Jag håller inte med om att den som missunnar andra vad han själv inte kan dra nytta av ska ha den slutliga rätten, även om han funnits på platsen mycket längre. Jag erkänner inte den rätten. Jag håller till exempel inte med om att det har begåtts en stor orätt mot Amerikas indianer eller de svarta i Australian. Jag går inte med på att en orätt har begåtts mot dessa folk genom att en starkare, högre stående, så att säga världserfarnare ras har kommit och tagit deras plats.
- Winston Churchill
fredag 13 november 2009
Kategorin "Överskattade historiska personer"
tisdag 10 november 2009
onsdag 4 november 2009
Svettiga män gör saker tillsammans
Jag köper inte att hardcore är en extrem musikstil. Min morsa lyssnar på Millencolin och Hammerfall och redan för fyra år sedan kunde man ganska ofta se Hatebreed på ZTV, något som jag ser på ett tydligt tecken på en normförskjutning när det gäller vad som är extremt och inte. Även om vi inte kryper närmare mainstream-kulturen så breddas denna mainstream-fåra ständigt. Det som gör hardcore extremt är snarare kulturen runt omkring och budskapet. Jag tror att det är detta som tilltalat folk under de senaste decenniernaoch som tilltalar till en viss del än idag. När punk och hardcore kom var det nytt och spännande, en slags musik som aldrig hörts tidigare, i alla fall om man får tro de ungdomar som intervjuas i The Decline of Western Civilization.
Med detta vill jag alltså säga att det som verkligen gör hardcore lockande är någonting som ligger utanför musiken. En attityd, ett budskap eller ett sätt att göra saker. Jag tror därför att det är dessa saker som vi behöver titta på när vi frågar oss varför det fortfarande är så ont om tjejer inom hardcorescenen. Jag utger mig inte från att ha alla de rätta erfarenheterna i det här resonemanget och helst skulle jag därför vilja få kommentarer på denna analys av tjejer, personer involverade i andra scener än hardcorescenen, personer som var med i scenen på 90-talet etc. Mer debatt i harcorescenen är the way to go.
När jag i somras grävde ner mig i frågan om varför könsfördelningen ser ut som den gör i scenen så kom jag tillslut fram till en tes när jag vände på frågeställningen. Istället för att fråga mig varför hardcore inte verkar attrahera tjer så började fundera kring varför hardcore egentligen attraherar killar? Jag tror att svaret finns inom våra tillämpningar av maskulinitet.
Det finns få arenor för män att på ett accepterat sätt leva ut sina känslor, vilka känslor det än må vara. Visst har det hänt saker som fört oss bort från ett stoiskt manligt ideal under de senaste decenierna men vi är ännu långt ifrån att ha en syn på manlighet som tillåter en man att visa sig sårbar. Jag tror att vi alla bär på säckvis av uppdämd skit; ilska, sorg, smärta. Hardcore är vårt sätt att kanalisera de uppdämda känslorna och den frustration som vi som ungdomar upplever. Jag tycker att det lyser igenom rätt starkt att många killar inom scenen upplever en osäkerhet och bär på saker som de inte tillåts prata om eller inte har verktyg att hantera. Istället släpper vi ut vår frustration till tonerna av en musik som specialiserat sig på att gestalta utanförskap genom en virvelvind av musikalisk energi.
Var annars skulle detta beteende mellan män vara allmänt accepterat?
Det var det som jag som tonåring såg fram emot allra mest när det vankades hardcorespelning på Skylten. Det var energin i musiken och upplevelsen kombinerat med den utmanande motkulturen. Zines med konstiga idéer, infobord med konstiga grejer som man inte ens kunde köpa på Blue Fox. Sånt som idag reducerats till att band säljer sin merch. Snacket på scen går inte djupare än att uppmana oss att köpa denna merch. Allt för ofta får man gå hem med ett tomt bröst och sätta sig och lyssna på H20 för att få upp peppen på hardcore igen.
