Från framtidstro till urtidspepp

Den här texten handlar om mina idéer och inte om mina handlingar. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja den här men jag tror att det mest logiska skulle vara att börja 1999 när jag var 14 år och gick med i Ung Vänster, Vänsterpartiets ungdomsförbund. Jag hade väl varit en någorlunda medveten person redan innan det men det var här jag började min politiska bana. Under det första året var jag inte speciellt aktiv men gick på möten och flygblads utdelningar. Jag trodde på kommunismen och massamhället, socialistisk demokrati och en oblodig revolution. Nu när jag tänker tillbaka på det så fanns det en hel uppsjö med problem i det ungdomsförbundet som jag skulle få upp ögonen för senare men det ska vi ta då. Mötena var inte riktigt demokratiska och även om det talades väldigt mycket om feminism och jämställdhet så var det ingen som sa ifrån när snubbar tog för mycket platts, analysen om könsrollerna fanns men initiativen att faktiskt börja här och nu med att säga ifrån när män betedde sig patriarkalt saknades. Dessutom saknades medvetenheten hos de män som deltog om deras roll i patriarkatet.

År 2000 hände det en del saker i Linköping där jag bodde som skulle vara med och forma mig politiskt, inte så direkt men i sinom tid skulle de komma att bli viktiga för mig både politiskt och personligt. Det bildades en grupp som hette RS, Revolutionära socialister.

De gjorde sig kända genom att ockupera ett hus i Linköping för att få en fristad för ungdomar och ungdomskultur i stil med Köpi och Jagtvej 69 som inte finns längre. Den uppfattningen som fanns vara att man inte skulle ge sig utan försöka försvara huset. Det ledde till att linköpingspolisen kallade in nationella insatsstyrkan som stormade huset med skarpladdade automatvapen.
Som sann 14 årig ung vänstrare så fördömde jag både polisens och ockupanternas beteenden, nu vet jag bättre. Det våld som samhället utsätter människor för på daglig basis och den kontroll som samhället (marknaden) utövar över människor kan aldrig ens jämföras med ett gäng ungdomar som försöker skaffa sig en lugn hamn mot sagda våld. Att det senare i media utmålades som en extrem våldshandling att försöka skydda sig och sin ockupation mot polisen är inte så konstigt men det gör det inte sant. Men just då hade jag läst för lite källkritik för att förstå det.

Jag fortsatte vara med i ung vänster och fick någon sorts politisk skolning, blev skolad i pacifism och antikapitalism samt feminism och socialism. Jag åkte till EU-toppmötet i Göteborg 2001 och jag har läst så mycket om hur det förändrade folk och om hur det förändrade Sverige men faktum är att jag inte tror att det förändrade mig så mycket. Det finns andra saker som påverkat mig mycket mer. I alla fall så fortsatte jag på min inslagna linje från året innan även när det gällde mina upplevelser i Göteborg de där sommardagarna 2001, då allt tydligen förändrades så mycket. På hösten 2001 började jag gymnasiet, jag läste samhällsprogrammet och fortsatte vara med i ung vänster men exponerades för ganska så mycket anarkistiska idéer som jag funderade ganska så mycket på. Jag började styra med den lokala punkscenen och trodde att det var en arena för verklig förändring. Vilket det kanske är på sitt sätt, det finns stor potential men det saknas mycket praktiskt. Jag blev Straight edge. Jag började tappa tron på hierarkier, parlamentaristisk demokrati och äganderätt men det skulle ta ytterligare en liten tid innan jag lämnade ung vänster för att gå med i RS. I ärlighetens namn vet jag inte vad det var som höll mig kvar, inte var det några politiska tankar i alla fall, snarare sociala relationer. Vänner som jag inte ville tappa kontakten med men egentligen hade jag bestämt mig långt innan jag faktiskt lämnade ung vänster. på vägen dit lyckades jag i alla fall nästan få ung vänster Linköping att bryta alla formella maktpositioner och införa någon sorts fuskanarkistisk ordning.

