Jag vill inte gå på krogen, jag vill inte dricka, jag vill inte röka en massa skit.
Jag skiter i hur full du var, jag bryr mig inte om vad du har för skor.
Jag vill inte tävla, varken socialt eller professionellt.
Jag är inte med i ert lag, inte ens i er jävla sport.
i can't keep up, can't keep up, can't keep up, out of step with the world
Från framtidstro till urtidspepp
Den här texten handlar om mina idéer och inte om mina handlingar. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja den här men jag tror att det mest logiska skulle vara att börja 1999 när jag var 14 år och gick med i Ung Vänster, Vänsterpartiets ungdomsförbund. Jag hade väl varit en någorlunda medveten person redan innan det men det var här jag började min politiska bana. Under det första året var jag inte speciellt aktiv men gick på möten och flygblads utdelningar. Jag trodde på kommunismen och massamhället, socialistisk demokrati och en oblodig revolution. Nu när jag tänker tillbaka på det så fanns det en hel uppsjö med problem i det ungdomsförbundet som jag skulle få upp ögonen för senare men det ska vi ta då. Mötena var inte riktigt demokratiska och även om det talades väldigt mycket om feminism och jämställdhet så var det ingen som sa ifrån när snubbar tog för mycket platts, analysen om könsrollerna fanns men initiativen att faktiskt börja här och nu med att säga ifrån när män betedde sig patriarkalt saknades. Dessutom saknades medvetenheten hos de män som deltog om deras roll i patriarkatet.
År 2000 hände det en del saker i Linköping där jag bodde som skulle vara med och forma mig politiskt, inte så direkt men i sinom tid skulle de komma att bli viktiga för mig både politiskt och personligt. Det bildades en grupp som hette RS, Revolutionära socialister.
De gjorde sig kända genom att ockupera ett hus i Linköping för att få en fristad för ungdomar och ungdomskultur i stil med Köpi och Jagtvej 69 som inte finns längre. Den uppfattningen som fanns vara att man inte skulle ge sig utan försöka försvara huset. Det ledde till att linköpingspolisen kallade in nationella insatsstyrkan som stormade huset med skarpladdade automatvapen.
Som sann 14 årig ung vänstrare så fördömde jag både polisens och ockupanternas beteenden, nu vet jag bättre. Det våld som samhället utsätter människor för på daglig basis och den kontroll som samhället (marknaden) utövar över människor kan aldrig ens jämföras med ett gäng ungdomar som försöker skaffa sig en lugn hamn mot sagda våld. Att det senare i media utmålades som en extrem våldshandling att försöka skydda sig och sin ockupation mot polisen är inte så konstigt men det gör det inte sant. Men just då hade jag läst för lite källkritik för att förstå det.
Jag fortsatte vara med i ung vänster och fick någon sorts politisk skolning, blev skolad i pacifism och antikapitalism samt feminism och socialism. Jag åkte till EU-toppmötet i Göteborg 2001 och jag har läst så mycket om hur det förändrade folk och om hur det förändrade Sverige men faktum är att jag inte tror att det förändrade mig så mycket. Det finns andra saker som påverkat mig mycket mer. I alla fall så fortsatte jag på min inslagna linje från året innan även när det gällde mina upplevelser i Göteborg de där sommardagarna 2001, då allt tydligen förändrades så mycket. På hösten 2001 började jag gymnasiet, jag läste samhällsprogrammet och fortsatte vara med i ung vänster men exponerades för ganska så mycket anarkistiska idéer som jag funderade ganska så mycket på. Jag började styra med den lokala punkscenen och trodde att det var en arena för verklig förändring. Vilket det kanske är på sitt sätt, det finns stor potential men det saknas mycket praktiskt. Jag blev Straight edge. Jag började tappa tron på hierarkier, parlamentaristisk demokrati och äganderätt men det skulle ta ytterligare en liten tid innan jag lämnade ung vänster för att gå med i RS. I ärlighetens namn vet jag inte vad det var som höll mig kvar, inte var det några politiska tankar i alla fall, snarare sociala relationer. Vänner som jag inte ville tappa kontakten med men egentligen hade jag bestämt mig långt innan jag faktiskt lämnade ung vänster. på vägen dit lyckades jag i alla fall nästan få ung vänster Linköping att bryta alla formella maktpositioner och införa någon sorts fuskanarkistisk ordning.
I RS la jag grunden för de politiska tankar jag har idag. Det verkar inte vara så många som börjar i den anarkistiska rörelsen idag men i princip allt jag kan om mötesteknik, metoder och jämställdhet har jag tagit upp där. Att bli uppläxad av arga feminister när man tog för mycket plats på mötena gör att man i princip tvingas att tänka över hela sitt beteende som snubbe, och när man väl börjat tänka på det så finns det inget stopp. Det är som situationisterna säger, samhället är bara ett rollspel, en stor teater som vi tvingas spela med i för att vi inte vet någonting annat. Marknaden har suddat de verkliga alternativen och lämnat oss att bry oss om vilken tandkräm man ska använda, vilka skor man ska ha på sig eller vilket parti man ska rösta på medan den verkliga maken ligger utanför vårt medvetande. Medan vi hela tiden matas med sagan om att allt är frid och fröjd och allt är som det ska glider våra liv ur våra händer dag för dag. Vi säljer vår tid, till ett vrakpris till på köpet, för att kunna konsumera igen det hål i vi känner i våra liv. Vad som är upphovet till sagda hål jag har funderat mycket över och det är i princip det som den här artikeln handlar om. När någonting bryter scenen, kan man lyfta blicken från sitt manus och börja fråga sig vad man egentligen håller på med. Mitt uppvaknande var när jag började fundera över min egen roll i patriarkatet och hur jag omedvetet förtrycker kvinnor, vad är det jag mer jag gör utan att tänka på det. Bara att börja tänka är nyttigt. Det var anarkismen som gjorde att jag tappade tron på det moderna samhället även om det skulle ta ett tag innan jag insåg att även det agrara samhället var ett problem. Från början var primitivismen mer en logisk följd av anarkismen. När man avskaffat löneslaveriet, hierarkierna och masskonsumtionen, vem har då ett intresse av att producera glödlampor eller stickkontakter på industriell skala? Så på något sätt kom jag in på ekologi via en humanistisk tanke. När jag insåg att intresset för massproduktion av överflödsartiklar såsom TV-apparater och CD-skivor inte skulle finnas kvar när marknaden skrotats var jag tvungen att ta tag i konsekvenserna av det. Konsekvenserna av det måste bli mycket större an vad många anarkister som jag talade med då hade funderat ut. Ett mer agrart samhälle måste bildas eller någon form av roterande jordbrukschema för att kunna försörja folk i städerna. Men eftersom tekniska framsteg och lyx verkar vara en central del i mångas liv så var jag tvungen att hitta argument för att försvara produktionens oundvikliga fall.
Det visade sig att det fanns mycket mer att hämta i den tankebanan än att bara försöka hitta argument för att försvara det moderna samhällets kollaps. Jag snubblade över filmen Surplus och John Zerzans idéer. Det var som att hitta hem, och jag tycker fortfarande att han är en av de viktiga författarna för mig. Vad han säger är egentligen att teknologi inte bara är ett redskap utan en agenda i sig, att den ständiga tillväxtens samhälle inte enbart är en det av ett kapitalistiskt samhälle utan så länge som man har ett teknologiskt samhälle kommer det att kräva en teknisk utveckling. De teknologivänliga socialisterna menar att man kan använda teknologin som ett hjälpmedel efter revolutionen, att det bara är beslutsfattande och maktstrukturer som kommer att ändras medan teknologin finns kvar som en självklar del i människors vardag, primitivisterna eller de teknikfientliga anarkisterna hävdar att även tekniken utövar makt över oss och måste således förstöras. Det fanns en viss schism i RS mellan de som såg civilisationen som roten till problemen och de som bara såg kapitalismen som boven i dramat. Jag var i alla fall inte ensam på min sida och det kändes bra även om jag förmodligen hade hängt kvar vid min civilisationskritik i alla fall.
När jag gick i trean läste jag historia C, det var min bästa kurs tror jag, 87 timmar källkritik. Om man läser så mycket källkritik så finns det en viss risk att man inte litar på någonting som någon skrivit. Det är väldigt nyttigt tror jag, folk i allmänhet är alldeles för godtrogna. När jag slutade gymnasiet flyttade jag hemifrån och blev vegan, vegetarian hade jag blivit ungefär i samma veva som jag började gymnasiet.
Det problemet jag upptäckt med situationisternas tankar och funderingar är att det kretsar så mycket kring konst. På samma sätt som punk och hardcore- scenen i stor utsträckning kretsar kring samhällskritik. Men det håller inte speciellt långt eftersom det har vuxit fram en marknad inom punkscenen, jag ser en skillnad mellan lokal-punk-bands-spelningar och punk/hc- business Jag får ofta känslan av att band, skivbolag och turnéer spelar större roll i scenen än politiska idéer och seriös aktivism. Det är klart att det inte alltid är så men jag har blivit väldigt besviken på band och kids som verkar tycka att gamla Earth crisis och crass vinyler är ett politiskt ställningstagande och att gå på punkspelningar är politisk aktivism. Punkspelningar kan vara en fristad på samma sätt som ett ockuperat hus, en platts där man inte behöver freda sig mot reklamintryck hela tiden, där ingen frågar vad man ska bli när man blir stor eller hur det går i skolan. Där alla krav från samhället stängs ute för att man ska kunna känna en känsla av trygghet inne i sin egen lilla del av samhället. Punk och hardcore-scenen är en grogrund för radikala idéer men av någon anledning väljer punkarna eller HC-kidsen att enbart utöva dessa politiska idéer inom den egna scenen. Du anar inte vilken besvikelse det här är för mig eftersom jag haft mycket höga tankar om punkscnens potential som utåtriktad kraft.
Djurrättsarbetet tog mer och mer tid och det har nästan uteslutande varit den politiska verksamhet jag ägnat mig åt de senaste åren. Det är lite som att vara 17 år och nybliven anarkist igen. När man börjar räkna in djur och miljö på ett mer konkret sätt i sin politiska analys blir allt mycket klarare. När man kan utsätta djur för det lidande man faktiskt utsätter dem för är det lättare att göra samma sak mot människor och då kommer naturligtvis frågan, när började man domesticera djur och ha dem tama för mat och arbetskraft? Jo, ungefär i samma veva som människan blev bofast och man började dela upp arbete. Uppdelningen av arbete lade grunden för hierarkier, masskonsumtion, klasser, krig. Man skulle gissa att det aggressiva synsätt gentemot det biologiska kollektivt som vi har idag inte ändrats så mycket sen vi blev bofasta. När man började tvinga fram föda ur jorden istället för att ta av det som fanns och när man kände sig tvungen att skydda sig själv och sin egendom från resten av det biologiska kollektivet måste idén om människan som skapelsens krona fötts. När man började bestämma vilka växter som är gräs och vilka som är ogräs, vilka djur som är nyttodjur och vilka som är skadedjur börjar vi känna igen dagens människa. man kan tycka att jag som vegan borde ta avstånd från ett samhälle där folk jagade men jag tycker att det är ett mindre problem än agrokulturen därför att jakten inte är i närheten av lika aggressiv, det kan låta konstigt så jag ska förklara mig lite mer. När man ska försörja sig på jordbruk så tar man en del land i besittning, den biten land är enbart till för att föda de som sagt att den är till för det. Man måste till exempel trycka undan all annan växtlighet, man kan inte tillåta betesdjur eller fåglar att hålla till där. Man stänger ute hela det biologiska kollektivet för att kunna odla en enda planta, som någon sorts biologisk apartheid. När man är beroende av land för att försörja sig finns det också ett behov av att försvara "sitt" land inte bara från andra djur och andra växter utan även från andra människor.