Med andra ord: hardcore är en sjukt tråkig scen och det är bara vi känslosuktande, testosteronstinna och i det fördålda sårade killar som fortfarande kan få ut något meningsfult av musiken. Detta tror jag också kan påverka till vilken grad tjejer väljer att engagera sig. Det förvånar mig inte det minsta att tjejer inte finner någon mening i hardcorescenen så som den ser ut idag. Och om man inte finner en djupare mening så kommer man inte heller att engagera sig i de instutitioner som driver hardcorescenens utveckling allra tydligast: band, arrangörsföreningar, skivbolag etc. Detta tjänar till att återföda det manliga tolkningsföreträdet inom scenen och skapar en ond cirkel där vi skapar en form av hardcore som är homogen och ganska tråkig. Tjejer som söker hård musik kan lika gärna lyssna på Bring Me the Horizon eller andra band som finns lättare tillgängliga så länge hardcore återskapas som en scen för och av killar.
Missförstå mig rätt: hardcore är en sjuk pepp och utgör fortfarande en höjdpunkt i vardagen av plugg, jobb och måsten. Men jag undrar lite vad vi egentligen har att erbjuda i dagens enorma informationsflöde och globaliserade ungdomskultur. Är vi fortfarande utmanande och extrema eller är vi bara en i mängden av subkulturer?
Med detta vill jag alltså säga att det som verkligen gör hardcore lockande är någonting som ligger utanför musiken. En attityd, ett budskap eller ett sätt att göra saker. Jag tror därför att det är dessa saker som vi behöver titta på när vi frågar oss varför det fortfarande är så ont om tjejer inom hardcorescenen. Jag utger mig inte från att ha alla de rätta erfarenheterna i det här resonemanget och helst skulle jag därför vilja få kommentarer på denna analys av tjejer, personer involverade i andra scener än hardcorescenen, personer som var med i scenen på 90-talet etc. Mer debatt i harcorescenen är the way to go.
När jag i somras grävde ner mig i frågan om varför könsfördelningen ser ut som den gör i scenen så kom jag tillslut fram till en tes när jag vände på frågeställningen. Istället för att fråga mig varför hardcore inte verkar attrahera tjer så började fundera kring varför hardcore egentligen attraherar killar? Jag tror att svaret finns inom våra tillämpningar av maskulinitet.
Det finns få arenor för män att på ett accepterat sätt leva ut sina känslor, vilka känslor det än må vara. Visst har det hänt saker som fört oss bort från ett stoiskt manligt ideal under de senaste decenierna men vi är ännu långt ifrån att ha en syn på manlighet som tillåter en man att visa sig sårbar. Jag tror att vi alla bär på säckvis av uppdämd skit; ilska, sorg, smärta. Hardcore är vårt sätt att kanalisera de uppdämda känslorna och den frustration som vi som ungdomar upplever. Jag tycker att det lyser igenom rätt starkt att många killar inom scenen upplever en osäkerhet och bär på saker som de inte tillåts prata om eller inte har verktyg att hantera. Istället släpper vi ut vår frustration till tonerna av en musik som specialiserat sig på att gestalta utanförskap genom en virvelvind av musikalisk energi.
Var annars skulle detta beteende mellan män vara allmänt accepterat?Det var det som jag som tonåring såg fram emot allra mest när det vankades hardcorespelning på Skylten. Det var energin i musiken och upplevelsen kombinerat med den utmanande motkulturen. Zines med konstiga idéer, infobord med konstiga grejer som man inte ens kunde köpa på Blue Fox. Sånt som idag reducerats till att band säljer sin merch. Snacket på scen går inte djupare än att uppmana oss att köpa denna merch. Allt för ofta får man gå hem med ett tomt bröst och sätta sig och lyssna på H20 för att få upp peppen på hardcore igen.