I RS la jag grunden för de politiska tankar jag har idag. Det verkar inte vara så många som börjar i den anarkistiska rörelsen idag men i princip allt jag kan om mötesteknik, metoder och jämställdhet har jag tagit upp där. Att bli uppläxad av arga feminister när man tog för mycket plats på mötena gör att man i princip tvingas att tänka över hela sitt beteende som snubbe, och när man väl börjat tänka på det så finns det inget stopp. Det är som situationisterna säger, samhället är bara ett rollspel, en stor teater som vi tvingas spela med i för att vi inte vet någonting annat. Marknaden har suddat de verkliga alternativen och lämnat oss att bry oss om vilken tandkräm man ska använda, vilka skor man ska ha på sig eller vilket parti man ska rösta på medan den verkliga maken ligger utanför vårt medvetande. Medan vi hela tiden matas med sagan om att allt är frid och fröjd och allt är som det ska glider våra liv ur våra händer dag för dag. Vi säljer vår tid, till ett vrakpris till på köpet, för att kunna konsumera igen det hål i vi känner i våra liv. Vad som är upphovet till sagda hål jag har funderat mycket över och det är i princip det som den här artikeln handlar om. När någonting bryter scenen, kan man lyfta blicken från sitt manus och börja fråga sig vad man egentligen håller på med. Mitt uppvaknande var när jag började fundera över min egen roll i patriarkatet och hur jag omedvetet förtrycker kvinnor, vad är det jag mer jag gör utan att tänka på det. Bara att börja tänka är nyttigt. Det var anarkismen som gjorde att jag tappade tron på det moderna samhället även om det skulle ta ett tag innan jag insåg att även det agrara samhället var ett problem. Från början var primitivismen mer en logisk följd av anarkismen. När man avskaffat löneslaveriet, hierarkierna och masskonsumtionen, vem har då ett intresse av att producera glödlampor eller stickkontakter på industriell skala? Så på något sätt kom jag in på ekologi via en humanistisk tanke. När jag insåg att intresset för massproduktion av överflödsartiklar såsom TV-apparater och CD-skivor inte skulle finnas kvar när marknaden skrotats var jag tvungen att ta tag i konsekvenserna av det. Konsekvenserna av det måste bli mycket större an vad många anarkister som jag talade med då hade funderat ut. Ett mer agrart samhälle måste bildas eller någon form av roterande jordbrukschema för att kunna försörja folk i städerna. Men eftersom tekniska framsteg och lyx verkar vara en central del i mångas liv så var jag tvungen att hitta argument för att försvara produktionens oundvikliga fall.

Det visade sig att det fanns mycket mer att hämta i den tankebanan än att bara försöka hitta argument för att försvara det moderna samhällets kollaps. Jag snubblade över filmen Surplus och John Zerzans idéer. Det var som att hitta hem, och jag tycker fortfarande att han är en av de viktiga författarna för mig. Vad han säger är egentligen att teknologi inte bara är ett redskap utan en agenda i sig, att den ständiga tillväxtens samhälle inte enbart är en det av ett kapitalistiskt samhälle utan så länge som man har ett teknologiskt samhälle kommer det att kräva en teknisk utveckling. De teknologivänliga socialisterna menar att man kan använda teknologin som ett hjälpmedel efter revolutionen, att det bara är beslutsfattande och maktstrukturer som kommer att ändras medan teknologin finns kvar som en självklar del i människors vardag, primitivisterna eller de teknikfientliga anarkisterna hävdar att även tekniken utövar makt över oss och måste således förstöras. Det fanns en viss schism i RS mellan de som såg civilisationen som roten till problemen och de som bara såg kapitalismen som boven i dramat. Jag var i alla fall inte ensam på min sida och det kändes bra även om jag förmodligen hade hängt kvar vid min civilisationskritik i alla fall.

