Intervju med Jonatan del 2 - Ideologi

- Hur kom du i kontakt med djupekologiska tankar från första början och vad var det som tilltalade dig med dem?

Om jag minns rätt så var det genom en akademisk torr bok i stil med ”Aktuella Livsåskådningar” som omfattade ekosofi, djupekologi och olika feministiska riktningar. Jag läste lite och blev reserverat intresserad. Den känslan av att som vänsteristisk anarkist inte vilja ses som flummig fick mig att inta en mycket kritisk ställning. Inte förrän jag läste ”Ismael” av Daniel Quinn kände jag mig bekväm med dessa tankar. Ismael blev något av en världsomdanande upplevelse; jag hade aldrig kunnat anamma civilisationskritik innan jag läste den. John Zerzan var för svårtillgänglig för en som bara är intresserad av grön anarki men var intressant för en anarkist då han var pensionär och promotade kravaller. Så dessa två författare är väl de som ledsagat mig litterärt in på den djupekologiska viltstigen. Det skulle ändå dröja ett drygt år från att jag börjat läsa djupekologisk och civilisationskritisk litteratur innan jag på allvar började se mig själv som ”en apa fångad i en destruktiv kultur” och basera mina tankar ekocentriskt. Efterhand började även Derrick Jensen driva på vikten av identifiering och militans i kombination med dessa tankar.

Det mest tilltalande i dessa tankar var nog känslan av att allt hänger ihop; den obeskrivliga känslan av alienation som närvarar vilken ideologi du än anammar fick för första gången en förklaring som inte vattnades ur efter lite skrap på ytan. Känslan av tillhörighet som kom från ”ingenstans och överallt”. Jag har alltid varit omgiven av mycket vänner och familj men aldrig kunnat känna den starka känsla av tillhörighet som när jag såg min förgiftade relation till allt annat levande. Det var som att hela det förnekade grönskimrande periferi som jag inte visat uppskattning sedan jag var barn, helt plötsligt blev levande och visade mig världen utan några skygglappar. Det var inte bara tilltalande utan kom att forma alla mina handlingar därefter. Att mina tankar på att demolera 3G-master uppmuntrades i Jensens böcker var om något tilltalande och många tankar och känslor jag burit på konfirmerades ju mer jag läste och diskuterade med vildväxande aktivister.

I häktet satt jag med restriktioner och spenderade 23 av 24 timmar i en cell på knappt tio kvadratmeter men varje gång jag var nära på att få ett sammanbrott dök en nyckelpiga upp, och vid ett tillfälle flög en fågel in i promenadburen på taket och kvittrade retfullt om hur dum jag var som var inspärrad när jag kunde vara ute och flyga istället. Från en annan promenadbur fick jag syn på en gammal ek några hundra meter från häktet och på något ordlöst sätt stärkte den mig. Varje dag, genom promenadburens galler eller gymmets fönster, följde vi varandra. Jag hur trädet förberedde sig för vintern och till slut innan jag släpptes, hur trädet helt självdött för att kunna födas pånytt till våren. Trädet hur jag genomlevde fångenskapen i min kamp mot civilisationen. Hade jag inte kommit i kontakt med djupekologi hade trädet bara varit en färgklick i periferin, fågeln och nyckelpigorna något jag ignorerat eller gullat med.



- Vilken politisk bakgrund har du och (hur) tycker du att kampen för jorden hör ihop med andra politiska frågor?

Min politiska bakgrund har i grunden varit vänsteristisk och jag har på egen hand eller i olika grupper engagerat mig i facklig kamp, anarkafeminism, djurrätt, toppmötesprotester, anti-fascism m.m. Från början av mitt politiska engagemang har det funnits en kärna med två fasta hållpunkter: anarkism och veganism. Anarkismen har skiftat med åren men har främst varit inspirerad av Crimethinc och post-vänster.

När det kommer till kampen för jorden är min utgångspunkt inte politisk, även om jag ofrånkomligen gillar att politisera det jag gör. Utgångspunkten är snarare emotionell och väldigt djupgående. Eller, för att konkretisera det, en framgångsrik kamp för jorden går inte att genomföra enbart som en ”politisk kamp”. Du kan kämpa på i all evighet med politiska frågor och teorier men utan att identifiera dig med jorden kommer det inte vara mer än just bara politisk kamp. Identifierar du dig med jorden, omfattar allt liv som står under förtryck, så förstår du också dess behov och du blir varse vad du måste göra för att försvara det. Om den politiska kampen i sig blir målet så gynnar du snarare det förtryckande systemet än jorden du pratar om.

Kampen för jorden knyts samman i en mängd olika kamper; det går lätt att koppla samman, vilket många också gör, djurrätt, feminism, anarkism, etniska befrielsekamper, ekoförsvar osv. Problemet är att var för sig saknar många sakfrågerörelser just identifikationen, de saknar den sista lilla pusselbiten som hade kunnat förena dem med andra kamper på ett för civ-motståndet konstruktivt sätt. Många rörelser har de senaste två hundra åren förenat sig under ett någorlunda sammanhängande socialistiskt paraply men då socialismen helt uppenbart är ett plåster på ett brutet ben behövs ett nytt paraply. Socialismen bär på värderingar som helt klart har en irritationspotential gentemot den civiliserade kulturen, men begränsningarna överväger dessa värderingar. Först och främst då socialismen, den allmänna ur Marx sprungna socialismen, är en industriell ideologi som romantiserar ett industriellt klasslöst samhälle (hur logiskt låter det?), men även att socialismen, bevisligen i de stater som formats därefter tex Cuba, alienerar människor från sina identiteter som just människor, och låter arbetet bli deras identiteter: ”engagera dig i din arbetsplats”, ”var en stolt arbetare”; vilket i sig försvårar identifikationen med sina levande omgivningar och därmed försvårar möjligheten att försvara den. Det jag vill komma fram till är att ett nytt paraply behövs, ett paraply som inte identifierar sig med de civiliserade normer som genomsyrar socialismen, utan samlar de olika kamperna till ett gemensamt civ-hatiskt motstånd.