Igår samlades vi över hela landet för att protestera mot djurindustrins grymheter på "pälsfria fredagen". Idag firar vi en annan högtid i Sverige. Lördagen den 28 november är nämligen utnämnt till En Köpfri Dag, den svenska motsvarigheten till Buy Nothing Day.
När nära nog varenda dag i almanackan har utropats till högtid av någon kommersiellt driven branschorganisation – ta till exempel kanelbullens dag, eller varför inte köttbullens – har konceptet En Köpfri Dag ett helt annat, viktigare uppdrag. Att medvetet och symboliskt avhålla sig från konsumtion under 24 timmar, något som instinktivt kan kännas onödigt eller till och med omöjligt för många, tjänar till att uppmärksamma oss på det ohållbara och oacceptabla i våra konsumtionsvanor. Problemet är inte att vi konsumerar, det är vad vi konsumerar och hur vi gör det. Och våra västerländska konsumtionsvanor är ohållbara och oacceptabla ur både etisk, demokratisk och miljömässig synpunkt.
Det kan inte sägas för många gånger: för den överväldigande majoriteten av människor är kapitalismen ett fruktansvärt misslyckande. Enligt Världsbanken konsumerar mänsklighetens rikaste femtedel minst 75% av våra gemensamma resurser, och även inom denna privilegierade elit blir de ekonomiska klyftorna allt djupare. Samtidigt präglas de bestucknas relation till mänsklighetens kvarvarande fyra femtedelar av av en djup dubbelmoral. Vårt koloniala arv medför ett dåligt samvete som påbjuder oss att sprida den västerländska livsstilens materiella välstånd som en universell rättighet till alla människor: alla ska ha rätt att konsumera sig lyckliga! Och den rättigheten kommer aldrig utan prislapp; en prislapp i form av avreglerade ekonomier där kontrollen över kapital och produktionsmedel koncentreras till ett minskande antal individer.
Utan att moralisera över vad som rätteligen tillhör vem, kan vi också konstatera följande: Vi vet ju så klart att vårt eget materiella välstånd bygger just på det faktum att det är vårt, och inte deras. Att vi är en minoritet som skiljer oss från majoriteten just i egenskap av vårt materiella överflöd. Därför skruvar vi, de bestuckna, på oss inför påståendet att alla människor i världen en dag skulle få möjlighet att åtnjuta ett materiellt välstånd av jämförelsebar nivå. Tanken att varenda människa i hela världen inom en överskådlig framtid skulle kunna åtnjuta samma ekonomiskt privilegierade livsstil som oss, ter sig kanske till och med löjeväckande för många: föreställ dig t.ex. att alla mänskliga individer, utan undantag, en vanlig dag skulle ta tjänstebilen till kontorsjobbet, slösurfa på arbetstid och ta en tidig fredag för att handla lite julklappar.
Kanske behöver man inte fantisera så långt för att inse att vårt materiella överflöd har en direkt koppling till den stora majoritetens kamp för brödfödan. Att vår egen konsumtion inte är någon konsekvens av, utan en aktiv del i ett system av ekonomisk orättvisa. Ett system där allt som kan förpackas och säljas som en vara produceras, inte för dess användbarhet, utan för dess lönsamhet. Ett system där alla individer, allt liv, alla ting, underordnas marknadens, varans och profitens logik. En Köpfri Dag uppmärksammar oss, om vi så vill, på allt detta.
Initiativet En Köpfri Dag bygger på ett grundläggande antagande att våra handlingar får konsekvenser för vår omgivning, och att insikten om detta medför ett ansvar hos individen för dennes handlingar. Samma positiva grundtanke driver individuella ställningstaganden som veganism och straight edge. Den är grundbulten i en aktiv livsstil som strävar efter att återta kontrollen över våra handlingar och deras konsekvenser – den är nyckeln till en positiv förändring inom och runt oss själva, och det är vad vi borde begära av varandra, utan undantag.
Därför vill jag uppmana alla att ta tillfället i akt att vara en del av En Köpfri Dag i år. Vi kan se det som en chans att bli medvetna om våra egna konsumtionsvanor – det minsta vi kan göra är att tänka en extra gång på var vi investerar våra tillgångar, och var de hamnar. Om våra handlingar på samma gång skulle bira till en positiv förändring för vår omgivning, får i det fallet ses som en positiv bieffekt.
Konceptet En Köpfri Dag började som en kampanj av organisationen Adbusters, och har sedan utvecklats till en internationell högtid. Istället för att helt avhålla sig från konsumtion uppmanar många till att avstå från energiintensiva produkter och istället handla lokalt och hållbart producerad frukt och grönsaker. Mer info finns på http://www.bnd.nu/ och http://www.buynothingday.co.uk/.
