Jag vill inte gå på krogen, jag vill inte dricka, jag vill inte röka en massa skit.
Jag skiter i hur full du var, jag bryr mig inte om vad du har för skor.
Jag vill inte tävla, varken socialt eller professionellt.
Jag är inte med i ert lag, inte ens i er jävla sport.
i can't keep up, can't keep up, can't keep up, out of step with the world
Från framtidstro till urtidspepp
Den här texten handlar om mina idéer och inte om mina handlingar. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja den här men jag tror att det mest logiska skulle vara att börja 1999 när jag var 14 år och gick med i Ung Vänster, Vänsterpartiets ungdomsförbund. Jag hade väl varit en någorlunda medveten person redan innan det men det var här jag började min politiska bana. Under det första året var jag inte speciellt aktiv men gick på möten och flygblads utdelningar. Jag trodde på kommunismen och massamhället, socialistisk demokrati och en oblodig revolution. Nu när jag tänker tillbaka på det så fanns det en hel uppsjö med problem i det ungdomsförbundet som jag skulle få upp ögonen för senare men det ska vi ta då. Mötena var inte riktigt demokratiska och även om det talades väldigt mycket om feminism och jämställdhet så var det ingen som sa ifrån när snubbar tog för mycket platts, analysen om könsrollerna fanns men initiativen att faktiskt börja här och nu med att säga ifrån när män betedde sig patriarkalt saknades. Dessutom saknades medvetenheten hos de män som deltog om deras roll i patriarkatet.
År 2000 hände det en del saker i Linköping där jag bodde som skulle vara med och forma mig politiskt, inte så direkt men i sinom tid skulle de komma att bli viktiga för mig både politiskt och personligt. Det bildades en grupp som hette RS, Revolutionära socialister.
De gjorde sig kända genom att ockupera ett hus i Linköping för att få en fristad för ungdomar och ungdomskultur i stil med Köpi och Jagtvej 69 som inte finns längre. Den uppfattningen som fanns vara att man inte skulle ge sig utan försöka försvara huset. Det ledde till att linköpingspolisen kallade in nationella insatsstyrkan som stormade huset med skarpladdade automatvapen.
Som sann 14 årig ung vänstrare så fördömde jag både polisens och ockupanternas beteenden, nu vet jag bättre. Det våld som samhället utsätter människor för på daglig basis och den kontroll som samhället (marknaden) utövar över människor kan aldrig ens jämföras med ett gäng ungdomar som försöker skaffa sig en lugn hamn mot sagda våld. Att det senare i media utmålades som en extrem våldshandling att försöka skydda sig och sin ockupation mot polisen är inte så konstigt men det gör det inte sant. Men just då hade jag läst för lite källkritik för att förstå det.
Jag fortsatte vara med i ung vänster och fick någon sorts politisk skolning, blev skolad i pacifism och antikapitalism samt feminism och socialism. Jag åkte till EU-toppmötet i Göteborg 2001 och jag har läst så mycket om hur det förändrade folk och om hur det förändrade Sverige men faktum är att jag inte tror att det förändrade mig så mycket. Det finns andra saker som påverkat mig mycket mer. I alla fall så fortsatte jag på min inslagna linje från året innan även när det gällde mina upplevelser i Göteborg de där sommardagarna 2001, då allt tydligen förändrades så mycket. På hösten 2001 började jag gymnasiet, jag läste samhällsprogrammet och fortsatte vara med i ung vänster men exponerades för ganska så mycket anarkistiska idéer som jag funderade ganska så mycket på. Jag började styra med den lokala punkscenen och trodde att det var en arena för verklig förändring. Vilket det kanske är på sitt sätt, det finns stor potential men det saknas mycket praktiskt. Jag blev Straight edge. Jag började tappa tron på hierarkier, parlamentaristisk demokrati och äganderätt men det skulle ta ytterligare en liten tid innan jag lämnade ung vänster för att gå med i RS. I ärlighetens namn vet jag inte vad det var som höll mig kvar, inte var det några politiska tankar i alla fall, snarare sociala relationer. Vänner som jag inte ville tappa kontakten med men egentligen hade jag bestämt mig långt innan jag faktiskt lämnade ung vänster. på vägen dit lyckades jag i alla fall nästan få ung vänster Linköping att bryta alla formella maktpositioner och införa någon sorts fuskanarkistisk ordning.
I RS la jag grunden för de politiska tankar jag har idag. Det verkar inte vara så många som börjar i den anarkistiska rörelsen idag men i princip allt jag kan om mötesteknik, metoder och jämställdhet har jag tagit upp där. Att bli uppläxad av arga feminister när man tog för mycket plats på mötena gör att man i princip tvingas att tänka över hela sitt beteende som snubbe, och när man väl börjat tänka på det så finns det inget stopp. Det är som situationisterna säger, samhället är bara ett rollspel, en stor teater som vi tvingas spela med i för att vi inte vet någonting annat. Marknaden har suddat de verkliga alternativen och lämnat oss att bry oss om vilken tandkräm man ska använda, vilka skor man ska ha på sig eller vilket parti man ska rösta på medan den verkliga maken ligger utanför vårt medvetande. Medan vi hela tiden matas med sagan om att allt är frid och fröjd och allt är som det ska glider våra liv ur våra händer dag för dag. Vi säljer vår tid, till ett vrakpris till på köpet, för att kunna konsumera igen det hål i vi känner i våra liv. Vad som är upphovet till sagda hål jag har funderat mycket över och det är i princip det som den här artikeln handlar om. När någonting bryter scenen, kan man lyfta blicken från sitt manus och börja fråga sig vad man egentligen håller på med. Mitt uppvaknande var när jag började fundera över min egen roll i patriarkatet och hur jag omedvetet förtrycker kvinnor, vad är det jag mer jag gör utan att tänka på det. Bara att börja tänka är nyttigt. Det var anarkismen som gjorde att jag tappade tron på det moderna samhället även om det skulle ta ett tag innan jag insåg att även det agrara samhället var ett problem. Från början var primitivismen mer en logisk följd av anarkismen. När man avskaffat löneslaveriet, hierarkierna och masskonsumtionen, vem har då ett intresse av att producera glödlampor eller stickkontakter på industriell skala? Så på något sätt kom jag in på ekologi via en humanistisk tanke. När jag insåg att intresset för massproduktion av överflödsartiklar såsom TV-apparater och CD-skivor inte skulle finnas kvar när marknaden skrotats var jag tvungen att ta tag i konsekvenserna av det. Konsekvenserna av det måste bli mycket större an vad många anarkister som jag talade med då hade funderat ut. Ett mer agrart samhälle måste bildas eller någon form av roterande jordbrukschema för att kunna försörja folk i städerna. Men eftersom tekniska framsteg och lyx verkar vara en central del i mångas liv så var jag tvungen att hitta argument för att försvara produktionens oundvikliga fall.
