Linköping VSE kommer inom kort att bo under samma tak i Linköping och då ska det styras pepp ska ni veta! Vi kommer att dra igång en studiecirkel om praktisk anarkism tillsammans med andra Linköpingsanarkister, göra vårt bästa för att återuppliva hardcorescenen i stan och även fortsätta arbetet för djuren genom Djurrättsalliansen. Våra tidigare mål att framställa en DVD, annordna föreläsningar och släppa zines ligger självklart fast. Även Pushkick-camp borde bli av även om det verkar bli mer av en kompisträff än ett läger.
Har du coola planer för hösten som vi kan vara en del av? Vill du att vi kommer och föreläser i din klass, grupp eller studiecirkel? Har du idéer om hur vi skulle kunna sammarbeta mot gemensamma mål? Har du resurser som du vill dela med dig av? Hör av dig till oss på lkpgvse@gmail.com! Delad pepp är dubbel pepp.
mer tid
"and if we are born to fail then just slit your throat"
Jag satt i bilen och lyssnade på the spectacle när jag hörde den raden, jag tyckte det verkade som en konstig strof eftersom det inte direkt finns något mål med livet och alla ska ju dö på slutet, det skulle nog rätt många kunna kalla att förlora. Det är svårt att slå döden helt enkelt.
Jag har en teori:
Jag tror att det har mycket med media att göra och framför allt film, lite en manifestation av linjär tidsuppfattning. Film är ju som vi alla vet ett referat ur ett eller flera liv som man kan avnjuta på en två timmar eller så. De brukar i regel ha ett lyckligt slut och lite trubbel på vägen. Så när slutkyssen har tonat bort så börjar eftertexten rulla.
Ett riktit liv fungerar inte så. Ett riktigt liv slutar inte så. I ett riktigt liv avlöser pepp och opepp varandra hela tiden, Oavsett vilken väg du valt. För det mesta kan man göra om och göra rätt om någonting skulle bli fel, annars brukar det lösa sig efter ett tag.
Vad jag vill säga med det här inlägget är att synen på tid flåsar en i nacken hela tiden så att man blir helt förtvivlad om man inte hinner med allt det man "ska" hinna. Det finns ingenting som du "ska" hinna egentligen. Bara försöka födas och sen dö. Allt däremellan bestämmer du själv.
Jag satt i bilen och lyssnade på the spectacle när jag hörde den raden, jag tyckte det verkade som en konstig strof eftersom det inte direkt finns något mål med livet och alla ska ju dö på slutet, det skulle nog rätt många kunna kalla att förlora. Det är svårt att slå döden helt enkelt.
Jag har en teori:
Jag tror att det har mycket med media att göra och framför allt film, lite en manifestation av linjär tidsuppfattning. Film är ju som vi alla vet ett referat ur ett eller flera liv som man kan avnjuta på en två timmar eller så. De brukar i regel ha ett lyckligt slut och lite trubbel på vägen. Så när slutkyssen har tonat bort så börjar eftertexten rulla.
Ett riktit liv fungerar inte så. Ett riktigt liv slutar inte så. I ett riktigt liv avlöser pepp och opepp varandra hela tiden, Oavsett vilken väg du valt. För det mesta kan man göra om och göra rätt om någonting skulle bli fel, annars brukar det lösa sig efter ett tag.
Vad jag vill säga med det här inlägget är att synen på tid flåsar en i nacken hela tiden så att man blir helt förtvivlad om man inte hinner med allt det man "ska" hinna. Det finns ingenting som du "ska" hinna egentligen. Bara försöka födas och sen dö. Allt däremellan bestämmer du själv.
old news
På tisdag röstar rikstaden om den nya lag som ska ge FRA (försvarets radioanstalt) utökade befogenheter att avlyssna all mailtrafik och alla telefonsamtal. Det här har let till en storm av protester från alla håll och kanter. Till och med MUF har släppt flaskan och reagerat mot det här lagföslaget.
Vad förslaget innebär i praktiken är att alla mailtrafik och alla telefonsamtal som går över sveriges gränser kommer att kunna avlyssnas. Eftersom varken internet eller telefonin är bundna till nationer längre så kommer i princip alla telefonsamtal och all internettrafik att övervakas och lagras i tre år. För att det här förslaget ska falla måste fyra borjeliga ledarmöter rösta emot partilinjen. Det här är naturligtvis ett jävla geshtapo-förslag som Tomas Bodström satt och knåpade ihop på pojkrummet och som Reinfeldt nu ska driva igenom för att folk inte ska kunna ha några hemlisar.