Med djurrättsarbetet växte en klarare bild av samhället fram och vart de problem som jag kämpat emot ända sedan jag var 14 år och gick med i ung vänster kommer ifrån.
År 2000 hände det en del saker i Linköping där jag bodde som skulle vara med och forma mig politiskt, inte så direkt men i sinom tid skulle de komma att bli viktiga för mig både politiskt och personligt. Det bildades en grupp som hette RS, Revolutionära socialister.
De gjorde sig kända genom att ockupera ett hus i Linköping för att få en fristad för ungdomar och ungdomskultur i stil med Köpi och Jagtvej 69 som inte finns längre. Den uppfattningen som fanns vara att man inte skulle ge sig utan försöka försvara huset. Det ledde till att linköpingspolisen kallade in nationella insatsstyrkan som stormade huset med skarpladdade automatvapen.
Som sann 14 årig ung vänstrare så fördömde jag både polisens och ockupanternas beteenden, nu vet jag bättre. Det våld som samhället utsätter människor för på daglig basis och den kontroll som samhället (marknaden) utövar över människor kan aldrig ens jämföras med ett gäng ungdomar som försöker skaffa sig en lugn hamn mot sagda våld. Att det senare i media utmålades som en extrem våldshandling att försöka skydda sig och sin ockupation mot polisen är inte så konstigt men det gör det inte sant. Men just då hade jag läst för lite källkritik för att förstå det.
Jag fortsatte vara med i ung vänster och fick någon sorts politisk skolning, blev skolad i pacifism och antikapitalism samt feminism och socialism. Jag åkte till EU-toppmötet i Göteborg 2001 och jag har läst så mycket om hur det förändrade folk och om hur det förändrade Sverige men faktum är att jag inte tror att det förändrade mig så mycket. Det finns andra saker som påverkat mig mycket mer. I alla fall så fortsatte jag på min inslagna linje från året innan även när det gällde mina upplevelser i Göteborg de där sommardagarna 2001, då allt tydligen förändrades så mycket. På hösten 2001 började jag gymnasiet, jag läste samhällsprogrammet och fortsatte vara med i ung vänster men exponerades för ganska så mycket anarkistiska idéer som jag funderade ganska så mycket på. Jag började styra med den lokala punkscenen och trodde att det var en arena för verklig förändring. Vilket det kanske är på sitt sätt, det finns stor potential men det saknas mycket praktiskt. Jag blev Straight edge. Jag började tappa tron på hierarkier, parlamentaristisk demokrati och äganderätt men det skulle ta ytterligare en liten tid innan jag lämnade ung vänster för att gå med i RS. I ärlighetens namn vet jag inte vad det var som höll mig kvar, inte var det några politiska tankar i alla fall, snarare sociala relationer. Vänner som jag inte ville tappa kontakten med men egentligen hade jag bestämt mig långt innan jag faktiskt lämnade ung vänster. på vägen dit lyckades jag i alla fall nästan få ung vänster Linköping att bryta alla formella maktpositioner och införa någon sorts fuskanarkistisk ordning.
I RS la jag grunden för de politiska tankar jag har idag. Det verkar inte vara så många som börjar i den anarkistiska rörelsen idag men i princip allt jag kan om mötesteknik, metoder och jämställdhet har jag tagit upp där. Att bli uppläxad av arga feminister när man tog för mycket plats på mötena gör att man i princip tvingas att tänka över hela sitt beteende som snubbe, och när man väl börjat tänka på det så finns det inget stopp. Det är som situationisterna säger, samhället är bara ett rollspel, en stor teater som vi tvingas spela med i för att vi inte vet någonting annat. Marknaden har suddat de verkliga alternativen och lämnat oss att bry oss om vilken tandkräm man ska använda, vilka skor man ska ha på sig eller vilket parti man ska rösta på medan den verkliga maken ligger utanför vårt medvetande. Medan vi hela tiden matas med sagan om att allt är frid och fröjd och allt är som det ska glider våra liv ur våra händer dag för dag. Vi säljer vår tid, till ett vrakpris till på köpet, för att kunna konsumera igen det hål i vi känner i våra liv. Vad som är upphovet till sagda hål jag har funderat mycket över och det är i princip det som den här artikeln handlar om. När någonting bryter scenen, kan man lyfta blicken från sitt manus och börja fråga sig vad man egentligen håller på med. Mitt uppvaknande var när jag började fundera över min egen roll i patriarkatet och hur jag omedvetet förtrycker kvinnor, vad är det jag mer jag gör utan att tänka på det. Bara att börja tänka är nyttigt. Det var anarkismen som gjorde att jag tappade tron på det moderna samhället även om det skulle ta ett tag innan jag insåg att även det agrara samhället var ett problem. Från början var primitivismen mer en logisk följd av anarkismen. När man avskaffat löneslaveriet, hierarkierna och masskonsumtionen, vem har då ett intresse av att producera glödlampor eller stickkontakter på industriell skala? Så på något sätt kom jag in på ekologi via en humanistisk tanke. När jag insåg att intresset för massproduktion av överflödsartiklar såsom TV-apparater och CD-skivor inte skulle finnas kvar när marknaden skrotats var jag tvungen att ta tag i konsekvenserna av det. Konsekvenserna av det måste bli mycket större an vad många anarkister som jag talade med då hade funderat ut. Ett mer agrart samhälle måste bildas eller någon form av roterande jordbrukschema för att kunna försörja folk i städerna. Men eftersom tekniska framsteg och lyx verkar vara en central del i mångas liv så var jag tvungen att hitta argument för att försvara produktionens oundvikliga fall.
Det visade sig att det fanns mycket mer att hämta i den tankebanan än att bara försöka hitta argument för att försvara det moderna samhällets kollaps. Jag snubblade över filmen Surplus och John Zerzans idéer. Det var som att hitta hem, och jag tycker fortfarande att han är en av de viktiga författarna för mig. Vad han säger är egentligen att teknologi inte bara är ett redskap utan en agenda i sig, att den ständiga tillväxtens samhälle inte enbart är en det av ett kapitalistiskt samhälle utan så länge som man har ett teknologiskt samhälle kommer det att kräva en teknisk utveckling. De teknologivänliga socialisterna menar att man kan använda teknologin som ett hjälpmedel efter revolutionen, att det bara är beslutsfattande och maktstrukturer som kommer att ändras medan teknologin finns kvar som en självklar del i människors vardag, primitivisterna eller de teknikfientliga anarkisterna hävdar att även tekniken utövar makt över oss och måste således förstöras. Det fanns en viss schism i RS mellan de som såg civilisationen som roten till problemen och de som bara såg kapitalismen som boven i dramat. Jag var i alla fall inte ensam på min sida och det kändes bra även om jag förmodligen hade hängt kvar vid min civilisationskritik i alla fall.
När jag gick i trean läste jag historia C, det var min bästa kurs tror jag, 87 timmar källkritik. Om man läser så mycket källkritik så finns det en viss risk att man inte litar på någonting som någon skrivit. Det är väldigt nyttigt tror jag, folk i allmänhet är alldeles för godtrogna. När jag slutade gymnasiet flyttade jag hemifrån och blev vegan, vegetarian hade jag blivit ungefär i samma veva som jag började gymnasiet.
Det problemet jag upptäckt med situationisternas tankar och funderingar är att det kretsar så mycket kring konst. På samma sätt som punk och hardcore- scenen i stor utsträckning kretsar kring samhällskritik. Men det håller inte speciellt långt eftersom det har vuxit fram en marknad inom punkscenen, jag ser en skillnad mellan lokal-punk-bands-spelningar och punk/hc- business Jag får ofta känslan av att band, skivbolag och turnéer spelar större roll i scenen än politiska idéer och seriös aktivism. Det är klart att det inte alltid är så men jag har blivit väldigt besviken på band och kids som verkar tycka att gamla Earth crisis och crass vinyler är ett politiskt ställningstagande och att gå på punkspelningar är politisk aktivism. Punkspelningar kan vara en fristad på samma sätt som ett ockuperat hus, en platts där man inte behöver freda sig mot reklamintryck hela tiden, där ingen frågar vad man ska bli när man blir stor eller hur det går i skolan. Där alla krav från samhället stängs ute för att man ska kunna känna en känsla av trygghet inne i sin egen lilla del av samhället. Punk och hardcore-scenen är en grogrund för radikala idéer men av någon anledning väljer punkarna eller HC-kidsen att enbart utöva dessa politiska idéer inom den egna scenen. Du anar inte vilken besvikelse det här är för mig eftersom jag haft mycket höga tankar om punkscnens potential som utåtriktad kraft.
Djurrättsarbetet tog mer och mer tid och det har nästan uteslutande varit den politiska verksamhet jag ägnat mig åt de senaste åren. Det är lite som att vara 17 år och nybliven anarkist igen. När man börjar räkna in djur och miljö på ett mer konkret sätt i sin politiska analys blir allt mycket klarare. När man kan utsätta djur för det lidande man faktiskt utsätter dem för är det lättare att göra samma sak mot människor och då kommer naturligtvis frågan, när började man domesticera djur och ha dem tama för mat och arbetskraft? Jo, ungefär i samma veva som människan blev bofast och man började dela upp arbete. Uppdelningen av arbete lade grunden för hierarkier, masskonsumtion, klasser, krig. Man skulle gissa att det aggressiva synsätt gentemot det biologiska kollektivt som vi har idag inte ändrats så mycket sen vi blev bofasta. När man började tvinga fram föda ur jorden istället för att ta av det som fanns och när man kände sig tvungen att skydda sig själv och sin egendom från resten av det biologiska kollektivet måste idén om människan som skapelsens krona fötts. När man började bestämma vilka växter som är gräs och vilka som är ogräs, vilka djur som är nyttodjur och vilka som är skadedjur börjar vi känna igen dagens människa. man kan tycka att jag som vegan borde ta avstånd från ett samhälle där folk jagade men jag tycker att det är ett mindre problem än agrokulturen därför att jakten inte är i närheten av lika aggressiv, det kan låta konstigt så jag ska förklara mig lite mer. När man ska försörja sig på jordbruk så tar man en del land i besittning, den biten land är enbart till för att föda de som sagt att den är till för det. Man måste till exempel trycka undan all annan växtlighet, man kan inte tillåta betesdjur eller fåglar att hålla till där. Man stänger ute hela det biologiska kollektivet för att kunna odla en enda planta, som någon sorts biologisk apartheid. När man är beroende av land för att försörja sig finns det också ett behov av att försvara "sitt" land inte bara från andra djur och andra växter utan även från andra människor.
Med djurrättsarbetet växte en klarare bild av samhället fram och vart de problem som jag kämpat emot ända sedan jag var 14 år och gick med i ung vänster kommer ifrån.
Intervju med Grioa
Någon gång i år snubblade jag över rapparen Grioa, jag gillade det som fan. Efter att jag såg honom på överjordsfestivalen i gbg tänkte jag skriva ihop lite frågor och här är svaren. Jag gjorde lite en fuling och tog upp några av de problem jag ser i min egen subkultur: punk/HCscenen.
