Ansvar och skuld

Någonting som återkommit flera gånger när jag pratat med kurratorer och liknande är att livet automatiskt blir svårt om man ständigt tar på sig vikten av alla världens problem. En annan aktivist jag nyligen träffade kallade samma fenomen för "jesuskomplex". Man vill helt enkelt kunna rädda hela världen, hela tiden. Vid en första anblick låter det kanske nobelt men det krävs inte så mycket inlevelse för att inse hur utmattande och deprimerande det är i längden att ta på sig allt lidande man ser i världen.

Så man försöker göra som de säger och gör sitt bästa för att inte ta så hårt på all skit i vardagen. Man läser tidningen med en nypa salt och lyssnar på Derrick Jensen när han säger att vi inte är lika ansvariga som de multinationella företagens direktörer för avskogningen. Men sen kommer den andra biten. Vi är fortfarande ansvariga för vår naturresursbas och dess bevarande. Vi har ett ansvar mot de system som ser till att vi överhuvudtaget kan överleva.

Jag läste en bok för ett tag sedan om 1900-talets moraliska historia av Jonathan Glover. Han resonerar där kring hur människor överhuvudtaget kan utföra de hemska gärningar som begicks under förra århundradet. Det handlar främst om folkmord, men även om flygbombardemang av städer, en otroligt grym taktik som britterna anammade under andra världskriget. En genomgående tes som Glover driver är att den som förtrycks måste avhumaniseras så att det våld som brukas kan rationaliseras, hutuer benämnde tutsier som ohyra precis som nazisterna gjorde med judar och andra oönskade grupper. Detta är nödvändigt eftersom människor generellt inte ser sig själva som dåliga människor, alla besitter en moralisk identitet som dikterar vilka handlingar vi har möjlighet att genomföra och inte, rent moraliskt. Vi vill inte se oss själva som den som mördar tusentals oskyldiga och gör många gånger fler hemlösa i en bombräd. Det avstånd som skapades mellan piloten och dennes offer underlättade för gärningsmannen att genomföra sitt extremt våldsamma dåd utan att förlora förståndet. Våldet abstraherades och rationaliserades. Det var krig helt enkelt. Man är ju tvungen att knäcka några ägg för att göra sig en omelett.


Så om vi tänker på våld mot naturen, mot ekosystem och fattiga människor i avlägsna länder, kan vi då inte se exakt samma struktur? Extrema våldshandlingar utförs från ett stort avstånd och abstraheras och rationaliseras. Det är ekonomisk tillväxt helt enkelt, det är våra vardagliga liv. Om vi tvingades att se vad vi på en global skala gör mot denna planet skulle vi bli tvugna att ändra vår självbild. Samma sak återkommer när man talar med köttätare om deras konsumtions inverkan på djuren. Ingen vill se sig själv som den som bidrar till att grisar lever på kala betonggolv och drivs till kanibalism. Trots att vi på samma sätt inte ser oss själva som människor som förstör planeten för de fattiga, för djuren och för kommande generationer så ingår vi i ett system som varje dag utövar våld mot vårt eget livsuppehållande system. Vårt enda hem.

Även om vi vägrar se oss själva som en del av problemet, som en som förstör, kan vi klara av att se oss som den sortens människa som passivt tittar på? Är det kompatibelt med vår moraliska identitet? Kan vi se vad som pågår utan att ingripa? Och om vi ingriper, vilka gränser kan vi tillåta oss själva att sätta för vårt engagemang och våra metoder? Kan vi låta oss själva ta en paus för att vila? För att låta magsåret dra sig tillbaka? För att försöka dämpa ångesten?

Jag har inga svar på den här punkten, bara frågor som jag brottas med varje dag.