din nuvarande situation då du utförde aktionerna och hur ser du på möjligheten att hamna i fängelse idag? Skulle du än idag vara beredd att ta den risken?
Som jag nämnde ovan är lagbrott en självklarhet, hur obetydliga eller allvarliga de än må vara. Det är svårt för många, speciellt i Sverige, att identifiera sina politiska eller liknande kamper med krig men det är just det som är en nödvändighet för att kampen ska vara framgångsrik. Med krig menar jag inte nödvändigtvis en från aktivisternas sida beväpnad sådan; jag har i mina handlingar jobbat för att inte skada något levande tex…mer än konstgräset på golfbanan där masten stod. Men anammar du insikten om din roll som ”krigare” ser du också att vare sig du förklarar krig eller inte mot staten, samhället, patriatkatet, civilisationen eller kapitalismen; så har ett krig för länge sedan förklarats mot dig. Det är bara upp till var och en att fortsätta ignorera, som Jensen skriver, ockupationsmakten, eller att ta upp vapen.
I ett krig du aktivt deltar i (eller passivt betraktar) står ditt liv ständigt på spel men i dagsläget, i detta vagt formulerade krig mellan svartgröna ”aktivister”, och den dominerande kulturen, är det snarare troligt att du hamnar i fängelse än dödas. Det är ju inte något man kan ta för givet. Runtom i världen pågår det här kriget på allvar och många förlorar verkligen sina liv för samma saker som aktivister i nord/väst fängslas för. Det är inte ockupationsmaktens vilja att vi ska lyckas och den kommer att fängsla oss tills anstalterna överfylls, bygga fler anstalter och fylla även dem; det är viktigt att inte glömma det och att alltid försöka vara beredd på att hamna där men så långt det är möjligt undvika det.
Sammanfattningsvis som svar på frågorna: Laglydighet har inte gynnat och kommer inte att gynna någon annan än förtryckarna, och tillhör du inte förtryckarskaran så ser jag inte varför du ska lyda den.
Intervju med Jonatan del 2 - Ideologi
- Hur kom du i kontakt med djupekologiska tankar från första början och vad var det som tilltalade dig med dem?
Om jag minns rätt så var det genom en akademisk torr bok i stil med ”Aktuella Livsåskådningar” som omfattade ekosofi, djupekologi och olika feministiska riktningar. Jag läste lite och blev reserverat intresserad. Den känslan av att som vänsteristisk anarkist inte vilja ses som flummig fick mig att inta en mycket kritisk ställning. Inte förrän jag läste ”Ismael” av Daniel Quinn kände jag mig bekväm med dessa tankar. Ismael blev något av en världsomdanande upplevelse; jag hade aldrig kunnat anamma civilisationskritik innan jag läste den. John Zerzan var för svårtillgänglig för en som bara är intresserad av grön anarki men var intressant för en anarkist då han var pensionär och promotade kravaller. Så dessa två författare är väl de som ledsagat mig litterärt in på den djupekologiska viltstigen. Det skulle ändå dröja ett drygt år från att jag börjat läsa djupekologisk och civilisationskritisk litteratur innan jag på allvar började se mig själv som ”en apa fångad i en destruktiv kultur” och basera mina tankar ekocentriskt. Efterhand började även Derrick Jensen driva på vikten av identifiering och militans i kombination med dessa tankar.
Det mest tilltalande i dessa tankar var nog känslan av att allt hänger ihop; den obeskrivliga känslan av alienation som närvarar vilken ideologi du än anammar fick för första gången en förklaring som inte vattnades ur efter lite skrap på ytan. Känslan av tillhörighet som kom från ”ingenstans och överallt”. Jag har alltid varit omgiven av mycket vänner och familj men aldrig kunnat känna den starka känsla av tillhörighet som när jag såg min förgiftade relation till allt annat levande. Det var som att hela det förnekade grönskimrande periferi som jag inte visat uppskattning sedan jag var barn, helt plötsligt blev levande och visade mig världen utan några skygglappar. Det var inte bara tilltalande utan kom att forma alla mina handlingar därefter. Att mina tankar på att demolera 3G-master uppmuntrades i Jensens böcker var om något tilltalande och många tankar och känslor jag burit på konfirmerades ju mer jag läste och diskuterade med vildväxande aktivister.
