Vattenfall vill satsa på en ny klimatsmart energibas. I klarspråk: mer kärnkraft. Trots att en folkomröstning fastställt att Sverige på sikt ska avveckla kärnkraften. I den pågående klimatdebatten hamnar klimathänsyn ofta på kollisionskurs med miljöhänsyn. Alternativ till smutsiga energikällor som kol och olja söks i biomassa producerad på mark som tidigare hyst regnskog eller i just kärnkraft.
Och vad är då problemet med kärnkraft? Jo, problemet är att det är en teknologi som vi ännu inte helt förstått oss på, precis som så många andra former av teknologi som vi idag använder oss av. Hållbara samhällen har låtit sitt resursbruk och sin teknologi att växa fram i samklang med sin naturliga omgivning. När det skett stora folkförflyttningar eller stora framsteg inom teknologisk utveckling så har detta kortsiktigt lett till en ekologisk kris innan systemet har stabiliserats och samhällets normer har utformats för att följa den biologiska regimen.
Den tidpunkt som vi befinner oss i just nu i historien är en tid av kollosal teknologisk utveckling där det inte finns någon möjlighet för oss att utveckla normer inför vårt sätt att interagera med naturen. På så sätt alienerar vi oss också från de regler som avgör vår överlevnad. Med andra ord: ingen vet vad som kommer hända med vårt radioaktiva avfall i framtiden. Datorsimuleringar och vetenskap kan påstå att vi kan bygga säkra slutförvaringar men vem tar egentligen smällen om vi har fel? Det är framtida generationer som i så fall kan komma att få betala dyrt för vår billiga och rena energi. Det är oansvarigt, sjukligt oansvarigt.
Men miljö och klimat behöver inte alls kollidera med varandra. Det gör de bara i nuläget eftersom vi utgår från ett antagande att vi inte ska behöva andra vår livsstil märkvärt. Men det absolut bästa sättet att lösa både klimat- och miljöproblem är en minskning i vad vissa kallar "det mänskliga företaget" (the human enterprise). Att helt enkelt sträva efter att förbruka mindre energi, spara på resurser och dra ner på takten är en taktik som kan leda till en hållbarare utveckling för miljö, klimat och människa.
Problemet är självklart att detta scenario inte överhuvudtaget får finnas i en marknadsekonomi. När hörde du senast någon politiker propagera för nolltillväxt? Vilket parti skulle gå till val med parollen "Avveckling och fred"? Det skulle innebära slutet för kapitalismen att bromsa in den ekonomiska tillväxten och det är därför liberaler som Jan Björklund glädjs när Vattenfall bygger ut kärnkraften medan jag undrar om mina barn, om jag mot all förmodan skulle få några, kommer att kunna äta bären som växer i skogen och dricka vattnet som rinner i bäcken.
Om du inte insett hur förbannad detta gör mig så scrolla ner och läs "Öppet brev till den utgående generationen"
HC>DIY>DA>A
För de allra flesta människor kommer hardcorekulturen aldrig att få någon större betydelse. De allra flesta kommer överhuvudtaget aldrig höra talas om den, men det betyder inte att hardcore inte kan vara revolutionärt. Dels är det ett forum för radikala idéer som sedan förhoppningsvis kan spridas utanför scenen, lite som radikala djurrättstankar spreds utifrån hardcorekulturen på 90-talet. Men hardcore är också en arena där vi kan utforska nya förhållningssätt till varandra och prova nya organisationsformer. Det är ett utrymme som vi själva kontrollerar och på så sätt kan hardcore tjäna som en form av minirevolution. Precis som en liten strejk på ett visst företag inte omstörtar hela systemet men fortfarande är viktig för de inblandade individernas uppfattning om rådande maktförhållanden så kan hardcore hjälpa oss ändra vår egen världsbild och våra förhoppningar om vad vi tror är möjligt.
Utmaningen för dagens hardcorerörelse ligger tyvärr ett steg längre bak eftersom vi idag överhuvudtaget verkar sakna en ambition att vara ett alternativ till konsumtionssamhällets kulturformer. Vi verkar nöja oss helt och fult med att vara passiva konsumenter av en subkultur istället för att vara deltagande individer i något som ständigt skapas och återskapas.
Deltagandet på gräsrotsnivå är det som gör hardcorescenen speciell. Så länge det är vi som hardcorekids som bestämmer vad som är bra och inte, vad som är hardcore och inte så har vi makten att påverka vår scen. Vi väljer vilka band vi stöttar och inte, men det handlar inte bara om en liten egen minimarknad. Det handlar om det aktiva deltagandet i att skapa den kulturupplevelse som man "konsumerar". Som jag ser det är hardcore bara hardcore så länge vi själva har detta handlingsutrymme och inte låter företag eller medier diktera för oss vad hardcore innebär eller vad vi bör lyssna på. Detta handlingsutrymme som DIY-kulturen erbjuder oss ser jag som en form av direkt aktion. Direkt aktion förknippas ofta med att hitta på något olagligt men i själva verket handlar direkt aktion om att handla utan ombud vilket är vad DIY handlar om. Direkt aktion kan vara att anlägga en grönsaksodling på hyreshusets tak eller skapa en subkultur lika väl som att bränna nån idiots bil eller krossa en fönsterruta. I det långa loppet kan även dessa "icke våldsamma" former av direkt aktion vara en större känga mot samhället än de former som betraktas som "våldsamma". Genom att anlägga en odling på sitt tak kan man lära fler människor att odla sin egen mat vilket i längden kan göra dem mindre beroende av att löneslava för sin överlevnad. I sig självt kommer detta inte att leda till någon "revolution" men det innebär att förändra någons världsbild. Mat går från att vara något man betalar för i affären till något som växer ur jorden.
