Intervju med Grioa

Någon gång i år snubblade jag över rapparen Grioa, jag gillade det som fan. Efter att jag såg honom på överjordsfestivalen i gbg tänkte jag skriva ihop lite frågor och här är svaren. Jag gjorde lite en fuling och tog upp några av de problem jag ser i min egen subkultur: punk/HCscenen.

Tack för svaren

Vem är du, musikaliska influenser, är du politiskt aktiv och sånt bla bla?

Jag är Grioa aka Grönsaksmannen aka Anders Lojal haha. Jag är en rappare. Journalisters första regel är att aldrig ställa mer än en fråga i taget men eftersom att du också är vegan så ska jag visa överseende och svara på alla dina frågor i rad, iofs inte ordning märkte jag nu. Jag är för tillfället inte organiserad då jag bytt stad, så särskilt politiskt aktiv vill jag nog inte påstå att jag är. Men om dom vill ha mig så kommer jag igång igen snart. Med musikaliska influenser antar jag att du menar vad jag influeras av till min egna ”musik”. Jag rappar ju bara och väljer vilka beats jag ska rappa över så min musikaliska ådra sträcker sig inte såmycket längre än ett par ackord på gitarr och abstrakta keffa beats i Mptracker som knappt nån får höra. Men jag lyssnar mycket på Bright eyes, texter man kan analysera tycker jag väldigt mycket om. Såklart har jag lyssnat mycket på anticon, Sole och Why? är några favoriter. Aesop rock och Cage, mycket i Def jux är grymt bra. Sage är jävligt duktig men har gått åt ett lite skumt håll på senaste och inte fallit mig fullt såmycket i smaken som andra rappare. Jag tycker Afasi har utvecklats nåt otroligt och lyssnar gärna på hans grejer. Jag lyssnar en del på Regina Spektor och tycker om hennes texter och sätt att sjunga, lyssna Consequence of sounds så får du höra rimstruktur som många rappare är ljusår ifrån. Oj, den här listan skulle kunna bli oändlig men faktum är att jag lyssnar väldigt lite på musik överhuvudtaget. Och när jag väl lyssnar så är det sällan något jag verkligen helt helhjärtat uppskattar. Ibland cyklar jag runt och lyssnar på Lifted eller Hells winter, det uppskattar jag. Oh, och Khonnor.

Det hänns som om hardcore scenen har förändrats, det är liksom ingen som tror på ågonting längre. Hur är det med hiphopscenen i sverige och globalt nu för tiden?

Jag vet inte så mycket om hiphopscenen men jag saknar gemenskapen som fanns graffitimålare imellan när jag var liten. Jag tycker det känns som att hiphopscenen går framåt, en stadig utveckling och nyrenässans av hiphop som form, det går hem på klubben med starka tjejer t.ex som tar rappen tillbaks till dess ursprungliga form, för att peppa folk som dansar. Det gillar jag. Den blir mer jordnära och humorisktisk med folk som Ison och fille och Highwon. Den går och det konkreta och träffsäkra hållet med artister som Houman och den går hela tiden bort från en sterotyp bild av hiphop. Hiphop har en otrolig potential och är väldigt svår att döda. Och jag tror att det är utvecklande för hiphopen att den får jobba så att säga i opposition. Den utvecklas av motstånd och florerar när många engagerar sig. Men den kan heller aldrig bli för stor utan att få hybris, på så sätt förändras den ständigt. Men jag tror nog att känslan av ingen tror på något längre är återkommande. Det finns inget mer kontraproduktivt än när dom som talar högst och mest om förändring och att vi inte är som dom andra, att vi inte ska ge upp - ger upp. Tyvärr så börjar vi tappa hopp, och jag tror att det är en legitim känsla. Det finns anledning att känna hopplöshet därför att majoriteten av dom förändringar som försöker komma fram till handlar om egentliga självklarheter. Det är när man ser att den inte infinner sig som man börjar bli cynisk. När fler människor går ut på gatorna än under vietnamkriget för att protestera mot invationen av Irak månader innan man faktiskt går in och media och etablissemanget fullständigt skiter i att påpeka att det är ett olagligt krig, när svenska medborgare kan bli hämtade av agenter utan att polisen ingriper, när vi varenda dag ser människor utan hem så börjar man bli cynisk, vem fan bryr sig om förändring när det äckliga vi föraktar är samma skit vi vuxit upp i, samma cyniska bild av samhället återfinns överprecisjävlaallt. Hos lärare, på nyheterna där det är viktigare med våld än systematiskt förtryck, på internet där vi är så jävla upptagna med oss själva att vi inte förstår att det är fler som är uppkopplade till samma nätverk. Då är det inte så jävla konstigt att folk skiter i. Vi behöver börja föra krig som vi faktiskt kan vinna.
Jag är nog lite cynisk och jag tycker subkulturer som stridsform är ganska meningslösa. Det är när vi alienerar oss som vi söker förändringar genom snåriga stigar, vi försöker hitta sätt att kämpa som passar ens jävla image istället för saker som man anser vara viktiga. Det finns vidöppna dörrar för praktisk förändring, filosofier och kampmetoder som är urgamla. Vi känner inte våran fiende och därför handlar mycket ”politiska” texter ofta om känslan av hopplöshet och att alla andra är så dåliga och rika. Skit på dig, jag är trött på musik som liknar predikan, lyssnar man på mina texter så är det sällan eller aldrig jag säger till folk hur dom borde göra. Det som behövs är människor som är beredda att tala överhuvudtaget, ur det kommer frågor värda att ställa. Vi kan inte utgå från att den som talar högst och mest är den som har mycket att säga. Lyssna inte på mig helt enkelt.