I häktet satt jag med restriktioner och spenderade 23 av 24 timmar i en cell på knappt tio kvadratmeter men varje gång jag var nära på att få ett sammanbrott dök en nyckelpiga upp, och vid ett tillfälle flög en fågel in i promenadburen på taket och kvittrade retfullt om hur dum jag var som var inspärrad när jag kunde vara ute och flyga istället. Från en annan promenadbur fick jag syn på en gammal ek några hundra meter från häktet och på något ordlöst sätt stärkte den mig. Varje dag, genom promenadburens galler eller gymmets fönster, följde vi varandra. Jag hur trädet förberedde sig för vintern och till slut innan jag släpptes, hur trädet helt självdött för att kunna födas pånytt till våren. Trädet hur jag genomlevde fångenskapen i min kamp mot civilisationen. Hade jag inte kommit i kontakt med djupekologi hade trädet bara varit en färgklick i periferin, fågeln och nyckelpigorna något jag ignorerat eller gullat med.
- Vilken politisk bakgrund har du och (hur) tycker du att kampen för jorden hör ihop med andra politiska frågor?
Min politiska bakgrund har i grunden varit vänsteristisk och jag har på egen hand eller i olika grupper engagerat mig i facklig kamp, anarkafeminism, djurrätt, toppmötesprotester, anti-fascism m.m. Från början av mitt politiska engagemang har det funnits en kärna med två fasta hållpunkter: anarkism och veganism. Anarkismen har skiftat med åren men har främst varit inspirerad av Crimethinc och post-vänster.
När det kommer till kampen för jorden är min utgångspunkt inte politisk, även om jag ofrånkomligen gillar att politisera det jag gör. Utgångspunkten är snarare emotionell och väldigt djupgående. Eller, för att konkretisera det, en framgångsrik kamp för jorden går inte att genomföra enbart som en ”politisk kamp”. Du kan kämpa på i all evighet med politiska frågor och teorier men utan att identifiera dig med jorden kommer det inte vara mer än just bara politisk kamp. Identifierar du dig med jorden, omfattar allt liv som står under förtryck, så förstår du också dess behov och du blir varse vad du måste göra för att försvara det. Om den politiska kampen i sig blir målet så gynnar du snarare det förtryckande systemet än jorden du pratar om.
Kampen för jorden knyts samman i en mängd olika kamper; det går lätt att koppla samman, vilket många också gör, djurrätt, feminism, anarkism, etniska befrielsekamper, ekoförsvar osv. Problemet är att var för sig saknar många sakfrågerörelser just identifikationen, de saknar den sista lilla pusselbiten som hade kunnat förena dem med andra kamper på ett för civ-motståndet konstruktivt sätt. Många rörelser har de senaste två hundra åren förenat sig under ett någorlunda sammanhängande socialistiskt paraply men då socialismen helt uppenbart är ett plåster på ett brutet ben behövs ett nytt paraply. Socialismen bär på värderingar som helt klart har en irritationspotential gentemot den civiliserade kulturen, men begränsningarna överväger dessa värderingar. Först och främst då socialismen, den allmänna ur Marx sprungna socialismen, är en industriell ideologi som romantiserar ett industriellt klasslöst samhälle (hur logiskt låter det?), men även att socialismen, bevisligen i de stater som formats därefter tex Cuba, alienerar människor från sina identiteter som just människor, och låter arbetet bli deras identiteter: ”engagera dig i din arbetsplats”, ”var en stolt arbetare”; vilket i sig försvårar identifikationen med sina levande omgivningar och därmed försvårar möjligheten att försvara den. Det jag vill komma fram till är att ett nytt paraply behövs, ett paraply som inte identifierar sig med de civiliserade normer som genomsyrar socialismen, utan samlar de olika kamperna till ett gemensamt civ-hatiskt motstånd.