Den hardcorekultur jag vill se bygger med andra ord på ett medvetet tänkande kring direkt aktion och vill utmana det övriga kulturetablisemangets upplägg. Det är en kultur som vill förändra människors världsbild och visa på att det är möjligt att tillsammans åstakomma saker som man inte trodde var möjligt.
Slutligen så menar jag att vi, om vi organiserade oss på ett sånt här sätt, oavsett om vi ville det eller inte, skulle organisera oss anarkistiskt. En platt rörelse som arbetar utifrån direkt aktion för att utmana samhället är enligt mig så anarkistiskt som det går att bli.
Men frågan är ju: vill vi verkligen förändra? Har vi ambitionen att hardcore ska vara något mer än ännu en subkultur med en viss klädstil och en egen liten marknad där pengar cirkulerar fram och tillbaka för att skapa demos, zines och t-shirts som slutprodukter? Eller vill vi ha en annan slutprodukt? Kan vi tänka så långt? Vill vi tänka så långt i dagsläget?
Utmaningen för dagens hardcorerörelse ligger tyvärr ett steg längre bak eftersom vi idag överhuvudtaget verkar sakna en ambition att vara ett alternativ till konsumtionssamhällets kulturformer. Vi verkar nöja oss helt och fult med att vara passiva konsumenter av en subkultur istället för att vara deltagande individer i något som ständigt skapas och återskapas.
Deltagandet på gräsrotsnivå är det som gör hardcorescenen speciell. Så länge det är vi som hardcorekids som bestämmer vad som är bra och inte, vad som är hardcore och inte så har vi makten att påverka vår scen. Vi väljer vilka band vi stöttar och inte, men det handlar inte bara om en liten egen minimarknad. Det handlar om det aktiva deltagandet i att skapa den kulturupplevelse som man "konsumerar". Som jag ser det är hardcore bara hardcore så länge vi själva har detta handlingsutrymme och inte låter företag eller medier diktera för oss vad hardcore innebär eller vad vi bör lyssna på. Detta handlingsutrymme som DIY-kulturen erbjuder oss ser jag som en form av direkt aktion. Direkt aktion förknippas ofta med att hitta på något olagligt men i själva verket handlar direkt aktion om att handla utan ombud vilket är vad DIY handlar om. Direkt aktion kan vara att anlägga en grönsaksodling på hyreshusets tak eller skapa en subkultur lika väl som att bränna nån idiots bil eller krossa en fönsterruta. I det långa loppet kan även dessa "icke våldsamma" former av direkt aktion vara en större känga mot samhället än de former som betraktas som "våldsamma". Genom att anlägga en odling på sitt tak kan man lära fler människor att odla sin egen mat vilket i längden kan göra dem mindre beroende av att löneslava för sin överlevnad. I sig självt kommer detta inte att leda till någon "revolution" men det innebär att förändra någons världsbild. Mat går från att vara något man betalar för i affären till något som växer ur jorden.
Den hardcorekultur jag vill se bygger med andra ord på ett medvetet tänkande kring direkt aktion och vill utmana det övriga kulturetablisemangets upplägg. Det är en kultur som vill förändra människors världsbild och visa på att det är möjligt att tillsammans åstakomma saker som man inte trodde var möjligt.
Slutligen så menar jag att vi, om vi organiserade oss på ett sånt här sätt, oavsett om vi ville det eller inte, skulle organisera oss anarkistiskt. En platt rörelse som arbetar utifrån direkt aktion för att utmana samhället är enligt mig så anarkistiskt som det går att bli.
Men frågan är ju: vill vi verkligen förändra? Har vi ambitionen att hardcore ska vara något mer än ännu en subkultur med en viss klädstil och en egen liten marknad där pengar cirkulerar fram och tillbaka för att skapa demos, zines och t-shirts som slutprodukter? Eller vill vi ha en annan slutprodukt? Kan vi tänka så långt? Vill vi tänka så långt i dagsläget?
Öppet brev till Timbro
Hej Timbro!
När jag läste Jonas Frycklunds bok "Yppighetens Nytta" om konsumtionens roll i samhället så var det med stor glädje som jag konstaterade att Frycklund nämner primitivismen som den enda konsekventa formen av kritik mot konsumtionssamhället. Tyvärr så bemöter han aldrig primitivismens konsumtionskritik och därmed känns det som att han lite lägger sig platt och erkänner sitt nederlag utan en ärlig kamp. Inte för att jag skulle oroa mig allt för mycket. Ur en ekologisk synvinkel är Frycklunds resonemang infantilt på sin höjd och skrattretande i sina dalar. Jag har däremot som ni kanske kan misstänka ett och annat att säga om Frycklunds syn på konsumtionssamhället.