Det visade sig att det fanns mycket mer att hämta i den tankebanan än att bara försöka hitta argument för att försvara det moderna samhällets kollaps. Jag snubblade över filmen Surplus och John Zerzans idéer. Det var som att hitta hem, och jag tycker fortfarande att han är en av de viktiga författarna för mig. Vad han säger är egentligen att teknologi inte bara är ett redskap utan en agenda i sig, att den ständiga tillväxtens samhälle inte enbart är en det av ett kapitalistiskt samhälle utan så länge som man har ett teknologiskt samhälle kommer det att kräva en teknisk utveckling. De teknologivänliga socialisterna menar att man kan använda teknologin som ett hjälpmedel efter revolutionen, att det bara är beslutsfattande och maktstrukturer som kommer att ändras medan teknologin finns kvar som en självklar del i människors vardag, primitivisterna eller de teknikfientliga anarkisterna hävdar att även tekniken utövar makt över oss och måste således förstöras. Det fanns en viss schism i RS mellan de som såg civilisationen som roten till problemen och de som bara såg kapitalismen som boven i dramat. Jag var i alla fall inte ensam på min sida och det kändes bra även om jag förmodligen hade hängt kvar vid min civilisationskritik i alla fall.
När jag gick i trean läste jag historia C, det var min bästa kurs tror jag, 87 timmar källkritik. Om man läser så mycket källkritik så finns det en viss risk att man inte litar på någonting som någon skrivit. Det är väldigt nyttigt tror jag, folk i allmänhet är alldeles för godtrogna. När jag slutade gymnasiet flyttade jag hemifrån och blev vegan, vegetarian hade jag blivit ungefär i samma veva som jag började gymnasiet.
Det problemet jag upptäckt med situationisternas tankar och funderingar är att det kretsar så mycket kring konst. På samma sätt som punk och hardcore- scenen i stor utsträckning kretsar kring samhällskritik. Men det håller inte speciellt långt eftersom det har vuxit fram en marknad inom punkscenen, jag ser en skillnad mellan lokal-punk-bands-spelningar och punk/hc- business Jag får ofta känslan av att band, skivbolag och turnéer spelar större roll i scenen än politiska idéer och seriös aktivism. Det är klart att det inte alltid är så men jag har blivit väldigt besviken på band och kids som verkar tycka att gamla Earth crisis och crass vinyler är ett politiskt ställningstagande och att gå på punkspelningar är politisk aktivism. Punkspelningar kan vara en fristad på samma sätt som ett ockuperat hus, en platts där man inte behöver freda sig mot reklamintryck hela tiden, där ingen frågar vad man ska bli när man blir stor eller hur det går i skolan. Där alla krav från samhället stängs ute för att man ska kunna känna en känsla av trygghet inne i sin egen lilla del av samhället. Punk och hardcore-scenen är en grogrund för radikala idéer men av någon anledning väljer punkarna eller HC-kidsen att enbart utöva dessa politiska idéer inom den egna scenen. Du anar inte vilken besvikelse det här är för mig eftersom jag haft mycket höga tankar om punkscnens potential som utåtriktad kraft.
Djurrättsarbetet tog mer och mer tid och det har nästan uteslutande varit den politiska verksamhet jag ägnat mig åt de senaste åren. Det är lite som att vara 17 år och nybliven anarkist igen. När man börjar räkna in djur och miljö på ett mer konkret sätt i sin politiska analys blir allt mycket klarare. När man kan utsätta djur för det lidande man faktiskt utsätter dem för är det lättare att göra samma sak mot människor och då kommer naturligtvis frågan, när började man domesticera djur och ha dem tama för mat och arbetskraft? Jo, ungefär i samma veva som människan blev bofast och man började dela upp arbete. Uppdelningen av arbete lade grunden för hierarkier, masskonsumtion, klasser, krig. Man skulle gissa att det aggressiva synsätt gentemot det biologiska kollektivt som vi har idag inte ändrats så mycket sen vi blev bofasta. När man började tvinga fram föda ur jorden istället för att ta av det som fanns och när man kände sig tvungen att skydda sig själv och sin egendom från resten av det biologiska kollektivet måste idén om människan som skapelsens krona fötts. När man började bestämma vilka växter som är gräs och vilka som är ogräs, vilka djur som är nyttodjur och vilka som är skadedjur börjar vi känna igen dagens människa. man kan tycka att jag som vegan borde ta avstånd från ett samhälle där folk jagade men jag tycker att det är ett mindre problem än agrokulturen därför att jakten inte är i närheten av lika aggressiv, det kan låta konstigt så jag ska förklara mig lite mer. När man ska försörja sig på jordbruk så tar man en del land i besittning, den biten land är enbart till för att föda de som sagt att den är till för det. Man måste till exempel trycka undan all annan växtlighet, man kan inte tillåta betesdjur eller fåglar att hålla till där. Man stänger ute hela det biologiska kollektivet för att kunna odla en enda planta, som någon sorts biologisk apartheid. När man är beroende av land för att försörja sig finns det också ett behov av att försvara "sitt" land inte bara från andra djur och andra växter utan även från andra människor.
Med djurrättsarbetet växte en klarare bild av samhället fram och vart de problem som jag kämpat emot ända sedan jag var 14 år och gick med i ung vänster kommer ifrån.
År 2000 hände det en del saker i Linköping där jag bodde som skulle vara med och forma mig politiskt, inte så direkt men i sinom tid skulle de komma att bli viktiga för mig både politiskt och personligt. Det bildades en grupp som hette RS, Revolutionära socialister.
De gjorde sig kända genom att ockupera ett hus i Linköping för att få en fristad för ungdomar och ungdomskultur i stil med Köpi och Jagtvej 69 som inte finns längre. Den uppfattningen som fanns vara att man inte skulle ge sig utan försöka försvara huset. Det ledde till att linköpingspolisen kallade in nationella insatsstyrkan som stormade huset med skarpladdade automatvapen.
Som sann 14 årig ung vänstrare så fördömde jag både polisens och ockupanternas beteenden, nu vet jag bättre. Det våld som samhället utsätter människor för på daglig basis och den kontroll som samhället (marknaden) utövar över människor kan aldrig ens jämföras med ett gäng ungdomar som försöker skaffa sig en lugn hamn mot sagda våld. Att det senare i media utmålades som en extrem våldshandling att försöka skydda sig och sin ockupation mot polisen är inte så konstigt men det gör det inte sant. Men just då hade jag läst för lite källkritik för att förstå det.
