De senaste dagarna har jag börjat se om alla Hayao Miyazakis filmer. Hans filmer har starka naturromantiska teman och hans huvudkaraktärer är ofta starka kvinnor. För er som inte vet något om Miyazaki så tipsar jag om Princess Mononoke eller Pom Poko, mer civilisationskritik än så blir det inte i tecknade filmer. Han är före detta marxist också, det gillar jag. Före detta alltså...
Men varför skriver jag om filmer och böcker och band som behandlar dessa frågor hela tiden? Jag antar att jag gillar att omge mig med kultur som uttrycker och förstärker mina egna ideal. Det är ju ingen annan som håller med mig (förutom Tor då) så jag söker all uppmuntran jag kan få i filmer och böcker. Jag tycker också om när jag får lite kreativ input i mina egna tankegångar och får nya saker att fundera kring... och på sista tiden så har det varit detta med att påverka.
Jag skrev ju om Quinns idéer om visioner kontra program. Det är en idealistisk inställning som är tilltalande men svår att omsätta i verkliga livet. Inget kommer bli bättre av att jag står här och tänker en massa positiva tankar. Men kanske finns det ändå en poäng att om de här frågorna om djur, natur och människans plats på jorden är något som vi talar om, skriver om, sjunger om och skriver böcker om så är det något som i allt större grad blir verkligt. Det blir i alla fall mer verkligt för mig och den främsta handling som jag känner att jag kan bidra med är tillbakadragande och icke-handlande.
Icke-handlande är en central idé inom Taoismen, en filosofi vars tankar om Tao (dvs. Vägen) har inspererat mig mycket. Om det är på något sätt som jag vill interagera med samhället omkring mig så är det med icke-handlande. Att inte delta i deras masshysteri, deras tävlingar eller deras traditioner. Jag vill inte köpa deras skit och jag vill inte spela deras spel. Jag vill inte dricka deras sprit och jag vill inte äta deras lik. Världen framstår som galen och människorna som bor i den minst lika galna. Om vi kan hitta en annan väg som leder bort från detta och till något bättre så har vi börjat på vad Quinn skulle kalla för en ny vision.
Det är vårt ständiga handlande och vår ovilja placera våra liv i ödet/guds/taos händer som leder oss ner i skiten. Medan samhället snurrar fortare och fortare så nöts både vi som är en del av det och jorden som hela karusellen livnär sig på långsamt ner. Vi måste ta ett steg ur och minska takten.
Icke-handlande är inte enligt mig passivitet, det är inte ens pacifism. Det är att skita fullständigt i deras idéer, hitta våra egna och leva efter dem.
Avveckling och fred.