Ofta när jag tänker på världen och sakers tillstånd blir jag lite ledsen, eller rätt mycket om sanningen ska fram, men ibland drar det i smilbanden på mig och jag får den där lite lömska, finurliga blicken som jag tror att jag har, jag har ju aldrig sett den själv men jag intalar mig at det är så.
Jag känner så när jag tänker på SHAC-kampanjen eller gravrån i Newcherch. Eller när jag läste om norska motståndsgrupper som kämpade mot tysklands ockupation och bröt med london för att dom tyckte att den brittiska motståndslinjen i Norge var på tok för jävla lam.
Militanta hippies till Animal Liberation Front till SAC till kravallerna i Köpenhamn, allt är kul!
Jag har gått i kedjor med fyllepunkare och gubbar, städat lokaler med tyska antifascister som peppade på Israel, hängt på Plaestinademos som absolut inte peppade på Israel och blivit jagad av nazister med ett kickersgäng. Det har kännts bra även om vi har haft stora skilnader i hur i ser på världen men vi har alltid haft någonting gemensamt och det har varit viktigare än skilnderna just då, som att stö ett G8-möte eller komma unden med huvet i behåll.
Jag vet att jag gnäller på tok för mycket över att jag inte tycker att folks motstånd är effektivt men jg ska fan sluta med det. Alla gör som dom vill och bara dom gör någonting så är det fina fisken. Jag skulle också uppskatta om folk slutar klaga på mig om att jag har en konstig och lite väl svartvit bild av samhället, för det har jag inte.
Det är klar jag tycker att alla ska vara veganer men jag har lite svårt att tycka att illa om italienska vettvillingar från 70-talet för att dom har skinn på sig när dom slåss med snuten. Det funkar inte så i min värld!
vad jag vill komma fram till är egentligen bara att det finns inte tillräckligt många av oss för att vi ska kunna bråka inbördes. Då går allt i kras.
Min fiendes fiende är min vän! Jag backar upp alla som kämpar mot förtryck och kapitalism. På dom så det blöder!