När jag började gå på punkspelningar för ett gäng år sedan så var jag övertygad om att alla punkare var politiskt aktiva på ett eller annat sätt. Jag blev grymt besviken när jag sent om sider märkte att de flesta bara snackade utan att göra någonting av vad de sa. Har du haft liknande uppleverser?

Svaret på frågan här ovanför kanske besvarar denna frågan bättre.
Jag har blivit disullusionerad många gånger men inte så mycket pga det, jag har nog aldrig tänkt att dom som rappar om politik behöver vara aktivister själva, men man hör ju på texterna hur väl insatta dom är och hur stor del som faktiskt är av egen erfarenhet. Jag tycker alla som pratar politik i texter klagar så jävligt på vad alla andra inte gör, man känner sig snarare sämre än bättre när man lyssnar på sånt, jag tycker att den slutgiltiga känslan av en ”politisk” låt ska vara ilska, och en fråga av vad i helvete man ska göra av den. Jag tycker det är synd att det anses vara coolt att hålla på med aktivism, att man måste vara på ett speciellt sätt. Det exkluderar många människor från att faktiskt bli aktiva. Jag tycker att aktivism ska ses som något man gör som en direkt konsekvens av sina frågeställningar och tankar. Det behöver följas upp med handling annars mår man inte bra. Det är då accepterar våran passivitet som en del av oss, det är då samhället ses som något statiskt, som en jävla naturkraft. Jag säger inte att man ska gå ut och kasta sten på en snut såfort man blir lite arg, men att man åtminstonde ska vara tillräcklig medveten om sin direkta omgivning för att faktiskt förstå att det finns anledning att vara förbannad. Sen behöver man ju inte vara arg som person för det. Jag saknar också texter med lite praktiskt information, att känna sin fiende, att veta hur man kan sno grejer på ett bra sätt om man är fattig. Dead prez har lyckats få till lite såna texter, det är grymt. Looptroop med.

Kan kanb hiphop/hardcore/musik med politiska texter räknas som politisk aktivism?

Aktivism vettefan, är ett politiskt möte aktivism? Isf kan man väl kalla det det, men jag tycker att aktivism är aktivitet. Inte musik. Mer inom hc och punk där musiken och subkulturen hänger tätt ihop. Där finns det ju möjlighet för faktiska budskap att komma ut. Hiphopare är inte så politiskt intresserade vad jag sett, då blir inte heller en spelning särskilt politisk. Tyvärr. Personligen tycker jag inte om när man ser t.ex mina politiska texter som delar av aktivitet, det är inget bra sätt att ge uttryck för politiska frågeställningar, kanske är det ett roligt sätt men man kan inte lära sig särskilt mycket om hur man underminerar kapitalism t.ex genom att lyssna på mina texter, inte Immortal techniques heller för den delen. Man kan kanske lära sig att något är fucked up och att vi behöver varandra. Men det praktiska. Det måste du lära dig av dina kamrater.

Så det kan vi ju vara om ni vill.