Om jag minns rätt så var det genom en akademisk torr bok i stil med ”Aktuella Livsåskådningar” som omfattade ekosofi, djupekologi och olika feministiska riktningar. Jag läste lite och blev reserverat intresserad. Den känslan av att som vänsteristisk anarkist inte vilja ses som flummig fick mig att inta en mycket kritisk ställning. Inte förrän jag läste ”Ismael” av Daniel Quinn kände jag mig bekväm med dessa tankar. Ismael blev något av en världsomdanande upplevelse; jag hade aldrig kunnat anamma civilisationskritik innan jag läste den. John Zerzan var för svårtillgänglig för en som bara är intresserad av grön anarki men var intressant för en anarkist då han var pensionär och promotade kravaller. Så dessa två författare är väl de som ledsagat mig litterärt in på den djupekologiska viltstigen. Det skulle ändå dröja ett drygt år från att jag börjat läsa djupekologisk och civilisationskritisk litteratur innan jag på allvar började se mig själv som ”en apa fångad i en destruktiv kultur” och basera mina tankar ekocentriskt. Efterhand började även Derrick Jensen driva på vikten av identifiering och militans i kombination med dessa tankar.
Det mest tilltalande i dessa tankar var nog känslan av att allt hänger ihop; den obeskrivliga känslan av alienation som närvarar vilken ideologi du än anammar fick för första gången en förklaring som inte vattnades ur efter lite skrap på ytan. Känslan av tillhörighet som kom från ”ingenstans och överallt”. Jag har alltid varit omgiven av mycket vänner och familj men aldrig kunnat känna den starka känsla av tillhörighet som när jag såg min förgiftade relation till allt annat levande. Det var som att hela det förnekade grönskimrande periferi som jag inte visat uppskattning sedan jag var barn, helt plötsligt blev levande och visade mig världen utan några skygglappar. Det var inte bara tilltalande utan kom att forma alla mina handlingar därefter. Att mina tankar på att demolera 3G-master uppmuntrades i Jensens böcker var om något tilltalande och många tankar och känslor jag burit på konfirmerades ju mer jag läste och diskuterade med vildväxande aktivister.
I häktet satt jag med restriktioner och spenderade 23 av 24 timmar i en cell på knappt tio kvadratmeter men varje gång jag var nära på att få ett sammanbrott dök en nyckelpiga upp, och vid ett tillfälle flög en fågel in i promenadburen på taket och kvittrade retfullt om hur dum jag var som var inspärrad när jag kunde vara ute och flyga istället. Från en annan promenadbur fick jag syn på en gammal ek några hundra meter från häktet och på något ordlöst sätt stärkte den mig. Varje dag, genom promenadburens galler eller gymmets fönster, följde vi varandra. Jag hur trädet förberedde sig för vintern och till slut innan jag släpptes, hur trädet helt självdött för att kunna födas pånytt till våren. Trädet hur jag genomlevde fångenskapen i min kamp mot civilisationen. Hade jag inte kommit i kontakt med djupekologi hade trädet bara varit en färgklick i periferin, fågeln och nyckelpigorna något jag ignorerat eller gullat med.
- Vilken politisk bakgrund har du och (hur) tycker du att kampen för jorden hör ihop med andra politiska frågor?
Min politiska bakgrund har i grunden varit vänsteristisk och jag har på egen hand eller i olika grupper engagerat mig i facklig kamp, anarkafeminism, djurrätt, toppmötesprotester, anti-fascism m.m. Från början av mitt politiska engagemang har det funnits en kärna med två fasta hållpunkter: anarkism och veganism. Anarkismen har skiftat med åren men har främst varit inspirerad av Crimethinc och post-vänster.
När det kommer till kampen för jorden är min utgångspunkt inte politisk, även om jag ofrånkomligen gillar att politisera det jag gör. Utgångspunkten är snarare emotionell och väldigt djupgående. Eller, för att konkretisera det, en framgångsrik kamp för jorden går inte att genomföra enbart som en ”politisk kamp”. Du kan kämpa på i all evighet med politiska frågor och teorier men utan att identifiera dig med jorden kommer det inte vara mer än just bara politisk kamp. Identifierar du dig med jorden, omfattar allt liv som står under förtryck, så förstår du också dess behov och du blir varse vad du måste göra för att försvara det. Om den politiska kampen i sig blir målet så gynnar du snarare det förtryckande systemet än jorden du pratar om.