Jag fortsatte vara med i ung vänster och fick någon sorts politisk skolning, blev skolad i pacifism och antikapitalism samt feminism och socialism. Jag åkte till EU-toppmötet i Göteborg 2001 och jag har läst så mycket om hur det förändrade folk och om hur det förändrade Sverige men faktum är att jag inte tror att det förändrade mig så mycket. Det finns andra saker som påverkat mig mycket mer. I alla fall så fortsatte jag på min inslagna linje från året innan även när det gällde mina upplevelser i Göteborg de där sommardagarna 2001, då allt tydligen förändrades så mycket. På hösten 2001 började jag gymnasiet, jag läste samhällsprogrammet och fortsatte vara med i ung vänster men exponerades för ganska så mycket anarkistiska idéer som jag funderade ganska så mycket på. Jag började styra med den lokala punkscenen och trodde att det var en arena för verklig förändring. Vilket det kanske är på sitt sätt, det finns stor potential men det saknas mycket praktiskt. Jag blev Straight edge. Jag började tappa tron på hierarkier, parlamentaristisk demokrati och äganderätt men det skulle ta ytterligare en liten tid innan jag lämnade ung vänster för att gå med i RS. I ärlighetens namn vet jag inte vad det var som höll mig kvar, inte var det några politiska tankar i alla fall, snarare sociala relationer. Vänner som jag inte ville tappa kontakten med men egentligen hade jag bestämt mig långt innan jag faktiskt lämnade ung vänster. på vägen dit lyckades jag i alla fall nästan få ung vänster Linköping att bryta alla formella maktpositioner och införa någon sorts fuskanarkistisk ordning.
I RS la jag grunden för de politiska tankar jag har idag. Det verkar inte vara så många som börjar i den anarkistiska rörelsen idag men i princip allt jag kan om mötesteknik, metoder och jämställdhet har jag tagit upp där. Att bli uppläxad av arga feminister när man tog för mycket plats på mötena gör att man i princip tvingas att tänka över hela sitt beteende som snubbe, och när man väl börjat tänka på det så finns det inget stopp. Det är som situationisterna säger, samhället är bara ett rollspel, en stor teater som vi tvingas spela med i för att vi inte vet någonting annat. Marknaden har suddat de verkliga alternativen och lämnat oss att bry oss om vilken tandkräm man ska använda, vilka skor man ska ha på sig eller vilket parti man ska rösta på medan den verkliga maken ligger utanför vårt medvetande. Medan vi hela tiden matas med sagan om att allt är frid och fröjd och allt är som det ska glider våra liv ur våra händer dag för dag. Vi säljer vår tid, till ett vrakpris till på köpet, för att kunna konsumera igen det hål i vi känner i våra liv. Vad som är upphovet till sagda hål jag har funderat mycket över och det är i princip det som den här artikeln handlar om. När någonting bryter scenen, kan man lyfta blicken från sitt manus och börja fråga sig vad man egentligen håller på med. Mitt uppvaknande var när jag började fundera över min egen roll i patriarkatet och hur jag omedvetet förtrycker kvinnor, vad är det jag mer jag gör utan att tänka på det. Bara att börja tänka är nyttigt. Det var anarkismen som gjorde att jag tappade tron på det moderna samhället även om det skulle ta ett tag innan jag insåg att även det agrara samhället var ett problem. Från början var primitivismen mer en logisk följd av anarkismen. När man avskaffat löneslaveriet, hierarkierna och masskonsumtionen, vem har då ett intresse av att producera glödlampor eller stickkontakter på industriell skala? Så på något sätt kom jag in på ekologi via en humanistisk tanke. När jag insåg att intresset för massproduktion av överflödsartiklar såsom TV-apparater och CD-skivor inte skulle finnas kvar när marknaden skrotats var jag tvungen att ta tag i konsekvenserna av det. Konsekvenserna av det måste bli mycket större an vad många anarkister som jag talade med då hade funderat ut. Ett mer agrart samhälle måste bildas eller någon form av roterande jordbrukschema för att kunna försörja folk i städerna. Men eftersom tekniska framsteg och lyx verkar vara en central del i mångas liv så var jag tvungen att hitta argument för att försvara produktionens oundvikliga fall.
Det visade sig att det fanns mycket mer att hämta i den tankebanan än att bara försöka hitta argument för att försvara det moderna samhällets kollaps. Jag snubblade över filmen Surplus och John Zerzans idéer. Det var som att hitta hem, och jag tycker fortfarande att han är en av de viktiga författarna för mig. Vad han säger är egentligen att teknologi inte bara är ett redskap utan en agenda i sig, att den ständiga tillväxtens samhälle inte enbart är en det av ett kapitalistiskt samhälle utan så länge som man har ett teknologiskt samhälle kommer det att kräva en teknisk utveckling. De teknologivänliga socialisterna menar att man kan använda teknologin som ett hjälpmedel efter revolutionen, att det bara är beslutsfattande och maktstrukturer som kommer att ändras medan teknologin finns kvar som en självklar del i människors vardag, primitivisterna eller de teknikfientliga anarkisterna hävdar att även tekniken utövar makt över oss och måste således förstöras. Det fanns en viss schism i RS mellan de som såg civilisationen som roten till problemen och de som bara såg kapitalismen som boven i dramat. Jag var i alla fall inte ensam på min sida och det kändes bra även om jag förmodligen hade hängt kvar vid min civilisationskritik i alla fall.
När jag gick i trean läste jag historia C, det var min bästa kurs tror jag, 87 timmar källkritik. Om man läser så mycket källkritik så finns det en viss risk att man inte litar på någonting som någon skrivit. Det är väldigt nyttigt tror jag, folk i allmänhet är alldeles för godtrogna. När jag slutade gymnasiet flyttade jag hemifrån och blev vegan, vegetarian hade jag blivit ungefär i samma veva som jag började gymnasiet.