Konsumtion är en naturgiven förutsättning för liv, alla varelser måste konsumera näring för att överleva. Konsumtion som företeelse kan därför inte kritiseras, men de uttryck och konsekvenser som konsumtionen får i vårt post-industriella samhälle kan vara en nyckel till vårt vara eller icke vara i framtiden.
Som Frycklund betonar spelar konsumtionen en viktig roll i det kapitalistiska samhället. Konsumtion är en förutsättning för den ekonomiska tillväxt som även leder till teknologisk utveckling. Frycklunds argument är att denna teknologiska utveckling är bra för miljön då den leder till allt miljövänligare alternativ. Som exempel pekar han bland annat på kylskåp och bilar som med fördel kan bytas ut med jämna mellanrum för att effektivisera deras energiförbrukning och minska deras miljövådliga effekter. Frycklund skriver också att lyx är någonting relativt, något som ständigt flyttas fram med ekonomisk utveckling, han verkar också medge att behov är något som kan skapas utifrån en ny produkt.
[se inlägget Teknologi och ekonomi]
Inte heller kommenterar Frycklund att den generella trenden globalt går mot en ökad konsumtion som leder till ökad miljöpåverkan, även om varje enskild enhet som konsumeras är mer miljövänlig än tidigare. Energieffektiva apparater är bra, men det är fortfarande apparater som genom sin produktion, sin transport och sitt bruk orsakar skada på miljön. Inga apparater är därför bättre.
Det samhälle som Frycklund förespråkar bygger i mångt och mycket på alienation: Arbetarens alienation från sitt arbete, konsumentens alienation från sin miljöpåverkan och osynliggörandet av produktionens verkliga konsekvenser. Det är just det perspektiv som man kan förvänta sig från en vit, välbärgad man, med en trygg anställning hos Svenskt Näringsliv som gått den enkla vägen och inte ifrågasatt sitt eget samhälles mörkare sidor.
Vårt samhälle är i nuläget en boll som kastats rakt upp i luften med hjälp av fossila bränslen och hänger stilla i väntan på ett oundvikligt fall. Den befolkningsminskning som Frycklund menar att primitivismen förespråkar är oundviklig, men det är kapitalismen som kommer att orsaka den. Ju längre vi kämpar med att försöka suga den sista saften ur vår planet innan fallet ju fulare och våldsammare kommer denna populationsminskning att bli och ju fler människor kommer att behöva stryka med innan vi återigen anpassat oss till jordens naturliga bärkraft.
För att komma tillrätta med de problem det kapitalistiska samhället orsakar oss behövs ett nytt ekonomiskt system som inte är lika slösaktigt som kapitalismen. Det behövs en mentalitet av sparsamhet och respekt inför naturens begränsningar från de människor som har allra störst möjlighet att påverka. Vi behöver inte bara sluta konsumera i onödan utan även sluta producera i onödan. Den konsumtion som vi väljer att hålla fast vid behöver genomsyras av ett hållbarhetstänkande. Både ekonomisk tillväxt och teknologisk utveckling behöver ge efter för hållbarhet. Marknadens utsvävningar måste begränsas för att hushålla med resurser och energi.
Normerna för vad välfärd innebär idag är tätt sammankopplade med vårt materiella välstånd och även om välfärd lika gärna kan innebära tillgång till ren luft, vatten och omgivning, trygga anställningar och en närhet till naturen så kommer denna normförändring inte att kunna inträffa över natt. Ett sätt att påverka människors handlingar vilket på sikt kan leda till ändrade vanor och attityder är genom ekonomiska incitament. Här har politiker ett ansvar att påverka. Om priset av en vara skulle reflektera dess miljöpåverkan så skulle det med all säkerhet påverka vårt konsumtionsmönster. Olika former av klimat- eller miljöskatter måste därför införas som ett första steg mot en hållbar ekonomi.
Frycklund förkastar Christer Sannes idéer om att vi bör minska takten på ekonomin genom att arbeta mindre, med hänvisning till att de representerar en icke existerande drömvärld som aldrig kommer att fungera. Han använder sig i sitt avslutande kapitel av en klassisk nyliberal strategi nämligen att försöka maskera sin egen politik som normalitet, som det enda sättet samhället kan fungera på. Jag skulle vilja påstå att den miljömässigt hållbara kapitalistiska framtid av fortsatt ekonomisk tillväxt och teknologisk utveckling som Frycklund förordar är den mest orimliga av alla utopier jag läst om. "Det är en vacker tanke Jonas”, som äldre alltid brukar säga till oss unga idealister "men det kommer ju aldrig fungera i verkligheten."
Med en nedlåtande klapp på huvudet
/Jens, VSE Media
När jag läste Jonas Frycklunds bok "Yppighetens Nytta" om konsumtionens roll i samhället så var det med stor glädje som jag konstaterade att Frycklund nämner primitivismen som den enda konsekventa formen av kritik mot konsumtionssamhället. Tyvärr så bemöter han aldrig primitivismens konsumtionskritik och därmed känns det som att han lite lägger sig platt och erkänner sitt nederlag utan en ärlig kamp. Inte för att jag skulle oroa mig allt för mycket. Ur en ekologisk synvinkel är Frycklunds resonemang infantilt på sin höjd och skrattretande i sina dalar. Jag har däremot som ni kanske kan misstänka ett och annat att säga om Frycklunds syn på konsumtionssamhället.
