Igår diskuterade jag COP15 med en vän och fick frågan om jag tycker att det ger någonting att folk startar upplopp på stora toppmöten. Just då tyckte jag väl att det kändes sisådär nödvändigt men drog en analys lånad av Zerzan och drog lite parelleller till den uppmärksamhet som djurrättsaktivister på 90-talet fick av att bränna Scan-lastbilar: tillsynes missriktade handlingar som får sin enda konsekvens genom att skapa publicitet och debatt. En debatt som tyvärr alltid blir snedvriden på grund av samhällets syn på vad våld egentligen innebär.
Jag åkte aldrig till Köpenhamn (men det kanske iofs inte är försent). Det kändes som att den nytta jag skulle kunna göra där vägde så pass mycket lättare än den tid och kostnad som resan skulle utkräva mitt i en intensiv kurs på universitetet. Men när jag nu ikväll satt här hemma och läste liveupdateringarna om vad som pågår där nere och reflekterade över gårdagens diskussion så kom jag att tänka på en annan sida av det hela. Den sida som jag lyckas skjuta undan så ofta i vardagen och sällan verkligen tänker på.
För även om jag sitter här hemma, långt från sirener och hundskall, helt isolerad från vad som händer i Köpenhamn, i Antarktis valreservat eller på andra platser på jorden så är jag, som en levande varelse involverad i en ständig konflikt. En konflikt med ett system som förgör samhällen och krossar människor, som mördar djur och skogar. Fan, konflikt är ett för litet ord för vad som pågår. Det är krig det handlar om och varje dag som jag sitter här och låtsas som ingenting så ljuger jag för mig själv och för min omvärld. För det finns ingen fred mellan mig och de multinationella företagen, ingen fred mellan mig och den västerländska imperialismen, ingen fred mellan mig och snuten.
Våra motståndare för sitt krig varje dag, på alla fronter. Genom att förgifta vårt språk och våra kroppar, genom att stjäla våra resurser och vår tid. De slutar inte bara för att vi inte slåss tillbaka, de slutar inte för att vi ber snällt, de slutar inte, någonsin. Och visst, jag kan inte stoppa dem. Även om jag ansträngde mig till min fullständiga förmåga skulle jag inte kunna störta templets pelare över de som stuckit ut mina ögon. Men det betyder inte att jag ska sitta här och ljuga och låtsas som att allt är ok. Det är inte ok. Det är så jävla långt ifrån ok.