Tack för svaren
Vem är du, musikaliska influenser, är du politiskt aktiv och sånt bla bla?
Jag är Grioa aka Grönsaksmannen aka Anders Lojal haha. Jag är en rappare. Journalisters första regel är att aldrig ställa mer än en fråga i taget men eftersom att du också är vegan så ska jag visa överseende och svara på alla dina frågor i rad, iofs inte ordning märkte jag nu. Jag är för tillfället inte organiserad då jag bytt stad, så särskilt politiskt aktiv vill jag nog inte påstå att jag är. Men om dom vill ha mig så kommer jag igång igen snart. Med musikaliska influenser antar jag att du menar vad jag influeras av till min egna ”musik”. Jag rappar ju bara och väljer vilka beats jag ska rappa över så min musikaliska ådra sträcker sig inte såmycket längre än ett par ackord på gitarr och abstrakta keffa beats i Mptracker som knappt nån får höra. Men jag lyssnar mycket på Bright eyes, texter man kan analysera tycker jag väldigt mycket om. Såklart har jag lyssnat mycket på anticon, Sole och Why? är några favoriter. Aesop rock och Cage, mycket i Def jux är grymt bra. Sage är jävligt duktig men har gått åt ett lite skumt håll på senaste och inte fallit mig fullt såmycket i smaken som andra rappare. Jag tycker Afasi har utvecklats nåt otroligt och lyssnar gärna på hans grejer. Jag lyssnar en del på Regina Spektor och tycker om hennes texter och sätt att sjunga, lyssna Consequence of sounds så får du höra rimstruktur som många rappare är ljusår ifrån. Oj, den här listan skulle kunna bli oändlig men faktum är att jag lyssnar väldigt lite på musik överhuvudtaget. Och när jag väl lyssnar så är det sällan något jag verkligen helt helhjärtat uppskattar. Ibland cyklar jag runt och lyssnar på Lifted eller Hells winter, det uppskattar jag. Oh, och Khonnor.
Det hänns som om hardcore scenen har förändrats, det är liksom ingen som tror på ågonting längre. Hur är det med hiphopscenen i sverige och globalt nu för tiden?
Jag vet inte så mycket om hiphopscenen men jag saknar gemenskapen som fanns graffitimålare imellan när jag var liten. Jag tycker det känns som att hiphopscenen går framåt, en stadig utveckling och nyrenässans av hiphop som form, det går hem på klubben med starka tjejer t.ex som tar rappen tillbaks till dess ursprungliga form, för att peppa folk som dansar. Det gillar jag. Den blir mer jordnära och humorisktisk med folk som Ison och fille och Highwon. Den går och det konkreta och träffsäkra hållet med artister som Houman och den går hela tiden bort från en sterotyp bild av hiphop. Hiphop har en otrolig potential och är väldigt svår att döda. Och jag tror att det är utvecklande för hiphopen att den får jobba så att säga i opposition. Den utvecklas av motstånd och florerar när många engagerar sig. Men den kan heller aldrig bli för stor utan att få hybris, på så sätt förändras den ständigt. Men jag tror nog att känslan av ingen tror på något längre är återkommande. Det finns inget mer kontraproduktivt än när dom som talar högst och mest om förändring och att vi inte är som dom andra, att vi inte ska ge upp - ger upp. Tyvärr så börjar vi tappa hopp, och jag tror att det är en legitim känsla. Det finns anledning att känna hopplöshet därför att majoriteten av dom förändringar som försöker komma fram till handlar om egentliga självklarheter. Det är när man ser att den inte infinner sig som man börjar bli cynisk. När fler människor går ut på gatorna än under vietnamkriget för att protestera mot invationen av Irak månader innan man faktiskt går in och media och etablissemanget fullständigt skiter i att påpeka att det är ett olagligt krig, när svenska medborgare kan bli hämtade av agenter utan att polisen ingriper, när vi varenda dag ser människor utan hem så börjar man bli cynisk, vem fan bryr sig om förändring när det äckliga vi föraktar är samma skit vi vuxit upp i, samma cyniska bild av samhället återfinns överprecisjävlaallt. Hos lärare, på nyheterna där det är viktigare med våld än systematiskt förtryck, på internet där vi är så jävla upptagna med oss själva att vi inte förstår att det är fler som är uppkopplade till samma nätverk. Då är det inte så jävla konstigt att folk skiter i. Vi behöver börja föra krig som vi faktiskt kan vinna.
Jag är nog lite cynisk och jag tycker subkulturer som stridsform är ganska meningslösa. Det är när vi alienerar oss som vi söker förändringar genom snåriga stigar, vi försöker hitta sätt att kämpa som passar ens jävla image istället för saker som man anser vara viktiga. Det finns vidöppna dörrar för praktisk förändring, filosofier och kampmetoder som är urgamla. Vi känner inte våran fiende och därför handlar mycket ”politiska” texter ofta om känslan av hopplöshet och att alla andra är så dåliga och rika. Skit på dig, jag är trött på musik som liknar predikan, lyssnar man på mina texter så är det sällan eller aldrig jag säger till folk hur dom borde göra. Det som behövs är människor som är beredda att tala överhuvudtaget, ur det kommer frågor värda att ställa. Vi kan inte utgå från att den som talar högst och mest är den som har mycket att säga. Lyssna inte på mig helt enkelt.
När jag började gå på punkspelningar för ett gäng år sedan så var jag övertygad om att alla punkare var politiskt aktiva på ett eller annat sätt. Jag blev grymt besviken när jag sent om sider märkte att de flesta bara snackade utan att göra någonting av vad de sa. Har du haft liknande uppleverser?
Svaret på frågan här ovanför kanske besvarar denna frågan bättre.
Jag har blivit disullusionerad många gånger men inte så mycket pga det, jag har nog aldrig tänkt att dom som rappar om politik behöver vara aktivister själva, men man hör ju på texterna hur väl insatta dom är och hur stor del som faktiskt är av egen erfarenhet. Jag tycker alla som pratar politik i texter klagar så jävligt på vad alla andra inte gör, man känner sig snarare sämre än bättre när man lyssnar på sånt, jag tycker att den slutgiltiga känslan av en ”politisk” låt ska vara ilska, och en fråga av vad i helvete man ska göra av den. Jag tycker det är synd att det anses vara coolt att hålla på med aktivism, att man måste vara på ett speciellt sätt. Det exkluderar många människor från att faktiskt bli aktiva. Jag tycker att aktivism ska ses som något man gör som en direkt konsekvens av sina frågeställningar och tankar. Det behöver följas upp med handling annars mår man inte bra. Det är då accepterar våran passivitet som en del av oss, det är då samhället ses som något statiskt, som en jävla naturkraft. Jag säger inte att man ska gå ut och kasta sten på en snut såfort man blir lite arg, men att man åtminstonde ska vara tillräcklig medveten om sin direkta omgivning för att faktiskt förstå att det finns anledning att vara förbannad. Sen behöver man ju inte vara arg som person för det. Jag saknar också texter med lite praktiskt information, att känna sin fiende, att veta hur man kan sno grejer på ett bra sätt om man är fattig. Dead prez har lyckats få till lite såna texter, det är grymt. Looptroop med.
Kan kanb hiphop/hardcore/musik med politiska texter räknas som politisk aktivism?
Aktivism vettefan, är ett politiskt möte aktivism? Isf kan man väl kalla det det, men jag tycker att aktivism är aktivitet. Inte musik. Mer inom hc och punk där musiken och subkulturen hänger tätt ihop. Där finns det ju möjlighet för faktiska budskap att komma ut. Hiphopare är inte så politiskt intresserade vad jag sett, då blir inte heller en spelning särskilt politisk. Tyvärr. Personligen tycker jag inte om när man ser t.ex mina politiska texter som delar av aktivitet, det är inget bra sätt att ge uttryck för politiska frågeställningar, kanske är det ett roligt sätt men man kan inte lära sig särskilt mycket om hur man underminerar kapitalism t.ex genom att lyssna på mina texter, inte Immortal techniques heller för den delen. Man kan kanske lära sig att något är fucked up och att vi behöver varandra. Men det praktiska. Det måste du lära dig av dina kamrater.
Så det kan vi ju vara om ni vill.
Religiös vegetarianism
En av de värsta handlingarna som en människa kan begå är ett godtyckligt mord på en individ som ingår i den egna gruppen. Om man sedan rör sig utifrån den egna gruppen mot allt mer perifera grupper så blir dödandet av dess medlemmar mer och mer tänkbart. Detta är viktigt inom t.ex. krigföring eller folkmord då den egna gruppen blir starkare och viktigare än tidigare samtidigt som andra grupper aktivt nedvärderas. Folkmordet i Rwanda är ett utmärkt exempel på vad människor kan vara kapabla av när deras grupptillhörighet är starkt avgränsad och satt i polemik mot en annan grupp.
Samma tankar spelar in när människor agerar mot djur. De djur som vi har en nära koppling till och får en relation med, som t.ex. sällskapsdjur kan vi inte i samma utsträckning tänka oss att döda för att få mat medan djur som vi aldrig sett däremot inte ger oss några samvetskval. Carol J. Adams (som bland annat skrivit "The Sexual Politics of Meat") betonar detta när hon ger exempel på sätt som djuruppfödare försöker att distansera sig själva från sina slaktdjur de föder upp genom att medvetet undvika att ge dem personliga namn eller utveckla relationer med dem. Hon skriver också att många uppfödare föredrar att skicka sina djur till slakt framför att slakta dem på gården för att slippa de samvetskval som det innebär att ta livet av djuren själva. Här visar hon tydligt på hur mötet kan skapa förståelse för "den andra". De mänskliga sfärerna hålls separerade från djurens och detta upprätthåller det institutionaliserade våld vi begår mot dem, genom att t.ex. äta deras kött.
Tankar om själavandring kan även de bidra till att minska människors våld mot djur eftersom utbytet av själar mellan olika sorters kroppar gör att kategorierna ”människa” och ”djur” blir mindre stela och man får inte samma grupptillhörighet som nämndes i första stycket. När väl denna tanke finns så kommer ofta andra, rent etiska argument in i bilden, som att det är fel att orsaka lidande till dessa varelser.
Jag tror inte att någon religiös tradition är ”bättre” på att motivera vegetarianism än någon annan, även om vegetarianism och veganism verkar vara mer vanligt förekommande i indiska än i västerländska traditioner. Det som i huvudsak spelar roll är de föreställningar om ansvar och grupptillhörighet som jag nämnt ovan. Så länge det finns en förståelse för djurs lidande och en respekt för dem som individer (oavsett hur detta är motiverat) så kommer detta att ge upphov till vegetarianism och veganism. Om motivationen till denna medkänsla är sekulär eller spirituell spelar ingen större roll. När väl respekten för andra levande varelser än mänskliga finns så är vegetarianism en helt logisk följd.
Om jag skulle säga att jag funnit en allmänmänsklig inställning eller trend som löper igenom världens religioner vad gäller vegetarianism kontra köttätande under mina religionsstudier så är det följande: Ätandet av kött är i allra högsta grad problematiskt för världens religioner och bör regleras av stränga restriktioner för att undvika orenhet. Om orenheten sedan ligger i vissa djur, eller särskilda kontexter där konsumtion av kött är fel varierar beroende på bakomliggande motivation till orenheten. Alla de religioner jag studerat har regler som gäller konsumtion av kött, men få reglerar ätandet av växter (inom de indiska traditionerna finns det grenar som undviker lök, svamp och vitlök), jag ser detta som ett tecken på att de flesta religiösa traditioner har uppfattat en spirituell fara med köttätande.