Oavsett om det här förslaget går igenom eller inte så gäller samma gamla regler som innnan. Skriv aldrig någonting på internet, i mail eller sms och säg aldrig någonting på telefon som du inte skulle kunna säga i nyllet på en snut eller i ett förhör. Om du av någon anledning skulle hamna i ett förhör om någonting som du tycker är viktigt så ska du inte säga ett ljud mer än vad du heter och vad du har för personnummer, det spelar ingen roll om du är skyldig eller inte, inte ett ljud. Då riskerar du säkerheten för de som gjort det.
Om du måste prata med någon som du inte befinner dig i samma rum som så skicka krypterade mail.
Bra krypteringsprogram (pgp) finns att få gratis här: www.pgpi.com
Åt helvete med FRA, åt helvete med övervakning, åt helvete med hela skiten!
Vad förslaget innebär i praktiken är att alla mailtrafik och alla telefonsamtal som går över sveriges gränser kommer att kunna avlyssnas. Eftersom varken internet eller telefonin är bundna till nationer längre så kommer i princip alla telefonsamtal och all internettrafik att övervakas och lagras i tre år. För att det här förslaget ska falla måste fyra borjeliga ledarmöter rösta emot partilinjen. Det här är naturligtvis ett jävla geshtapo-förslag som Tomas Bodström satt och knåpade ihop på pojkrummet och som Reinfeldt nu ska driva igenom för att folk inte ska kunna ha några hemlisar.
Oavsett om det här förslaget går igenom eller inte så gäller samma gamla regler som innnan. Skriv aldrig någonting på internet, i mail eller sms och säg aldrig någonting på telefon som du inte skulle kunna säga i nyllet på en snut eller i ett förhör. Om du av någon anledning skulle hamna i ett förhör om någonting som du tycker är viktigt så ska du inte säga ett ljud mer än vad du heter och vad du har för personnummer, det spelar ingen roll om du är skyldig eller inte, inte ett ljud. Då riskerar du säkerheten för de som gjort det.
Om du måste prata med någon som du inte befinner dig i samma rum som så skicka krypterade mail.
Bra krypteringsprogram (pgp) finns att få gratis här: www.pgpi.com
Åt helvete med FRA, åt helvete med övervakning, åt helvete med hela skiten!
Stöd våra österrikiska kamrater!
Den 21 maj arresterades 25 österrikiska djurrättsaktivister misstänkta för att ha deltagit i bildandet av en "olaglig organisation". 10 personer hålls fortfarande kvar i häkten och trots det har inga bevis förts fram mot de häktade i den 2500 sidor långa förundersökning som presenterats. Räderna kom dagen innan man skulle starta en ny kampanj för att ge djur konstitionella rättigheter, en kampanj som enat flera grenar av den österrikiska rörelsen under samma paroll. Detta ledde till att hundratals poliser bröt sig in hos flera aktivister, deras kontor, förråd och även hemma hos deras familj, trots att dessa inte hade något med djurrätt att göra.
Stötta våra orättfärdigt fängslade kamrater! Skicka ett protestmail till Österrikes myndigheter.
Den österrikiska djurrättsrörelsen har under de senaste åren blivit allt effektivare och det är därför de nu möts av statlig repression på samma sätt som SHAC-kampanjen och alla andra försök till verklig förändring. Österrikes myndigheter vill få hela ärendet till att handla om en ökad frekvens av ALF-aktioner men sanningen är att de olagliga aktionerna för djuren är mycket färre i Österrike än flera andra länder där den öppna rörelsen inte drabbats av samma repression.