När jag gick i trean läste jag historia C, det var min bästa kurs tror jag, 87 timmar källkritik. Om man läser så mycket källkritik så finns det en viss risk att man inte litar på någonting som någon skrivit. Det är väldigt nyttigt tror jag, folk i allmänhet är alldeles för godtrogna. När jag slutade gymnasiet flyttade jag hemifrån och blev vegan, vegetarian hade jag blivit ungefär i samma veva som jag började gymnasiet.

Det problemet jag upptäckt med situationisternas tankar och funderingar är att det kretsar så mycket kring konst. På samma sätt som punk och hardcore- scenen i stor utsträckning kretsar kring samhällskritik. Men det håller inte speciellt långt eftersom det har vuxit fram en marknad inom punkscenen, jag ser en skillnad mellan lokal-punk-bands-spelningar och punk/hc- business Jag får ofta känslan av att band, skivbolag och turnéer spelar större roll i scenen än politiska idéer och seriös aktivism. Det är klart att det inte alltid är så men jag har blivit väldigt besviken på band och kids som verkar tycka att gamla Earth crisis och crass vinyler är ett politiskt ställningstagande och att gå på punkspelningar är politisk aktivism. Punkspelningar kan vara en fristad på samma sätt som ett ockuperat hus, en platts där man inte behöver freda sig mot reklamintryck hela tiden, där ingen frågar vad man ska bli när man blir stor eller hur det går i skolan. Där alla krav från samhället stängs ute för att man ska kunna känna en känsla av trygghet inne i sin egen lilla del av samhället. Punk och hardcore-scenen är en grogrund för radikala idéer men av någon anledning väljer punkarna eller HC-kidsen att enbart utöva dessa politiska idéer inom den egna scenen. Du anar inte vilken besvikelse det här är för mig eftersom jag haft mycket höga tankar om punkscnens potential som utåtriktad kraft.

Djurrättsarbetet tog mer och mer tid och det har nästan uteslutande varit den politiska verksamhet jag ägnat mig åt de senaste åren. Det är lite som att vara 17 år och nybliven anarkist igen. När man börjar räkna in djur och miljö på ett mer konkret sätt i sin politiska analys blir allt mycket klarare. När man kan utsätta djur för det lidande man faktiskt utsätter dem för är det lättare att göra samma sak mot människor och då kommer naturligtvis frågan, när började man domesticera djur och ha dem tama för mat och arbetskraft? Jo, ungefär i samma veva som människan blev bofast och man började dela upp arbete. Uppdelningen av arbete lade grunden för hierarkier, masskonsumtion, klasser, krig. Man skulle gissa att det aggressiva synsätt gentemot det biologiska kollektivt som vi har idag inte ändrats så mycket sen vi blev bofasta. När man började tvinga fram föda ur jorden istället för att ta av det som fanns och när man kände sig tvungen att skydda sig själv och sin egendom från resten av det biologiska kollektivet måste idén om människan som skapelsens krona fötts. När man började bestämma vilka växter som är gräs och vilka som är ogräs, vilka djur som är nyttodjur och vilka som är skadedjur börjar vi känna igen dagens människa. man kan tycka att jag som vegan borde ta avstånd från ett samhälle där folk jagade men jag tycker att det är ett mindre problem än agrokulturen därför att jakten inte är i närheten av lika aggressiv, det kan låta konstigt så jag ska förklara mig lite mer. När man ska försörja sig på jordbruk så tar man en del land i besittning, den biten land är enbart till för att föda de som sagt att den är till för det. Man måste till exempel trycka undan all annan växtlighet, man kan inte tillåta betesdjur eller fåglar att hålla till där. Man stänger ute hela det biologiska kollektivet för att kunna odla en enda planta, som någon sorts biologisk apartheid. När man är beroende av land för att försörja sig finns det också ett behov av att försvara "sitt" land inte bara från andra djur och andra växter utan även från andra människor.
Med djurrättsarbetet växte en klarare bild av samhället fram och vart de problem som jag kämpat emot ända sedan jag var 14 år och gick med i ung vänster kommer ifrån.