Det problemet jag upptäckt med situationisternas tankar och funderingar är att det kretsar så mycket kring konst. På samma sätt som punk och hardcore- scenen i stor utsträckning kretsar kring samhällskritik. Men det håller inte speciellt långt eftersom det har vuxit fram en marknad inom punkscenen, jag ser en skillnad mellan lokal-punk-bands-spelningar och punk/hc- business Jag får ofta känslan av att band, skivbolag och turnéer spelar större roll i scenen än politiska idéer och seriös aktivism. Det är klart att det inte alltid är så men jag har blivit väldigt besviken på band och kids som verkar tycka att gamla Earth crisis och crass vinyler är ett politiskt ställningstagande och att gå på punkspelningar är politisk aktivism. Punkspelningar kan vara en fristad på samma sätt som ett ockuperat hus, en platts där man inte behöver freda sig mot reklamintryck hela tiden, där ingen frågar vad man ska bli när man blir stor eller hur det går i skolan. Där alla krav från samhället stängs ute för att man ska kunna känna en känsla av trygghet inne i sin egen lilla del av samhället. Punk och hardcore-scenen är en grogrund för radikala idéer men av någon anledning väljer punkarna eller HC-kidsen att enbart utöva dessa politiska idéer inom den egna scenen. Du anar inte vilken besvikelse det här är för mig eftersom jag haft mycket höga tankar om punkscnens potential som utåtriktad kraft.
Djurrättsarbetet tog mer och mer tid och det har nästan uteslutande varit den politiska verksamhet jag ägnat mig åt de senaste åren. Det är lite som att vara 17 år och nybliven anarkist igen. När man börjar räkna in djur och miljö på ett mer konkret sätt i sin politiska analys blir allt mycket klarare. När man kan utsätta djur för det lidande man faktiskt utsätter dem för är det lättare att göra samma sak mot människor och då kommer naturligtvis frågan, när började man domesticera djur och ha dem tama för mat och arbetskraft? Jo, ungefär i samma veva som människan blev bofast och man började dela upp arbete. Uppdelningen av arbete lade grunden för hierarkier, masskonsumtion, klasser, krig. Man skulle gissa att det aggressiva synsätt gentemot det biologiska kollektivt som vi har idag inte ändrats så mycket sen vi blev bofasta. När man började tvinga fram föda ur jorden istället för att ta av det som fanns och när man kände sig tvungen att skydda sig själv och sin egendom från resten av det biologiska kollektivet måste idén om människan som skapelsens krona fötts. När man började bestämma vilka växter som är gräs och vilka som är ogräs, vilka djur som är nyttodjur och vilka som är skadedjur börjar vi känna igen dagens människa. man kan tycka att jag som vegan borde ta avstånd från ett samhälle där folk jagade men jag tycker att det är ett mindre problem än agrokulturen därför att jakten inte är i närheten av lika aggressiv, det kan låta konstigt så jag ska förklara mig lite mer. När man ska försörja sig på jordbruk så tar man en del land i besittning, den biten land är enbart till för att föda de som sagt att den är till för det. Man måste till exempel trycka undan all annan växtlighet, man kan inte tillåta betesdjur eller fåglar att hålla till där. Man stänger ute hela det biologiska kollektivet för att kunna odla en enda planta, som någon sorts biologisk apartheid. När man är beroende av land för att försörja sig finns det också ett behov av att försvara "sitt" land inte bara från andra djur och andra växter utan även från andra människor.
Med djurrättsarbetet växte en klarare bild av samhället fram och vart de problem som jag kämpat emot ända sedan jag var 14 år och gick med i ung vänster kommer ifrån.
Intervju med Grioa
Någon gång i år snubblade jag över rapparen Grioa, jag gillade det som fan. Efter att jag såg honom på överjordsfestivalen i gbg tänkte jag skriva ihop lite frågor och här är svaren. Jag gjorde lite en fuling och tog upp några av de problem jag ser i min egen subkultur: punk/HCscenen.
Tack för svaren
Vem är du, musikaliska influenser, är du politiskt aktiv och sånt bla bla?
Jag är Grioa aka Grönsaksmannen aka Anders Lojal haha. Jag är en rappare. Journalisters första regel är att aldrig ställa mer än en fråga i taget men eftersom att du också är vegan så ska jag visa överseende och svara på alla dina frågor i rad, iofs inte ordning märkte jag nu. Jag är för tillfället inte organiserad då jag bytt stad, så särskilt politiskt aktiv vill jag nog inte påstå att jag är. Men om dom vill ha mig så kommer jag igång igen snart. Med musikaliska influenser antar jag att du menar vad jag influeras av till min egna ”musik”. Jag rappar ju bara och väljer vilka beats jag ska rappa över så min musikaliska ådra sträcker sig inte såmycket längre än ett par ackord på gitarr och abstrakta keffa beats i Mptracker som knappt nån får höra. Men jag lyssnar mycket på Bright eyes, texter man kan analysera tycker jag väldigt mycket om. Såklart har jag lyssnat mycket på anticon, Sole och Why? är några favoriter. Aesop rock och Cage, mycket i Def jux är grymt bra. Sage är jävligt duktig men har gått åt ett lite skumt håll på senaste och inte fallit mig fullt såmycket i smaken som andra rappare. Jag tycker Afasi har utvecklats nåt otroligt och lyssnar gärna på hans grejer. Jag lyssnar en del på Regina Spektor och tycker om hennes texter och sätt att sjunga, lyssna Consequence of sounds så får du höra rimstruktur som många rappare är ljusår ifrån. Oj, den här listan skulle kunna bli oändlig men faktum är att jag lyssnar väldigt lite på musik överhuvudtaget. Och när jag väl lyssnar så är det sällan något jag verkligen helt helhjärtat uppskattar. Ibland cyklar jag runt och lyssnar på Lifted eller Hells winter, det uppskattar jag. Oh, och Khonnor.
Det hänns som om hardcore scenen har förändrats, det är liksom ingen som tror på ågonting längre. Hur är det med hiphopscenen i sverige och globalt nu för tiden?