Vi kan visa dem att deras repression inte betyder ett skit! Om de fängslar våra kamrater så tar vi deras plats! Imorgon inleds tre dagar av mail- och telefonaktioner mot det österrikiska klädföretaget Kleider-Bauer som varit mål för en intensiv kampanj från österrikiska djurrättsaktivister. Visa ditt stöd och att djurens röster inte kan tystas med hot om repression! Maila Kleider-Bauer åt helvete!
info@kleiderbauer.at, office@kleiderbauer.at, wg@kleiderbauer.at, pg@kleiderbauer.at, eb@kleiderbauer.at, peter_graf@kleiderbauer.at, werner_graf@kleiderbauer.at, peter@kleiderbauer.at, marjan_firouz@kleiderbauer.at, joana_bogdanova@kleiderbauer.at, ernst_legat@kleiderbauer.at, michael_stocker@kleiderbauer.at, sehriban_akyapu@kleiderbauer.at, filiale@fil38.kleiderbauer.at, filiale734@kleiderbauer.at, filiale781@kleiderbauer.at, filiale13@kleiderbauer.at
Hardcore som motkultur
Martin Berry har skrivit en mycket bra text om hardcorescenens förfall de senaste åren. Läs den. Själv tänker jag fräscha upp och publicera en text som jag haft liggande ett tag och som jag tyckte kändes aktuell när jag läste Martins text.
Jag kom in i hardcorescenen ganska motvilligt. Från början var jag en rätt misslyckad metalskalle, men jag hade vänner som styrde mig bort från långt hår gitarrsolon mot den fåra som jag följer idag. När jag först kom i kontakt med hardcore tyckte jag att det var en skränig musikstil. Men det var innan jag hade sett något riktigt hardcore- eller punkband live. Det var på de lokala hardcorespelningarna som jag fann den energi som jag i huvudsak anser skiljer hardcorepunken från angränsande stilar. Till skillnad från hårdrockens stela och statiska galloperande eller malande fanns i hardcore en obunden energi som inte kunde tyglas. Inte ens de blodigaste metaltexter kunde överrösta hardcorepunkens totala ilska. Men mest av allt så var det en sak som skiljde hardcorepunken från metal.
Det fanns en tanke bakom.
Mellansnacket är något som idag reducerats till "tack, det är kul att vara här, vi har skivor och t-shirts till salu" men som när jag först kom i kontakt med scenen var något helt annat. Det kanske bara var ett fånigt skämt eller något annat skitdumt. Det behövde inte vara politiskt eller djupsinnigt, även om sånna mellansnack självklart var en höjdpunkt. Själva poängen är att man eftersträvade en kontakt mellan scenen och dansgolvet. Det var där hordcore skapades. Mellan bandet och publiken. Jag tror att det är därför jag alltid älskat golvspelningar. Det finns inga gränser kvar mellan de som deltar och de som skapar.
I scenen jag fann fanns det inga idoler eller synliga heirarkier. Tyckte man om ett band kunde man bara gå fram och säga det efteråt, de kanske hade en demo som man kunde köpa för en tia eller så kunde man bara snacka lite. Jag har nog än idag ett femtiotal CD-R skivor hemma som jag vid något tillfälle tyckt varit det absolut bästa som gjorts.
Lokalbandsspelningarna var för mig terminens höjdpunkter och dagen efter satt man, öm i kroppen och med bleknade X på händerna i skolan iförd en ny t-shirt och väntade på att få komma hem och läsa ett sprillans nytt zine. Men det kändes ändå aldrig som att spelningarna var en marknadsplats. Även om en hel del köpande och säljande föregick så var aldrig riktigt syftet att någon skulle tjäna pengar på det vi gjorde. Mervärdet låg i själva upplevelsen av scenen och allt detta bytande av saker handlade mer om budskap än om ekonomi.
Straight edge hade klibbat fast sig på mig redan innan jag började känna mig som en del av hc-scenen. Att det skulle ha så stor invärkan på mig visste jag inte då men såhär i efterhand är jag glad att jag valde den vägen. Jag har sett många människor konsumeras helt av deras beroenden och vips så hänger man på krogen istället för att hänga på spelningar. Varför man väljer alkohol över pogodans vet jag fortfarande inte, scenen gav mig ett socialt liv och en identitet så gott som något annat man kan pyssla med som tonåring.
Framför allt fick jag lära mig att ifrågasätta allt. Om jag ska nämna en sak som är punk över allt annat så är det så enkelt: ifrågasätt allt. Det är skitjobbigt men man lär sig mycket av att inte ta någonting för givet. Jag har hardcorescenen att tacka för att jag idag förkastar i stort sett allting som vårt ruttna samhälle står för, men också för styrkan att göra något åt de problem som jag identifierar. Hardcore var den första politiska arena som jag tog några fristående och trevande steg på. Musiken uppmanade mig att inte förbli passiv även om allt verkade vara skit.