Själva studiet av religioner i det här syftet är intressant eftersom religion, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, är en reflektion av vår vårdsuppfattning och kan berätta en hel del om människans känslor och behov. jag skulle vilja påstå att det är rent ut sagt onaturligt att äta kött. Om det enligt världens religioner föreligger en spirituell risk med att äta kött så kan man även pstå att det rent sekulär föreligger stora hälsorisker med att äta kött. Speciellt om man tänker sig in i en situation likt den människan hade i sin utveckling då man var en asätare utan tillgång till eld.
Trikiner någon?
Samma tankar spelar in när människor agerar mot djur. De djur som vi har en nära koppling till och får en relation med, som t.ex. sällskapsdjur kan vi inte i samma utsträckning tänka oss att döda för att få mat medan djur som vi aldrig sett däremot inte ger oss några samvetskval. Carol J. Adams (som bland annat skrivit "The Sexual Politics of Meat") betonar detta när hon ger exempel på sätt som djuruppfödare försöker att distansera sig själva från sina slaktdjur de föder upp genom att medvetet undvika att ge dem personliga namn eller utveckla relationer med dem. Hon skriver också att många uppfödare föredrar att skicka sina djur till slakt framför att slakta dem på gården för att slippa de samvetskval som det innebär att ta livet av djuren själva. Här visar hon tydligt på hur mötet kan skapa förståelse för "den andra". De mänskliga sfärerna hålls separerade från djurens och detta upprätthåller det institutionaliserade våld vi begår mot dem, genom att t.ex. äta deras kött.
Tankar om själavandring kan även de bidra till att minska människors våld mot djur eftersom utbytet av själar mellan olika sorters kroppar gör att kategorierna ”människa” och ”djur” blir mindre stela och man får inte samma grupptillhörighet som nämndes i första stycket. När väl denna tanke finns så kommer ofta andra, rent etiska argument in i bilden, som att det är fel att orsaka lidande till dessa varelser.
Jag tror inte att någon religiös tradition är ”bättre” på att motivera vegetarianism än någon annan, även om vegetarianism och veganism verkar vara mer vanligt förekommande i indiska än i västerländska traditioner. Det som i huvudsak spelar roll är de föreställningar om ansvar och grupptillhörighet som jag nämnt ovan. Så länge det finns en förståelse för djurs lidande och en respekt för dem som individer (oavsett hur detta är motiverat) så kommer detta att ge upphov till vegetarianism och veganism. Om motivationen till denna medkänsla är sekulär eller spirituell spelar ingen större roll. När väl respekten för andra levande varelser än mänskliga finns så är vegetarianism en helt logisk följd.
Om jag skulle säga att jag funnit en allmänmänsklig inställning eller trend som löper igenom världens religioner vad gäller vegetarianism kontra köttätande under mina religionsstudier så är det följande: Ätandet av kött är i allra högsta grad problematiskt för världens religioner och bör regleras av stränga restriktioner för att undvika orenhet. Om orenheten sedan ligger i vissa djur, eller särskilda kontexter där konsumtion av kött är fel varierar beroende på bakomliggande motivation till orenheten. Alla de religioner jag studerat har regler som gäller konsumtion av kött, men få reglerar ätandet av växter (inom de indiska traditionerna finns det grenar som undviker lök, svamp och vitlök), jag ser detta som ett tecken på att de flesta religiösa traditioner har uppfattat en spirituell fara med köttätande.
Själva studiet av religioner i det här syftet är intressant eftersom religion, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, är en reflektion av vår vårdsuppfattning och kan berätta en hel del om människans känslor och behov. jag skulle vilja påstå att det är rent ut sagt onaturligt att äta kött. Om det enligt världens religioner föreligger en spirituell risk med att äta kött så kan man även pstå att det rent sekulär föreligger stora hälsorisker med att äta kött. Speciellt om man tänker sig in i en situation likt den människan hade i sin utveckling då man var en asätare utan tillgång till eld.
Trikiner någon?
Choose your heaven del 2
I Jens inlägg den 15e december 2007 skriver han om primitivismen och den autonoma vänstern. jag tänkte ta upp några av de saker han skriver om men dra åt en lite annan riktning.
sist jag organiserade mig i någon sorts vänstergrupp så fanns det ett helt spektrum av olika ideologier på vänsterskalan, allt ifrån kommunister till primitivister. Vi samarbetade på de punkter vi hade gemensamma mål, så har det även varit vid stora möten som demonstartioner mot NATO, G8 och EU. Radikala grupper har samarbetat för att störa eller förhindra dessa möten, de har gjort det för att har sett ett problem med den rådande världsårdningen men ur olika synvinklar. Primitivister och syndikalister, rådskomunister och anarkister har slagits sida vid sida och mött samma brutalitet från ordningsmakten. varför vill då Robert Halvarsson exkuldera primitivisterna ur den radikala rörelsen för att de har en annan analys av problemet än han själv? förmodligen av samma anledning som sossar skrattar år anarkister eller borgare ständigt försöker svatmåla vänsern, för att den primitivistiska idén hotar Roberst världsbild och hans sätt att leva.
May the kings all drown in the blood of their conquests
And the flags all die at the tops of their poles
May the gluttons be impaled upon the ribs of the starving
And the priests all sell their souls
Robert Halvarsson skriver på Yelah att "primitivism inte är ett alternativ för den frihetliga vänstern". det här kan man kritisera på en rad olika punkter. till en början skulle jag vilja se primitivismen som en utökning av anarkismen, samma frihetliga tanke ligger till grund för gruppens struktur men utan det specicentriska perspektivet. för mig står inte människan i centrum för min ideologi utan det ekologoska kollektivet, dvs. allt liv. Att föreställa sig att rovdriften skulle upphöra bara för att det är arbetare som äger produktionsmedlen istället kapitalägare är ett mycket osäkert kort att spela. så länge som människan står i centrum sätts allt annat liv åt sidan, annars skulle väl alla anarkister vara veganer vid det här laget?
Ett annat problem som Robert Halvarsson verkar ha är att han inte kan se längre än sitt eget mål. vad händer efter det klasslösa, frihetliga samhället? I roberst värld verkar det inte hända så mycket alls, utan allt ska tydligen vara frid och fröjd när arbetarna äger produktionsmedlen. För mig är dfet inte riktigt så enkelt även om jag inser att man får ta saker i en något så när realistisk ordning. Först får man försöka bryta ner djurförtrycket och kapitalismen tillsammans med alla som har något intresse av det och därefter får man börja bryta sig fri från civilisationen. Jag tror inte att vi kommer kunna slå sönder civilisationen över en natt men det är slutmålet, det klasslösa samhället är bara ett delmål.sist jag organiserade mig i någon sorts vänstergrupp så fanns det ett helt spektrum av olika ideologier på vänsterskalan, allt ifrån kommunister till primitivister. Vi samarbetade på de punkter vi hade gemensamma mål, så har det även varit vid stora möten som demonstartioner mot NATO, G8 och EU. Radikala grupper har samarbetat för att störa eller förhindra dessa möten, de har gjort det för att har sett ett problem med den rådande världsårdningen men ur olika synvinklar. Primitivister och syndikalister, rådskomunister och anarkister har slagits sida vid sida och mött samma brutalitet från ordningsmakten. varför vill då Robert Halvarsson exkuldera primitivisterna ur den radikala rörelsen för att de har en annan analys av problemet än han själv? förmodligen av samma anledning som sossar skrattar år anarkister eller borgare ständigt försöker svatmåla vänsern, för att den primitivistiska idén hotar Roberst världsbild och hans sätt att leva.
And the flags all die at the tops of their poles
May the gluttons be impaled upon the ribs of the starving
And the priests all sell their souls
Smash divisions!
Först och främst är jag ett liv
i andra hand en jordbo
sen ett djur,
en landbo,
ett däggdjur,
en gräsätare,
en apa,
en människa,
en hane,
vegan,
en punkare,
ett hardcorekid,
straight edge,
primitivist,
arbetslös,
västerläning,
nordbo,
svensk,
hetrosexuell,
Hur långt tycker du det är relevant att dela upp oss i mindre och mindre grupper? spelar det egentligen någon roll efter de första fem sex leden?
i andra hand en jordbo
sen ett djur,
en landbo,
ett däggdjur,
en gräsätare,
en apa,
en människa,
en hane,
vegan,
en punkare,
ett hardcorekid,
straight edge,
primitivist,
arbetslös,
västerläning,
nordbo,
svensk,
hetrosexuell,
Hur långt tycker du det är relevant att dela upp oss i mindre och mindre grupper? spelar det egentligen någon roll efter de första fem sex leden?
Choose your heaven
Robert Halvarsson skriver på Yelah att "primitivism inte är ett alternativ för den frihetliga vänstern". Man kan invända på två punkter: dels så har primitivismen i stort sin grund i kritik av kapitalism och tilltalar därför naturligtvis andra människor som uppehåller sig med att kritisera kapitalismen, som t.ex. jag själv. Kopplingen är svår att bortse från. För det andra så är inte primitivismen i grund och botten en utpräglad vänsterideologi. Att jag själv har en bakgrund i vänstern märks säkert i mitt resonemang och jag tror att de två tankeströmmningarna kan ha mycket att erbjuda varandra.
Det det hela går ut på är att välja sina strider och välja sina vänner. Som djurrättare har jag sammarbetat med allting från folkpartister till föredetta hardline-kids. Man kommer aldrig att vinna några segrar genom att exkludera folk som inte håller med en på någon liten punkt. Vänstern tycker att problemet är kapitalismen. Jag tycker att kapitalismen är civilisationens renodlade essens och att det därför är civilisationen som är roten till det onda. Genom att vi åtminstone har gemensamma delmål så har vi en hel del att erbjuda varandra.
Halvarsson menar också att primitivismen förnekar effektiviteten i vänsterns kampmetoder och ingjuter en känsla av hopplöshet. Jag håller inte med om detta heller. Primitivismen erbjuder en radikalt annorlunda världsbild och andra medel blir därför aktuella. Även om arbetarna äger sin egen bur så kommer vi fortfarande sitta inburade i en civilisation som kräver hierarkier och frånskillnad från det ekologiska kollektivet (dvs de varelser som kan leva fritt i ett fungerande ekosystem utan att skapa makt och förtryck). Som jag skrev för några veckor sedan så ser jag icke-handlandet och motviljan att delta i ett samhälle byggt på våld som en preleminär arbetsform för primitivismen. Att kritisera och bilda motkultur medan vi distanserar oss själva från de värden som utgör den mänskliga civilisationens heliga kalvar dvs kapitalism, djurförtryck och mänsklig expansion. För att göra detta behöver vi nya idéer, inte bättre program.
Are you comfortable in your cages?
Living out your very numbered days?
Don't settle for nothing-
Choose your heaven
Det det hela går ut på är att välja sina strider och välja sina vänner. Som djurrättare har jag sammarbetat med allting från folkpartister till föredetta hardline-kids. Man kommer aldrig att vinna några segrar genom att exkludera folk som inte håller med en på någon liten punkt. Vänstern tycker att problemet är kapitalismen. Jag tycker att kapitalismen är civilisationens renodlade essens och att det därför är civilisationen som är roten till det onda. Genom att vi åtminstone har gemensamma delmål så har vi en hel del att erbjuda varandra.