Jag vet inte så mycket om hiphopscenen men jag saknar gemenskapen som fanns graffitimålare imellan när jag var liten. Jag tycker det känns som att hiphopscenen går framåt, en stadig utveckling och nyrenässans av hiphop som form, det går hem på klubben med starka tjejer t.ex som tar rappen tillbaks till dess ursprungliga form, för att peppa folk som dansar. Det gillar jag. Den blir mer jordnära och humorisktisk med folk som Ison och fille och Highwon. Den går och det konkreta och träffsäkra hållet med artister som Houman och den går hela tiden bort från en sterotyp bild av hiphop. Hiphop har en otrolig potential och är väldigt svår att döda. Och jag tror att det är utvecklande för hiphopen att den får jobba så att säga i opposition. Den utvecklas av motstånd och florerar när många engagerar sig. Men den kan heller aldrig bli för stor utan att få hybris, på så sätt förändras den ständigt. Men jag tror nog att känslan av ingen tror på något längre är återkommande. Det finns inget mer kontraproduktivt än när dom som talar högst och mest om förändring och att vi inte är som dom andra, att vi inte ska ge upp - ger upp. Tyvärr så börjar vi tappa hopp, och jag tror att det är en legitim känsla. Det finns anledning att känna hopplöshet därför att majoriteten av dom förändringar som försöker komma fram till handlar om egentliga självklarheter. Det är när man ser att den inte infinner sig som man börjar bli cynisk. När fler människor går ut på gatorna än under vietnamkriget för att protestera mot invationen av Irak månader innan man faktiskt går in och media och etablissemanget fullständigt skiter i att påpeka att det är ett olagligt krig, när svenska medborgare kan bli hämtade av agenter utan att polisen ingriper, när vi varenda dag ser människor utan hem så börjar man bli cynisk, vem fan bryr sig om förändring när det äckliga vi föraktar är samma skit vi vuxit upp i, samma cyniska bild av samhället återfinns överprecisjävlaallt. Hos lärare, på nyheterna där det är viktigare med våld än systematiskt förtryck, på internet där vi är så jävla upptagna med oss själva att vi inte förstår att det är fler som är uppkopplade till samma nätverk. Då är det inte så jävla konstigt att folk skiter i. Vi behöver börja föra krig som vi faktiskt kan vinna.
Jag är nog lite cynisk och jag tycker subkulturer som stridsform är ganska meningslösa. Det är när vi alienerar oss som vi söker förändringar genom snåriga stigar, vi försöker hitta sätt att kämpa som passar ens jävla image istället för saker som man anser vara viktiga. Det finns vidöppna dörrar för praktisk förändring, filosofier och kampmetoder som är urgamla. Vi känner inte våran fiende och därför handlar mycket ”politiska” texter ofta om känslan av hopplöshet och att alla andra är så dåliga och rika. Skit på dig, jag är trött på musik som liknar predikan, lyssnar man på mina texter så är det sällan eller aldrig jag säger till folk hur dom borde göra. Det som behövs är människor som är beredda att tala överhuvudtaget, ur det kommer frågor värda att ställa. Vi kan inte utgå från att den som talar högst och mest är den som har mycket att säga. Lyssna inte på mig helt enkelt.
När jag började gå på punkspelningar för ett gäng år sedan så var jag övertygad om att alla punkare var politiskt aktiva på ett eller annat sätt. Jag blev grymt besviken när jag sent om sider märkte att de flesta bara snackade utan att göra någonting av vad de sa. Har du haft liknande uppleverser?
Svaret på frågan här ovanför kanske besvarar denna frågan bättre.
Jag har blivit disullusionerad många gånger men inte så mycket pga det, jag har nog aldrig tänkt att dom som rappar om politik behöver vara aktivister själva, men man hör ju på texterna hur väl insatta dom är och hur stor del som faktiskt är av egen erfarenhet. Jag tycker alla som pratar politik i texter klagar så jävligt på vad alla andra inte gör, man känner sig snarare sämre än bättre när man lyssnar på sånt, jag tycker att den slutgiltiga känslan av en ”politisk” låt ska vara ilska, och en fråga av vad i helvete man ska göra av den. Jag tycker det är synd att det anses vara coolt att hålla på med aktivism, att man måste vara på ett speciellt sätt. Det exkluderar många människor från att faktiskt bli aktiva. Jag tycker att aktivism ska ses som något man gör som en direkt konsekvens av sina frågeställningar och tankar. Det behöver följas upp med handling annars mår man inte bra. Det är då accepterar våran passivitet som en del av oss, det är då samhället ses som något statiskt, som en jävla naturkraft. Jag säger inte att man ska gå ut och kasta sten på en snut såfort man blir lite arg, men att man åtminstonde ska vara tillräcklig medveten om sin direkta omgivning för att faktiskt förstå att det finns anledning att vara förbannad. Sen behöver man ju inte vara arg som person för det. Jag saknar också texter med lite praktiskt information, att känna sin fiende, att veta hur man kan sno grejer på ett bra sätt om man är fattig. Dead prez har lyckats få till lite såna texter, det är grymt. Looptroop med.
Kan kanb hiphop/hardcore/musik med politiska texter räknas som politisk aktivism?
Aktivism vettefan, är ett politiskt möte aktivism? Isf kan man väl kalla det det, men jag tycker att aktivism är aktivitet. Inte musik. Mer inom hc och punk där musiken och subkulturen hänger tätt ihop. Där finns det ju möjlighet för faktiska budskap att komma ut. Hiphopare är inte så politiskt intresserade vad jag sett, då blir inte heller en spelning särskilt politisk. Tyvärr. Personligen tycker jag inte om när man ser t.ex mina politiska texter som delar av aktivitet, det är inget bra sätt att ge uttryck för politiska frågeställningar, kanske är det ett roligt sätt men man kan inte lära sig särskilt mycket om hur man underminerar kapitalism t.ex genom att lyssna på mina texter, inte Immortal techniques heller för den delen. Man kan kanske lära sig att något är fucked up och att vi behöver varandra. Men det praktiska. Det måste du lära dig av dina kamrater.
Så det kan vi ju vara om ni vill.
Religiös vegetarianism
En av de värsta handlingarna som en människa kan begå är ett godtyckligt mord på en individ som ingår i den egna gruppen. Om man sedan rör sig utifrån den egna gruppen mot allt mer perifera grupper så blir dödandet av dess medlemmar mer och mer tänkbart. Detta är viktigt inom t.ex. krigföring eller folkmord då den egna gruppen blir starkare och viktigare än tidigare samtidigt som andra grupper aktivt nedvärderas. Folkmordet i Rwanda är ett utmärkt exempel på vad människor kan vara kapabla av när deras grupptillhörighet är starkt avgränsad och satt i polemik mot en annan grupp.
Samma tankar spelar in när människor agerar mot djur. De djur som vi har en nära koppling till och får en relation med, som t.ex. sällskapsdjur kan vi inte i samma utsträckning tänka oss att döda för att få mat medan djur som vi aldrig sett däremot inte ger oss några samvetskval. Carol J. Adams (som bland annat skrivit "The Sexual Politics of Meat") betonar detta när hon ger exempel på sätt som djuruppfödare försöker att distansera sig själva från sina slaktdjur de föder upp genom att medvetet undvika att ge dem personliga namn eller utveckla relationer med dem. Hon skriver också att många uppfödare föredrar att skicka sina djur till slakt framför att slakta dem på gården för att slippa de samvetskval som det innebär att ta livet av djuren själva. Här visar hon tydligt på hur mötet kan skapa förståelse för "den andra". De mänskliga sfärerna hålls separerade från djurens och detta upprätthåller det institutionaliserade våld vi begår mot dem, genom att t.ex. äta deras kött.