Hardcore var för mig en positiv och livstillvänd livsstil till skillnad från all negativitet och eskapism som andra kids i min ålder pysslade med. Hardcore var äkta vara och ingen imagefasad. Det handlade inte om kläder, frisyrer eller scenpoäng utan om att förändra och hitta alternativa vägar att gå i livet. Att finna egna gemenskaper baserade på riktig samhörighet och egna övertygelser baserade på övervägda åsikter. Börjar vi sjunga om drakar och svärd så är det inte hardcore vi håller på med längre, oavsett hur musiken låter.
Jag har märkt att i städer som är proportionerligt större än sin lokala hardcorescener finns det en bristande sammanhållning mellan subversiva människor. Linköping är ett bra exempel på en stad som allt mer har torkat ut under de senaste åren men som på nittiotalet var en mycket aktiv stad både inom hardcore och politisk aktivism. Linköping har potential att återigen bli ett starkt fäste för autonoma rörelser och kreativt nytänkande. Jag tror att hardcorescenen spelar en viktig roll i det skeendet och därför är jag en av dem som vill starta en ny scen i Linköping och precis som Martin skriver så vill jag få tillbaka den intellektuella utmaningen i scenen. Vi har dock en förändrad situation idag jämfört med den svunna tid som Martin beskriver.
Bara det faktum att jag skriver detta på en blogg och inte i ett fanzine är ett bra exempel på hur situationen förändrats. Att blogga är billigare, miljövänligare och smidigare än att göra fanzines men samtidigt så förflyttar t.ex. bloggandet den intellektuella utmaningen från själva spelningarna till datorn. Vi hänger på forum istället för att hänga på Skyltentrappan. Som jag sagt tidigare i den här texten: hardcore skapas på spelningarna i ett utlopp av energi (eller kanske den aggressivitet som Martin refererar till) och det är olyckligt om hardcorespelningar även i fortsättningen ska vara så... tomma.
För det känns tomt på Skylten idag. Det saknas något som jag upplevde när jag var liten och det är uppenbart att det inte bara är jag och Martin som upplever detta. Hardcorescenen är inte längre ett forum för någon form av diskussion. Energin må titta fram ibland, men jag saknar något som ligger bakom det. Jag tänker sluta skrika "spela fortare" på spelningar och istället skrika "vad vill ni?". Man behöver inte nödvändigtvis vilja göra revolution nu på stubben utan svaret kan vara något mycket simplare, ge mig bara en tanke! Varför spelar vi hardcore? Varför hänger vi på spelningar? Vad vill vi egentligen?
Föreningen Linköping Hardcore har som målsättning att väcka scenen till liv igen genom att locka nya kids till Skylten och jag lovar att om vi lyckas med detta så kommer jag att möta dem med rejäla utmaningar. Vi måste lära oss ställa frågor som manar till reflektion för vara på detta sätt kan vi få folk att göra aktiva och genomtänkta val i livet. Att ifrågasätta och bilda sin egen uppfattning är en mognadsprocess som jag tyvärr tror att många missar.
Så jag vet vad jag vill. Jag vill se en hardcorescen full av både energi och utmaning. En scen där människor och tankar kan växa. Ett forum för debatt, organisering och utveckling. Jag vill se kids som väljer bort drogerna och ger sig själva en chans, kids som är förbannade och vill förändra. Precis som jag ville.
Precis som jag vill.
Jag kom in i hardcorescenen ganska motvilligt. Från början var jag en rätt misslyckad metalskalle, men jag hade vänner som styrde mig bort från långt hår gitarrsolon mot den fåra som jag följer idag. När jag först kom i kontakt med hardcore tyckte jag att det var en skränig musikstil. Men det var innan jag hade sett något riktigt hardcore- eller punkband live. Det var på de lokala hardcorespelningarna som jag fann den energi som jag i huvudsak anser skiljer hardcorepunken från angränsande stilar. Till skillnad från hårdrockens stela och statiska galloperande eller malande fanns i hardcore en obunden energi som inte kunde tyglas. Inte ens de blodigaste metaltexter kunde överrösta hardcorepunkens totala ilska. Men mest av allt så var det en sak som skiljde hardcorepunken från metal.
Det fanns en tanke bakom.
