Den fjortonde oktober greps jag i mitt rum, omringades naken i min säng av fyra SÄPO-snutar från författningsskyddsenheten. Jag togs in till stationen och delgavs misstanke som skäligen misstänkt för mordbrand, sabotage och skadegörelse i ett flertal fall. Det var flera faktorer som fick mig att bli misstänkt i detta fall, bland annat en blogg jag har skrivit de senaste åren. Det som fick mig anhållen var ”tips från allmänheten”, vilket snarare borde omskrivas till ”tips från nån jävel som stått mig nära”. Jag och andra har många misstankar om vem det var men ingen lär kunna bekräfta det. Hur som helst, efter att jag delgivits misstanke vägrade jag delta i några förhör utan försvarare närvarande och det tilldelades jag redan samma dag, och inte vem som helst utan en av sveriges bästa advokater. Han rekommenderade mig att inte stå fast vid ”inga kommentarer” då misstankarna var rätt allvarliga och jag skulle förlora min trovärdighet. Jag sade ändå inget som kunde binda mig till brott i förhören, utan det som fick mig häktad var husrannsakan. Jag var mitt uppe i en flytt och hade allt jag inte borde ha på rummet. Så drygt nog hade det inte funnits grunder för min häktning om de inte genomfört husrannsakan, istället blev det på sannolika skäl ”förberedelse till sabotage”.
De fyra första veckorna i häkte fick jag underhållas av 3-6 timmars förhör med SÄPO i veckan.
Jag erkände efterhand att jag förstört en kabel som försörjde en lyftkran med el, lyftkranens balansstyrningskablar, spännband och hydrauliska manöverkablar på en timmerbil och att jag sprängt bort kablaget på en kommunikationsmast.
Under förhören ägnades drygt 3-4 timmar till att gå igenom min blogg utskriven på 107 A4-sidor och artiklar jag skrivit i en anarkistisk tidning. De ville få mig att erkänna uppvigling, kopplingar till jordens befrielsefront och koppla mig till alla möjliga brott och inte minst (och knappast förvånande) ville de att jag skulle erkänna mig som något slags ledare. De pratade om saker som ”mina anhängare” och annat som jag skrattade gott åt. De erkände även att de lyssnat av mig och att de lyssnat av nummer jag inte använt på år och dar, vilket även det gav förhören roande inslag.
Under de sex veckorna i häktet fick jag hur som helst stöd från vänner, kamrater, advokat och familj; genom brev, tidningar, böcker, pengar och bilder. Brand och Befriaren var guldkorn bland posten, däremot Green Anarchy tilläts jag inte läsa... Det dröjde hur som helst till några dagar efter rättegången innan jag läste lokalpressen där det uppmärksammades att: ”20-åring får internationellt stöd för skadegörelse”. Jag hade ingen aning om vad de yrade om och trodde de blivit galna eller börjat ljuga besinningslöst (börjat och börjat…). Efter att ha läst på olika fångstödssidor fann jag snart att någon kontaktat ELP om mitt fall och att ELP nu sökte kontakt med mig. Jag skrev ett mail och kom i kontakt med en ELP-volontär som var väldigt stärkande att skriva med. Han skrev om sin egen tid i fängelse under ”GANDALF”-röran i UK på 90talet och förklarade att han och ELP ville starta en kampanj för mig. Vi började korrespondera lite och till slut sattes en supportmail upp och det började regna in stödmail från italien, tyskland, england, usa och sverige.
När jag kom ut ur häktet fanns ingen formulerad supportgrupp att möta mig, ingen trygg kärngrupp eller medåtalade som suttit i häktet ”med mig”, och mitt liv var ett socialt kaos. Jag fick såklart support av vänner som peppat och fått mig att känna mig rätt bra till mods men överlag har bristen på trauma support fått mig att känna mig övergiven, nedstämd och hopplös. Detta gjorde att kampanjen som startades av ELP blev lite av ett substitut för en lokal supportgrupp. Många som har skrivit har beskrivit sina fängelse- och häktesupplevelser och avlägsnat känslan av övergivenhet.
Att mitt fall inte uppmärksammats i sverige är jag inte så förvånad över. SÄPO tex såg med en blandning av triumf och rädsla på mitt fall och behandlade mig till en början som en livsfarlig terrorist, vilket nästan är en underdrift, då de överdrev något otroligt med sina pådrag. Jag menar, hur många får ”äran” att gripas av enhetschefen för författningsskyddsenheten på SÄPO? De var stenhårda med att tysta ner så mycket de kunde och de var uppenbart rädda för att jag skulle få medialt positiv uppmärksamhet.
Aktivistklimatet i sverige är fortfarande övervägande vänsteristiskt och den formen av vänsterism har en tendens att starkt fördöma all form av civilisationskritik, post-vänsterism och sådant de kallar ”flummigt”. Hur troligt är det att tex Motkraft skulle uppmärksamma mitt fall? Tillkommer gör också den karaktäristiska rädslan hos svenskarna; många som stödjer det jag gjort är rädda för att stå upp för det. De vill fortfarande vara "rättskaffens och hederliga medborgare" samtidigt som de innerligt hatar sina förtryckare. Och även om den svartgröna skaran i Sverige helt klart är på framsprång finns inte den kapacitet eller utbredningen att något i stil med NAELFPO eller ELP skulle kunna upprättas.
Igår dömdes Jonatan till 15 månader i fängelse som ett resultat av ovanstående händelseförlopp. Du kan maila ditt stöd till honom på adressen: freejonatan@yahoo.se