VSE Media i primitivismen
Utan att ha läst ett enda ord om hur sociala rörelser organiserats så ser jag följande steg på vägen mot en primitivistisk folkrörelse:
1. Väcka intresse och sprida information
2. Nätverkande
3. Aktivering på lokal nivå
Jag kommer därför att se till att denna blogg på bästa sätt täcker punkt ett. Vi ska tillhandahålla lättillgängliga texter, filmer och ljudböcker om primitivism och civilisationskritik på både svenska och engelska samtidigt som vi fortsätter att skriva egna texter om ämnet. Vi ska föra ut primitivismen som idé till nya grupper och etablera våra tankar i det offentliga medvetandet och det offentliga rummet.
Vi behövs. Samhället befinner sig i en skenande situation och radikala tankar behövs för att ta med allmänna debatten i nya riktningar. Som Daniel Quinn skreiver i The Story of B så behöver vi människor med nya idéer, nya sätt att göra saker på. Tillsammans kan vi hitta på något riktigt dumt, men vi måste bli fler, vi har en lång väg framför oss.
När målen helgar medlen
Det har under den gågna veckan uppdagats att vi har en grupp i Sverige som anser sig ha rätt att bryta mot lagen för att gagna sina egna intressen. En stor skandal har prånglats ut framför allmänheten ögon och julskinkan själv är i fara. Som aktiv i kampanjen Ett liv som gris så har jag uppfattat att människors reaktioner över lag har varit oerhört positiva till den utredning som Djurrättsalliansen genomfört. Men ändå kan jag inte räkna hur många gånger representanter från kampanjen av media fått frågan: tycker ni att målen helgar medlen? Man refererar då till att Djurrättsalliansen har gått in genom öppna dörrar för att dokumentera grisarnas situation. Jag hörde detta senast igår på Aktuellt då Svenska Veterinärförbundets informationschef fullständigt gjorde bort sig genom att beskylla Djurrättsalliansen för att vara lika skyldiga till missförhållandena på farmerna som farmarna själva.
Det som gör mig så förbannad med denna fråga är att det ständigt är vi som måste svara på den. Det skulle inte falla någon in att ställa samma fråga till en grisbonde. "Du har ju brutit mot djurskyddslagen på åtta punkter här i din produktion, tycker du att målen helgar medlen?" Aldrig hört det och jag kommer nog tyvärr hellre aldrig få höra det. Varför? På grund av målen.
En grisfarmares mål är att tjäna pengar på sina djur vilket generar billiga varor och ekonomisk tillväxt i samhället. Djurrättsallainsens mål är att försvara individer som inte kan föra sin egen talan och därigenom sätta käppar i hjulen för en produktion som kortsiktigt ses som samhällsnyttig eftersom den generar pengar.
Detta är det mesta dagsfärska exemplet på hur maktstrukturer används för att maskera våld och ursäkta överträdelser mot regler. När Djurrättsalliansen gör sig skyldiga till olaga intrång så använder vi "olagliga metoder" men när en bonde fixerar sina suggor eller inte strör båsen tillräckligt så bedriver han/hon en "rationaliserad produktion" och hans/hennes tillkortakommanden ursäktas med att det minsann inte alltid är så lätt att hinna med att ströa och rengöra spiltor med en så stor gård, speciellt inte när det är varmt. Våldet mot grisarna som befinner sig i en lägre ställning än farmarna har på så sätt rationaliserats medan Djurrättsalliansens lagöverträdelse upprör. Aldrig får man höra att om det nu är så svårt att följa djursskyddslagen så kanske man inte ska hålla 1.400 suggor i sin drift...
Vi måste erkänna för oss själva att vi alla brukar olika metoder för att nå våra mål, även om vissas metoder och mål sticker ut lite extra. Tyvärr så är det ganska ovanligt att ha som mål att föra en talan för oskyldiga varelser utsatta för ett fötryck. Så nästa gång någon i din närhet referar till Djurrättsalliansens metoder som oetiska eller olagliga, fråga dig själv vilka medel det är som helgar vilka mål och tänk därefter till vilka du känner mest tilltro till: företagaren med ett vinstintresse i att få fortsätta rationalisera sin produktion i brott med djurskyddslagen eller med ungdomar som jobbat dag och natt helt ideellt i två år för att föra någon annans talan.