Mellansnacket är något som idag reducerats till "tack, det är kul att vara här, vi har skivor och t-shirts till salu" men som när jag först kom i kontakt med scenen var något helt annat. Det kanske bara var ett fånigt skämt eller något annat skitdumt. Det behövde inte vara politiskt eller djupsinnigt, även om sånna mellansnack självklart var en höjdpunkt. Själva poängen är att man eftersträvade en kontakt mellan scenen och dansgolvet. Det var där hordcore skapades. Mellan bandet och publiken. Jag tror att det är därför jag alltid älskat golvspelningar. Det finns inga gränser kvar mellan de som deltar och de som skapar.
I scenen jag fann fanns det inga idoler eller synliga heirarkier. Tyckte man om ett band kunde man bara gå fram och säga det efteråt, de kanske hade en demo som man kunde köpa för en tia eller så kunde man bara snacka lite. Jag har nog än idag ett femtiotal CD-R skivor hemma som jag vid något tillfälle tyckt varit det absolut bästa som gjorts.
Lokalbandsspelningarna var för mig terminens höjdpunkter och dagen efter satt man, öm i kroppen och med bleknade X på händerna i skolan iförd en ny t-shirt och väntade på att få komma hem och läsa ett sprillans nytt zine. Men det kändes ändå aldrig som att spelningarna var en marknadsplats. Även om en hel del köpande och säljande föregick så var aldrig riktigt syftet att någon skulle tjäna pengar på det vi gjorde. Mervärdet låg i själva upplevelsen av scenen och allt detta bytande av saker handlade mer om budskap än om ekonomi.
Straight edge hade klibbat fast sig på mig redan innan jag började känna mig som en del av hc-scenen. Att det skulle ha så stor invärkan på mig visste jag inte då men såhär i efterhand är jag glad att jag valde den vägen. Jag har sett många människor konsumeras helt av deras beroenden och vips så hänger man på krogen istället för att hänga på spelningar. Varför man väljer alkohol över pogodans vet jag fortfarande inte, scenen gav mig ett socialt liv och en identitet så gott som något annat man kan pyssla med som tonåring.
Framför allt fick jag lära mig att ifrågasätta allt. Om jag ska nämna en sak som är punk över allt annat så är det så enkelt: ifrågasätt allt. Det är skitjobbigt men man lär sig mycket av att inte ta någonting för givet. Jag har hardcorescenen att tacka för att jag idag förkastar i stort sett allting som vårt ruttna samhälle står för, men också för styrkan att göra något åt de problem som jag identifierar. Hardcore var den första politiska arena som jag tog några fristående och trevande steg på. Musiken uppmanade mig att inte förbli passiv även om allt verkade vara skit.
Hardcore var för mig en positiv och livstillvänd livsstil till skillnad från all negativitet och eskapism som andra kids i min ålder pysslade med. Hardcore var äkta vara och ingen imagefasad. Det handlade inte om kläder, frisyrer eller scenpoäng utan om att förändra och hitta alternativa vägar att gå i livet. Att finna egna gemenskaper baserade på riktig samhörighet och egna övertygelser baserade på övervägda åsikter. Börjar vi sjunga om drakar och svärd så är det inte hardcore vi håller på med längre, oavsett hur musiken låter.
Jag har märkt att i städer som är proportionerligt större än sin lokala hardcorescener finns det en bristande sammanhållning mellan subversiva människor. Linköping är ett bra exempel på en stad som allt mer har torkat ut under de senaste åren men som på nittiotalet var en mycket aktiv stad både inom hardcore och politisk aktivism. Linköping har potential att återigen bli ett starkt fäste för autonoma rörelser och kreativt nytänkande. Jag tror att hardcorescenen spelar en viktig roll i det skeendet och därför är jag en av dem som vill starta en ny scen i Linköping och precis som Martin skriver så vill jag få tillbaka den intellektuella utmaningen i scenen. Vi har dock en förändrad situation idag jämfört med den svunna tid som Martin beskriver.
Bara det faktum att jag skriver detta på en blogg och inte i ett fanzine är ett bra exempel på hur situationen förändrats. Att blogga är billigare, miljövänligare och smidigare än att göra fanzines men samtidigt så förflyttar t.ex. bloggandet den intellektuella utmaningen från själva spelningarna till datorn. Vi hänger på forum istället för att hänga på Skyltentrappan. Som jag sagt tidigare i den här texten: hardcore skapas på spelningarna i ett utlopp av energi (eller kanske den aggressivitet som Martin refererar till) och det är olyckligt om hardcorespelningar även i fortsättningen ska vara så... tomma.