Halvarsson menar också att primitivismen förnekar effektiviteten i vänsterns kampmetoder och ingjuter en känsla av hopplöshet. Jag håller inte med om detta heller. Primitivismen erbjuder en radikalt annorlunda världsbild och andra medel blir därför aktuella. Även om arbetarna äger sin egen bur så kommer vi fortfarande sitta inburade i en civilisation som kräver hierarkier och frånskillnad från det ekologiska kollektivet (dvs de varelser som kan leva fritt i ett fungerande ekosystem utan att skapa makt och förtryck). Som jag skrev för några veckor sedan så ser jag icke-handlandet och motviljan att delta i ett samhälle byggt på våld som en preleminär arbetsform för primitivismen. Att kritisera och bilda motkultur medan vi distanserar oss själva från de värden som utgör den mänskliga civilisationens heliga kalvar dvs kapitalism, djurförtryck och mänsklig expansion. För att göra detta behöver vi nya idéer, inte bättre program.
Living out your very numbered days?
Don't settle for nothing-
Choose your heaven
Magkänsla och arbete
En viktig poäng med feministisk etik har varit att kritisera det manliga sättet att tänka i principer, regler och objektiva resonemang. Traditionell etik vill gärna närma sig en fråga som en oberoende observatör som inte har någon bestämd bakgrund, kropp eller överhuvudtaget någon relation med den situation som ska bedömas. Man skulle kunna uttrycka det som att partiskhet, enligt den feministiska etiken, är ofrånkomlig. Vi kan inte blunda för att vi är en del av en kontext och därför bör känslor och erfarenheter ges större betydelse i etiska resonemang.
Nu ska jag göra ett tvärkast i det här inlägget.
Jag hatar borgare.
Jag lyssnar faktiskt om jag ska vara helt ärlig inte längre på vad borgare eller liberaler för fram för argument. På det stora hela så är jag inte särskilt intresserad av den sortens politik, folk som känner mig kan nog hålla med om att jag ofta är rätt efter med aktuella nyheter. Mitt bristande intresse kan ju bero på att jag inte vill ersätta det befintliga regeringsskicket med varken bättre ekonimiska modeller eller annorlunda maktstruktur utan strävar efter ett samhälle utan varken ekonomi eller makt (på samma sätt som jag som djurrättsaktivist inte är jätteintresserad av större burar och bättre foder utan hellre ser tomma burar och fria djur). Men jag tar hur som helst för givet att allt som kommer ur en borgares mun är lögn och förbannad dikt. Varför?
För jag har aldrig träffat en sympatisk borgare eller liberal i hela mitt liv. De är antingen dryga svin eller helt enkelt personer med en helt hemsk människosyn. Jag kan inte för mitt liv lita på dem. De verkar ta för givet att alla människor vill tävla och trycka ner varandra hela tiden. Det är ju det hela deras ideologi går ut på, att vi ska tävla mot varandra som om livet var nån slags kamp. Det ingår i deras ideologi att det finns förlorare (arbetslösa eller lågavlönade) för att det också ska kunna finnas vinnare (dvs det som vi i gammal hedlig anda kan kalla för kapitalister). Jag blir helt ledsen bara av tanken. Alla människor har rätt till jobb säger moderaterna men i slutändan så verkar det som att alla människor är skyldiga att ha ett jobb för man kan inte slippa undan den här tävlingen. Om du hade tänkt att skaffa dig mat på egen hand istället för att jobba i eftermiddag så kan du ju glömma det. Det finns ingenting som du kan finna som inte någon annan äger och som du är tvungen att arbeta för att få utnyttja lagligt. I essän Abolition of Work skriver Bob Black att arbete borde vara mer som en kreativ lek. Ser ni nu varför jag mycket hellre är anarkist än liberal?
Jag kanske är naiv som hellre vill tro att livet ska vara en lek än en blodig kamp om pengar och jag kanske är barnslig som inte ens lyssnar på vad liberalerna har att säga. Men jag tänker faktiskt följa magkänslan i den här frågan.
Nu ska jag göra ett tvärkast i det här inlägget.
Jag hatar borgare.
Jag lyssnar faktiskt om jag ska vara helt ärlig inte längre på vad borgare eller liberaler för fram för argument. På det stora hela så är jag inte särskilt intresserad av den sortens politik, folk som känner mig kan nog hålla med om att jag ofta är rätt efter med aktuella nyheter. Mitt bristande intresse kan ju bero på att jag inte vill ersätta det befintliga regeringsskicket med varken bättre ekonimiska modeller eller annorlunda maktstruktur utan strävar efter ett samhälle utan varken ekonomi eller makt (på samma sätt som jag som djurrättsaktivist inte är jätteintresserad av större burar och bättre foder utan hellre ser tomma burar och fria djur). Men jag tar hur som helst för givet att allt som kommer ur en borgares mun är lögn och förbannad dikt. Varför?
För jag har aldrig träffat en sympatisk borgare eller liberal i hela mitt liv. De är antingen dryga svin eller helt enkelt personer med en helt hemsk människosyn. Jag kan inte för mitt liv lita på dem. De verkar ta för givet att alla människor vill tävla och trycka ner varandra hela tiden. Det är ju det hela deras ideologi går ut på, att vi ska tävla mot varandra som om livet var nån slags kamp. Det ingår i deras ideologi att det finns förlorare (arbetslösa eller lågavlönade) för att det också ska kunna finnas vinnare (dvs det som vi i gammal hedlig anda kan kalla för kapitalister). Jag blir helt ledsen bara av tanken. Alla människor har rätt till jobb säger moderaterna men i slutändan så verkar det som att alla människor är skyldiga att ha ett jobb för man kan inte slippa undan den här tävlingen. Om du hade tänkt att skaffa dig mat på egen hand istället för att jobba i eftermiddag så kan du ju glömma det. Det finns ingenting som du kan finna som inte någon annan äger och som du är tvungen att arbeta för att få utnyttja lagligt. I essän Abolition of Work skriver Bob Black att arbete borde vara mer som en kreativ lek. Ser ni nu varför jag mycket hellre är anarkist än liberal?
Jag kanske är naiv som hellre vill tro att livet ska vara en lek än en blodig kamp om pengar och jag kanske är barnslig som inte ens lyssnar på vad liberalerna har att säga. Men jag tänker faktiskt följa magkänslan i den här frågan.
Veganism är inte en bojkott
När man vill förändra saker inom det kapitalistiska samhället så är bojkott ett av de medel som står till hands. Som alla säkert vet så är tanken att om tillräckligt många konsumenter tar avstånd från en vara av ett speciellt skäl så kommer förhoppningsvis producenter att se över det skälet förr eller senare.
Problemet med detta är att om en bojkott inte är välorganiserad eller extremt utbredd så kommer den inte ha någon större effekt. Det kan få dig att må bättre över att du agerar korrekt och att dina pengar inte går till ett gäng as som uppför sig illa, men problemet och det som du reagerat mot kommer att bestå. Missförstå mig inte här. Att bojkotta ett oetiskt företag som är det etiskt korrekta att göra, men med tanke på alla företag som beter sig illa i dagsläget så måste man vara nästintill ett helgon för att lyckas i en så fullständig bojkott. Jag känner en enda människa som nästan lyckats bojkotta allt, men alla kan inte sy sina egna kläder och odla sin egen mat som hon. Det är självklart eftersträvansvärt och något vi alla borde sikta på. Ett ideal, men inte något som alla kan förväntas leva upp till över en natt.
Så när man känner att ens insats inte gjort någon större skillnad och att det trassel som det ställer till för en själv är större en den nytta man gör så är det lätt att man glömmer bort sina högt satta mål. I dagens läge så är det t.o.m. inom större delar av vänstern ansett töntigt att tro att man kan bojkotta allting som är dåligt och detta har slagit över i att man bortsett helt och hållet från bojkotten.
Men veganism är inte en bojkott. Veganism är en livsstil.
I ett klasslöst samhälle så kommer vi fortfarande kunna producera dyra skor, cocacola och alla annan skit som är så viktigt för för dagens vänsterkids. Det hela är en fråga om produktionsförhållanden och jämlikhet. Men i ett samhälle utan djurförtryck så kan vi inte äta kött eller dricka mjölk. Aldrig, lika lite som vi kan våldta kvinnor om vi strävar efter ett feministiskt samhälle. Att avstå från att våldta kvinnor är inte en bojkott, det är en moralisk övertygelse. Att vara vegan är även det en moralisk övertygelse.
När man blir vegan så visar man vägen åt det håll man vill att samhället ska utvecklas. Man inte bara förespråkar förändring utan man är förändring. På samma sätt så är men inte bara en passiv åskådare till djurförtrycket när man äter kött, utan man är djurförtrycket. Att veganism är det enda rätta borde ha framgått tydligt tidigare i bloggen och frågan nu är: vad gör vi åt saken? Det är inte alltid vi gör det rätta i våra val. Men att bli vegan är inte krävande i jämförelse med den förändring man genomdriver. Det är inte längre möjligt för någon att påstå att det inte går att överleva som vegan, eller att man inte kan vara elitidrottare eller eu-parlamentariker som vegan. Det har vi visat med våra egna kroppar. Med våra egna kroppar så är vi förändringen.
Häng på oss, vi har kakor.
Problemet med detta är att om en bojkott inte är välorganiserad eller extremt utbredd så kommer den inte ha någon större effekt. Det kan få dig att må bättre över att du agerar korrekt och att dina pengar inte går till ett gäng as som uppför sig illa, men problemet och det som du reagerat mot kommer att bestå. Missförstå mig inte här. Att bojkotta ett oetiskt företag som är det etiskt korrekta att göra, men med tanke på alla företag som beter sig illa i dagsläget så måste man vara nästintill ett helgon för att lyckas i en så fullständig bojkott. Jag känner en enda människa som nästan lyckats bojkotta allt, men alla kan inte sy sina egna kläder och odla sin egen mat som hon. Det är självklart eftersträvansvärt och något vi alla borde sikta på. Ett ideal, men inte något som alla kan förväntas leva upp till över en natt.
Så när man känner att ens insats inte gjort någon större skillnad och att det trassel som det ställer till för en själv är större en den nytta man gör så är det lätt att man glömmer bort sina högt satta mål. I dagens läge så är det t.o.m. inom större delar av vänstern ansett töntigt att tro att man kan bojkotta allting som är dåligt och detta har slagit över i att man bortsett helt och hållet från bojkotten.
Men veganism är inte en bojkott. Veganism är en livsstil.
I ett klasslöst samhälle så kommer vi fortfarande kunna producera dyra skor, cocacola och alla annan skit som är så viktigt för för dagens vänsterkids. Det hela är en fråga om produktionsförhållanden och jämlikhet. Men i ett samhälle utan djurförtryck så kan vi inte äta kött eller dricka mjölk. Aldrig, lika lite som vi kan våldta kvinnor om vi strävar efter ett feministiskt samhälle. Att avstå från att våldta kvinnor är inte en bojkott, det är en moralisk övertygelse. Att vara vegan är även det en moralisk övertygelse.