Konsumtion är en naturgiven förutsättning för liv, alla varelser måste konsumera näring för att överleva. Konsumtion som företeelse kan därför inte kritiseras, men de uttryck och konsekvenser som konsumtionen får i vårt post-industriella samhälle kan vara en nyckel till vårt vara eller icke vara i framtiden.
Som Frycklund betonar spelar konsumtionen en viktig roll i det kapitalistiska samhället. Konsumtion är en förutsättning för den ekonomiska tillväxt som även leder till teknologisk utveckling. Frycklunds argument är att denna teknologiska utveckling är bra för miljön då den leder till allt miljövänligare alternativ. Som exempel pekar han bland annat på kylskåp och bilar som med fördel kan bytas ut med jämna mellanrum för att effektivisera deras energiförbrukning och minska deras miljövådliga effekter. Frycklund skriver också att lyx är någonting relativt, något som ständigt flyttas fram med ekonomisk utveckling, han verkar också medge att behov är något som kan skapas utifrån en ny produkt.
[se inlägget Teknologi och ekonomi]
Inte heller kommenterar Frycklund att den generella trenden globalt går mot en ökad konsumtion som leder till ökad miljöpåverkan, även om varje enskild enhet som konsumeras är mer miljövänlig än tidigare. Energieffektiva apparater är bra, men det är fortfarande apparater som genom sin produktion, sin transport och sitt bruk orsakar skada på miljön. Inga apparater är därför bättre.
Det samhälle som Frycklund förespråkar bygger i mångt och mycket på alienation: Arbetarens alienation från sitt arbete, konsumentens alienation från sin miljöpåverkan och osynliggörandet av produktionens verkliga konsekvenser. Det är just det perspektiv som man kan förvänta sig från en vit, välbärgad man, med en trygg anställning hos Svenskt Näringsliv som gått den enkla vägen och inte ifrågasatt sitt eget samhälles mörkare sidor.
Vårt samhälle är i nuläget en boll som kastats rakt upp i luften med hjälp av fossila bränslen och hänger stilla i väntan på ett oundvikligt fall. Den befolkningsminskning som Frycklund menar att primitivismen förespråkar är oundviklig, men det är kapitalismen som kommer att orsaka den. Ju längre vi kämpar med att försöka suga den sista saften ur vår planet innan fallet ju fulare och våldsammare kommer denna populationsminskning att bli och ju fler människor kommer att behöva stryka med innan vi återigen anpassat oss till jordens naturliga bärkraft.
För att komma tillrätta med de problem det kapitalistiska samhället orsakar oss behövs ett nytt ekonomiskt system som inte är lika slösaktigt som kapitalismen. Det behövs en mentalitet av sparsamhet och respekt inför naturens begränsningar från de människor som har allra störst möjlighet att påverka. Vi behöver inte bara sluta konsumera i onödan utan även sluta producera i onödan. Den konsumtion som vi väljer att hålla fast vid behöver genomsyras av ett hållbarhetstänkande. Både ekonomisk tillväxt och teknologisk utveckling behöver ge efter för hållbarhet. Marknadens utsvävningar måste begränsas för att hushålla med resurser och energi.
Normerna för vad välfärd innebär idag är tätt sammankopplade med vårt materiella välstånd och även om välfärd lika gärna kan innebära tillgång till ren luft, vatten och omgivning, trygga anställningar och en närhet till naturen så kommer denna normförändring inte att kunna inträffa över natt. Ett sätt att påverka människors handlingar vilket på sikt kan leda till ändrade vanor och attityder är genom ekonomiska incitament. Här har politiker ett ansvar att påverka. Om priset av en vara skulle reflektera dess miljöpåverkan så skulle det med all säkerhet påverka vårt konsumtionsmönster. Olika former av klimat- eller miljöskatter måste därför införas som ett första steg mot en hållbar ekonomi.
Frycklund förkastar Christer Sannes idéer om att vi bör minska takten på ekonomin genom att arbeta mindre, med hänvisning till att de representerar en icke existerande drömvärld som aldrig kommer att fungera. Han använder sig i sitt avslutande kapitel av en klassisk nyliberal strategi nämligen att försöka maskera sin egen politik som normalitet, som det enda sättet samhället kan fungera på. Jag skulle vilja påstå att den miljömässigt hållbara kapitalistiska framtid av fortsatt ekonomisk tillväxt och teknologisk utveckling som Frycklund förordar är den mest orimliga av alla utopier jag läst om. "Det är en vacker tanke Jonas”, som äldre alltid brukar säga till oss unga idealister "men det kommer ju aldrig fungera i verkligheten."
Med en nedlåtande klapp på huvudet
/Jens, VSE Media
Öppet brev till den utgående generationen
Här har ni ett påstående att bita i: Miljöpåverkan reflekteras inte bara inom rum utom även inom tid. Att överexploatera förnyelsebara resurser är ett bra exempel på något som tillfälligt kan bidra till ett välstånd inom ett samhälle för att senare leda till undergång när skogarna som man förlitat sig på för bränsle avverkats så hårt att de inte växer upp igen. Erosion kommer som en följd av överexploatering av jordbruksmarker och kan bringa hela imperium till undergång. Det var en jävla massa snack om att lära sig från historien när jag gick i skolan men när det kommer till kritan så verkar det som att vi inte har tagit mycket lärdom.