Kampen för jorden knyts samman i en mängd olika kamper; det går lätt att koppla samman, vilket många också gör, djurrätt, feminism, anarkism, etniska befrielsekamper, ekoförsvar osv. Problemet är att var för sig saknar många sakfrågerörelser just identifikationen, de saknar den sista lilla pusselbiten som hade kunnat förena dem med andra kamper på ett för civ-motståndet konstruktivt sätt. Många rörelser har de senaste två hundra åren förenat sig under ett någorlunda sammanhängande socialistiskt paraply men då socialismen helt uppenbart är ett plåster på ett brutet ben behövs ett nytt paraply. Socialismen bär på värderingar som helt klart har en irritationspotential gentemot den civiliserade kulturen, men begränsningarna överväger dessa värderingar. Först och främst då socialismen, den allmänna ur Marx sprungna socialismen, är en industriell ideologi som romantiserar ett industriellt klasslöst samhälle (hur logiskt låter det?), men även att socialismen, bevisligen i de stater som formats därefter tex Cuba, alienerar människor från sina identiteter som just människor, och låter arbetet bli deras identiteter: ”engagera dig i din arbetsplats”, ”var en stolt arbetare”; vilket i sig försvårar identifikationen med sina levande omgivningar och därmed försvårar möjligheten att försvara den. Det jag vill komma fram till är att ett nytt paraply behövs, ett paraply som inte identifierar sig med de civiliserade normer som genomsyrar socialismen, utan samlar de olika kamperna till ett gemensamt civ-hatiskt motstånd.
Intervju med Jonatan del 1 - Bakgrund
Den fjortonde oktober greps jag i mitt rum, omringades naken i min säng av fyra SÄPO-snutar från författningsskyddsenheten. Jag togs in till stationen och delgavs misstanke som skäligen misstänkt för mordbrand, sabotage och skadegörelse i ett flertal fall. Det var flera faktorer som fick mig att bli misstänkt i detta fall, bland annat en blogg jag har skrivit de senaste åren. Det som fick mig anhållen var ”tips från allmänheten”, vilket snarare borde omskrivas till ”tips från nån jävel som stått mig nära”. Jag och andra har många misstankar om vem det var men ingen lär kunna bekräfta det. Hur som helst, efter att jag delgivits misstanke vägrade jag delta i några förhör utan försvarare närvarande och det tilldelades jag redan samma dag, och inte vem som helst utan en av sveriges bästa advokater. Han rekommenderade mig att inte stå fast vid ”inga kommentarer” då misstankarna var rätt allvarliga och jag skulle förlora min trovärdighet. Jag sade ändå inget som kunde binda mig till brott i förhören, utan det som fick mig häktad var husrannsakan. Jag var mitt uppe i en flytt och hade allt jag inte borde ha på rummet. Så drygt nog hade det inte funnits grunder för min häktning om de inte genomfört husrannsakan, istället blev det på sannolika skäl ”förberedelse till sabotage”.
De fyra första veckorna i häkte fick jag underhållas av 3-6 timmars förhör med SÄPO i veckan.
Jag erkände efterhand att jag förstört en kabel som försörjde en lyftkran med el, lyftkranens balansstyrningskablar, spännband och hydrauliska manöverkablar på en timmerbil och att jag sprängt bort kablaget på en kommunikationsmast.
Under förhören ägnades drygt 3-4 timmar till att gå igenom min blogg utskriven på 107 A4-sidor och artiklar jag skrivit i en anarkistisk tidning. De ville få mig att erkänna uppvigling, kopplingar till jordens befrielsefront och koppla mig till alla möjliga brott och inte minst (och knappast förvånande) ville de att jag skulle erkänna mig som något slags ledare. De pratade om saker som ”mina anhängare” och annat som jag skrattade gott åt. De erkände även att de lyssnat av mig och att de lyssnat av nummer jag inte använt på år och dar, vilket även det gav förhören roande inslag.