Med andra ord: hardcore är en sjukt tråkig scen och det är bara vi känslosuktande, testosteronstinna och i det fördålda sårade killar som fortfarande kan få ut något meningsfult av musiken. Detta tror jag också kan påverka till vilken grad tjejer väljer att engagera sig. Det förvånar mig inte det minsta att tjejer inte finner någon mening i hardcorescenen så som den ser ut idag. Och om man inte finner en djupare mening så kommer man inte heller att engagera sig i de instutitioner som driver hardcorescenens utveckling allra tydligast: band, arrangörsföreningar, skivbolag etc. Detta tjänar till att återföda det manliga tolkningsföreträdet inom scenen och skapar en ond cirkel där vi skapar en form av hardcore som är homogen och ganska tråkig. Tjejer som söker hård musik kan lika gärna lyssna på Bring Me the Horizon eller andra band som finns lättare tillgängliga så länge hardcore återskapas som en scen för och av killar.
Missförstå mig rätt: hardcore är en sjuk pepp och utgör fortfarande en höjdpunkt i vardagen av plugg, jobb och måsten. Men jag undrar lite vad vi egentligen har att erbjuda i dagens enorma informationsflöde och globaliserade ungdomskultur. Är vi fortfarande utmanande och extrema eller är vi bara en i mängden av subkulturer?
COP15-mötet närmar sig!
COP15 är en stor händelse. Det är det största toppmöte som någonsin hållts i Skandinavien. Det handlar kort och gott om hur klimathotet ska tacklas. Ett gäng viktiga jävlar ska träffas och prata över våra huvuden om hur de menar att denna kris ska hanteras. Oavsett om du anser att du vill demonstrera mot den maktkoncentration som globaliseringen innebär och som yttrar sig i den här typen av möten eller om du vill ge politikerna ditt stöd för att genomföra radikala förändringar och ta drastiska beslut så åk dit! Klimatfrågan handlar om vår framtid och om inte rejäla krafttag tas nu på stört så kommer vår framtid att påverkas nämnvärt.
Så om du inte bestämt dig än, ta några minuter att läsa på vad det handlar om och styr upp en resa för det här mötet är oerhört viktigt.
Info från Miljöaktuellt
Autonoma Rötter
Anarkisterna mobiliserar
Så om du inte bestämt dig än, ta några minuter att läsa på vad det handlar om och styr upp en resa för det här mötet är oerhört viktigt.
Info från Miljöaktuellt
Autonoma Rötter
Anarkisterna mobiliserar
tisdag 3 november 2009
Herr November
Milton Friedman skrev boken Capitalism and Freedom (bara en sån sak!) och grundade den så kallade Chicago-skolan som förespråkade en korporativistisk form av kapitalism. Chicago-skolan fick stort inflytande hos Sydamerikanska fasciststater under 70-talet. I Chile fick Chicago-skolans ekonomi katastrofala följder under Pinochet-regimen. När man släppte marknaden helt fri uppstod inte den magiska balans som Friedman hade förutspått utan istället följde inflation och arbetslöshet. Detta fick inte Friedman att tänka om, utan hans slutsats var att Chiles ekonomi inte släppts tillräckligt fri.På det hela taget var Friedmans teorier så extremt korporativistiska att de krävde fasciststater för att överhuvudtaget testas i verkligheten. Inget demokratiskt land skulle frivilligt genomgå den ekonomiska plan som Friedman lagt fram.
Friedman är ett utmärkt exempel på vad som händer när man låter ekonomer få något att säga till om hur ett samhälle ska skötas.
Du kan läsa mer om Friedman och hans ekonomiska politik i Naomi Kleins bok "Chockdoktrinen".
fredag 30 oktober 2009
Ansvarsfrihet är nyliberalismens största frihet
Vattenfall vill satsa på en ny klimatsmart energibas. I klarspråk: mer kärnkraft. Trots att en folkomröstning fastställt att Sverige på sikt ska avveckla kärnkraften. I den pågående klimatdebatten hamnar klimathänsyn ofta på kollisionskurs med miljöhänsyn. Alternativ till smutsiga energikällor som kol och olja söks i biomassa producerad på mark som tidigare hyst regnskog eller i just kärnkraft.