Tankar om själavandring kan även de bidra till att minska människors våld mot djur eftersom utbytet av själar mellan olika sorters kroppar gör att kategorierna ”människa” och ”djur” blir mindre stela och man får inte samma grupptillhörighet som nämndes i första stycket. När väl denna tanke finns så kommer ofta andra, rent etiska argument in i bilden, som att det är fel att orsaka lidande till dessa varelser.
Jag tror inte att någon religiös tradition är ”bättre” på att motivera vegetarianism än någon annan, även om vegetarianism och veganism verkar vara mer vanligt förekommande i indiska än i västerländska traditioner. Det som i huvudsak spelar roll är de föreställningar om ansvar och grupptillhörighet som jag nämnt ovan. Så länge det finns en förståelse för djurs lidande och en respekt för dem som individer (oavsett hur detta är motiverat) så kommer detta att ge upphov till vegetarianism och veganism. Om motivationen till denna medkänsla är sekulär eller spirituell spelar ingen större roll. När väl respekten för andra levande varelser än mänskliga finns så är vegetarianism en helt logisk följd.
Om jag skulle säga att jag funnit en allmänmänsklig inställning eller trend som löper igenom världens religioner vad gäller vegetarianism kontra köttätande under mina religionsstudier så är det följande: Ätandet av kött är i allra högsta grad problematiskt för världens religioner och bör regleras av stränga restriktioner för att undvika orenhet. Om orenheten sedan ligger i vissa djur, eller särskilda kontexter där konsumtion av kött är fel varierar beroende på bakomliggande motivation till orenheten. Alla de religioner jag studerat har regler som gäller konsumtion av kött, men få reglerar ätandet av växter (inom de indiska traditionerna finns det grenar som undviker lök, svamp och vitlök), jag ser detta som ett tecken på att de flesta religiösa traditioner har uppfattat en spirituell fara med köttätande.
Själva studiet av religioner i det här syftet är intressant eftersom religion, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, är en reflektion av vår vårdsuppfattning och kan berätta en hel del om människans känslor och behov. jag skulle vilja påstå att det är rent ut sagt onaturligt att äta kött. Om det enligt världens religioner föreligger en spirituell risk med att äta kött så kan man även pstå att det rent sekulär föreligger stora hälsorisker med att äta kött. Speciellt om man tänker sig in i en situation likt den människan hade i sin utveckling då man var en asätare utan tillgång till eld.
Trikiner någon?
Samma tankar spelar in när människor agerar mot djur. De djur som vi har en nära koppling till och får en relation med, som t.ex. sällskapsdjur kan vi inte i samma utsträckning tänka oss att döda för att få mat medan djur som vi aldrig sett däremot inte ger oss några samvetskval. Carol J. Adams (som bland annat skrivit "The Sexual Politics of Meat") betonar detta när hon ger exempel på sätt som djuruppfödare försöker att distansera sig själva från sina slaktdjur de föder upp genom att medvetet undvika att ge dem personliga namn eller utveckla relationer med dem. Hon skriver också att många uppfödare föredrar att skicka sina djur till slakt framför att slakta dem på gården för att slippa de samvetskval som det innebär att ta livet av djuren själva. Här visar hon tydligt på hur mötet kan skapa förståelse för "den andra". De mänskliga sfärerna hålls separerade från djurens och detta upprätthåller det institutionaliserade våld vi begår mot dem, genom att t.ex. äta deras kött.
Tankar om själavandring kan även de bidra till att minska människors våld mot djur eftersom utbytet av själar mellan olika sorters kroppar gör att kategorierna ”människa” och ”djur” blir mindre stela och man får inte samma grupptillhörighet som nämndes i första stycket. När väl denna tanke finns så kommer ofta andra, rent etiska argument in i bilden, som att det är fel att orsaka lidande till dessa varelser.
Jag tror inte att någon religiös tradition är ”bättre” på att motivera vegetarianism än någon annan, även om vegetarianism och veganism verkar vara mer vanligt förekommande i indiska än i västerländska traditioner. Det som i huvudsak spelar roll är de föreställningar om ansvar och grupptillhörighet som jag nämnt ovan. Så länge det finns en förståelse för djurs lidande och en respekt för dem som individer (oavsett hur detta är motiverat) så kommer detta att ge upphov till vegetarianism och veganism. Om motivationen till denna medkänsla är sekulär eller spirituell spelar ingen större roll. När väl respekten för andra levande varelser än mänskliga finns så är vegetarianism en helt logisk följd.
Om jag skulle säga att jag funnit en allmänmänsklig inställning eller trend som löper igenom världens religioner vad gäller vegetarianism kontra köttätande under mina religionsstudier så är det följande: Ätandet av kött är i allra högsta grad problematiskt för världens religioner och bör regleras av stränga restriktioner för att undvika orenhet. Om orenheten sedan ligger i vissa djur, eller särskilda kontexter där konsumtion av kött är fel varierar beroende på bakomliggande motivation till orenheten. Alla de religioner jag studerat har regler som gäller konsumtion av kött, men få reglerar ätandet av växter (inom de indiska traditionerna finns det grenar som undviker lök, svamp och vitlök), jag ser detta som ett tecken på att de flesta religiösa traditioner har uppfattat en spirituell fara med köttätande.
Själva studiet av religioner i det här syftet är intressant eftersom religion, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, är en reflektion av vår vårdsuppfattning och kan berätta en hel del om människans känslor och behov. jag skulle vilja påstå att det är rent ut sagt onaturligt att äta kött. Om det enligt världens religioner föreligger en spirituell risk med att äta kött så kan man även pstå att det rent sekulär föreligger stora hälsorisker med att äta kött. Speciellt om man tänker sig in i en situation likt den människan hade i sin utveckling då man var en asätare utan tillgång till eld.
Trikiner någon?
Choose your heaven del 2
I Jens inlägg den 15e december 2007 skriver han om primitivismen och den autonoma vänstern. jag tänkte ta upp några av de saker han skriver om men dra åt en lite annan riktning.
sist jag organiserade mig i någon sorts vänstergrupp så fanns det ett helt spektrum av olika ideologier på vänsterskalan, allt ifrån kommunister till primitivister. Vi samarbetade på de punkter vi hade gemensamma mål, så har det även varit vid stora möten som demonstartioner mot NATO, G8 och EU. Radikala grupper har samarbetat för att störa eller förhindra dessa möten, de har gjort det för att har sett ett problem med den rådande världsårdningen men ur olika synvinklar. Primitivister och syndikalister, rådskomunister och anarkister har slagits sida vid sida och mött samma brutalitet från ordningsmakten. varför vill då Robert Halvarsson exkuldera primitivisterna ur den radikala rörelsen för att de har en annan analys av problemet än han själv? förmodligen av samma anledning som sossar skrattar år anarkister eller borgare ständigt försöker svatmåla vänsern, för att den primitivistiska idén hotar Roberst världsbild och hans sätt att leva.