När man blir vegan så visar man vägen åt det håll man vill att samhället ska utvecklas. Man inte bara förespråkar förändring utan man är förändring. På samma sätt så är men inte bara en passiv åskådare till djurförtrycket när man äter kött, utan man är djurförtrycket. Att veganism är det enda rätta borde ha framgått tydligt tidigare i bloggen och frågan nu är: vad gör vi åt saken? Det är inte alltid vi gör det rätta i våra val. Men att bli vegan är inte krävande i jämförelse med den förändring man genomdriver. Det är inte längre möjligt för någon att påstå att det inte går att överleva som vegan, eller att man inte kan vara elitidrottare eller eu-parlamentariker som vegan. Det har vi visat med våra egna kroppar. Med våra egna kroppar så är vi förändringen.
Häng på oss, vi har kakor.
Icke-handlande
De senaste dagarna har jag börjat se om alla Hayao Miyazakis filmer. Hans filmer har starka naturromantiska teman och hans huvudkaraktärer är ofta starka kvinnor. För er som inte vet något om Miyazaki så tipsar jag om Princess Mononoke eller Pom Poko, mer civilisationskritik än så blir det inte i tecknade filmer. Han är före detta marxist också, det gillar jag. Före detta alltså...
Men varför skriver jag om filmer och böcker och band som behandlar dessa frågor hela tiden? Jag antar att jag gillar att omge mig med kultur som uttrycker och förstärker mina egna ideal. Det är ju ingen annan som håller med mig (förutom Tor då) så jag söker all uppmuntran jag kan få i filmer och böcker. Jag tycker också om när jag får lite kreativ input i mina egna tankegångar och får nya saker att fundera kring... och på sista tiden så har det varit detta med att påverka.
Jag skrev ju om Quinns idéer om visioner kontra program. Det är en idealistisk inställning som är tilltalande men svår att omsätta i verkliga livet. Inget kommer bli bättre av att jag står här och tänker en massa positiva tankar. Men kanske finns det ändå en poäng att om de här frågorna om djur, natur och människans plats på jorden är något som vi talar om, skriver om, sjunger om och skriver böcker om så är det något som i allt större grad blir verkligt. Det blir i alla fall mer verkligt för mig och den främsta handling som jag känner att jag kan bidra med är tillbakadragande och icke-handlande.
Icke-handlande är en central idé inom Taoismen, en filosofi vars tankar om Tao (dvs. Vägen) har inspererat mig mycket. Om det är på något sätt som jag vill interagera med samhället omkring mig så är det med icke-handlande. Att inte delta i deras masshysteri, deras tävlingar eller deras traditioner. Jag vill inte köpa deras skit och jag vill inte spela deras spel. Jag vill inte dricka deras sprit och jag vill inte äta deras lik. Världen framstår som galen och människorna som bor i den minst lika galna. Om vi kan hitta en annan väg som leder bort från detta och till något bättre så har vi börjat på vad Quinn skulle kalla för en ny vision.
Det är vårt ständiga handlande och vår ovilja placera våra liv i ödet/guds/taos händer som leder oss ner i skiten. Medan samhället snurrar fortare och fortare så nöts både vi som är en del av det och jorden som hela karusellen livnär sig på långsamt ner. Vi måste ta ett steg ur och minska takten.
Icke-handlande är inte enligt mig passivitet, det är inte ens pacifism. Det är att skita fullständigt i deras idéer, hitta våra egna och leva efter dem.
Avveckling och fred.
Men varför skriver jag om filmer och böcker och band som behandlar dessa frågor hela tiden? Jag antar att jag gillar att omge mig med kultur som uttrycker och förstärker mina egna ideal. Det är ju ingen annan som håller med mig (förutom Tor då) så jag söker all uppmuntran jag kan få i filmer och böcker. Jag tycker också om när jag får lite kreativ input i mina egna tankegångar och får nya saker att fundera kring... och på sista tiden så har det varit detta med att påverka.
Jag skrev ju om Quinns idéer om visioner kontra program. Det är en idealistisk inställning som är tilltalande men svår att omsätta i verkliga livet. Inget kommer bli bättre av att jag står här och tänker en massa positiva tankar. Men kanske finns det ändå en poäng att om de här frågorna om djur, natur och människans plats på jorden är något som vi talar om, skriver om, sjunger om och skriver böcker om så är det något som i allt större grad blir verkligt. Det blir i alla fall mer verkligt för mig och den främsta handling som jag känner att jag kan bidra med är tillbakadragande och icke-handlande.
Icke-handlande är en central idé inom Taoismen, en filosofi vars tankar om Tao (dvs. Vägen) har inspererat mig mycket. Om det är på något sätt som jag vill interagera med samhället omkring mig så är det med icke-handlande. Att inte delta i deras masshysteri, deras tävlingar eller deras traditioner. Jag vill inte köpa deras skit och jag vill inte spela deras spel. Jag vill inte dricka deras sprit och jag vill inte äta deras lik. Världen framstår som galen och människorna som bor i den minst lika galna. Om vi kan hitta en annan väg som leder bort från detta och till något bättre så har vi börjat på vad Quinn skulle kalla för en ny vision.
Det är vårt ständiga handlande och vår ovilja placera våra liv i ödet/guds/taos händer som leder oss ner i skiten. Medan samhället snurrar fortare och fortare så nöts både vi som är en del av det och jorden som hela karusellen livnär sig på långsamt ner. Vi måste ta ett steg ur och minska takten.
Icke-handlande är inte enligt mig passivitet, det är inte ens pacifism. Det är att skita fullständigt i deras idéer, hitta våra egna och leva efter dem.
Avveckling och fred.
The Story of B
Precis som Tales of Adam så är det här en bok som jag haft tillgång till länge men inte tagit mig tid att läsa. Nu har jag äntligen avslutat den.
The Story of B är en mäktig bok full av aha-upplevelser av den typ som man får när man läser Ishmael (vilket alla borde göra). Första halvan av boken fick mig i stort sätt att vilja lägga ner den här bloggen eftersom jag får känslan av att allt som jag vill säga här har redan Daniel Quinn skrivit. Nu när jag plöjt hela boken så är jag på det klara med att jag kanske ändå har något att tillföra. Quinns teorier rör sig på en hög nivå i den bemärkningen att den behandlar hundratusentals år av männsklig historia. Det är detta som gör hans budskap så kraftigt men samtidigt gör att man lätt tappar bort sig själv efter en stund. Jag tänker därför fortsätta skriva här och syftet med den här bloggen var ju ändå något helt annat...
Precis som i Ishmael så grundar sig boken i ett resonemang mellan en lärare och en elev, denna gång har dock Quinn lyckats något bättre med ramberättelsen: Den misslyckade prästen Jared Osborne skickas till europa av sina överordnade för att ta reda på om en man som turnerat centraleuropa med ett nytt och svårbegripligt budskap i själva verket är antikrist eller inte. Mannen kallad B av sina följeslagare och Jared blir snabbt indragen i hans lärdom.
Några av de mer intressanta bitarna av boken är Quinns tankar om hur man uppnår förändring där han ställer upp visioner mot program. Att återvinna papper är ett exempel på ett program, men att leva i en civilisation är en vision. Program kan inte göra mycket för att hindra en vision, Quinn liknar programmen med störar som man försöker använda för att ändra riktning på en flod (som då representerar visionen). Vad som istället behövs för att ändra riktning på vår vision, som idag håller på att leda oss i ekologiskt fördärv, är en ändrad vision, en helt ny riktning. Det faktum att människor som var precis lika utvecklade och intellektuella som vi är idag levde (i brukbara områden) i hundratusentals år innan man slog sig ner i fasta bosättningar för att odla marken pekar på att det sätt vi lever idag inte är det enda sättet att leva och att en annan väg är möjlig. Historien kommer att förändras av människor med förändrade sinnen, med helt andra visioner än vad vi har idag, inte av folk med nya program.
Quinns tolkning av vad som hänt med den männskliga kulturen under de senaste 5000 åren går som sagt inte att rättvist återberätta i det här inlägget. Han väver in element av biologi, arkeologi, religionshistoria och antropologi m.m. i sin berättelse och skapar en bindande argumentation.
LÄS.
Kontrarevolution
Ni kanske inte har märkt det men det pågår en ständig revolution runtomkring oss. Den började för mer än femtusen år sedan men den verkar fortfarande outtröttlig. Det är människans revolt mot sin tilldelade plats i naturen. Den agrara revolutionen. Detta är vad vi menar när vi använder uttrycket kultur. Odlandet av mark och domesticering av människa och djur.
När jordbruket uppstod i flodkulturerna i främre asien för flera tusen år sedan så hade det flera konsekvenser. För det första så blev det möjligt att ackumulera värde på ett sätt som inte är möjligt för nomader. Skörden kunde lagras, odlingsmarken kunde utökas och på så sätt uppstår strikt arbetsfördelning och klasser.
Ett agrart samhälle är ett samhälle där ägodelar blir en nödvändighet för att överleva. Man måste äga mark och andra produktionsmedel för att kunna producera och därmed ackumulera värde. Det är också nödvändigt att skydda sina ägodelar från utomstånde, t.ex. fientliga grupper eller tjuvar. Eventuella tidigare intressekonflikter växer sig betydligt starkare med de nya rikedomar som ligger i potten. Statsstater och polisväsenden uppstår. Vilda djur som inkräktar på männsikans territorium genom att äta deras mat eller jaga deras boskap utrotas. Från att ha levt på jordens överskott av mat och boyta under naturens ordning så skapar istället männsikan sin egen ordning. Genom kulturen tämjer hon naturen. Den teknologiska utvecklingen bereder väg för bofolkningsökning. Jordbruket expanderar och det blir nödvändigt att erövra mark från andra stammar för att ens egen ska kunna fortsätta expandera. Kriget blir något fullt resonabelt och nödvändigt för att skydda expensionen av ens stam eller folk.
Idag är revolutionen nästintill fulländad. Människan besitter i stort sett hela planeten. Inom några år så beräknas vi vara nio miljarder. Trots att vi ser hur jorden bågnar under vår vikt så kan vi inte se roten till problemet: kulturen, den bosatta livsstilen och ackumulerandet av värde. När vi agerar på detta sätt så kliver vi bort från naturens ordning, omfamnar Promethues eld och låter alla Pandoras förbannelser flyga ut över världen.
Det är inte naturligt att en art ska utgöra en så stor del av ett ekosystem. Och jorden är ett enda stort ekosystem. En entitet där alla delar av systemet krävs för att allt annat ska hållas uppe och det är här den agrara revolutionen går bet. Människan kan inte skapa sitt eget ekosystem utan är helt och hållet beroende av naturens nåd. Det är detta som vi inte insett under de tusentals år som revolutionen pågått. Att vi är dömda att förlora.
Igår presenterade IPCC sin nya rapport som slår fast att "nu är det kört" (http://www.ipcc.ch/). Media och företagsvärlden älskar att spela på vår rädsla. Det säljer som skit men de gör ingen egentlig ansträgning för samtidigt som de rapporterar hur vi sakta men säkert sjunker ner i skiten så propsar de samma konsumtionsgalna kultur som de alltid gjort. Världen är en vidrig, snurrig plats och jag hoppas att det hela snart går över.
När jordbruket uppstod i flodkulturerna i främre asien för flera tusen år sedan så hade det flera konsekvenser. För det första så blev det möjligt att ackumulera värde på ett sätt som inte är möjligt för nomader. Skörden kunde lagras, odlingsmarken kunde utökas och på så sätt uppstår strikt arbetsfördelning och klasser.