Det som gör mig så förbannad med denna fråga är att det ständigt är vi som måste svara på den. Det skulle inte falla någon in att ställa samma fråga till en grisbonde. "Du har ju brutit mot djurskyddslagen på åtta punkter här i din produktion, tycker du att målen helgar medlen?" Aldrig hört det och jag kommer nog tyvärr hellre aldrig få höra det. Varför? På grund av målen.
En grisfarmares mål är att tjäna pengar på sina djur vilket generar billiga varor och ekonomisk tillväxt i samhället. Djurrättsallainsens mål är att försvara individer som inte kan föra sin egen talan och därigenom sätta käppar i hjulen för en produktion som kortsiktigt ses som samhällsnyttig eftersom den generar pengar.
Detta är det mesta dagsfärska exemplet på hur maktstrukturer används för att maskera våld och ursäkta överträdelser mot regler. När Djurrättsalliansen gör sig skyldiga till olaga intrång så använder vi "olagliga metoder" men när en bonde fixerar sina suggor eller inte strör båsen tillräckligt så bedriver han/hon en "rationaliserad produktion" och hans/hennes tillkortakommanden ursäktas med att det minsann inte alltid är så lätt att hinna med att ströa och rengöra spiltor med en så stor gård, speciellt inte när det är varmt. Våldet mot grisarna som befinner sig i en lägre ställning än farmarna har på så sätt rationaliserats medan Djurrättsalliansens lagöverträdelse upprör. Aldrig får man höra att om det nu är så svårt att följa djursskyddslagen så kanske man inte ska hålla 1.400 suggor i sin drift...
Vi måste erkänna för oss själva att vi alla brukar olika metoder för att nå våra mål, även om vissas metoder och mål sticker ut lite extra. Tyvärr så är det ganska ovanligt att ha som mål att föra en talan för oskyldiga varelser utsatta för ett fötryck. Så nästa gång någon i din närhet referar till Djurrättsalliansens metoder som oetiska eller olagliga, fråga dig själv vilka medel det är som helgar vilka mål och tänk därefter till vilka du känner mest tilltro till: företagaren med ett vinstintresse i att få fortsätta rationalisera sin produktion i brott med djurskyddslagen eller med ungdomar som jobbat dag och natt helt ideellt i två år för att föra någon annans talan.
Ett liv som gris
Ett liv som gris from Djurrättsalliansen on Vimeo.
Läs mer om Djurrättsalliansens nya kampanj på www.ettlivsomgris.se
Kategorin "Överskattade historiska personer"
Jag håller inte med om att den som missunnar andra vad han själv inte kan dra nytta av ska ha den slutliga rätten, även om han funnits på platsen mycket längre. Jag erkänner inte den rätten. Jag håller till exempel inte med om att det har begåtts en stor orätt mot Amerikas indianer eller de svarta i Australian. Jag går inte med på att en orätt har begåtts mot dessa folk genom att en starkare, högre stående, så att säga världserfarnare ras har kommit och tagit deras plats.
- Winston Churchill
Svettiga män gör saker tillsammans
Jag köper inte att hardcore är en extrem musikstil. Min morsa lyssnar på Millencolin och Hammerfall och redan för fyra år sedan kunde man ganska ofta se Hatebreed på ZTV, något som jag ser på ett tydligt tecken på en normförskjutning när det gäller vad som är extremt och inte. Även om vi inte kryper närmare mainstream-kulturen så breddas denna mainstream-fåra ständigt. Det som gör hardcore extremt är snarare kulturen runt omkring och budskapet. Jag tror att det är detta som tilltalat folk under de senaste decenniernaoch som tilltalar till en viss del än idag. När punk och hardcore kom var det nytt och spännande, en slags musik som aldrig hörts tidigare, i alla fall om man får tro de ungdomar som intervjuas i The Decline of Western Civilization.
Med detta vill jag alltså säga att det som verkligen gör hardcore lockande är någonting som ligger utanför musiken. En attityd, ett budskap eller ett sätt att göra saker. Jag tror därför att det är dessa saker som vi behöver titta på när vi frågar oss varför det fortfarande är så ont om tjejer inom hardcorescenen. Jag utger mig inte från att ha alla de rätta erfarenheterna i det här resonemanget och helst skulle jag därför vilja få kommentarer på denna analys av tjejer, personer involverade i andra scener än hardcorescenen, personer som var med i scenen på 90-talet etc. Mer debatt i harcorescenen är the way to go.
