Snorungar

Ibland slår det mig tydligare än annars att vi alla i grunden bara är förvuxna barn. Barn som växt upp och blivit tillräckligt stora för att lura andra att vi inte längre är barnsliga, egocentriska, inkonsekventa snorungar. Vi odlar skägg, gör varandra på smällen och hittar på regler för varandra och försöker övertyga oss själva och de omkring oss att vi inte har något att göra med den osäkra, sköra, okunniga varelse vi en gång kom ifrån. Som om blotta egenskapen av att ha levt längre automatiskt gjorde oss klokare, mer genomtänkta, mer rättfärdiga och vid någon punkt gett oss absolut konskap om hur det gentligen ligger till med allt och alla här i världen. Bara för att vi inte längre slåss om leksakerna i sandlådan eller av misstag (trots goda intentioner) råkar ha sönder våra dockor. Vi har istället gått vidare till att slåss över landområden och naturresurser och skaffa oss den tråkiga ovanan att trots våra goda intentioner förstöra planeten vi bor på. Och vi är fullt övertygade om att vi är skapelsens underbara klimax. Evolutionens höjdpunkt och syfte.
Men jag har nyheter för er. Sett ur den här planetens synvinkel är vi inte vuxna eller ens tonåringar. Och vi beter oss inte heller som om vi vore äldre än så. Vi är den här planetens barnsliga, egocentriska, inkonsekventa snorungar som agerar utan respekt eller aktsamhet för vad våra handlingar får för konsekvenser på lång sikt. När jag var liten (i början av nittiotalet) var den ultimata mucka-gräl-frasen på dagis: tror du att du är nått eller? Det var mest något man skulle ryta till med för att visa att man minsann var alfa-hane och huruvida den andre faktiskt "var nått" eller inte spelade inte så stor roll.
Men jag har en seriöst menad fråga till moder jords allra störigaste, uppkäftigaste ungjävlar: Tror ni att ni är nått? Era feta, bortskämda små ynkryggar! Kom då!