Ett agrart samhälle är ett samhälle där ägodelar blir en nödvändighet för att överleva. Man måste äga mark och andra produktionsmedel för att kunna producera och därmed ackumulera värde. Det är också nödvändigt att skydda sina ägodelar från utomstånde, t.ex. fientliga grupper eller tjuvar. Eventuella tidigare intressekonflikter växer sig betydligt starkare med de nya rikedomar som ligger i potten. Statsstater och polisväsenden uppstår. Vilda djur som inkräktar på männsikans territorium genom att äta deras mat eller jaga deras boskap utrotas. Från att ha levt på jordens överskott av mat och boyta under naturens ordning så skapar istället männsikan sin egen ordning. Genom kulturen tämjer hon naturen. Den teknologiska utvecklingen bereder väg för bofolkningsökning. Jordbruket expanderar och det blir nödvändigt att erövra mark från andra stammar för att ens egen ska kunna fortsätta expandera. Kriget blir något fullt resonabelt och nödvändigt för att skydda expensionen av ens stam eller folk.Idag är revolutionen nästintill fulländad. Människan besitter i stort sett hela planeten. Inom några år så beräknas vi vara nio miljarder. Trots att vi ser hur jorden bågnar under vår vikt så kan vi inte se roten till problemet: kulturen, den bosatta livsstilen och ackumulerandet av värde. När vi agerar på detta sätt så kliver vi bort från naturens ordning, omfamnar Promethues eld och låter alla Pandoras förbannelser flyga ut över världen.
Det är inte naturligt att en art ska utgöra en så stor del av ett ekosystem. Och jorden är ett enda stort ekosystem. En entitet där alla delar av systemet krävs för att allt annat ska hållas uppe och det är här den agrara revolutionen går bet. Människan kan inte skapa sitt eget ekosystem utan är helt och hållet beroende av naturens nåd. Det är detta som vi inte insett under de tusentals år som revolutionen pågått. Att vi är dömda att förlora.
Igår presenterade IPCC sin nya rapport som slår fast att "nu är det kört" (http://www.ipcc.ch/). Media och företagsvärlden älskar att spela på vår rädsla. Det säljer som skit men de gör ingen egentlig ansträgning för samtidigt som de rapporterar hur vi sakta men säkert sjunker ner i skiten så propsar de samma konsumtionsgalna kultur som de alltid gjort. Världen är en vidrig, snurrig plats och jag hoppas att det hela snart går över.
Religion, agnosticism och primitvism
Vad är religion och vad behöver vi det till egentligen?
Religion är en förklaringsmodell för verkligheten. Det är människans sätt att ordna naturens kaos och alla frågor som vi inte kan få svar på i ett lättbegripligt system. På detta sätt skapas det som man brukar kalla kultur. Uppfattningar om rent och orent, rätt och fel och förklaringar till de stora livsfrågorna som var vi kommer ifrån och vad vårt syfte är har oftast sitt ursprung i religiösa uppfattningar.
Man kan tänka sig att det som skiljer religionen från vetenskapen är att den är irrationell och grundad på tro (det vill säga antaganden). Men denna åtskillnad är inte så lätt att göra som man först vill tro. Grunden till all vetenskap är nämligen antaganden. Om du släpper en penna så kommer den antagligen att falla till marken tio gånger av tio. Men du besitter ingen absolut kunskap som gör att du kan utfärda en regel att pennor alltid faller till marken när man släpper dem, du baserar din världsbild på antaganden även om du använder dig av emperi.
Så länge de förklaringar vi tar fram genom våra antaganden (som t.ex gravitationslagen) känns relevanta för oss och förklarar det vi vill ha förklarat spelar det egentligen ingen roll om vårt svar är rätt eller inte. Vad som istället spelar roll är hur vi använder våra idéer och antaganden.
Om ditt antagande är att gud hatar bögar och du använder detta som ett argument för att homosexuella inte ska få gifta sig så är du uppenbart en idiot. Du har ingen kunskap om guds existens eller hans/hennes åsikter om homosexuella. Så lägg ner.
Ett exempel på kunkapens relevans: Idag säger vi oss veta att stjärnorna är bollar med gas som befinner sig... sjukt långt bort. Är det en relevant kunskap? Vore det inte mer relevant att kunna navigera efter stjärnorna även om man tror att dessa är gudar, eldflugor eller vadsomhelst egentligen? Om man sedan till hjälp för att minnas stjärnbildernas förflyttningar och relationer till varandra bygger upp myter kring dessa så är detta relevant kunskap. Mer relevant än deras exakta avstånd till jorden eller hur lång tid det tar för deras ljus att ta sig hit.
Vi vill gärna tro att vi idag inte behöver använda oss av religion eller religionsliknande föreställningar för att forma en uppfattning av världen. Men vetenskapen kan omöjligt svara på några av de största frågorna människor har ställt sig i alla tider. Om vi tar exemplet med männsikans ursprung och antar att det är ett vetenskapligt faktum att människan utvecklats från apor så är det egentligen inte mycket till hjälp för den människa som försöker förstå sig själv och sin plats i världen. Man kan tolka evolutionismen som att människan kom från djurriket och därmed är en del av dem men man kan lika gärna anse att människan utvecklats över djurens nivå och därför står över andra varelser.
Vi vet så fruktansvärt mycket idag. I skrivande stund så står jag i ett bibliotek fullproppat med vetenskapliga böcker men ändå så känner jag inte att människan än besitter den mest grundläggande kunskapen som finns: hur ska vi leva? Det är uppenbart att vårt sätt att leva inte befinner sig i harmoni med varken vår egen natur eller vår plats i ekosystemet. Vi är ute och simmar på så djupt vatten att vi själva inte inser det, och det kommer ingen empirisk vetenskap i hela världen kunna ändra på.
Pythagoras
Jag håller på att skriva uppsats om religiös vegetarianism och har inte så mycket tid att skriva grejer just nu. Däremot så snubblar man över en massa bra grejer som andra sagt:
"O mortals do not pollute your bodies with a food so impious! You have the fruits of the earth, you have apples, bending down the branches with their weight, and grapes swlling to ripeness on the vines; you have also herbs and vegetables which can be mellowed and softened by the help of fire...
Oh, how criminal it is for flesh to be stored away in flesh, for one greedy body to grow fat with food gained from another living thing! And so in the midst of the wealth of food which Earth, the best of mothers, has produced, it is your pleasure to chew the piteous flesh of slaughtered animals with your savage teeth, and thus to repeat the Cyclops' horrid manners! And you cannot without destroying other life, appease the cravings of your greedy and insatiable maw!"
"O mortals do not pollute your bodies with a food so impious! You have the fruits of the earth, you have apples, bending down the branches with their weight, and grapes swlling to ripeness on the vines; you have also herbs and vegetables which can be mellowed and softened by the help of fire...
Oh, how criminal it is for flesh to be stored away in flesh, for one greedy body to grow fat with food gained from another living thing! And so in the midst of the wealth of food which Earth, the best of mothers, has produced, it is your pleasure to chew the piteous flesh of slaughtered animals with your savage teeth, and thus to repeat the Cyclops' horrid manners! And you cannot without destroying other life, appease the cravings of your greedy and insatiable maw!"
- Pythagoras
Människovärdesprincipen
Jag har läst en del etik på senaste tiden och ett centralt begrepp i många etiska debatter är människovärdesprincipen. Människovärdesprincipen är enligt mig höjden av speciesism. Den innebär nämligen att en individ av arten homosapiens tillskrivs ett automatiskt värde som individer av andra arter inte kan att förvärva. Ett embryo bestående av bara några få celler har enligt många människor mer värde än en fullvuxen gris enligt denna etik och man försöker motivera denna skillnad med att embryot har en potentialitet att bli en fullväxt människa och bör därför få en del av det moraliska skydd som en fullvuxen männsika har. Ett embryo växer dock inte till en människa av sig själv. Det krävs precis rätt omständigheter för att just detta embryo ska växa upp och bli en vuxen människa. Om embryot befinner sig utanför livmodern så har det i stort sett ingen chans att nå vuxen ålder. Man skulle kunna tillskriva en sädescell och ett ägg samma potentialitet att utvecklas till en vuxen människa, men så vidt jag vet är det i stort sätt bara romerska katoliker som tänker i dessa banor. Frågan är också vad för värde en född människa som inte har potentialitet att uppnå en vuxen människas intellekt eller mognad (för det är alltsom oftast det männskliga intellektet som man framhäver som det som skiljer oss från andra arter). Har utvecklingsstörda i så fall mindre potentialitet än ett foster och därför mindre värde?
Potentialitetsargumentet är inte hållbart och är heller inget som ingår i en allmän uppfattning om moral. Vissa vuxna människor har mindre värde än andra vuxna människor t.ex. på grund av handlingar de begått. Potentialitetsargumentet vill på ett sekulärt sätt berättiga människovärdesprincipen och föra den bort från dess religiösa ursprung. Det finns dock inga sekulära eller resonabla sätt att försvara människovärdesprincipen eftersom det inte finns någon egenskap som alla mänskliga djur innehar i större utsträckning än alla ickemänskliga djur. Intellekt, förmåga att uppleva ett jag, eller att kunna känna smärta är alla exempel på egenskaper som innehas av både människor och djur. Alla försök att systematiskt placera människan över djuren blir därför lika felaktiga som rasistiska eller sexistiska teorier. En individs rättigheter baserar sig på dess intressen och alla djur kan ha intressen även om de är så basala som att få leva en dag till. Det finns ingenting som ger en människa rätten att kränka dessa intressen för att skaffa sig fördelar som mat, kläder eller underhållning (speciellt inte om man har andra utmärkta och mer etiska val).
Det handlar absolut inte om att skriva ner människan utan om att uppvärdera ickemänskliga djur. Även människor har starka rättigheter men dessa rättigheter tar slut där en annan individs rättigheter börjar. Människan har därför ingen rätt att äta animaliska produkter eller använda djur för forskning. Så bli vegan då för helvete. Annars lappar ja te dä.
Potentialitetsargumentet är inte hållbart och är heller inget som ingår i en allmän uppfattning om moral. Vissa vuxna människor har mindre värde än andra vuxna människor t.ex. på grund av handlingar de begått. Potentialitetsargumentet vill på ett sekulärt sätt berättiga människovärdesprincipen och föra den bort från dess religiösa ursprung. Det finns dock inga sekulära eller resonabla sätt att försvara människovärdesprincipen eftersom det inte finns någon egenskap som alla mänskliga djur innehar i större utsträckning än alla ickemänskliga djur. Intellekt, förmåga att uppleva ett jag, eller att kunna känna smärta är alla exempel på egenskaper som innehas av både människor och djur. Alla försök att systematiskt placera människan över djuren blir därför lika felaktiga som rasistiska eller sexistiska teorier. En individs rättigheter baserar sig på dess intressen och alla djur kan ha intressen även om de är så basala som att få leva en dag till. Det finns ingenting som ger en människa rätten att kränka dessa intressen för att skaffa sig fördelar som mat, kläder eller underhållning (speciellt inte om man har andra utmärkta och mer etiska val).
Det handlar absolut inte om att skriva ner människan utan om att uppvärdera ickemänskliga djur. Även människor har starka rättigheter men dessa rättigheter tar slut där en annan individs rättigheter börjar. Människan har därför ingen rätt att äta animaliska produkter eller använda djur för forskning. Så bli vegan då för helvete. Annars lappar ja te dä.
Allt är skit
Jag rivstartade den här bloggen lite utan att förklara något grundläggande om vad det hela handlar om. Det tänker jag fortfarande inte göra men jag grävde hur som helst fram ett gammalt flygblad som jag tyckte skulle passa bra här. Enjoy!