May the kings all drown in the blood of their conquests
And the flags all die at the tops of their poles
May the gluttons be impaled upon the ribs of the starving
And the priests all sell their souls
Robert Halvarsson skriver på Yelah att "primitivism inte är ett alternativ för den frihetliga vänstern". det här kan man kritisera på en rad olika punkter. till en början skulle jag vilja se primitivismen som en utökning av anarkismen, samma frihetliga tanke ligger till grund för gruppens struktur men utan det specicentriska perspektivet. för mig står inte människan i centrum för min ideologi utan det ekologoska kollektivet, dvs. allt liv. Att föreställa sig att rovdriften skulle upphöra bara för att det är arbetare som äger produktionsmedlen istället kapitalägare är ett mycket osäkert kort att spela. så länge som människan står i centrum sätts allt annat liv åt sidan, annars skulle väl alla anarkister vara veganer vid det här laget?
Ett annat problem som Robert Halvarsson verkar ha är att han inte kan se längre än sitt eget mål. vad händer efter det klasslösa, frihetliga samhället? I roberst värld verkar det inte hända så mycket alls, utan allt ska tydligen vara frid och fröjd när arbetarna äger produktionsmedlen. För mig är dfet inte riktigt så enkelt även om jag inser att man får ta saker i en något så när realistisk ordning. Först får man försöka bryta ner djurförtrycket och kapitalismen tillsammans med alla som har något intresse av det och därefter får man börja bryta sig fri från civilisationen. Jag tror inte att vi kommer kunna slå sönder civilisationen över en natt men det är slutmålet, det klasslösa samhället är bara ett delmål.sist jag organiserade mig i någon sorts vänstergrupp så fanns det ett helt spektrum av olika ideologier på vänsterskalan, allt ifrån kommunister till primitivister. Vi samarbetade på de punkter vi hade gemensamma mål, så har det även varit vid stora möten som demonstartioner mot NATO, G8 och EU. Radikala grupper har samarbetat för att störa eller förhindra dessa möten, de har gjort det för att har sett ett problem med den rådande världsårdningen men ur olika synvinklar. Primitivister och syndikalister, rådskomunister och anarkister har slagits sida vid sida och mött samma brutalitet från ordningsmakten. varför vill då Robert Halvarsson exkuldera primitivisterna ur den radikala rörelsen för att de har en annan analys av problemet än han själv? förmodligen av samma anledning som sossar skrattar år anarkister eller borgare ständigt försöker svatmåla vänsern, för att den primitivistiska idén hotar Roberst världsbild och hans sätt att leva.
And the flags all die at the tops of their poles
May the gluttons be impaled upon the ribs of the starving
And the priests all sell their souls
Smash divisions!
Först och främst är jag ett liv
i andra hand en jordbo
sen ett djur,
en landbo,
ett däggdjur,
en gräsätare,
en apa,
en människa,
en hane,
vegan,
en punkare,
ett hardcorekid,
straight edge,
primitivist,
arbetslös,
västerläning,
nordbo,
svensk,
hetrosexuell,
Hur långt tycker du det är relevant att dela upp oss i mindre och mindre grupper? spelar det egentligen någon roll efter de första fem sex leden?
i andra hand en jordbo
sen ett djur,
en landbo,
ett däggdjur,
en gräsätare,
en apa,
en människa,
en hane,
vegan,
en punkare,
ett hardcorekid,
straight edge,
primitivist,
arbetslös,
västerläning,
nordbo,
svensk,
hetrosexuell,
Hur långt tycker du det är relevant att dela upp oss i mindre och mindre grupper? spelar det egentligen någon roll efter de första fem sex leden?
Choose your heaven
Robert Halvarsson skriver på Yelah att "primitivism inte är ett alternativ för den frihetliga vänstern". Man kan invända på två punkter: dels så har primitivismen i stort sin grund i kritik av kapitalism och tilltalar därför naturligtvis andra människor som uppehåller sig med att kritisera kapitalismen, som t.ex. jag själv. Kopplingen är svår att bortse från. För det andra så är inte primitivismen i grund och botten en utpräglad vänsterideologi. Att jag själv har en bakgrund i vänstern märks säkert i mitt resonemang och jag tror att de två tankeströmmningarna kan ha mycket att erbjuda varandra.
Det det hela går ut på är att välja sina strider och välja sina vänner. Som djurrättare har jag sammarbetat med allting från folkpartister till föredetta hardline-kids. Man kommer aldrig att vinna några segrar genom att exkludera folk som inte håller med en på någon liten punkt. Vänstern tycker att problemet är kapitalismen. Jag tycker att kapitalismen är civilisationens renodlade essens och att det därför är civilisationen som är roten till det onda. Genom att vi åtminstone har gemensamma delmål så har vi en hel del att erbjuda varandra.
Halvarsson menar också att primitivismen förnekar effektiviteten i vänsterns kampmetoder och ingjuter en känsla av hopplöshet. Jag håller inte med om detta heller. Primitivismen erbjuder en radikalt annorlunda världsbild och andra medel blir därför aktuella. Även om arbetarna äger sin egen bur så kommer vi fortfarande sitta inburade i en civilisation som kräver hierarkier och frånskillnad från det ekologiska kollektivet (dvs de varelser som kan leva fritt i ett fungerande ekosystem utan att skapa makt och förtryck). Som jag skrev för några veckor sedan så ser jag icke-handlandet och motviljan att delta i ett samhälle byggt på våld som en preleminär arbetsform för primitivismen. Att kritisera och bilda motkultur medan vi distanserar oss själva från de värden som utgör den mänskliga civilisationens heliga kalvar dvs kapitalism, djurförtryck och mänsklig expansion. För att göra detta behöver vi nya idéer, inte bättre program.
Are you comfortable in your cages?
Living out your very numbered days?
Don't settle for nothing-
Choose your heaven
Det det hela går ut på är att välja sina strider och välja sina vänner. Som djurrättare har jag sammarbetat med allting från folkpartister till föredetta hardline-kids. Man kommer aldrig att vinna några segrar genom att exkludera folk som inte håller med en på någon liten punkt. Vänstern tycker att problemet är kapitalismen. Jag tycker att kapitalismen är civilisationens renodlade essens och att det därför är civilisationen som är roten till det onda. Genom att vi åtminstone har gemensamma delmål så har vi en hel del att erbjuda varandra.