För det känns tomt på Skylten idag. Det saknas något som jag upplevde när jag var liten och det är uppenbart att det inte bara är jag och Martin som upplever detta. Hardcorescenen är inte längre ett forum för någon form av diskussion. Energin må titta fram ibland, men jag saknar något som ligger bakom det. Jag tänker sluta skrika "spela fortare" på spelningar och istället skrika "vad vill ni?". Man behöver inte nödvändigtvis vilja göra revolution nu på stubben utan svaret kan vara något mycket simplare, ge mig bara en tanke! Varför spelar vi hardcore? Varför hänger vi på spelningar? Vad vill vi egentligen?
Föreningen Linköping Hardcore har som målsättning att väcka scenen till liv igen genom att locka nya kids till Skylten och jag lovar att om vi lyckas med detta så kommer jag att möta dem med rejäla utmaningar. Vi måste lära oss ställa frågor som manar till reflektion för vara på detta sätt kan vi få folk att göra aktiva och genomtänkta val i livet. Att ifrågasätta och bilda sin egen uppfattning är en mognadsprocess som jag tyvärr tror att många missar.
Så jag vet vad jag vill. Jag vill se en hardcorescen full av både energi och utmaning. En scen där människor och tankar kan växa. Ett forum för debatt, organisering och utveckling. Jag vill se kids som väljer bort drogerna och ger sig själva en chans, kids som är förbannade och vill förändra. Precis som jag ville.
Precis som jag vill.
Tid
Så vitt jag vet finns två sätt att uppfatta tid: linjärt och cirkulärt. Jag fick nys om cirkulär tidsuppfattning för ett gäng år sedan när jag försökte läsa running on emptyness av john zerzan. Men språket och det faktum att jag läser rätt dåligt tog knäcken på mig och jag hoppade till roligare kapitel som det om UNAbombaren. Jag har tkt at det verkade konstigt med en tidsuppfattning som handlar om att saker och ting upprepar sig hela tiden, jag föddes, jag började skolan, jag slutade skolan, jag borjade jobba jag blev äldre. Det är inte saker som upprepar sig. Jag kan se mitt liv som en linje med min födelse i början och min död i slutet och en massa skit däremellan.
Nu har jag återigen snubblat på temat när jag läser endgame av derrick jensen. Den här gången är min engelska lite bättre och hans språkbruk lite mer underhållande så jag plöjde igenom tidsbiten med liv och lust. Såhär ligger det till.
Tid markeras av förändringar. För en grupp människor som har städer och civilisationen som sitt direkta närområde och som dessutom lever ett mycket individualistiskt liv brukar förändringarna vara ganskaså permanenta, en stad eller stadsdel byggs, skogen försvinner, klimatet blir varmare, ett krig utkämpas och gränser flyttas, en kung föds eller dör och det skrivs ner trotts att alla vet att det brukar komma en ny efter så det borde ju inte vara något att fästa så stor vikt vid.
Om man inte är beronde och inte påverkad av civilisationen och städer (det är inte så många som lever under sådana omständigheter) så har man förmodligen naturen där man lever som sin referens av tid och eftersom naturen är rätt cyklisk så får man en cyklisk tidsuppfattning. solen går upp och solen går ner, sommaren kommer, följs av höst, av vinter och sen vår och sen börjar det om. Jag kan ta hur många exempel som helst men jag gissar att ni fattar vad jag menar.
Ett annat problem som kommer med en linjär tidsuppfattning är att ångesten inför livets undvikliga slut ställer till en del problem. Indlividualismens oundvikliga kollaps ger människor en vilja att kämpa för något beständigt, en nation till exempel. Då känns det ju logiskt att kämpa för livet som sådant eftersom det är väldigt svårt att ta död på. Tyvärr verkar det inte ligga i någons intresse utan det verkar vara roligare att dö för en stat eller en kung eller ett företag eller något annat tramsigt och temproert. Det här föder ett våld både genom att nationer krigar med varandra och att folk skadas och fördrivs för att råmaterial ska kunnas tas till nationen för att tillgodose nationens behov av olika saker för att kunna upprätthålla sin ekonomi och sin krigsmakt.