Det post-imperialistiska kapitalistiska system av konstant tillväxt som byggde er välfärd har som följd att miljöpåverkan har exporterats till utvecklingsländer och pressats på framtiden. Med kärnkraft lyckades man skapa billig energi för att göda tillväxten i mitten av förra århundradet men samtidigt skapade man avfall som kommer att utgöra en fara för allt levande under tusentals år fram i tiden. Lösningen? Vi gräver ner skiten i marken! JA!
Bruk av fossila bränslen har tillåtit den enorma tillväxt som såg till att ni alla hade jobb när ni växte upp (till skillnad från oss) men har också fört med sig koldioxidutsläpp som idag har fört med sig en global uppvärmning som vi inte vet om vi kan hindra. Än mindre verkar någon faktiskt på allvar vilja hindra den om det innebär att bromsa in den ekonomiska tillväxten. Det finns överhuvudtaget idag ingen diskussion rörande hur man ska nå en hållbar utveckling som sträcker sig mer än fem eller kanske på sin höjd tio år fram i tiden.
Så nu är min fråga till 40- och 50-talisterna: Förväntar ni er att vi ska nöja oss med detta? Ska vi 80- och 90-talister bara rycka på axlarna och glatt börja sopa upp er skit samtidigt som vi handskas med en skenande klimatförändring och torkar era nerskitna rövar eftersom ni alla tydligen tänker bli uppåt hundra år gamla?
På det hela taget ska ni vara sjukt nöjda med att vi inte är mer utspårade än vad vi redan är, vi har all anledning. Jag har aldrig haft ett fast jobb och tack vare det samhälle ni glassade på under er livstid så räknar jag inte med att någonsin fylla femtio. Lite brinnande bilar och civil olydnad är inget emot vad vi kommer få genomleva innan det här är över så sluta grina och städa upp er skit innan ni går.
Och kallar ni mig "lilla vän" igen så smäller det tamejfan!
Det post-imperialistiska kapitalistiska system av konstant tillväxt som byggde er välfärd har som följd att miljöpåverkan har exporterats till utvecklingsländer och pressats på framtiden. Med kärnkraft lyckades man skapa billig energi för att göda tillväxten i mitten av förra århundradet men samtidigt skapade man avfall som kommer att utgöra en fara för allt levande under tusentals år fram i tiden. Lösningen? Vi gräver ner skiten i marken! JA!
Bruk av fossila bränslen har tillåtit den enorma tillväxt som såg till att ni alla hade jobb när ni växte upp (till skillnad från oss) men har också fört med sig koldioxidutsläpp som idag har fört med sig en global uppvärmning som vi inte vet om vi kan hindra. Än mindre verkar någon faktiskt på allvar vilja hindra den om det innebär att bromsa in den ekonomiska tillväxten. Det finns överhuvudtaget idag ingen diskussion rörande hur man ska nå en hållbar utveckling som sträcker sig mer än fem eller kanske på sin höjd tio år fram i tiden.
Så nu är min fråga till 40- och 50-talisterna: Förväntar ni er att vi ska nöja oss med detta? Ska vi 80- och 90-talister bara rycka på axlarna och glatt börja sopa upp er skit samtidigt som vi handskas med en skenande klimatförändring och torkar era nerskitna rövar eftersom ni alla tydligen tänker bli uppåt hundra år gamla?
På det hela taget ska ni vara sjukt nöjda med att vi inte är mer utspårade än vad vi redan är, vi har all anledning. Jag har aldrig haft ett fast jobb och tack vare det samhälle ni glassade på under er livstid så räknar jag inte med att någonsin fylla femtio. Lite brinnande bilar och civil olydnad är inget emot vad vi kommer få genomleva innan det här är över så sluta grina och städa upp er skit innan ni går.
Våld är våld även när det inte syns
Jag tänkte utveckla ett resonemang som jag dels berörde under söndagens föreläsning och som dels behandlades i Tors senaste inlägg nämligen de punkter där primitivismen kritiserar djurrättsrörelsen och manar till ett breddat perspektiv.
Vi lever i ett samhälle där våld är väldigt relativt och flyktigt. Vissa former av våld är mer påtagliga än andra. Våld som strömmar från högre nivåer i samhällets hierarki mot de lägre nivåerna är mycket lättare att rationalisera inom samhällets ramar. Det är därför vi kan spärra in djur under vidriga omstämdigheter för att kunna tjäna mer pengar på dem. Detta är i sig ingen kritik mot djurrättsrörelsen. Djurrätt är ett utmärkt sätt att belysa denna situation och visa upp våldet för vad det faktiskt är.
Men ibland är våldet inte lika uppenbart som när en slakterianställd driver på en gris med hjälp av elstötar och ibland inträffar våldet ännu längre bort och är mer dålt än bakom slakteriernas väggar.
