Hårda linjer och flyktiga utopier

I det här inlägget vill jag göra en egen version på Tors inlägg om hans politiska utveckling samt sätta fingret på vilken punkt i vår/min utveckling som lett till att vi strävar efter att kombinera djurrätt och primitvism (se inlägget Djurrätt vs. Primitvism med kommentarer).

Min mamma var en 70-talshippie och min pappa var på 60-talet det lilla östgötska samhället Horns enda kommunist. Jag växte upp väl medveten om att hjärtat sitter på vänster sida. Det tog mig egentligen ganska lång tid att utveckla egna politiska åsikter, man skulle kunna säga att jag inte reflekterade längre än "vänster är bra och USA är dåligt" förränn jag i sommaren innan gymnasiet började hänga med ett nytt gäng kompisar som senare samma år skulle dra in mig i Loesje.

Loesje i Linköping höll på den här tiden till i en lokal där allsjöns vänstermänniskor hade sina möten, workshops och kontor. Här kom jag i kontakt med djurrättsaktivister, antifascister och revolutionära socialister. När denna lokal något år senare lades ner var detta en stor förlust för vänsterrörelsen i Linköping och jag insåg hur viktigt där är att ha något att samlas kring. en plats som inte tillhör någon utan som är en öppen mötesplats där folk med olika åsikter och mål kan träffas och dra nytta av varandra.

På den här tiden var jag trots mina egna högst lösryckta åsikter väldigt kompromisslös. Jag avfärdade både Revolutionära Socialister och Ung Vänster för småsaker som skilde deras åsikter från mina men som jag tyckte var helt avgörande på den här tiden. Idag är mina åsikter mer genomtänkta och om jag idag skulle vägra samarbeta med någon som inte följer mina idéer till punkt och pricka så skulle jag nog inte kunna samarbeta med någon annan än Tor. Vad jag har kommit att inse är dock att detta kompromisslösa sätt att tänka är alldeles för verklighetsfrånvänt. Även fast jag idag inte ser mig som en del av vänstern så är första steget på vägen mot min utopi att kapitalismen ska störtas och därför har jag mycket att vinna på att sammarbeta med andra som delar mitt mål, även om dessa är köttätare eller okritiska till teknologi.

Under min tid som politiskt wildcard i Linköpings autonoma vänster plockade jag upp lite av varje och försökte forma mig något som var mitt eget tills jag tillslut hittade hem i Linköpings Djurrättsaktivister. Ett kort tag innan dess kallade jag mig kommunist och ett tag var jag sjukt politiskt korrekt feminist. Under hela tiden fanns dock punk/hardcorescenen som en inspiration och ett forum för att möta nya människor och ta del av nya åsikter. Man ska dock inte överdriva öppenheten i varken hardcorescenen eller den autonoma vänstern. Precis som överallt så finns det åsikter som inte är välkomna och precis som överallt annars så blir dessa åsikter lite extra intressanta för den som står lite utanför och vill provocera en smula.

Så jag skulle självkart exprimentera med dessa åsikter och det var så jag blev känd som prolife-jens. Jag tycker än idag att det är viktigt att det går att ifrågasätta alla åsikter som ses som gjutna i sten, kan man inte det är man inte i närheten av vad punk handlar om. Abort är jag dock inte särskilt intresserad av, det är en allt för svår etisk fråga för att man man ska kunna ha en generell åsikt. Dessutom så ger jag väl fan i 40 000 foster så länge vi fortsätter slakta 70 miljoner kycklingar varje år. Men var kom då dessa åsikter ifrån från första början?

Både jag och Tor turades om att peppa på Hardline. Det var ju lockande, lite förbjudet och jävligt militant, klart som fan att man faller för det om man är tonåring, vegan straight edge och vill sticka ut. Hardline hade funnits i Linköping under slutet av nittiotalet och svallvågorna av det levde fortfarande kvar om man letade noga i hardcorescenen och i vänstern. Många snackade om det men jag tror att jag tog Hardline på lite större allvar än många andra som mest gillade att skämta om att vara jävligt militanta. Det var hardline som fick in mig på civilisationskritik och min tolkning av primitvism har därför alltid varit kopplad till ett starkt ställningstagande för djurens frigörelse och veganism eftersom Hardline-rörelsen bestämt hävdade att människan till naturen var en växtätare. Man ska dock komma ihåg att Hardline hävdade många saker som var lite sisådär välgrundade.

Och för alla som sitter och är oroliga nu så har jag aldrig hävdat att homosexualitet är onaturligt.

Hardline kombinerat med Crimethinc och en massa djurrätt lade grunden till Tors och mitt zine Alive som vi gav ut för några år sedan, och därifrån har det rullat på. Analysen av civilisationen och teknikens roll i människans utveckling är något som vi jobbat på kontinuerligt och sedan Alive är den här bloggen första gången vi försöker formulera våra åsikter i svart på vitt.

Idag vill jag förstå människan för att förstå varför hennes samhällen inte verkar fungera. Hur kommer det sig att människan till synes är det mest otillfreställda och rastlösa djuret på planeten? Hur kommer det sig att vi ständigt känner oss manade att kontrollera varandra och vår omgivning genom symbolsystem (religion) och samhällen? Som jag skrivit tidigare är jag föga intresserad av höger eller vänter på en skala där alla alternativ enligt mig leder bort ifrån oss själva och det liv som vi var ämnade för och in i en framtid som bara lovar en sak: kollaps.