Blunda för att försäkra dig om att ljuset inte ska sippra in, håll för näsan och ignorera stanken så länge du kan och stoppa fingrarna i öronen för att slippa höra. Gräv ner dig i ovisshetens svala sandbad.
För om du inte gjorde allt detta finns risken att du skulle inse att lidandet som vi omgärdas av beror på det system som du aktivt deltar i. Den kultur av överkonsumtion och bekvämlighet som du ser omkring dig och har lärt dig att tycka om är det som håller på att slita sönder planeten du bor på. Du kanske skulle komma att inse att du lever i en värld som kontrolleras av storföretag som inte hyser någon skam i sin jakt på ekonomisk vinst. Och det hemskaste av allt skulle väl ändå vara om du helt plötsligt kände dig skyldig att göra någonting åt allt detta?
För vem är det som har sytt sina skor? Vem är det som har dött för att du ska få din middag? Och vart tog pengarna vägen som du köpte läsk för?
Det må låta skitnödigt PK men det är omöjligt att bortse från sambandet mellan din konsumtion och barnarbete, exploatering av tredje världen och naturen, djurplågeriet som pågår i djurfabriker världen över m.m. m.m. För faktum är att de pengar du spenderar förr eller senare hamnar i händerna på de personer som sitter högst upp i maktpyramiden och som inte bryr sig ett skit om dessa problem så länge deras företag fortsätter expandera, som upprätthåller det system av lidande och ojämlikhet som vi hålls smärtfritt ovetande om.
Men de är ju bra för ekonomin, eller? Vi måste ju värna om den ekonomiska tillväxten och vårt välstånd eller hur?Frågan är bara vad vi gör när vi växt till oss så mycket ekonomiskt att vi kvävt den planet vi lever på. Det kapitalistiska masskonsumtions-samhället är helt enkelt inte hållbart inför framtiden. Vi generar så enorma mängder avfall och förbrukar så mycket naturresurser just nu att vi inte kan ses som något annat än en varböld på den här planeten.
Och det absolut hemskaste är att det här är ett globalt problem som berör oss alla som invånare på planeten jorden. Vi är alla en del det här samhället, vi har alla ett ansvar för att det ändrar riktning mot en hållbar framtid med resursbesparingar och miljö- och rättvise-tänkande prioriterade över ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion och vi kommer alla att få ta smällen om vi inte förmår oss att ändra riktning. De fattigaste står först i kön. Men din tid kommer. Lita på det.
Så kanske är det dags att ta ett litet steg i en ny riktning? Läsa en ny bok kanske? Eller köpa rättvisemärkt eller ekologiskt nästa gång du handlar? Sluta stödja multinationella företag med dina pengar? Bli vegan kanske?Det är ditt ansvar, ditt liv och framför allt ditt problem. Låtsas inte som om det inte vore det.
Blunda för att försäkra dig om att ljuset inte ska sippra in, håll för näsan och ignorera stanken så länge du kan och stoppa fingrarna i öronen för att slippa höra. Gräv ner dig i ovisshetens svala sandbad.
För om du inte gjorde allt detta finns risken att du skulle inse att lidandet som vi omgärdas av beror på det system som du aktivt deltar i. Den kultur av överkonsumtion och bekvämlighet som du ser omkring dig och har lärt dig att tycka om är det som håller på att slita sönder planeten du bor på. Du kanske skulle komma att inse att du lever i en värld som kontrolleras av storföretag som inte hyser någon skam i sin jakt på ekonomisk vinst. Och det hemskaste av allt skulle väl ändå vara om du helt plötsligt kände dig skyldig att göra någonting åt allt detta?
För vem är det som har sytt sina skor? Vem är det som har dött för att du ska få din middag? Och vart tog pengarna vägen som du köpte läsk för?
Det må låta skitnödigt PK men det är omöjligt att bortse från sambandet mellan din konsumtion och barnarbete, exploatering av tredje världen och naturen, djurplågeriet som pågår i djurfabriker världen över m.m. m.m. För faktum är att de pengar du spenderar förr eller senare hamnar i händerna på de personer som sitter högst upp i maktpyramiden och som inte bryr sig ett skit om dessa problem så länge deras företag fortsätter expandera, som upprätthåller det system av lidande och ojämlikhet som vi hålls smärtfritt ovetande om.
Men de är ju bra för ekonomin, eller? Vi måste ju värna om den ekonomiska tillväxten och vårt välstånd eller hur?Frågan är bara vad vi gör när vi växt till oss så mycket ekonomiskt att vi kvävt den planet vi lever på. Det kapitalistiska masskonsumtions-samhället är helt enkelt inte hållbart inför framtiden. Vi generar så enorma mängder avfall och förbrukar så mycket naturresurser just nu att vi inte kan ses som något annat än en varböld på den här planeten.
Och det absolut hemskaste är att det här är ett globalt problem som berör oss alla som invånare på planeten jorden. Vi är alla en del det här samhället, vi har alla ett ansvar för att det ändrar riktning mot en hållbar framtid med resursbesparingar och miljö- och rättvise-tänkande prioriterade över ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion och vi kommer alla att få ta smällen om vi inte förmår oss att ändra riktning. De fattigaste står först i kön. Men din tid kommer. Lita på det.
Så kanske är det dags att ta ett litet steg i en ny riktning? Läsa en ny bok kanske? Eller köpa rättvisemärkt eller ekologiskt nästa gång du handlar? Sluta stödja multinationella företag med dina pengar? Bli vegan kanske?Det är ditt ansvar, ditt liv och framför allt ditt problem. Låtsas inte som om det inte vore det.
Tales of Adam
Jag snubblade av en händlse över Daniel Quinns bok Tales of Adam när jag handlade höstens kurslitteratur och köpte den på ren impuls. Nu har jag äntligen tagit mig tiden att läsa igenom den. Det tog faktiskt ingen jättelång tid eftersom den bara består av 91 sidor med stor text och många Drooker-liknande illustrationer.Texten består av sju berättelser som ingick i The Book of Nahash, en föregångare till Ishmael som Quinn fann för viktiga för att inte publicera. Berättelserna spinner vidare på de idéer som Quinn lägger fram i Ishmael men har inte en styrka som räcker för att bära upp en egen berättelse utan får sin vikt när man läser den utifrån den större bilden som ges i Ishmael. Att berättelserna främst är jakthistorier kan ses som naturligt då boken utspelar sig i ett jägar- samlarsamhälle, men gör ändå att jag som vegan får svårt att känna starkt för berättelserna, även om jag förstår vikten i deras bakomliggande budskap.Quinns idéer är rätt omfattande och svåra att sammanfatta kort, men man skulle kunna säga at det i grunden är ett budskap att människan tappat kontakten med sin rätta plats i naturen. Grunden i detta är den agrara revolutionen och människans behov av att kontrollera sin omvärld för att känna sig trygg. Genom att ackumelera värde istället för att leva "i guds händer" på det överflöd som naturen ger människan om hon bara låter sina liv formas av naturens väv av sammanhang. Det är allt väldigt tilltalande men när Quinn skriver det som ett rent faktum att människan är ett rovdjur i bokens sista kapitel (som på sina ställen verkar vara en ren rip-off på Lejonkungen) så får jag instinktiva repulsioner. Det är dock intressant att tänka kring männskligt liv i ett jägar- och samlarsamhälle.Mitt tips är helt enkelt att om du ska läsa en bok av Daniel Quinn så läs hellre Ishmael eller The Story About B. Det här kanske är en bok man skaffar om man är en Quinn-fantast och vill läsa absolut allt. Men i sig själv är den inte så intressant.
Snorungar
Ibland slår det mig tydligare än annars att vi alla i grunden bara är förvuxna barn. Barn som växt upp och blivit tillräckligt stora för att lura andra att vi inte längre är barnsliga, egocentriska, inkonsekventa snorungar. Vi odlar skägg, gör varandra på smällen och hittar på regler för varandra och försöker övertyga oss själva och de omkring oss att vi inte har något att göra med den osäkra, sköra, okunniga varelse vi en gång kom ifrån. Som om blotta egenskapen av att ha levt längre automatiskt gjorde oss klokare, mer genomtänkta, mer rättfärdiga och vid någon punkt gett oss absolut konskap om hur det gentligen ligger till med allt och alla här i världen. Bara för att vi inte längre slåss om leksakerna i sandlådan eller av misstag (trots goda intentioner) råkar ha sönder våra dockor. Vi har istället gått vidare till att slåss över landområden och naturresurser och skaffa oss den tråkiga ovanan att trots våra goda intentioner förstöra planeten vi bor på. Och vi är fullt övertygade om att vi är skapelsens underbara klimax. Evolutionens höjdpunkt och syfte.
Men jag har nyheter för er. Sett ur den här planetens synvinkel är vi inte vuxna eller ens tonåringar. Och vi beter oss inte heller som om vi vore äldre än så. Vi är den här planetens barnsliga, egocentriska, inkonsekventa snorungar som agerar utan respekt eller aktsamhet för vad våra handlingar får för konsekvenser på lång sikt. När jag var liten (i början av nittiotalet) var den ultimata mucka-gräl-frasen på dagis: tror du att du är nått eller? Det var mest något man skulle ryta till med för att visa att man minsann var alfa-hane och huruvida den andre faktiskt "var nått" eller inte spelade inte så stor roll.
Men jag har en seriöst menad fråga till moder jords allra störigaste, uppkäftigaste ungjävlar: Tror ni att ni är nått? Era feta, bortskämda små ynkryggar! Kom då!
Men jag har nyheter för er. Sett ur den här planetens synvinkel är vi inte vuxna eller ens tonåringar. Och vi beter oss inte heller som om vi vore äldre än så. Vi är den här planetens barnsliga, egocentriska, inkonsekventa snorungar som agerar utan respekt eller aktsamhet för vad våra handlingar får för konsekvenser på lång sikt. När jag var liten (i början av nittiotalet) var den ultimata mucka-gräl-frasen på dagis: tror du att du är nått eller? Det var mest något man skulle ryta till med för att visa att man minsann var alfa-hane och huruvida den andre faktiskt "var nått" eller inte spelade inte så stor roll.
Men jag har en seriöst menad fråga till moder jords allra störigaste, uppkäftigaste ungjävlar: Tror ni att ni är nått? Era feta, bortskämda små ynkryggar! Kom då!
Prometheus
Prometheus var den titan i grekisk mytologi som stal elden från gudarna och gav den till människorna. Det var nämligen så att hans bror Epimetheus uppgifter att ge positiva egenskaper åt alla skapelsens djur men när man kom till människan så fanns det inga egenskaper kvar. Prometheus som tyckte att människan var överlägsen alla andra djur gav dem därför elden som antagligen ska ses som en symbol för kultur, teknologi och makt över naturens vilda krafter. Detta såg grekerna som ursprunget till all konst och vetenskap. För sitt illdåd blev Prometheus fastbunden vid en klippa där en örn ständigt hackade på hans lever.
Som om detta inte var nog så var det i samma sväng som gudarna skapade Pandora med den berömda asken och skickade ner henne på jorden. Sen blev det mest trisst och tråkigt hela tiden.
Jag hörde på TV att idag så experimenterar man med att föda upp genmanipulerad lax i stora fiskodlingar trots att det antagligen skulle leda till ekologisk katastrof om en enda av dem hamnade i vilt vatten.
Vissa lär sig då aldrig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