Även miljöpåverkan är en form av våld som strömmar nedåt i samhället. Även om man inte anser att naturen i sig själv är ett subjekt som förtjänar hänsyn eller som kan förtryckas så kommer detta våld att påverka de som lever allra närmast naturen vilket i de allra flesta fall är de som befinner sig längst ner på samhällsstegen. Det är oftast kvinnor som tvingas gå den extra milen till nästa brunn när byns egen torkat ut. Det är oftare ekosystem i utvecklingsländer och de som är beroende av dem som drabbas när vår ekonomi expanderar än Stockholm skärgård. Och de som drabbas allra hårdast av människans miljöpåverkan än djuren som på ett mer påtagligt sätt än människor är beroende av den natur som vi förstör. De lever i skogarna som vi skövlar och vattnet som vi förorenar. Vår fortsatta expansion tränger undan dem och driver dem till utrotningens brant.
I väst är vi rika nog att slippa den miljöpåverkan som vi själva orsakar. Vi kan köpa oss fria genom att låta andra odla vår mat när våra jordar är för värdefulla för oss. Men det finns inga gratisluncher som Milton Friedman ironiskt nog en gång sa, även om det inte går att se. Precis som det enda sättet att bli rik är att se till att någon annan blir fattig så är det enda sättet att överexploatera naturresursbasen men samtidigt kunna njuta av sköna söndagar ute i det fria att exportera miljöpåverkan och produktion till platser och individer som befinner sig längre ner i hierarkin.
Alla pengar vi tjänar representerar ett värde som har extraherats ur naturresursbasen. Även om vi själva inte jobbar med något som vi anser vara skadligt för miljön så är det ofrånkomligt att vårt enorma välstånd i väst är byggt på andras armod, ju längre ner i hierarkin desto mer påverkan.
Vårt samhälle är på så sätt baserat på våld. Högintensivt jordbruk är en form av våld som vi gärna exporterar till ekosystem i periferin där de påverkar djur som trängs undan och dödas för att bereda plats för ytterligare mänsklig tillväxt. Köttindustrins våld är enorm, det är blodigt och uppenbart, men jordbrukets våld verkar i det dolda mot individer som vi aldrig ser och som vi därför aldrig riktigt lyckas ta parti för.
För att djurens frigörelse ska bli en verklighet så krävs det mer än veganism och effektiva kampanjer. Det krävs att den konflikt som finns mellan människans arealanspråk och djurens naturliga habitat upphör. Det krävs ett slut på civilisationen.
Vi lever i ett samhälle där våld är väldigt relativt och flyktigt. Vissa former av våld är mer påtagliga än andra. Våld som strömmar från högre nivåer i samhällets hierarki mot de lägre nivåerna är mycket lättare att rationalisera inom samhällets ramar. Det är därför vi kan spärra in djur under vidriga omstämdigheter för att kunna tjäna mer pengar på dem. Detta är i sig ingen kritik mot djurrättsrörelsen. Djurrätt är ett utmärkt sätt att belysa denna situation och visa upp våldet för vad det faktiskt är.
Men ibland är våldet inte lika uppenbart som när en slakterianställd driver på en gris med hjälp av elstötar och ibland inträffar våldet ännu längre bort och är mer dålt än bakom slakteriernas väggar.
Även miljöpåverkan är en form av våld som strömmar nedåt i samhället. Även om man inte anser att naturen i sig själv är ett subjekt som förtjänar hänsyn eller som kan förtryckas så kommer detta våld att påverka de som lever allra närmast naturen vilket i de allra flesta fall är de som befinner sig längst ner på samhällsstegen. Det är oftast kvinnor som tvingas gå den extra milen till nästa brunn när byns egen torkat ut. Det är oftare ekosystem i utvecklingsländer och de som är beroende av dem som drabbas när vår ekonomi expanderar än Stockholm skärgård. Och de som drabbas allra hårdast av människans miljöpåverkan än djuren som på ett mer påtagligt sätt än människor är beroende av den natur som vi förstör. De lever i skogarna som vi skövlar och vattnet som vi förorenar. Vår fortsatta expansion tränger undan dem och driver dem till utrotningens brant.
I väst är vi rika nog att slippa den miljöpåverkan som vi själva orsakar. Vi kan köpa oss fria genom att låta andra odla vår mat när våra jordar är för värdefulla för oss. Men det finns inga gratisluncher som Milton Friedman ironiskt nog en gång sa, även om det inte går att se. Precis som det enda sättet att bli rik är att se till att någon annan blir fattig så är det enda sättet att överexploatera naturresursbasen men samtidigt kunna njuta av sköna söndagar ute i det fria att exportera miljöpåverkan och produktion till platser och individer som befinner sig längre ner i hierarkin.
Alla pengar vi tjänar representerar ett värde som har extraherats ur naturresursbasen. Även om vi själva inte jobbar med något som vi anser vara skadligt för miljön så är det ofrånkomligt att vårt enorma välstånd i väst är byggt på andras armod, ju längre ner i hierarkin desto mer påverkan.
Vårt samhälle är på så sätt baserat på våld. Högintensivt jordbruk är en form av våld som vi gärna exporterar till ekosystem i periferin där de påverkar djur som trängs undan och dödas för att bereda plats för ytterligare mänsklig tillväxt. Köttindustrins våld är enorm, det är blodigt och uppenbart, men jordbrukets våld verkar i det dolda mot individer som vi aldrig ser och som vi därför aldrig riktigt lyckas ta parti för.