Om man dessutom ser tiden som en linje med en början och ett slut så ska ju ändå allt ta slut en dag och det föder en likgiltighet inför framtida generationer och deras tillgång till en fruktbar jord. Detta blir extra tydligt när man tar in kristendomen i bilden, jag tycker att dommedagen verkar vara på väg var och varannan vecka. Delar inte jehovas vittnen till och med ut en tidning som skriver om att domedagen är nära, och inte domedagen som en ekologisk katastrof där alla dör utan domedagen som den dagen när jesus kommer tillbaka till jorden för att döma levande och döda. Vad är det för mening med att försöka skapa ett hållbart samhälle, ett ickeciviliserat samhälle, om gud snart kommer och gör slut på lidandet snart ändå?
Men såhär ligger det till. Om vi vill överleva som art och ha kvar vår löjliga linjära tid så måste vi skapa ett hållbart, ett verkligen hållbart samhälle annars kommer vi och en hel del andra arter dö ut och något annat kommer att komma efteråt, något som med största sannorlikhet inte kommer bry sig om tid som begrepp över huvud taget.
Nu har jag återigen snubblat på temat när jag läser endgame av derrick jensen. Den här gången är min engelska lite bättre och hans språkbruk lite mer underhållande så jag plöjde igenom tidsbiten med liv och lust. Såhär ligger det till.
Tid markeras av förändringar. För en grupp människor som har städer och civilisationen som sitt direkta närområde och som dessutom lever ett mycket individualistiskt liv brukar förändringarna vara ganskaså permanenta, en stad eller stadsdel byggs, skogen försvinner, klimatet blir varmare, ett krig utkämpas och gränser flyttas, en kung föds eller dör och det skrivs ner trotts att alla vet att det brukar komma en ny efter så det borde ju inte vara något att fästa så stor vikt vid.
Om man inte är beronde och inte påverkad av civilisationen och städer (det är inte så många som lever under sådana omständigheter) så har man förmodligen naturen där man lever som sin referens av tid och eftersom naturen är rätt cyklisk så får man en cyklisk tidsuppfattning. solen går upp och solen går ner, sommaren kommer, följs av höst, av vinter och sen vår och sen börjar det om. Jag kan ta hur många exempel som helst men jag gissar att ni fattar vad jag menar.
Ett annat problem som kommer med en linjär tidsuppfattning är att ångesten inför livets undvikliga slut ställer till en del problem. Indlividualismens oundvikliga kollaps ger människor en vilja att kämpa för något beständigt, en nation till exempel. Då känns det ju logiskt att kämpa för livet som sådant eftersom det är väldigt svårt att ta död på. Tyvärr verkar det inte ligga i någons intresse utan det verkar vara roligare att dö för en stat eller en kung eller ett företag eller något annat tramsigt och temproert. Det här föder ett våld både genom att nationer krigar med varandra och att folk skadas och fördrivs för att råmaterial ska kunnas tas till nationen för att tillgodose nationens behov av olika saker för att kunna upprätthålla sin ekonomi och sin krigsmakt.
Om man dessutom ser tiden som en linje med en början och ett slut så ska ju ändå allt ta slut en dag och det föder en likgiltighet inför framtida generationer och deras tillgång till en fruktbar jord. Detta blir extra tydligt när man tar in kristendomen i bilden, jag tycker att dommedagen verkar vara på väg var och varannan vecka. Delar inte jehovas vittnen till och med ut en tidning som skriver om att domedagen är nära, och inte domedagen som en ekologisk katastrof där alla dör utan domedagen som den dagen när jesus kommer tillbaka till jorden för att döma levande och döda. Vad är det för mening med att försöka skapa ett hållbart samhälle, ett ickeciviliserat samhälle, om gud snart kommer och gör slut på lidandet snart ändå?
Men såhär ligger det till. Om vi vill överleva som art och ha kvar vår löjliga linjära tid så måste vi skapa ett hållbart, ett verkligen hållbart samhälle annars kommer vi och en hel del andra arter dö ut och något annat kommer att komma efteråt, något som med största sannorlikhet inte kommer bry sig om tid som begrepp över huvud taget.
rättelse
Sist jag skrev något var jag rätt trött. Det resulterade i ett litet misstag från min sida. Istället för att skriva kollektiviseras så råkade jag skriva privatiseras, det är såklart fixat nu men jag börjar tro att timbro har något chip inopererat i mig och får mig att skriva sån skit. Men åke jävel sa det jävligt bra:
"Det är bättre att spränga saker än att privatisera dem."