Halvarsson menar också att primitivismen förnekar effektiviteten i vänsterns kampmetoder och ingjuter en känsla av hopplöshet. Jag håller inte med om detta heller. Primitivismen erbjuder en radikalt annorlunda världsbild och andra medel blir därför aktuella. Även om arbetarna äger sin egen bur så kommer vi fortfarande sitta inburade i en civilisation som kräver hierarkier och frånskillnad från det ekologiska kollektivet (dvs de varelser som kan leva fritt i ett fungerande ekosystem utan att skapa makt och förtryck). Som jag skrev för några veckor sedan så ser jag icke-handlandet och motviljan att delta i ett samhälle byggt på våld som en preleminär arbetsform för primitivismen. Att kritisera och bilda motkultur medan vi distanserar oss själva från de värden som utgör den mänskliga civilisationens heliga kalvar dvs kapitalism, djurförtryck och mänsklig expansion. För att göra detta behöver vi nya idéer, inte bättre program.
Living out your very numbered days?
Don't settle for nothing-
Choose your heaven
Magkänsla och arbete
En viktig poäng med feministisk etik har varit att kritisera det manliga sättet att tänka i principer, regler och objektiva resonemang. Traditionell etik vill gärna närma sig en fråga som en oberoende observatör som inte har någon bestämd bakgrund, kropp eller överhuvudtaget någon relation med den situation som ska bedömas. Man skulle kunna uttrycka det som att partiskhet, enligt den feministiska etiken, är ofrånkomlig. Vi kan inte blunda för att vi är en del av en kontext och därför bör känslor och erfarenheter ges större betydelse i etiska resonemang.
Nu ska jag göra ett tvärkast i det här inlägget.
Jag hatar borgare.
Jag lyssnar faktiskt om jag ska vara helt ärlig inte längre på vad borgare eller liberaler för fram för argument. På det stora hela så är jag inte särskilt intresserad av den sortens politik, folk som känner mig kan nog hålla med om att jag ofta är rätt efter med aktuella nyheter. Mitt bristande intresse kan ju bero på att jag inte vill ersätta det befintliga regeringsskicket med varken bättre ekonimiska modeller eller annorlunda maktstruktur utan strävar efter ett samhälle utan varken ekonomi eller makt (på samma sätt som jag som djurrättsaktivist inte är jätteintresserad av större burar och bättre foder utan hellre ser tomma burar och fria djur). Men jag tar hur som helst för givet att allt som kommer ur en borgares mun är lögn och förbannad dikt. Varför?
För jag har aldrig träffat en sympatisk borgare eller liberal i hela mitt liv. De är antingen dryga svin eller helt enkelt personer med en helt hemsk människosyn. Jag kan inte för mitt liv lita på dem. De verkar ta för givet att alla människor vill tävla och trycka ner varandra hela tiden. Det är ju det hela deras ideologi går ut på, att vi ska tävla mot varandra som om livet var nån slags kamp. Det ingår i deras ideologi att det finns förlorare (arbetslösa eller lågavlönade) för att det också ska kunna finnas vinnare (dvs det som vi i gammal hedlig anda kan kalla för kapitalister). Jag blir helt ledsen bara av tanken. Alla människor har rätt till jobb säger moderaterna men i slutändan så verkar det som att alla människor är skyldiga att ha ett jobb för man kan inte slippa undan den här tävlingen. Om du hade tänkt att skaffa dig mat på egen hand istället för att jobba i eftermiddag så kan du ju glömma det. Det finns ingenting som du kan finna som inte någon annan äger och som du är tvungen att arbeta för att få utnyttja lagligt. I essän Abolition of Work skriver Bob Black att arbete borde vara mer som en kreativ lek. Ser ni nu varför jag mycket hellre är anarkist än liberal?
Jag kanske är naiv som hellre vill tro att livet ska vara en lek än en blodig kamp om pengar och jag kanske är barnslig som inte ens lyssnar på vad liberalerna har att säga. Men jag tänker faktiskt följa magkänslan i den här frågan.
Nu ska jag göra ett tvärkast i det här inlägget.
Jag hatar borgare.
Jag lyssnar faktiskt om jag ska vara helt ärlig inte längre på vad borgare eller liberaler för fram för argument. På det stora hela så är jag inte särskilt intresserad av den sortens politik, folk som känner mig kan nog hålla med om att jag ofta är rätt efter med aktuella nyheter. Mitt bristande intresse kan ju bero på att jag inte vill ersätta det befintliga regeringsskicket med varken bättre ekonimiska modeller eller annorlunda maktstruktur utan strävar efter ett samhälle utan varken ekonomi eller makt (på samma sätt som jag som djurrättsaktivist inte är jätteintresserad av större burar och bättre foder utan hellre ser tomma burar och fria djur). Men jag tar hur som helst för givet att allt som kommer ur en borgares mun är lögn och förbannad dikt. Varför?
För jag har aldrig träffat en sympatisk borgare eller liberal i hela mitt liv. De är antingen dryga svin eller helt enkelt personer med en helt hemsk människosyn. Jag kan inte för mitt liv lita på dem. De verkar ta för givet att alla människor vill tävla och trycka ner varandra hela tiden. Det är ju det hela deras ideologi går ut på, att vi ska tävla mot varandra som om livet var nån slags kamp. Det ingår i deras ideologi att det finns förlorare (arbetslösa eller lågavlönade) för att det också ska kunna finnas vinnare (dvs det som vi i gammal hedlig anda kan kalla för kapitalister). Jag blir helt ledsen bara av tanken. Alla människor har rätt till jobb säger moderaterna men i slutändan så verkar det som att alla människor är skyldiga att ha ett jobb för man kan inte slippa undan den här tävlingen. Om du hade tänkt att skaffa dig mat på egen hand istället för att jobba i eftermiddag så kan du ju glömma det. Det finns ingenting som du kan finna som inte någon annan äger och som du är tvungen att arbeta för att få utnyttja lagligt. I essän Abolition of Work skriver Bob Black att arbete borde vara mer som en kreativ lek. Ser ni nu varför jag mycket hellre är anarkist än liberal?
Jag kanske är naiv som hellre vill tro att livet ska vara en lek än en blodig kamp om pengar och jag kanske är barnslig som inte ens lyssnar på vad liberalerna har att säga. Men jag tänker faktiskt följa magkänslan i den här frågan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