När jag i somras grävde ner mig i frågan om varför könsfördelningen ser ut som den gör i scenen så kom jag tillslut fram till en tes när jag vände på frågeställningen. Istället för att fråga mig varför hardcore inte verkar attrahera tjer så började fundera kring varför hardcore egentligen attraherar killar? Jag tror att svaret finns inom våra tillämpningar av maskulinitet.
Det finns få arenor för män att på ett accepterat sätt leva ut sina känslor, vilka känslor det än må vara. Visst har det hänt saker som fört oss bort från ett stoiskt manligt ideal under de senaste decenierna men vi är ännu långt ifrån att ha en syn på manlighet som tillåter en man att visa sig sårbar. Jag tror att vi alla bär på säckvis av uppdämd skit; ilska, sorg, smärta. Hardcore är vårt sätt att kanalisera de uppdämda känslorna och den frustration som vi som ungdomar upplever. Jag tycker att det lyser igenom rätt starkt att många killar inom scenen upplever en osäkerhet och bär på saker som de inte tillåts prata om eller inte har verktyg att hantera. Istället släpper vi ut vår frustration till tonerna av en musik som specialiserat sig på att gestalta utanförskap genom en virvelvind av musikalisk energi.
Var annars skulle detta beteende mellan män vara allmänt accepterat?
Det var det som jag som tonåring såg fram emot allra mest när det vankades hardcorespelning på Skylten. Det var energin i musiken och upplevelsen kombinerat med den utmanande motkulturen. Zines med konstiga idéer, infobord med konstiga grejer som man inte ens kunde köpa på Blue Fox. Sånt som idag reducerats till att band säljer sin merch. Snacket på scen går inte djupare än att uppmana oss att köpa denna merch. Allt för ofta får man gå hem med ett tomt bröst och sätta sig och lyssna på H20 för att få upp peppen på hardcore igen.
Med andra ord: hardcore är en sjukt tråkig scen och det är bara vi känslosuktande, testosteronstinna och i det fördålda sårade killar som fortfarande kan få ut något meningsfult av musiken. Detta tror jag också kan påverka till vilken grad tjejer väljer att engagera sig. Det förvånar mig inte det minsta att tjejer inte finner någon mening i hardcorescenen så som den ser ut idag. Och om man inte finner en djupare mening så kommer man inte heller att engagera sig i de instutitioner som driver hardcorescenens utveckling allra tydligast: band, arrangörsföreningar, skivbolag etc. Detta tjänar till att återföda det manliga tolkningsföreträdet inom scenen och skapar en ond cirkel där vi skapar en form av hardcore som är homogen och ganska tråkig. Tjejer som söker hård musik kan lika gärna lyssna på Bring Me the Horizon eller andra band som finns lättare tillgängliga så länge hardcore återskapas som en scen för och av killar.
Missförstå mig rätt: hardcore är en sjuk pepp och utgör fortfarande en höjdpunkt i vardagen av plugg, jobb och måsten. Men jag undrar lite vad vi egentligen har att erbjuda i dagens enorma informationsflöde och globaliserade ungdomskultur. Är vi fortfarande utmanande och extrema eller är vi bara en i mängden av subkulturer?
Med detta vill jag alltså säga att det som verkligen gör hardcore lockande är någonting som ligger utanför musiken. En attityd, ett budskap eller ett sätt att göra saker. Jag tror därför att det är dessa saker som vi behöver titta på när vi frågar oss varför det fortfarande är så ont om tjejer inom hardcorescenen. Jag utger mig inte från att ha alla de rätta erfarenheterna i det här resonemanget och helst skulle jag därför vilja få kommentarer på denna analys av tjejer, personer involverade i andra scener än hardcorescenen, personer som var med i scenen på 90-talet etc. Mer debatt i harcorescenen är the way to go.
När jag i somras grävde ner mig i frågan om varför könsfördelningen ser ut som den gör i scenen så kom jag tillslut fram till en tes när jag vände på frågeställningen. Istället för att fråga mig varför hardcore inte verkar attrahera tjer så började fundera kring varför hardcore egentligen attraherar killar? Jag tror att svaret finns inom våra tillämpningar av maskulinitet.
Det finns få arenor för män att på ett accepterat sätt leva ut sina känslor, vilka känslor det än må vara. Visst har det hänt saker som fört oss bort från ett stoiskt manligt ideal under de senaste decenierna men vi är ännu långt ifrån att ha en syn på manlighet som tillåter en man att visa sig sårbar. Jag tror att vi alla bär på säckvis av uppdämd skit; ilska, sorg, smärta. Hardcore är vårt sätt att kanalisera de uppdämda känslorna och den frustration som vi som ungdomar upplever. Jag tycker att det lyser igenom rätt starkt att många killar inom scenen upplever en osäkerhet och bär på saker som de inte tillåts prata om eller inte har verktyg att hantera. Istället släpper vi ut vår frustration till tonerna av en musik som specialiserat sig på att gestalta utanförskap genom en virvelvind av musikalisk energi.