Under de sex veckorna i häktet fick jag hur som helst stöd från vänner, kamrater, advokat och familj; genom brev, tidningar, böcker, pengar och bilder. Brand och Befriaren var guldkorn bland posten, däremot Green Anarchy tilläts jag inte läsa... Det dröjde hur som helst till några dagar efter rättegången innan jag läste lokalpressen där det uppmärksammades att: ”20-åring får internationellt stöd för skadegörelse”. Jag hade ingen aning om vad de yrade om och trodde de blivit galna eller börjat ljuga besinningslöst (börjat och börjat…). Efter att ha läst på olika fångstödssidor fann jag snart att någon kontaktat ELP om mitt fall och att ELP nu sökte kontakt med mig. Jag skrev ett mail och kom i kontakt med en ELP-volontär som var väldigt stärkande att skriva med. Han skrev om sin egen tid i fängelse under ”GANDALF”-röran i UK på 90talet och förklarade att han och ELP ville starta en kampanj för mig. Vi började korrespondera lite och till slut sattes en supportmail upp och det började regna in stödmail från italien, tyskland, england, usa och sverige.
När jag kom ut ur häktet fanns ingen formulerad supportgrupp att möta mig, ingen trygg kärngrupp eller medåtalade som suttit i häktet ”med mig”, och mitt liv var ett socialt kaos. Jag fick såklart support av vänner som peppat och fått mig att känna mig rätt bra till mods men överlag har bristen på trauma support fått mig att känna mig övergiven, nedstämd och hopplös. Detta gjorde att kampanjen som startades av ELP blev lite av ett substitut för en lokal supportgrupp. Många som har skrivit har beskrivit sina fängelse- och häktesupplevelser och avlägsnat känslan av övergivenhet.
Att mitt fall inte uppmärksammats i sverige är jag inte så förvånad över. SÄPO tex såg med en blandning av triumf och rädsla på mitt fall och behandlade mig till en början som en livsfarlig terrorist, vilket nästan är en underdrift, då de överdrev något otroligt med sina pådrag. Jag menar, hur många får ”äran” att gripas av enhetschefen för författningsskyddsenheten på SÄPO? De var stenhårda med att tysta ner så mycket de kunde och de var uppenbart rädda för att jag skulle få medialt positiv uppmärksamhet.
Aktivistklimatet i sverige är fortfarande övervägande vänsteristiskt och den formen av vänsterism har en tendens att starkt fördöma all form av civilisationskritik, post-vänsterism och sådant de kallar ”flummigt”. Hur troligt är det att tex Motkraft skulle uppmärksamma mitt fall? Tillkommer gör också den karaktäristiska rädslan hos svenskarna; många som stödjer det jag gjort är rädda för att stå upp för det. De vill fortfarande vara "rättskaffens och hederliga medborgare" samtidigt som de innerligt hatar sina förtryckare. Och även om den svartgröna skaran i Sverige helt klart är på framsprång finns inte den kapacitet eller utbredningen att något i stil med NAELFPO eller ELP skulle kunna upprättas.
Igår dömdes Jonatan till 15 månader i fängelse som ett resultat av ovanstående händelseförlopp. Du kan maila ditt stöd till honom på adressen: freejonatan@yahoo.se
Ang. ungdomskultur och Chinabiografen
Ett öppet brev till Jönköpings kommun.
Några år efter tonårens slut blickar man tillbaka med nya ögon och tänker på vad som hade varit om inte om hade vart. Om jag aldrig fått den den första replokalen på Skylten när jag var femton så hade mitt första band antagligen runnit ut i sanden snabbare än vad det gjorde, jag hade aldrig lärt känna de vänner som idag är min familj. Istället hade jag väl försökt döva ungdomstristessen på samma sätt som de flesta av mina jämnåriga kamrater, ett sätt som för mig tedde sig oändligt meningslöst jämfört med den lilla guldklimp jag hade hittat i form av Linköpings underjordiska musikscen. Det var hip-hop, electronika, punk, pop, hardcore och metal som fyllde mina nätter istället istället hembränt och langad folköl. Med åren fick engagemanget för musiken nya uttryck och ledde till en personlig utveckling när jag lärde mig spela in musik, arrangera spelningar, sköta en förening och arbeta i en grupp med stora ambitioner och små medel.
Alla kan inte finna samma väg som mig. Alla tilltalas inte av musik eller knyppling eller innebandy, men alla ungdomar, varenda en behöver något. Alkohol är inte en hobby, det är ett sätt att döva tristess och meningslöshet. Ungdomar med en mening i livet kommer att finna andra vägar än droger och meningslös kriminalitet.