Nu ska jag såga nationalismen
Jag tror att jag sett det dummaste någonsin när jag sökte runt lite efter de nya anarkisterna. Naziströrelsen har återigen överträffat sig själv genom att lansera national-anarkister med decentralisering och nationalism, bevarandet av alla folkslag och automini som sina styrkefrågor. Anarkism och nationalism, har jag missat något? Jag tror inte det och därför ska jag nu såga nationalismen.
Som vi alla vet så är världen uppbyggd på ett kapitalistiskt system med klassindelning. Där är alla socialister överens. Det finns klasser som pruducerar och det finns klasser som äger produktionsmedel. Vad som är grunden till klassamhället och vad som ska komma efter råder det lite mer delade meningar om. Eftersom dessa två klasser har högst olika intressen så finns det, som alla kan förstå, ett upplägg för konflikt. Och konflikter är precis vad som varit, hela tiden. Mellan arbetare som vill få ut mer av det mervärde de producerar och till slut kontrollera produktionsmedlen och kapitalister som vill tjäna mer på andras arbete och de produktionsmedel de äger. Här ligger den verkliga konflikten och har gjort det hela tiden. Mellan fattiga och rika, de som producerar och de som tar det som produceras. För att kapitalisterna inte skulle förlorat för länge sedan och blivit fråntagna sina fält och fabriker så var de tvugna att hitta på något, nationalstaten. Men hjälp av nationalstaten och framför allt nationalismen kunde man lura arbetare att dom hade en nationell gemenskap med kapitalisterna. Med lite prat om natonen och lite om kulturen och skit hit och dit, kryddat med ett och annat krig och en sjuhelvetes massa propaganda har man kunnat vända arbetarna mot sina likar i andra länder istället för att se den sociala gemanskap som finns mellan arbetssäljare i alla länder. En gemenskap utifrån sociala intressen istället för nationella. Nationalismen är inget annat än en jävligt smart kupp. Om arbetare känner en gemenskap med kapitalisterna som äger produktionsmedlen där de jobbar så kommer de inte att ta och kollektivisera samma produktionsmedel. Men om det inte finns någongemenskap mellan arbeteare och kapitalister så är vi många, många fler än dem och kan ta makten över vårt arbete och våra liv.
Så för att samanfatta: Nationalism är en bluff, produktionsmedel ska kollektiviseras och nazister ska ha stryk.
Som vi alla vet så är världen uppbyggd på ett kapitalistiskt system med klassindelning. Där är alla socialister överens. Det finns klasser som pruducerar och det finns klasser som äger produktionsmedel. Vad som är grunden till klassamhället och vad som ska komma efter råder det lite mer delade meningar om. Eftersom dessa två klasser har högst olika intressen så finns det, som alla kan förstå, ett upplägg för konflikt. Och konflikter är precis vad som varit, hela tiden. Mellan arbetare som vill få ut mer av det mervärde de producerar och till slut kontrollera produktionsmedlen och kapitalister som vill tjäna mer på andras arbete och de produktionsmedel de äger. Här ligger den verkliga konflikten och har gjort det hela tiden. Mellan fattiga och rika, de som producerar och de som tar det som produceras. För att kapitalisterna inte skulle förlorat för länge sedan och blivit fråntagna sina fält och fabriker så var de tvugna att hitta på något, nationalstaten. Men hjälp av nationalstaten och framför allt nationalismen kunde man lura arbetare att dom hade en nationell gemenskap med kapitalisterna. Med lite prat om natonen och lite om kulturen och skit hit och dit, kryddat med ett och annat krig och en sjuhelvetes massa propaganda har man kunnat vända arbetarna mot sina likar i andra länder istället för att se den sociala gemanskap som finns mellan arbetssäljare i alla länder. En gemenskap utifrån sociala intressen istället för nationella. Nationalismen är inget annat än en jävligt smart kupp. Om arbetare känner en gemenskap med kapitalisterna som äger produktionsmedlen där de jobbar så kommer de inte att ta och kollektivisera samma produktionsmedel. Men om det inte finns någongemenskap mellan arbeteare och kapitalister så är vi många, många fler än dem och kan ta makten över vårt arbete och våra liv.
Så för att samanfatta: Nationalism är en bluff, produktionsmedel ska kollektiviseras och nazister ska ha stryk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