Och vad är då problemet med kärnkraft? Jo, problemet är att det är en teknologi som vi ännu inte helt förstått oss på, precis som så många andra former av teknologi som vi idag använder oss av. Hållbara samhällen har låtit sitt resursbruk och sin teknologi att växa fram i samklang med sin naturliga omgivning. När det skett stora folkförflyttningar eller stora framsteg inom teknologisk utveckling så har detta kortsiktigt lett till en ekologisk kris innan systemet har stabiliserats och samhällets normer har utformats för att följa den biologiska regimen.
Den tidpunkt som vi befinner oss i just nu i historien är en tid av kollosal teknologisk utveckling där det inte finns någon möjlighet för oss att utveckla normer inför vårt sätt att interagera med naturen. På så sätt alienerar vi oss också från de regler som avgör vår överlevnad. Med andra ord: ingen vet vad som kommer hända med vårt radioaktiva avfall i framtiden. Datorsimuleringar och vetenskap kan påstå att vi kan bygga säkra slutförvaringar men vem tar egentligen smällen om vi har fel? Det är framtida generationer som i så fall kan komma att få betala dyrt för vår billiga och rena energi. Det är oansvarigt, sjukligt oansvarigt.
Men miljö och klimat behöver inte alls kollidera med varandra. Det gör de bara i nuläget eftersom vi utgår från ett antagande att vi inte ska behöva andra vår livsstil märkvärt. Men det absolut bästa sättet att lösa både klimat- och miljöproblem är en minskning i vad vissa kallar "det mänskliga företaget" (the human enterprise). Att helt enkelt sträva efter att förbruka mindre energi, spara på resurser och dra ner på takten är en taktik som kan leda till en hållbarare utveckling för miljö, klimat och människa.
Problemet är självklart att detta scenario inte överhuvudtaget får finnas i en marknadsekonomi. När hörde du senast någon politiker propagera för nolltillväxt? Vilket parti skulle gå till val med parollen "Avveckling och fred"? Det skulle innebära slutet för kapitalismen att bromsa in den ekonomiska tillväxten och det är därför liberaler som Jan Björklund glädjs när Vattenfall bygger ut kärnkraften medan jag undrar om mina barn, om jag mot all förmodan skulle få några, kommer att kunna äta bären som växer i skogen och dricka vattnet som rinner i bäcken.
Om du inte insett hur förbannad detta gör mig så scrolla ner och läs "Öppet brev till den utgående generationen"
Och vad är då problemet med kärnkraft? Jo, problemet är att det är en teknologi som vi ännu inte helt förstått oss på, precis som så många andra former av teknologi som vi idag använder oss av. Hållbara samhällen har låtit sitt resursbruk och sin teknologi att växa fram i samklang med sin naturliga omgivning. När det skett stora folkförflyttningar eller stora framsteg inom teknologisk utveckling så har detta kortsiktigt lett till en ekologisk kris innan systemet har stabiliserats och samhällets normer har utformats för att följa den biologiska regimen.
Den tidpunkt som vi befinner oss i just nu i historien är en tid av kollosal teknologisk utveckling där det inte finns någon möjlighet för oss att utveckla normer inför vårt sätt att interagera med naturen. På så sätt alienerar vi oss också från de regler som avgör vår överlevnad. Med andra ord: ingen vet vad som kommer hända med vårt radioaktiva avfall i framtiden. Datorsimuleringar och vetenskap kan påstå att vi kan bygga säkra slutförvaringar men vem tar egentligen smällen om vi har fel? Det är framtida generationer som i så fall kan komma att få betala dyrt för vår billiga och rena energi. Det är oansvarigt, sjukligt oansvarigt.