Ungdomskultur handlar om mer än att vi drar oss in i det sista för att växa upp och som fortfarande inte vill gå på krogen ska ha något att göra med vår tid. Det handlar om att bygga upp morgondagens människor till drivna personer som inte drar sig för att tänka själv och ta tag i saker man tycker är viktigt. Det gäller att skapa en aktivitet som bryter det mönster av passiv kulturkonsumtion som dominerar dagens kulturella utveckling.
Därför hoppas vi i Linköping VSE att Jönköpings kommun ordnar nya lokaler åt Jönköping hardcore och de andra kulturorganisationer som idag huserar på Chinabiografen i Jönköping.
Vänligen
LInköping VSE
Hard times
De senaste dagarna har två bränder anlagts i Stockholm av nazister. Målet har varit vänsteraktivister och deras lokaler. Att nazister brukar våld för att få genomdriva sina sjuka åsikter är inget nytt och inte heller det våld som de möts upp med av militanta antifasciter. Men när våldet trappas upp tvingas man reflektera över det mer akut.
Våld är en aktiv del av den nazistiska och fascistiska ideologin, det är viktigt att komma ihåg. Det är också viktigt att minnas att så inte är fallet med socialistiska ideologier. Socialismen strävar efter att minimera både konventionellt och osynligt våld (vi som anarkoprimitivister påstår oss självklart att vi till skillnad från andra socialister strävar efter den minsta tänkbara nivån av våld, men det finns säkert många som inte skulle hålla med). Det fascistiska samhället å andra sidan är ett som upprätthålls med hjälp av olika former av våld. Både direkt mot meningsmotståndare och upprorsmakare, men även inom systemet genom att upprätta en strikt hierarki där den starkare uppmanas att sko sig på den svaga.
Som socialister vill vi uppnå ett samhälle där ingen skor sig på någon annan och där alla kan samexistera i fredlig öppenhet gentemot varandra. Men vägen dit är lång och det krävs både materiella och kognitiva förändringar innan vi når dit. Detta ska dock inte hindra oss i vår kamp, och inte heller olika former av fascister oavsett om de bär uniform, kostym eller skjortor i valfri färg. Vi måste därför värna oss mot fascismen på olika sätt. Ibland kan detta innebära att blockera eller ockupera en byggnad för att genomföra ett socialistiskt projekt och ibland kan det innebära att avlägsna fascister eller snutar som står i vår väg. För mig kommer det inte naturligt och jag ser inget inneboende gott i våldet som sådant. Tvärt om bör vi akta oss för att skapa oss en vana att alltid lösa motgångar med våld. Men samtidigt får vi inte heller göra oss en vana av att inte kämpa emot när fasciterna vill tysta oss. Det är en form av våld som vi helt enkelt är nödgade att förhålla oss till, för även om vi själva inte vill bruka våld så är det ofrånkomligt att vi förr eller senare kommer att bemötas av det.
Man brukar säga att politisk kamp kan delas in i tre faser: först kommer du att hånas, sedan bekämpas och till sist kommer du att vinna. Ska man vara lite petig så tror jag att de två sista faserna kan byta plats eller flyta i varandra med lätta. Det har vi sett i flera fall, t.ex. SHAC, den österrikiska djurrättsrörelsen eller DBFs kamp mot Stockholms pälshandlare. När du börjar vinna, det är då du kommer att mötas av det verkliga våldet, det är då som repressionen kommer att hugga tag i dig och försöka slita dig itu. Oavsett om den kommer från staten eller från nazister så kommer det att kännas. Så kanske är dessa nya våldsdåd trots allt ett gott tecken, ett tecken på att den svenska naziströrelsen är döende och desperat. Ytterligare en nazistisk gruppering har de senaste veckorna valt att lägga sin rättframma attityd på hyllan och har följt SD och ND i hälarna mot en mer "folklig" nationalism. Så vad finns kvar nu? En handfull rakade kåkfarare och några "identitärer" som av allt att dömma mest vill vara rödingar.
Den svenska nazismen är på tillbakagång och i Stockholm har tio pälsaffärer stängt de senaste två åren tack vare DBF. Så det förvånar mig inte om vi nu går mot hårdare tider.