Var annars skulle detta beteende mellan män vara allmänt accepterat?Det var det som jag som tonåring såg fram emot allra mest när det vankades hardcorespelning på Skylten. Det var energin i musiken och upplevelsen kombinerat med den utmanande motkulturen. Zines med konstiga idéer, infobord med konstiga grejer som man inte ens kunde köpa på Blue Fox. Sånt som idag reducerats till att band säljer sin merch. Snacket på scen går inte djupare än att uppmana oss att köpa denna merch. Allt för ofta får man gå hem med ett tomt bröst och sätta sig och lyssna på H20 för att få upp peppen på hardcore igen.
Med andra ord: hardcore är en sjukt tråkig scen och det är bara vi känslosuktande, testosteronstinna och i det fördålda sårade killar som fortfarande kan få ut något meningsfult av musiken. Detta tror jag också kan påverka till vilken grad tjejer väljer att engagera sig. Det förvånar mig inte det minsta att tjejer inte finner någon mening i hardcorescenen så som den ser ut idag. Och om man inte finner en djupare mening så kommer man inte heller att engagera sig i de instutitioner som driver hardcorescenens utveckling allra tydligast: band, arrangörsföreningar, skivbolag etc. Detta tjänar till att återföda det manliga tolkningsföreträdet inom scenen och skapar en ond cirkel där vi skapar en form av hardcore som är homogen och ganska tråkig. Tjejer som söker hård musik kan lika gärna lyssna på Bring Me the Horizon eller andra band som finns lättare tillgängliga så länge hardcore återskapas som en scen för och av killar.
Missförstå mig rätt: hardcore är en sjuk pepp och utgör fortfarande en höjdpunkt i vardagen av plugg, jobb och måsten. Men jag undrar lite vad vi egentligen har att erbjuda i dagens enorma informationsflöde och globaliserade ungdomskultur. Är vi fortfarande utmanande och extrema eller är vi bara en i mängden av subkulturer?
COP15-mötet närmar sig!
COP15 är en stor händelse. Det är det största toppmöte som någonsin hållts i Skandinavien. Det handlar kort och gott om hur klimathotet ska tacklas. Ett gäng viktiga jävlar ska träffas och prata över våra huvuden om hur de menar att denna kris ska hanteras. Oavsett om du anser att du vill demonstrera mot den maktkoncentration som globaliseringen innebär och som yttrar sig i den här typen av möten eller om du vill ge politikerna ditt stöd för att genomföra radikala förändringar och ta drastiska beslut så åk dit! Klimatfrågan handlar om vår framtid och om inte rejäla krafttag tas nu på stört så kommer vår framtid att påverkas nämnvärt.
Så om du inte bestämt dig än, ta några minuter att läsa på vad det handlar om och styr upp en resa för det här mötet är oerhört viktigt.
Info från Miljöaktuellt
Autonoma Rötter
Anarkisterna mobiliserar
Så om du inte bestämt dig än, ta några minuter att läsa på vad det handlar om och styr upp en resa för det här mötet är oerhört viktigt.
Info från Miljöaktuellt
Autonoma Rötter
Anarkisterna mobiliserar
Herr November
Milton Friedman skrev boken Capitalism and Freedom (bara en sån sak!) och grundade den så kallade Chicago-skolan som förespråkade en korporativistisk form av kapitalism. Chicago-skolan fick stort inflytande hos Sydamerikanska fasciststater under 70-talet. I Chile fick Chicago-skolans ekonomi katastrofala följder under Pinochet-regimen. När man släppte marknaden helt fri uppstod inte den magiska balans som Friedman hade förutspått utan istället följde inflation och arbetslöshet. Detta fick inte Friedman att tänka om, utan hans slutsats var att Chiles ekonomi inte släppts tillräckligt fri.På det hela taget var Friedmans teorier så extremt korporativistiska att de krävde fasciststater för att överhuvudtaget testas i verkligheten. Inget demokratiskt land skulle frivilligt genomgå den ekonomiska plan som Friedman lagt fram.
Friedman är ett utmärkt exempel på vad som händer när man låter ekonomer få något att säga till om hur ett samhälle ska skötas.
Du kan läsa mer om Friedman och hans ekonomiska politik i Naomi Kleins bok "Chockdoktrinen".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