För att djurens frigörelse ska bli en verklighet så krävs det mer än veganism och effektiva kampanjer. Det krävs att den konflikt som finns mellan människans arealanspråk och djurens naturliga habitat upphör. Det krävs ett slut på civilisationen.
Teknologi och ekonomi
Idag föreläste jag om primitivism och djurrätt på underjorden i Göteborg. Förhoppningsvis kommer det att komma upp en ljudfil från föreläsningen om ett tag men tills dess lägger jag upp råmaterialet till ett litet stycke om primitivismens skepticism mot teknologi.
För tjugo år sedan hade vi inget behov av mobiltelefoner eftersom det inte fanns i vårt medvetande att man skulle kunna ha en telefon med sig överallt, inte heller hade vi behov av bilar för 150 år sedan. Om varken mobilen eller förbränningsmotorn hade uppfunnits hade människan fortfarande kunnat fortsätta existera, kanske till och med bättre än vad vi gör idag. Dessa uppfinningar svarade med andra ord inte mot ett verkligt behov på liv eller död utan tjänade främst till att ge uppfinnarens grupp vissa fördelar över andra grupper, sedan kapitalismens uppkomst har denna fördel oftast varit i form av ekonomisk tillväxt. Med hjälp av förbränningsmotorn kunde transporter utvecklas snabbare till favör för ökad handel över större områden och med mobiltelefonens hjälp kan vi idag vara tillgängliga för arbetsköpare dygnet runt med våra elektroniska kalendrar synkroniserade via portabla höghastighetsanslutningar till Internet. Den teknologiska utvecklingen har på så sätt skapat sin egen agenda där den, pådriven av ständig ekonomisk tillväxt, både skapar och utvecklar nya konsumtionsprodukter. Vissa av dem slår rot i allmänhetens världsbild och ett behov skapas. Infrastruktur bildas runt den nya tekniken och gör den till en självklar del av samhället. Den nya tekniken blir en norm när det anses självklart att en "riktig människa" ska ha tillgång till den. En person måste ha en riktigt bra anledning idag för att inte verka konstig om han eller hon inte äger en mobiltelefon.
Ekonomi och teknik verkar på så sätt i en växelverkan med varandra där den ena faktorn sporrar den andra och leder till tillväxt och utveckling inom det kapitalistiska samhället. Detta innebär att vi tjänar mer pengar för att i längden också kunna konsumera mer. Den summa vi tjänar måste dock alltid representera ett värde extraherat ur naturresursbasen. I dagens industrisamhälle sker dock inte denna extraktion särskilt ofta i vår närhet utan vi har exporterat vår miljöpåverkan utomlands till fattigare regioner och vår uppfattning om vart våra pengar kommer ifrån har därför blivit så abstraherad att vi inte ser den miljöpåverkan som varken vår produktion eller vår konsumtion har. Men ständig tillväxt är inte hållbart inom ett system med tydliga ramar. Sedan 1986 överskrider vårt ekologiska fotavtryck den maxgräns för vad jorden kan producera åt oss och med ökad produktion och konsumtion ökar även fotavtrycket. Att överskrida dessa gränser går att göra tillfälligt, så länge vi förlitar oss på fossila bränslen men förr eller senare kommer expansionen att komma till ett abrupt slut när vi nått gränserna för vad planeten klarar av.
Ska vi lämna det till kommande generationer att plocka upp skiten när den tiden kommer eller ska vi stoppa galenskapen innan dess?
För tjugo år sedan hade vi inget behov av mobiltelefoner eftersom det inte fanns i vårt medvetande att man skulle kunna ha en telefon med sig överallt, inte heller hade vi behov av bilar för 150 år sedan. Om varken mobilen eller förbränningsmotorn hade uppfunnits hade människan fortfarande kunnat fortsätta existera, kanske till och med bättre än vad vi gör idag. Dessa uppfinningar svarade med andra ord inte mot ett verkligt behov på liv eller död utan tjänade främst till att ge uppfinnarens grupp vissa fördelar över andra grupper, sedan kapitalismens uppkomst har denna fördel oftast varit i form av ekonomisk tillväxt. Med hjälp av förbränningsmotorn kunde transporter utvecklas snabbare till favör för ökad handel över större områden och med mobiltelefonens hjälp kan vi idag vara tillgängliga för arbetsköpare dygnet runt med våra elektroniska kalendrar synkroniserade via portabla höghastighetsanslutningar till Internet. Den teknologiska utvecklingen har på så sätt skapat sin egen agenda där den, pådriven av ständig ekonomisk tillväxt, både skapar och utvecklar nya konsumtionsprodukter. Vissa av dem slår rot i allmänhetens världsbild och ett behov skapas. Infrastruktur bildas runt den nya tekniken och gör den till en självklar del av samhället. Den nya tekniken blir en norm när det anses självklart att en "riktig människa" ska ha tillgång till den. En person måste ha en riktigt bra anledning idag för att inte verka konstig om han eller hon inte äger en mobiltelefon.