Våld är en aktiv del av den nazistiska och fascistiska ideologin, det är viktigt att komma ihåg. Det är också viktigt att minnas att så inte är fallet med socialistiska ideologier. Socialismen strävar efter att minimera både konventionellt och osynligt våld (vi som anarkoprimitivister påstår oss självklart att vi till skillnad från andra socialister strävar efter den minsta tänkbara nivån av våld, men det finns säkert många som inte skulle hålla med). Det fascistiska samhället å andra sidan är ett som upprätthålls med hjälp av olika former av våld. Både direkt mot meningsmotståndare och upprorsmakare, men även inom systemet genom att upprätta en strikt hierarki där den starkare uppmanas att sko sig på den svaga.
Som socialister vill vi uppnå ett samhälle där ingen skor sig på någon annan och där alla kan samexistera i fredlig öppenhet gentemot varandra. Men vägen dit är lång och det krävs både materiella och kognitiva förändringar innan vi når dit. Detta ska dock inte hindra oss i vår kamp, och inte heller olika former av fascister oavsett om de bär uniform, kostym eller skjortor i valfri färg. Vi måste därför värna oss mot fascismen på olika sätt. Ibland kan detta innebära att blockera eller ockupera en byggnad för att genomföra ett socialistiskt projekt och ibland kan det innebära att avlägsna fascister eller snutar som står i vår väg. För mig kommer det inte naturligt och jag ser inget inneboende gott i våldet som sådant. Tvärt om bör vi akta oss för att skapa oss en vana att alltid lösa motgångar med våld. Men samtidigt får vi inte heller göra oss en vana av att inte kämpa emot när fasciterna vill tysta oss. Det är en form av våld som vi helt enkelt är nödgade att förhålla oss till, för även om vi själva inte vill bruka våld så är det ofrånkomligt att vi förr eller senare kommer att bemötas av det.
Man brukar säga att politisk kamp kan delas in i tre faser: först kommer du att hånas, sedan bekämpas och till sist kommer du att vinna. Ska man vara lite petig så tror jag att de två sista faserna kan byta plats eller flyta i varandra med lätta. Det har vi sett i flera fall, t.ex. SHAC, den österrikiska djurrättsrörelsen eller DBFs kamp mot Stockholms pälshandlare. När du börjar vinna, det är då du kommer att mötas av det verkliga våldet, det är då som repressionen kommer att hugga tag i dig och försöka slita dig itu. Oavsett om den kommer från staten eller från nazister så kommer det att kännas. Så kanske är dessa nya våldsdåd trots allt ett gott tecken, ett tecken på att den svenska naziströrelsen är döende och desperat. Ytterligare en nazistisk gruppering har de senaste veckorna valt att lägga sin rättframma attityd på hyllan och har följt SD och ND i hälarna mot en mer "folklig" nationalism. Så vad finns kvar nu? En handfull rakade kåkfarare och några "identitärer" som av allt att dömma mest vill vara rödingar.
Den svenska nazismen är på tillbakagång och i Stockholm har tio pälsaffärer stängt de senaste två åren tack vare DBF. Så det förvånar mig inte om vi nu går mot hårdare tider.
Ang. julskinka
Har du någonsin sett in i ögonen på en gris? Har du gjort det och samtidigt tänkt att "den där feta fan ska jag ha till middag imorgon"? Djurrätt är egentligen så simpelt, allt etik-tjaffs kan minimeras ner till vanlig enkel empati. Kan du ta ett oskyldigt liv bara för att du är för bekväm för att äta soja istället för skinka i jul? Skulle du kunna äta upp din hund istället och om inte, varför då?
Grisar är så vackra och intelligenta djur att det svider i hjärtat att behöva se den ovärdighet som de utsätts för bara för att lata och fega människor inte vill lyssna på solida resonemang. Med vilken rätt gör ni det valet? Vilken rätt har ni att ta livet av en annan varelse som har känslor och förhoppningar?
Mördare är vad ni är. Fega och okunniga mördare.
För en mer ingående diskussion se denna artikel.
Grisar är så vackra och intelligenta djur att det svider i hjärtat att behöva se den ovärdighet som de utsätts för bara för att lata och fega människor inte vill lyssna på solida resonemang. Med vilken rätt gör ni det valet? Vilken rätt har ni att ta livet av en annan varelse som har känslor och förhoppningar?
Mördare är vad ni är. Fega och okunniga mördare.
För en mer ingående diskussion se denna artikel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