Men miljö och klimat behöver inte alls kollidera med varandra. Det gör de bara i nuläget eftersom vi utgår från ett antagande att vi inte ska behöva andra vår livsstil märkvärt. Men det absolut bästa sättet att lösa både klimat- och miljöproblem är en minskning i vad vissa kallar "det mänskliga företaget" (the human enterprise). Att helt enkelt sträva efter att förbruka mindre energi, spara på resurser och dra ner på takten är en taktik som kan leda till en hållbarare utveckling för miljö, klimat och människa.
Problemet är självklart att detta scenario inte överhuvudtaget får finnas i en marknadsekonomi. När hörde du senast någon politiker propagera för nolltillväxt? Vilket parti skulle gå till val med parollen "Avveckling och fred"? Det skulle innebära slutet för kapitalismen att bromsa in den ekonomiska tillväxten och det är därför liberaler som Jan Björklund glädjs när Vattenfall bygger ut kärnkraften medan jag undrar om mina barn, om jag mot all förmodan skulle få några, kommer att kunna äta bären som växer i skogen och dricka vattnet som rinner i bäcken.
Om du inte insett hur förbannad detta gör mig så scrolla ner och läs "Öppet brev till den utgående generationen"
söndag 25 oktober 2009
HC>DIY>DA>A
För de allra flesta människor kommer hardcorekulturen aldrig att få någon större betydelse. De allra flesta kommer överhuvudtaget aldrig höra talas om den, men det betyder inte att hardcore inte kan vara revolutionärt. Dels är det ett forum för radikala idéer som sedan förhoppningsvis kan spridas utanför scenen, lite som radikala djurrättstankar spreds utifrån hardcorekulturen på 90-talet. Men hardcore är också en arena där vi kan utforska nya förhållningssätt till varandra och prova nya organisationsformer. Det är ett utrymme som vi själva kontrollerar och på så sätt kan hardcore tjäna som en form av minirevolution. Precis som en liten strejk på ett visst företag inte omstörtar hela systemet men fortfarande är viktig för de inblandade individernas uppfattning om rådande maktförhållanden så kan hardcore hjälpa oss ändra vår egen världsbild och våra förhoppningar om vad vi tror är möjligt.
Utmaningen för dagens hardcorerörelse ligger tyvärr ett steg längre bak eftersom vi idag överhuvudtaget verkar sakna en ambition att vara ett alternativ till konsumtionssamhällets kulturformer. Vi verkar nöja oss helt och fult med att vara passiva konsumenter av en subkultur istället för att vara deltagande individer i något som ständigt skapas och återskapas.
Deltagandet på gräsrotsnivå är det som gör hardcorescenen speciell. Så länge det är vi som hardcorekids som bestämmer vad som är bra och inte, vad som är hardcore och inte så har vi makten att påverka vår scen. Vi väljer vilka band vi stöttar och inte, men det handlar inte bara om en liten egen minimarknad. Det handlar om det aktiva deltagandet i att skapa den kulturupplevelse som man "konsumerar". Som jag ser det är hardcore bara hardcore så länge vi själva har detta handlingsutrymme och inte låter företag eller medier diktera för oss vad hardcore innebär eller vad vi bör lyssna på. Detta handlingsutrymme som DIY-kulturen erbjuder oss ser jag som en form av direkt aktion. Direkt aktion förknippas ofta med att hitta på något olagligt men i själva verket handlar direkt aktion om att handla utan ombud vilket är vad DIY handlar om. Direkt aktion kan vara att anlägga en grönsaksodling på hyreshusets tak eller skapa en subkultur lika väl som att bränna nån idiots bil eller krossa en fönsterruta. I det långa loppet kan även dessa "icke våldsamma" former av direkt aktion vara en större känga mot samhället än de former som betraktas som "våldsamma". Genom att anlägga en odling på sitt tak kan man lära fler människor att odla sin egen mat vilket i längden kan göra dem mindre beroende av att löneslava för sin överlevnad. I sig självt kommer detta inte att leda till någon "revolution" men det innebär att förändra någons världsbild. Mat går från att vara något man betalar för i affären till något som växer ur jorden.