Ekonomi och teknik verkar på så sätt i en växelverkan med varandra där den ena faktorn sporrar den andra och leder till tillväxt och utveckling inom det kapitalistiska samhället. Detta innebär att vi tjänar mer pengar för att i längden också kunna konsumera mer. Den summa vi tjänar måste dock alltid representera ett värde extraherat ur naturresursbasen. I dagens industrisamhälle sker dock inte denna extraktion särskilt ofta i vår närhet utan vi har exporterat vår miljöpåverkan utomlands till fattigare regioner och vår uppfattning om vart våra pengar kommer ifrån har därför blivit så abstraherad att vi inte ser den miljöpåverkan som varken vår produktion eller vår konsumtion har. Men ständig tillväxt är inte hållbart inom ett system med tydliga ramar. Sedan 1986 överskrider vårt ekologiska fotavtryck den maxgräns för vad jorden kan producera åt oss och med ökad produktion och konsumtion ökar även fotavtrycket. Att överskrida dessa gränser går att göra tillfälligt, så länge vi förlitar oss på fossila bränslen men förr eller senare kommer expansionen att komma till ett abrupt slut när vi nått gränserna för vad planeten klarar av.
Ska vi lämna det till kommande generationer att plocka upp skiten när den tiden kommer eller ska vi stoppa galenskapen innan dess?
Edgeday
Jag tänkte uppmärksamma Edgeday och återinviga bloggen genom att snickra ihop ett inlägg om varför det är så fint med Straight Edge såhär kvart i två på natten. Så med risk för att upprepa saker jag skrivit flera gånger tidigare, här kommer det:
Hardcore och punk är som allra bäst när den agerar motkultur och ifrågasätter normer, antingen andras eller sina egna. Det är så man utvecklas och hela tiden håller resten av samhället på behagligt avstånd, genom att ständigt vara redo att ge dem fingret. Det finns många saker som är sjukt dumma i vårt samhälle som verkligen förtjänar att ifrågasättas, droger är en av dessa mycket dumma saker.
Straight edge bör inte på något sätt vara en norm, snarare är det ifrågasättandet som bör vara grund för allt vi gör inom hardcore. Varför kallar vi oss överhuvudtaget straight edge när så mycket har hänt sedan begreppet myntades? kan det verkligen finnas en gemenskap mellan människor med så spretiga åsikter? Att vi fortsätter att ställa oss själva kritiska frågor är viktigt för att vi hela tiden ska kunna befästa vår ståndpunkt.
Jag blev straight edge när jag var 16 år mer som en kul grej än något annat. Under de år som passerat sedan dess har jag sett folk droppa ur och hamna i rejäl skit på grund av droger. Jag har sett folk göra sjukt dumma saker som de själva och många andra fått ångra senare. Jag har sett hur människors liv har gått i kras på grund av deras missbruk och jag har även själv gått igenom saker som fått mig att förstå att även jag bär på en beroendenatur som jag är oerhört glad över att jag aldrig har fått chans att utforska. Straight edge har utgjort en positiv norm som jag har kunnat hålla mig till.
Alkoholkulturen är så pass djupt förankrad i det här landet att det egentligen inte är mycket av ett aktivt val att dricka, snarare är det ett val att avstå. Genom straight edge kan vi visa att det alternativet fortfarande finns. Nyktra är vi förhoppningsvis mer på tårna, mer förbannade, mindre alienerade. Vi lever i kritiska tider och alla våra handlingar räknas.
Hardcore och punk är som allra bäst när den agerar motkultur och ifrågasätter normer, antingen andras eller sina egna. Det är så man utvecklas och hela tiden håller resten av samhället på behagligt avstånd, genom att ständigt vara redo att ge dem fingret. Det finns många saker som är sjukt dumma i vårt samhälle som verkligen förtjänar att ifrågasättas, droger är en av dessa mycket dumma saker.
Straight edge bör inte på något sätt vara en norm, snarare är det ifrågasättandet som bör vara grund för allt vi gör inom hardcore. Varför kallar vi oss överhuvudtaget straight edge när så mycket har hänt sedan begreppet myntades? kan det verkligen finnas en gemenskap mellan människor med så spretiga åsikter? Att vi fortsätter att ställa oss själva kritiska frågor är viktigt för att vi hela tiden ska kunna befästa vår ståndpunkt.
Jag blev straight edge när jag var 16 år mer som en kul grej än något annat. Under de år som passerat sedan dess har jag sett folk droppa ur och hamna i rejäl skit på grund av droger. Jag har sett folk göra sjukt dumma saker som de själva och många andra fått ångra senare. Jag har sett hur människors liv har gått i kras på grund av deras missbruk och jag har även själv gått igenom saker som fått mig att förstå att även jag bär på en beroendenatur som jag är oerhört glad över att jag aldrig har fått chans att utforska. Straight edge har utgjort en positiv norm som jag har kunnat hålla mig till.
Alkoholkulturen är så pass djupt förankrad i det här landet att det egentligen inte är mycket av ett aktivt val att dricka, snarare är det ett val att avstå. Genom straight edge kan vi visa att det alternativet fortfarande finns. Nyktra är vi förhoppningsvis mer på tårna, mer förbannade, mindre alienerade. Vi lever i kritiska tider och alla våra handlingar räknas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