Den hardcorekultur jag vill se bygger med andra ord på ett medvetet tänkande kring direkt aktion och vill utmana det övriga kulturetablisemangets upplägg. Det är en kultur som vill förändra människors världsbild och visa på att det är möjligt att tillsammans åstakomma saker som man inte trodde var möjligt.
Slutligen så menar jag att vi, om vi organiserade oss på ett sånt här sätt, oavsett om vi ville det eller inte, skulle organisera oss anarkistiskt. En platt rörelse som arbetar utifrån direkt aktion för att utmana samhället är enligt mig så anarkistiskt som det går att bli.
Men frågan är ju: vill vi verkligen förändra? Har vi ambitionen att hardcore ska vara något mer än ännu en subkultur med en viss klädstil och en egen liten marknad där pengar cirkulerar fram och tillbaka för att skapa demos, zines och t-shirts som slutprodukter? Eller vill vi ha en annan slutprodukt? Kan vi tänka så långt? Vill vi tänka så långt i dagsläget?
Utmaningen för dagens hardcorerörelse ligger tyvärr ett steg längre bak eftersom vi idag överhuvudtaget verkar sakna en ambition att vara ett alternativ till konsumtionssamhällets kulturformer. Vi verkar nöja oss helt och fult med att vara passiva konsumenter av en subkultur istället för att vara deltagande individer i något som ständigt skapas och återskapas.
Deltagandet på gräsrotsnivå är det som gör hardcorescenen speciell. Så länge det är vi som hardcorekids som bestämmer vad som är bra och inte, vad som är hardcore och inte så har vi makten att påverka vår scen. Vi väljer vilka band vi stöttar och inte, men det handlar inte bara om en liten egen minimarknad. Det handlar om det aktiva deltagandet i att skapa den kulturupplevelse som man "konsumerar". Som jag ser det är hardcore bara hardcore så länge vi själva har detta handlingsutrymme och inte låter företag eller medier diktera för oss vad hardcore innebär eller vad vi bör lyssna på. Detta handlingsutrymme som DIY-kulturen erbjuder oss ser jag som en form av direkt aktion. Direkt aktion förknippas ofta med att hitta på något olagligt men i själva verket handlar direkt aktion om att handla utan ombud vilket är vad DIY handlar om. Direkt aktion kan vara att anlägga en grönsaksodling på hyreshusets tak eller skapa en subkultur lika väl som att bränna nån idiots bil eller krossa en fönsterruta. I det långa loppet kan även dessa "icke våldsamma" former av direkt aktion vara en större känga mot samhället än de former som betraktas som "våldsamma". Genom att anlägga en odling på sitt tak kan man lära fler människor att odla sin egen mat vilket i längden kan göra dem mindre beroende av att löneslava för sin överlevnad. I sig självt kommer detta inte att leda till någon "revolution" men det innebär att förändra någons världsbild. Mat går från att vara något man betalar för i affären till något som växer ur jorden.
Den hardcorekultur jag vill se bygger med andra ord på ett medvetet tänkande kring direkt aktion och vill utmana det övriga kulturetablisemangets upplägg. Det är en kultur som vill förändra människors världsbild och visa på att det är möjligt att tillsammans åstakomma saker som man inte trodde var möjligt.
Slutligen så menar jag att vi, om vi organiserade oss på ett sånt här sätt, oavsett om vi ville det eller inte, skulle organisera oss anarkistiskt. En platt rörelse som arbetar utifrån direkt aktion för att utmana samhället är enligt mig så anarkistiskt som det går att bli.
Men frågan är ju: vill vi verkligen förändra? Har vi ambitionen att hardcore ska vara något mer än ännu en subkultur med en viss klädstil och en egen liten marknad där pengar cirkulerar fram och tillbaka för att skapa demos, zines och t-shirts som slutprodukter? Eller vill vi ha en annan slutprodukt? Kan vi tänka så långt? Vill vi tänka så långt i dagsläget?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
